Pappa Fredrik

Hej käraste vänner, bloggläsare och andra!
Jag har varit så usel på att uppdatera men det har varit så himla mycket annat runt mig. Sjuka barn, sjuk katt, strulande bil, mycket på jobbet etc. Den där konstiga känslan i magen, snart är det jul, som mer och mer övergått i panik. Jag har haft det tungt kära vänner. Vet inte ritkigt hur mycket jag ska berätta men allt kring barnen, Gabriel etc. har tagit musten ur mig. Den där duktiga Sara har mest legat och tittat i taket, vägrat samarbeta med mig. Hjärna, kropp och själ har tagit strejk helt. Nu börjar jag väl komma så långt att jag kan orka äta frukost och gå och hämta tidningen. Jag saknar min Fredrik mer än någonsin, trots att jag har haft både Gabriel och någon av mina fantastiska syskon/mamma/pappa runt mig.
Men nu ska jag försöka fira lite jul. Det blir långt ifrån så mycket som de senaste åren. Men mamma, pappa och de två minsta syskonen kommer. Gabriel, firar med sin exfru, jag tycker  han gör rätt. Även om jag hade velat ha honom här. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men senaste veckorna har de börjat samarbeta istället för att motarbeta varandra. Kan det vara så att hon börjar acceptera att han har en annan, att han är lycklig nu (han påstår det i alla fall) och då har lättare att förhålla sig till henne? Jag vet inte, men jag är glad. Dels för husfridens skull men framförallt för deras två underbara barns skull.
Jag har en känsla i magen, kan inte riktigt beskriva den, men Willie Nelsons On the road again representerar den bra.


// Sassolino

Högt älskade syster D kom hit igår. De mörka ögonen, det lockiga håret, skrattet och de medföljande skrattgropparna. Vi kramades länge när jag mötte upp henne på tågstationen. Så ut hit, hämta alla barn på dagis, skrik och bråk, tårar och ilska. Tills Hilja insåg att det var fredag och vrålade: Freeeeeeeeeeeeeeedas myyyyys! Hehehe. Lukas tittade på D, tillbaka till mig och på D igen. Kliade huvudet, fnittrade och sa: men mamma ni är ju inte ens lika!
D och jag skrattade gott. Nej lika är vi inte. Jag kort, ljus och spenslig, hon lång, mörk och grov. Grov är fel ord jag vet, hon är inte tjock min syster, långt ifrån, men hon har stora händer, långa ben, stora fötter, svensk viking??
Vi försökte förklara att vi inte är släkt, att vi bara har växt upp ihop. Lukas kliade siig i huvudet och sa konfunderat: men hur är ni då systrar??? Systerskap handlar inte om gener och föräldrar säger D klokt, det handlar om vem man växt upp med och vem man älskar. Lukas log tittade på mig och säger: jaha så jag skulle kunna säga att E (Gabriels äldsta) är min bror. Vi skrattar och nickar! Lukas ler, skuttar iväg och ropar: mamma jag vill snart inte ha fler syskon, det blir så krångligt att förklara.
D och jag skrattar så tårarna sprutar och känner så väl igen oss. Känslan: inte fleeeeer nu tack! Hihi

Vi sitter där med varsitt glas vin, hon och jag. Vi pratar om utbildning, roliga händelser på jobbet, skillnader mellan amerikanskt och svenskt. Så¨tittar hon upp, ler och säger: Sara, jag har träffat en man som jag vill gifta mig med.
En lång kram, ett grattis och ett varför har du inte sagt nått innan. Hon rodnar, jag flinar, hon räcker ut tungan åt mig. Hehehe

Så nu sitter jag här och kikar på brudklänningar åt min syster, lika fnissig som ett barn på julafton.
// Sassa!

Det är så mycket minnen just nu, fina små korta filmer som spelas upp för mig. De triggas igång av händelser, ord, dofter eller av en låt, musikstycke, ton, ja av vad som helst egentligen. Filmen som spelades upp för mig idag triggades igång av doften av aprikosmarmelad. Ja ni må skratta åt mig, men så är det. Aprikosmarmelad!
Jag flyttades tillbaka i tiden ungefär 12 år till hösten 1996 och till mitt kök i den lilla studentlägenheten. Han sittandes på stolen, jag uppkrupen i kökssoffan. Rostat bröd, aprikosmarmelad, DN, frukostte och softjazz i bakgrunden. Hans ögon, de brinnande, de intensiva, de vackra och så äsch jag vet inte. Orden tar slut. Marmeladen kletar, den av Elias kastade skeden med gröt väcker mig ur dagdrömmerierna.
Jag försöker återskapa minnet, men det är borta. Jag ser på min rostade macka, smör, aprikosmarmelad som formats till ett hjärta. Jag ler och tänker att jag är glad att vi fick våra år. Allt det där fina. Söndagsfrukostar med aprikosmarmelad, DN och te hörde till våra rutiner.

Så kommer filmen tillbaka.... eller kanske bara en kort sekvens. Jag sitter i huvudändan på min säng, benen uppdragna och håret utsläppt. Han sitter i fotänden på min säng, en kopp te i handen, allvarliga ögon. Han tittar så intensivt och säger: vad vill du med oss? Leder detta någonstans???
Jag minns fortfarande förvåningen som kom med frågan. Jag hade nog inte fattat. Nej säga vad man vill om intelligens, engagemang, kvicktänkthet etc. Men känslomässigt har jag alltid varit primitiv, trög ja man skulle kunna beteckna mig som känslomässigt efterbliven. Jag har aldrig förstått förrän långt senare. Jag förstod inte då, jag förstår inte nu, att jag var kär. Det kanske handlar om att jag alltid levt här och nu, i dagen på nått vänster. Att jag inte funderade på vart vårt förhållande var på väg, för att jag inte var i behov av att veta. Jag visste nog egentligen att jag var kär, men hade inte förstått vad det betydde. Han, så  säker, så lugn. Jag blev perplex, svarade nått om: eh va? vad menar du?
Han tog sin jacka , gick, vände sig om i dörren och avslutade med att säga fundera på vad du vill med oss, vart detta leder för jag orkar inte bli sårad......

Jag satt kvar förvånad som ett barn som tappar glassen i sandlådan. Jag funderade nästan en vecka på vad han menade. Men insåg  att jag faktiskt viste en sak, att han gjorde mig glad och lycklig. Det fick räcka som motivering till att inleda mer än bara vänskapsförhållande. Fredrik och Sara, Fred och Sassa, Fraggeln och Mandelmassan, ja helt enkelt bara han och jag!!!!

Jag vet att flera av er säger: skriv en bok! Jag vet fortfarande inte, jag kan inte riktigt få orden att räcka till, de målar inte tankar och känslor tillräckligt bra. Det saknas en dimension! Jag önskar mig ett språk som det Marianne Fredriksson har i sin bok Simon och Ekarna. Men jag vet inte, jag trivs rätt bra med mina sporadiska blogginlägg, mina tankar och kråkor i skrivboken på sängbordet.

// Sassolino

Fredagsmys, måste vara den nya grejen, eller??? I alla fall ett ord som alla mina barn kan. Fjeeedamy skrek Elias när jag hämtade på dagis. Möttes av Hedvigs glada uppsyn, skratt och ett: mamma hävlill vi ha sipps..... Hihi
Språket har exploderat de senaste veckorna. Helt otroligt att mina små bebisar snart fyller två år. Shit!!!!!!
Visst, det vore mysigt med en bebis till, men å andra sidan, jag börjar bli gammal och det är rätt skönt utan små bebisar. Är mer en storbarnsmamma. Tycker om att kunna prata med barnen på ett annat sätt än vad man kan göra med bebisar.

Idag blev fredagsmyset chips, gurk-, paprika- och morotsstavar och dipp. Mycket uppskattat från alla håll. Barnen sover, jag sitter här  framför datorn med ett glas vin, njuter av ensamheten, för ovanlighetens skull. Så skönt att få lite tid för sig själv och en fredag utan en massa måsten.
I morgon kommer min mamma, ska bli roligt. Var länge sedan vi sågs och ja, jag har saknat henne en massa. Men det bästa är att min syster D kommer hem från USA! Weeeei! Jag har saknat henne, var så länge sedan vi sågs. Längtar!!!

Annars, mycket jobb, mycket flykt från konstiga tankar. Jag vet inte riktigt vad jag vill längre. Som om livet bara snurrar.

// Sara!

Lukas pratar så mycket om sin pappa, det är nog hans sätt att bearbeta tror jag. Men för ovanlighetens skull så är minnena ljusa och jag har inte gråtit. Inte mer än lite ibland, nu och då. Vi har pratat mycket Lukas och jag. Mycket om hur människor fungerar, varför man dör osv. Vi har även pratat om varför man gifter sig. Så han bad mig berätta om när vi gifte oss. Jag visade bilder, spelade musiken, visade lite av filmen osv. MEn filmen gjorde mig så ledsen. Att se honom levande, dansa, skratta, le och så snygg. Jag hade glömt bort hur bra han faktiskt såg ut.
Hjärtat slog många slag.
Lukas tittade på mig och bad mig berätta om den första ringen (förlovningen) så återigen spelas en film upp för mig.
Filmen börjar den där hösten då jag jobbade häcken av mig för att få ihop tid till att skriva avhandling. All ledig tid gick åt till skrivtid. Men så blev den klar. Jag lämnade in den en fredagmorgon. Jag sms:ade Fredrik och åkte hem för att sova. Det är där filmen börjar. När han väcker mig på eftermiddag när han kom hem från jobbet. Han väckte mig med skumpa och färska räkor. Vi åt, såg på film och sen somnade jag i soffan till hans stora förtret skulle jag gissa. Han, ja han var sådär prillig/fnissig som han bara var när han kommit på nått. Sen hoppar filmen till morgonen. Frukost på sängen, slömorgon och hans fråga: du jag tänkte att vi kanske skulle ge oss ut och gå i skogen, bara du och jag. Vi tar med tältet, sover ute i skogen och promenerar hem sen.
Jag ler som ett barn på julafton. Ner med trangiakök, tält, liggunderlag, ombyte. Fram med promenadskorna, på med bra strumpor, byxor, tröja och sen mössa och vantar.
Sen hoppar det i filmen. Jag minns inte riktigt var vi gick, gissar dock att det var i vår favoritskog. Jag ser hur vi prövar tältplats. Han som prövar varenda gräsplätt för att hitta den optimala platsen. Tältet åker upp, trangiaköket fram. Han flinar som ett barn. Jag förstår inte riktigt varför. Så langar han fram petflaskan med pannkakssmet. När pannkakorna är uppätna, disken diskad och lägerelden tänd så sitter vi där brevid varandra och kikar in i elden. Så börjar han fippla i byxfickan, fram med en ask. Han tar min hand, ser mig i ögonen. Jag ser på asken, tänker: ooh ett halsband. Han öppnar långsamt asken och säger: Sara vill du förlova dig med mig???
Jag tittar på honom, blir så perplex att jag bara får ur mig ett: Va? Vad menar du????
Han ser på mig, tårar i blicken, desperation blandat med en enorm rädsla. Han får fram ett: Sara, vill du förlova.... sen brister det. Ja mina tårar sprutar. Ringen, ja den passar perfekt både i storlek och smak. Han vet vad jag gillar, han vet vad jag tycker är snyggt och han hade uppenbarligen kolla på min ringstorlek.
Ett hopp i filmen. Torsdagmorgon veckan efter, jag ute i sista sekund som vanligt, skyndar mig in, hinner precis till morgonmötet och hälsas välkommen av ett: men förihelvvete Sara.... varför har du inte berättat!
Förlåt att jag glömde säga att jag var klar klämmer jag ur mig. Min kollega, vän och idol blänger på mig och säger: nu är du fånig Sara,  du vet att jag menar ringen i halsbandet....
Ett skratt, en kram, ett grattis, en massa snack.

Lukas skrattar åt mig. Säger: men mamma hur kunde du säga Vad menar du??? Är du trög eller?? Så ser jag honom, min Fredrik i Lukas. Lockar, ögonen, skrattet, rörelserna, gesterna och mimiken. Allt stämmer perfekt! Det gör mig både glad och rädd. Hur ska jag orka se min son växa upp som en kopia av sin far??????

Ja doktorSara undrar vad hon gjort för ont, varför baconsnuvan sätter befolkningen i panik.............
// Sara

Jag är ledsen att det tagit tid, att jag inte skriver så ofta. Men tiden, ja den räcker liksom inte riktigt till. Jag vet inte riktigt hur jag ska få min vardag att gå ihop. Jag vet inte riktigt i vems ända jag ska börja, min eller din?
Veckan har bara svoschat bort. Jag satt i måndags på jobbet, tänkte att när jag kommer ja då ska jag skriva ett långt inlägg. Men det blev inte så. Jag tänkte samma sak hela veckan, inget inlägg. Men nu så hoppas jag att ingen liten unge vaknar eller att någon av månsinas kattungar kommer klivande.

Jag behöver tiden för mig själv. Jag behöver tiden  att rensa mina tankar. Jag borde skriva om Gabriel, om exfruar, om barn, katter och allt det där andra. Men jag väljer att skriva om mig. Som vanligt, det börjar bli lite tjatigt. Jag känner mig så egofixerad. Det vore roligt om ni som läser skriver en rad om er själva och om saker ni älskar.

Men så tillbaka till det jag tänkt från början, elller tänkt och tänkt. Jag har bara en massa lösryckta tankar som vanligt. Tankar om semester, långresa eller ja, eh, bara komma bort. Bort från regn, gråa moln, höst, mörker och allt det där. Jag vet att jag har sagt att jag egentligen älskar hösten. Tända ljus, varma halsdukar/sjalar, hemstickade vantar och raggsockar. Men denna höst är det annorlunda. Jag längtar bara bort. Inte bara från det där vanliga utan från jobbet. JAg har stagnerat, jag behöver något nytt.
Jag har många gånger tittat på listan som jag har liggandes på min mail, listan med uppslag till forskningsprojekt. Det maler där i tankarna, jag skulle så gärna vilja. Jag har ju min avhandling gjord, men jag vill fortsätta. Jag har så mycket tankar och inspiration, lustigt nog.

Men så kommer allt det där, allt med Gabriel, Lukas, exfrun, snoriga barn osv. Orkar jag???? Det är ett hästjobb utan dess like, men det är ju det jag vill!!!!

Gabriel ja, vad säger man. Knaggligt har det varit, knackigt och många hårda ord. Mycket tårar och skrik. Men jag vet inte, jag är inte orolig, jag bara vet att vi behöver det. Få ut skiten, rensa upp och bort. Vi behöver egentligen en massa tid  bara vi, lära känna varandra sådär outgrundligt bra. Det är det jag saknar mest just nu, det som Fredrik och jag hade. Vi kände varandra så väl och bra, vi behövde sällan säga så mycket, vi visste i alla fall. Den kunskapen finns inte nu. Nyttigt men krävande för mig i alla fall. Jag vet att jag är bra på att läsa människor, men Gabriel, han fungerar inte riktigt som han signalerar. Äsch, jag vet,  det är flummigt.
Men jag har alltid vetat. Det är så svårt att förklara. Det handlar om små saker, om spänningar, om vibrationer.  Men så kommer det till det där med känslor som blir inblandade då samarbetar inte min hjärna, den använder sig inte av logiken som är så väl utvecklad. Inte av förnuftet, nej den använder sig av känslorna. När de får styra blir jag knasig.....

"Det är midsommarafton i Himalaya.
Visst är det händelserikt här på världens tak.
Men ändå tänker jag på att jag har en hel värld att gå,
om jag skulle få för mig att vilja dansa med dig. "

// Sara

Jag ska återkomma till mig själv i ett senare inlägg men idag handlar det om Hilja. I måndags fyllde hon 3 år, min lilla fialotta. Paket på sängen, tårta och skönsång. Men jag tror att den bästa presenten var att farmor kom och tog med sig Hilja på massa upptåg under hela dagen. Min lilla lilla Hilja, det barn som jag är mest rädd om, men som är så självklar. Så stark i sin livsvilja. Svårt att beskriva, men jag är på ett sätt fortfarande rädd att hon ska dö ifrån mig.

Jag minns förlossningen som om den var igår. Ett vatten som går en vanlig sketen tisdag ett par dagar över tiden, en stressad man som är på utbildningsdagar 17mil hemifrån. Sen gick det äckligt fort. Jag ringde barnvakt, fick skjuts in till sjukan.... sen hoppar det lite i filmen. Jag ser mig själv liggandes i sängen i förlossningsrummet, Hilja sitter som en vinkork i mitt bäcken och har inte snurrat alla varven i förlossningskanalen. Men så hör jag det, hur hjärtljuden avtar samtidigt som Fredrik kliver in i rummet med håret åt alla håll och ett: jag är här nu, det är lugnt. Blekheten i barnmorskans ögon går inte att ta miste på. Men hjärtljuden repar sig, som om hon hälsar på pappa. Sugklockan åker fram, efter femte försöket svär jag över deras skitinstrument och dåliga tekniska apparatur. Men så säger det plopp, ungefär som om någon sköt en champangekork ur mig.... Sen kommer suddigheten igen, blir lite blurrigt. Jag minns bara massa springande människor, konstiga ord osv, men inget skrik, bara tyst. Paniken kommer krypande, men så kliver han in, Fredrik (gissar att han varit ute med  dem och försökt få igång Hilja), det lite långa håret rakt upp, säger: hon är så fiiin, hon är helt bedårande, det tog 10min men nu andas hon. Åååååh Sara....

Sen hoppar vi igen i filmen, ett par dagar fram. En utländsk barnläkare ska undersöka henne. Jag har redan sett att hon inte rör sin vänstra arm och insett att risken för att något var fel var stor. Jag visste det, att det inte stod rätt till. Jag hade inte sagt något till någon, jag bara visste. Kalla det intuition eller vad ni vill. Barnläkaren var en klass för sig, ett: hon är skadad..... Fredriks panik, delvis min också. Skador av syrebristen var min första tanke, hon kommer aldrig bli som andra. Vi fick veta att man inte kunde tala om vad som var fel riktigt, men att det troligen rörde sig om en plexusskada och att ca 75% läker helt. Men de förvarnade oss om syrebristskadorna. Doktorns ord, om hon lever en månad får ni vara glada..... hör jag fortfarande, de har etsat sig fast.
En månad gick, ungen andades, log, åt bra osv. Hon blev tre månader, vände sig, lärde sig sitta, gugglade, åt, skrattade. Återbesök, samma doktor, orden: jaha, det här var intressant, jag gissar att du förstår att  vi inte vet om hon fått några skador, men hon kommer med stor sannolikhet aldrig kunna prata eller gå. Men så reste hon sig, gick, sprang, skuttade och pratade. Lilla Hiljahjärtat mitt.
Det enda som inte fungerar är hennes arm, den är och förblir trasig. Nerverna slets av i samband med förlossningen, trots operation har hon inte fått fullgod rörlighet. Men vad är väl det? Inget, om man jämför med vad som kunde blivit. Hon har änglavakt min tösabit. Jag har en känsla av att jag bara har henne på lån. Att priset vi fick betala för att jag inte ville att de skulle sätta igång mig är högre än den trasiga axeln. JAg hoppas, hoppas och åter hoppas att jag har fel.

Idag vankas 3-års kalas för släkt och vänner, i morgon för dagiskompisarna. Det första för kompisarna.
På något sätt är Hilja så oberörd, hon var så liten när Fredrik dog, hon minns inte pappa. Hon vet om att han funnits och så, men hon pratar inte om honom. Hon är solskenet själv, det bara lyser om henne.
Det är stor skillnad på henne och Lukas, som natt och dag. Hon solskenet, han tänkaren....
Men likheten är ändå så stor. Samma sätt att gå, samma hår, samma skratt som Fredrik.

//Sara

Just precis, fredag. Sara somnar däckad i soffan kl 22 efter en helvetisk vecka. Tårar, ensamhet, ilska, aggressioner, snoriga barn, mkt på jobbet, allt bara snurrar.
Jagvet inte, men jag tycker jag stagnerat, stagnerat på jobbet, i förhållandet till G, i livet! Jag sitter fast fast sitter sitter fast.....
Jag vet inte hur jag ska komma bort, upp och låss. Tips mottages gärna....


//Sara

I've nothing to say! But I need to say a lot of things!
Det är precis så det är, inget nytt, inget av värde, men jag behöver säga det. Jag behöver få säga att allt kring Gabriels pojkar, relationen med deras mamma gör mig galen, ledsen och påverkar mig till max. Jag orkar inte riktigt, jag vet inte om han, Gabriel, förstår hur och varför, men det påverkar mig. Tycker att det är tungt. Det har blivit lite lite bättre, hon har börjat acceptera. Men det är fortfarande ansträngt, svårt och ett riktigt litet helvete.

Igår utbröt den sedavanliga lördagsdiskussionen när barnen sov. Jag tycker han viker sig och är för mesig, han tycker att jag inte förstår komplexiteten i det hela. Jo det gör jag, men jag tycker fortfarande att han är för mesig. Han är en vuxen karl som faktiskt kan säga ifrån, som inte behöver lyda minsta vink för hon äger honom inte. Att tycka något, att våga stå upp för sina åsikter är för mig det mest centrala och jag tror att det är det som stör mig mest av allt. Att han inte säger vad han tycker, att han drar sig undan. Hennes beteende är stör jag mig inte på i samma utsträckning, det är så svårt att påverka.
Jag vet att jag ofta har höga krav på människor, de måste passa in i min mall för att bli godkända, du måste stå upp för dina åsikter, du måste våga säga att du inte håller med, du måste våga stå på egna ben, du måste våga gå emot strömmen, du måste göra ditt bästa, du måste ha högt uppsatta mål men framförallt du måste i alla fall försöka!

Jag vet att problemet egentligen är en piss i havet, om man jämför. Men det förbryllar mig, det gör mig galen. Jag  ligger vaken om nätterna och försöker förstå. Så idag när den sedvanliga söndasångesten kom krypande så fick jag spunk. Sa att det nog var bäst att han faktiskt åkte hem till sin ganska dammiga lägenhet, umgicks en vecka med sina grabbar, bara de tre. Jag måste tänka!
Han, ja han tvingas nog att tänka han med. JAg är stenhård, men när något/någon hotar mig då flyr jag. Jag orkar inte riktigt ta tag i det, jag vill inte visa mig svag och framförallt, jag orkar inte gråta mer nu. Så därför, kaos hos familjen G!

// Sassolino

Jag ser det som en film, den spelas upp för mig ofta, inte varje dag men kanske varje vecka. Det sista dygnet tillsammans. Hur vi ligger där i sängen, barnen sover, katten utsläpt, han säger: Sara om jag dör så vill jag att  du ska veta att jag älskar dig över allt annat på jorden. Jag skrattade bara åt honom och sa: tyst du ska inte dö! Jag älskar dig också. Han flinade åt mig och släkte lampan. Sen tar vi ett stort hopp till förmiddagen, hur jag kramar honom, säger: åk nu och köp de där förbannade brädorna så vi kan bygga den där trappen så alla slipper hoppa ut från huset. Han flinade, sa nått om att han tänkte åka via jobbet på vägen också. Var nått han skulle hämta. En kram, längre en vanligt, en kyss, mer intensiv än vanligt. Han kramar Lukas och Hilja, vi vinkar, han vinkar, skratt och ett: kör försiktigt.......

Sen blir det ett blurr av barn, skrik, frukostdisk, katten, blommor, planteringsjord. Det blir lunch, jag ringer hans mobil, säger nått surt om att han faktiskt får masa sig hem nu, han har semester, han ska inte jobba och vagnen ligger i hans bil och Hilja vägrar att somna någon annanstans än i vagnen.
Sen ringer telefonen, skyddat nr. Fan tänker jag, jobbet. Men så kommer den där iskalla känslan av att nått har hänt, nått är fel, att det har med Fredrik att göra.
Jag svarar med en halvhysterisk Hilja ifamnen men med mitt vanliga: ja det är Sara....
- Hej, säger  det i andra änden, det är XX och jag ringer från sjukhuset, jag skulle vilja att du sätter dig ner. Långsamt sätter jag mig ner på stolen, med en vetskap om att nått är fel, jävligt fel. Hilja lägger jag på golvet. Jag vet inte riktigt men jag tror att hon tystnat. Tagen av mammas lugn kanske, jag vet inte.
- Är du gift med Fredrik G säger rösten i andra änden. Jag nickar och blir sen tyst men kommer efter en stund på att hon inte ser mina nickningar
- Ja, har det hänt något?
- Ja, vi har honom här på IVA, han har krockat med bilen. Helvete, helvete, helvete for det genom huvudet, helvetes förbannade skit, nu är säkert vagnen paj, hur ska jag få Hilja att somna??? Så ologiska tankar man tänker. Varför de inte ringde innan han kom till IVA vet jag inte, men jag funderar på det ofta. För det borde tagit lite tid på akutrummet.....
- Vad har hänt???
- Han har som sagt krockat, är inte vid medvetande och vi vill att du kommer så fort som möjligt.
Telefonen glider ur handen på mig, jag tittar på Hilja som somnat på golvet, av utmattning. Då där i köket kom första krampen runt hjärtat, första tanken, han kommer inte överleva du kommer bli ensam Sara.....
Den praktiska och rationella sidan i mig tog över, ett stort skutt in till grannen. Frågade om hon kunde ta barnen en stund, det har hänt en grej. Hon frågade inte vad utan nickade bara, följde med mig tillbaka. Tog Lukas i handen och Hilja i famnen, sa: kom ska vi dricka saft och äta bullar.
Sen kommer nästa skutt i filmen. Jag vet inte hur jag kom in till stan, vet inte riktigt hur fort jag körde eller hur lång tid det tog. MEn jag ser hur jag springer upp för alla trapporna till IVA, möts av en sjuksköterska som jobbat på barn ett tag. Hon visar mig in i rätt rum.
Där blir känslan av att det inte kommer gå bra så uppenbar. Slangar, blipp-bloppande apparater till höger och vänster och mitt i detta, min älskade älskade Fredrik. Min fina fina man.
Mitt hjärta stannade, jag stod som paralyserad, tittade på sköterskorna, på läkaren, på undersköterskan. De började berätta men jag såg bara munnar som rörde sig och så min fina fina Fredrik.
Jag strök håret ur hans pannan, viskade att jag älskar honom, att jag lovar att berätta för barnen vilken fantastisk pappa de har, att de har det bra hos grannen, att jag är där, att han inte behövde vara rädd. Så mitt i allt, bland apparater, sjukvårdspersonal och en konstig lukt tar vi ett sista avsked. Jag håller hans hand, pussar hans panna och viskar att han får släppa taget. Jag kan inte förklara men det känns som om han sa: tack Sara, tack tack, jag behövde bara höra de orden, att det är okej att jag går. Hans hjärta stannar, allt blir ett inferno av låtande maskiner som larmar för att han har hjärtstopp. Doktorn tittar på mig, jag vet vad han ska fråga, nej säger jag, ni behöver inte, det finns inte en chans att han klarar detta, nej låt  honom somna nu. Jag har fått mitt avsked, barnen fick sitt på morgonen. Det är okej, donera det som doneras kan.
Doktorn tittade på mig med stora ögon, mumlade nått ohörbart....

Sen hoppar det i min film igen, jag står där i ett samtalsrum och ska ringa till hans föräldrar, golvet under mig försvinner, jag rasar, jag dör. Jag blir tyst när jag hör hans mamma svara, jag får inte fram ett ord. Kuratorn som är med förklarar i mitt ställe. Jag sliter tillsist telefonen ur handen på henne och säger: Annika, Annika jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga. Då jag hör det, hennes tårar, hennes snyftningar och hennes fråga: vet barnen????
Det är då det slår mig, jag måste berätta för mina barn, pappa är död.......
Min värld rasar igen, jag sitter bara där, ser framåt mot det där som ingen, ingen vill göra. Tala om för barnen att pappa är död. Då brister det, tårar och ilska bara väller ut. Jag hann titta på honom, jag han säga adjö för mig själv, bara jag.

Så ny filmsekvens, jag sitter där på golvet i samtalsrummet, rödgråten och alldeles tom. I korridoren kommer grannen gående, Hilja i famnen och Lukas brevid. Jag sväljer hundra gånger, jag har fått mina minuter i ensamhet, mina minuter med sorgen. Sedan måste jag vara logisk, rationell, fungera och få världen att fungera. Lukas skuttar in genom dörren, blir stående, tittar på mig och säger: va ä dä mamma? Vaffö ha du gjåtit??
Han kryper upp i min famn, Hilja sitter på andra benet. Så kommer orden, osammanhängande, jag hör inte vad jag säger, men ord som död, pappa, bil, krock kommer fram. Lukas tittar på mig, säger: 
- men mamma varför då?
- jag vet inte hjärtat svarar jag, det är det nog ingen som vet
- va ä pappa nu?
- i rummet intill, vill du titta på honom.
- Ja mamma
- Lukas, han är kall, han har lite skrubbsår i pannan.
- men kom nu, ja vill titta
Så vi går, han och jag, Hilja i min famn. Vi går försiktigt in till honom. Lukas klättrar upp på sängkanten, säger: men mamma han ä  ju kall o sover. Nej Lukas han sover inte, han är död, han är i himlen. Lukas tittar på mig, sen på Fredrik, klappar honom på kinden och säger: bra pappa att du ä i himlen, där kan du titta ned på mig.

*ridå ned*
THE END!!!

Vi borde klassa oss själva som lite sega! Vår fina Måns spelar en mycket central del i familjen, jag menar, han är ju katt! Vad kan man vänta sig? När just det. Vi fick honom av en kollega till mig. Så söt var han, orangerandig och världens goaste katt. MEn så i början av september så sa Hilja att hon tyckte att han blivit så tjock. Vi höll med henne. Han har inte varit speciellt stor i maten och/eller tjock innan men nu såg han verkligen ut som en gravid katt. Mycket riktigt, Måns är en hon! Men jag vet inte riktigt hur det gick till, för hon har alltid varit en han innan. Ja tom hos veterinären. Äsch, vi fattar inget. Men alla är så barnsligt förtjusta med att det kommer kattungar om några veckor. Så kan det gå. Hihi

Annars, ja status är spräckta trummhinnor, mer antibiotika, mer förkylningar men ingen baconsnuva än så länge.....
Måste säga att jag verkligen älskar VAB......

/Sassa

Lördagar i september är mina absoluta favorita dagar. Sol, blå himmel, sköna sjalar, skratt, lek, baka, plocka äpplen, koka äpplemos osv. Ja det är den årstid som gör mig mest harmonisk på hela året. Jag har ett par extra semesterdagar i år (tacka vet jag bakjourer!)  så jag ska vara ledig nästa vecka. Skriva på föredrag, kratta löv, baka äppelpaj, grillar korv i ungen ute med mina ungar.

Idag är det stora bakaredan, vi bakar bullar, limpor, kokar äppelmos och lyssnar på gladmusik. För i morgon kommer Annika och Peter på höstkalas! Ska bli trevligt, har inte träffats på snart 1,5 månad och det är länge.
Så vi lyssnar på gladmusik, trazan och banane...







// Sassa

Host, host, host, host, host! Så låter det hemma hos oss. Alla ungar, alla vuxna ja tom katten hostar. Så idag blir det soffhäng, vi tittar på film, äter frukt, dricker te och bara försöker bli friska. Min kära Gabriel är en hypokondriker utan dess like men också väldigt fast i naturläkemedel och antropsofins läkekonst. Så när vi andra äter strepsil och apelsiner så springer han runt med ingefära på bihålorna, med citronomslag om halsen, har fötterna i citronbad och dricker konstiga kryddteer. Men jag vet inte vad som hjälper bäst. Han är döende, jag är lite småförkyld. Hahaha!

Spotify står på, musiken skvalar, vi diskuterar vad som ska spelas som städmusik. Pippi föreslår Hilja, Virvelvisor föreslår Gabriels E, Astrid Lindgrens bästa föreslår Gabriels A, Supertramp föreslår Gabriel, men i min värld finns bara ett tänkbart alternativ. Joe Cocker.
Han är min gud, påminner om svunna tider, om ett liv jag längtar tillbaka till, ett liv med min allra allra finaste Fredrik. Så for you my love:










// Sassolino

Vi sitter där, hon och jag, hennes han och min han. Vi dricker öl, inte hon, men vi andra. Vi skrattar, pratar, diggar till musiken, hon slänger med sina lockar, min han med sina. Vi ler. Så plötsligt lägger hon min hand på sin mage, jag känner barnet, det sparkar. Jag ler, känner värmen, inser att jag faktiskt längtar. Mina bebisar blev stora så fort. Men det är inget som kommer på tal än, innan allt annat är löst, nej.
Min och hennes han går ut en sväng, vi stitter kvar, hon ler, viskar till mig: du, jag vill bara att du ska veta att utan dig kommer jag aldrig överleva detta.... Det far genom hjärnan, vad menar hon, jag förstår inte. Men så ser jag, tårarna i ögonvrån, hon stryker bort den och det säger allt. Att hon håller på att gå sönder, att livet bara jävlas. Så älskade Joa, för dig, en älskad, vällyssnad  och mycke passande Lisa Ekdahl sång



Jag ska torka hennes tårar.
Jag ska kamma hennes hår.
Reda ut alla härvor,
försiktigt och så gott det går.
Jag ska bada hennes fötter.
Jag ska tvätta hennes sår.
Sen ska jag lyfta hennes händer,
och säga där ser du själv hur högt du når.

Jag ska lyfta hennes fötter.
Dom ska flyttas tills hon går.
Den ena efter den andra,
tills hon trampat upp ett spår.
Jag ska gå i hennes skugga,
om hon faller finns jag där.
Sen ska jag lyfta hennes händer,
och säga där ser du själv hur stark du är.

Jag ska köpa henne pärlor.
Det finns pärlor utav glas.
Det är såna jag víll skaffa.
Såna som kan gå i kras.
Jag ska säga att det vackra,
är så skört, så skört som du.
Sen ska jag lyfta hennes händer,
och säga du ska va rädd om dig själv nu.

Jag ska lyfta hennes krona,
den av törne som hon bär.
Jag befriar hennes huvud,
från den tyngden, det som tär.
Jag ska ge henne en gloria
som lyser upp vart än hon går.
Sen ska jag lyfta hennes händer,
och säga där ser du själv hur högt du når.
Där ser du själv hur högt du når.

//Sara

I morgon ska jag stå där på jobbet tala om för ett föräldrapar att deras barn har cancer, för ett annat att deras barn att behandlingen vi använder inte fungerar som den borde, för ett tredje att deras barn inte har några tumörer och för ett fjärde att deras barn inte kommer klara sig och att det bästa de kan göra är att avbryta behandlingen, åka hem och njuta av den sista tiden. Folk avundas mig mitt jobb! Ibland förstår jag faktiskt inte det. Men å andra sidan, jag har valt det själv och det är en utmaning. JAg älskar det och kanske tom lite väl mycket ibland tror jag. Jag älskar utmaningen, jag älskar att möta barnen, jag älskar att se deras glada skratt, konversationerna och allt det där man får tillbaka är det jag brinner för.

Men nu ska jag stoppa mig i säng, drömma fina drömmar och komma till jobbet, vara snäll, glad och trevlig. Inte en trött, ledsen, utsliten och förvirrad person. Äsch, mirakel kan ju alltid hända!!!!!
// Sara

Tack för era fina kommentarer. Jag har läst dem, sovit på saken, läst dem igen, tänkt, funderat, klottrat på pappar, dragit streck och linjer, försökt förstå. Lösa problemet utifrån, se ur olika synvinklar, försökt få det att gå ihop, men det är svårt.

 

Jag vet inte om hon. Gabriels ex, är avundsjuk, det kanske är så det är, man blir sotis för att man ser vad man kastade bort. Svårt att säga. Men å andra sidan, det var det bästa som hände att de gick skilda vägar, visst har jag bara fått Gabriels version, men jag är inte partisk. Han var en skit mot henne, hon en mot honom och då, ja för barnens skull var det bästa som kunde hände att de flyttade. Det tär, det tar och det är jobbigt. Men det är fyra år sedan vilket känns som länge, i mitt tycke. Visst förändringar tar tid. Men hon har ju träffat en ny, flera år yngre utan barn. Men jag kan inte förstå varför hon skulle vara avundsjuk egentligen.

 

Jag kan förstå att hon är sorgsen, ledsen, men inte avundsjuk. Sorgsen över att inte kunna hålla fred med den person som är far till ens barn, är svår. Det vill jag inte förneka. Men frågan är om det blir bättre av att smutskasta hans nya? Jag begär inte att vi ska ha en vänskaplig relation, att vi ska dricka vin, snacka skit osv. Men vi måste kunna vara i samma rum, vi måste kunna ses, vi måste kunna prata om svåra saker. I dagens läge kan vi inte det. Jag har många nätter funderat, var gör jag fel, hur ska jag göra. Men jag ser ingen lösning på problemet. Gabriel säger: låt henne vara, låt henne hållas. Men jag kan inte. Att hon inte gillar mig, fine, men att hon smutskastar mig inför sina och Gabriels barn är INTE okej. Att hon påstår att jag har dåligt inflytande på deras grabbar går jag inte med på, att hon inte vill att jag ska träffa dem. Nej, det fungerar inte. Att vi har olika regler är väl okej till viss del. Men när kontrasterna blir så stora fungerar det inte. Enad front är mitt nya ledord och det är för barnens skull. De är förvirrande nog som det är med pappas nya, hennes barn som inte har sin pappa i livet osv. Krångligt för grabbar på 5 och 6 år att förstå. Knepigt med skola, flytta, nya ställen, nya människor osv. Klart de är förvirrade och arga. Men de får fortfarande inte slå mina barn.

 

Det är nog kanske att prata med stora grabben som är en del av lösningen. Men jag vet inte, tycker egentligen att det är Gabriels bit. Visst det låter elakt och så, men han måste våga sätta sig upp mot sin exfru, inte bara stryka henne medhårs, lyda minsta vink. Nej ska det vara någon idé med vårt förhållande så måste han. Men som du säger, barn har ofta bra lösningar på problem, man ska lyssna på dem. Han kanske tom kan förklara varför han slår Hävvan och Elias.

 

Jag ska hämta hans äldsta grabb på lekis på fredag, kanske då, kanske finns en chans att få prata lite? Jag hoppas det för jag tycker så mycket om hans grabbar, de är så härliga, spontana, mysiga. Men det bästa är nog för Lukas, han har växt, mognat, blivit så stor. Jag vet inte om det är Gabriel, hans barn eller en kombo av alla tre. Men jag glädjs och därför vill jag att det ska fungera. Jag vill inte att mitt och Gabriels förhållande ska gå i stöpet bara för att vi inte klarar av att reda ut relationerna mellan oss vuxna. Nej så ska det inte vara.

 

Bonusbarn är inte enkelt men jag tror, som någon av er skrev, att se som om man vore en moster och/eller faster men en väldigt nära sådan. Jag hoppas hoppas att tiden är en faktor som inverkar positivt på detta, att vi får tid, att de får tid, Gabriel och hans ex. Jag har försökt få dem att träffas, sätta sig ned och prata. Han är tveksam, men han måste föreslå, visa att han vill, visa att han inte tänker acceptera detta.

 

Jag vet att det ibland känns som jag framställer mig själv som guds bästa barn, men det är jag inte. Jag har fel, brister och svårigheter som alla andra. Men det är ur min synvinkel jag skriver, det är jag som funderar och tänker och det är till mig jag relaterar. Jag måste lära mig att bortse från bilderna av mig själv, bryta ned dem och faktiskt strunta i vad jag själv anser att jag borde vara. Förstår ni vad jag menar?

 

Nu ska jag ladda för en ny jobbvecka, föreläsningar för nya studenter, seminarier och sen, ja jag ska fundera  lite till. Planera hämtningar, lämningar på dagis, hitta min och Lukas egentid, hitta tid för att göra saker med Hilja, hitta tiden till mig och Gabriel. Men det kanske löser sig, någon kanske kommer på att dygnet från och med månag har 28h/dygn. vem vet, månen kanske trillar ned????

"Å alla människor runt omkring oss
dom finns ej längre till,
du vet nog vad jag tänker på,
jag anar vad du vill.
Då går vi sakta därifrån, sakta hem till mig.

Å världen den må brinna,
alla dagarna försvinna,
vad gör det oss?
Låt alla dem andra slåss,
för vem bryr sig om de andra
när vi vet att vi har varandra, vad gör det oss??

Du har din kind mot min kind, min arm okring din hals....."

 

//Sara

Det handlar mycket om kramp nu, även att det är i olika former.
Den eviga söndagskrampen i magen gör sig påmind som vanligt, som alltid i slutet på alla jämna veckor.Den där: nu kommer Gabriels ungar, undra vad deras mamma nu tutat i dem krampen.
Ja det är inte på några sätt enkelt att vara den nya kvinnan. Jag har så ofta tänkt, när jag suttit i personalrum eller liknande och deltagit i diskussioner om plast- och bonusbarn, vara den svikna partnern, vara den nya partnern och/eller vara partnern som träfat en ny att det är skönt att bara Fredrik och våra ungar att relatera till. Jag är som jag nog skrivit tidigare uppväxt i det som idag kallas för familjehem, gamla tidens fosterhem. Jag var första fosterbarnet och blev kvar tills jag flyttade hemifrån, jag ser mina fosterföräldrar som mina föräldrar. Det är dem som betyder något för mig. Jag har otaliga syskon, vissa närmre andra inte, vissa mer trasiga då än andra, andra mer märkta idag än då. Så det där med att få ett nytt syskon som inte är bebis och inte är ens egna är inget nytt för mig. Avundsjuka, protester och glädje är alla känslor som uppkommer och som för mig är fullständigt självklara.
Men (som Tony Irving säger) att vara den nya kvinnan, att praktiskt taget bo ihop med en ny man som medför två barn till, är inte enkelt. Filosofin, bonusbarn är bonusbarn och den huvudsakliga uppfostran ska skötas av deras föräldrar är bra. Men fungerar det i längden???
Gabriels grabbar bor hos oss varannan vecka, om inte mer. Har jag inget att säga till om? Jag är rådvill, jag är fundersam, förvirrad och jävligt naiv. Gabriel och barnens mamma separerade för snart 4 år  sedan i något som jag har förstått var en känslofylld, blodig och uppslitande skiljsmässa men som var det bästa som kunde hända, för alla parter. Att det var hon som träffade en ny, som var otrogen, som bedrog tycks vara glömt idag, för nu är det han som är syndabocken. Han som förstör och han som är ett svin. Den nya kvinnan (jag) hon är jävulen själv, hon får inte tycka eller tänka, inte ha några synpunkter, säga ja eller nej. Nej hon ska bara anpassa sig.
Att hon inte gillar mig kan jag förstå, att hon tycker det blir komplicerat är jag inte ett jotta främmande för, för jag håller med. Att hon är rädd att jag ska ta större plats i hennes grabbars liv än vad hon gör förstår jag också. Men det jag inte förstår är hur hon kan kasta skit på mig. Hur hon praktiskt taget verkar älska att smutskasta mig framför barnen, tala om vilken dålig människa jag är, att jag är elak, tar deras pappa ifrån dem osv. Det gör att jag inte vet om jag orkar med ett förhållande med Gabriel. Det förgiftar oss.

Den stora av deras grabbar mår allt annat än bra, är en riktig skitunge, kastar saker, svär och lever om. Men det är inte det som är det stora problemet, utan det är att han pucklar på både Hävvan och Elias. Hilja vågar han sig inte på för hon ger honom en rak höger och sen är det bra. Men jag gillar inte att man slåss, livet blir inte lättare för det. Eftersom de då som sagt bor mycket hos oss så satte jag ned foten, sa att ska han bo hos oss får han inte slå Hävvan och Elias, ingen annan heller för den delen. Så vi började fundera, hitta andra vägar för frustrationen att komma ut. Så när jag frågade, vad han tyckte var jobbigast så kom svaret, inte det jag trott utan: att min mamma inte tycker om dig, att min mamma är arg på dig och säger dumma saker om dig. Jag blir arg och ledsen då........
Jag tvingade Gabriel att prata med sin exfru, vad hände, jo hon blev tvärförbannad, hävdar att jag försöker ta grabbarna ifrån henne, att jag bara vill lägga mig i, är präktig och inte har med saken att göra. Men det är väl det jag har, eller???? De bor i mitt hus, med mig och mina barn, därför måste de följa de regler vi satt upp, de måste respektera oss som bor här, eller är jag ute och cyklar? Har jag rätt att säga: det här fungerar inte, vi måste köra på enad front oavsett var barnen bor? De kan inte komma hit och tro att de som hos sin mamma ska få allt de pekar på, aldrig behöva hjälpa till, äta vad de vill när de vill. Men vilket motstånd, vilket ramaskri från hennes sida.
JAg vet inte, jag är rådvill, vet varken ut eller in och framförallt, hur jag än vänder mig har jag ändan bak. Det är inte oss det är synd om egentligen, det är exfrun och stora grabben.
Hur tänker man? Hur blir det minst dåligt????

// Sassolino

Skrivkramp
Skrivkramp, kramp i skrivtarmen, kramp i hjärnan, kramp i fingrarna, kramp bland idéerna. Kramp överallt! Kramp i hjärtat!
//S

När frågan: vad tycker du att jag ska säga kommer då blir jag tyst.När människor vill ha ut exakta svar, när de vill veta vad de ska göra och säga för att underlätta för en människa som mist sin älskade blir jag lite rädd. För det finns inga svar på en sån fråga, det är ingen som vet mer än vad jag hade velat att mina vänner hade gjort.
Det kan räcka långt att säga: jag tänker på dig, ge personen en kram och inte undvika personen i affären. Men när någon vill ha ett råd, när någon säger frågar vad jag tycker är viktigt, ja då svarar jag mer än gärna. För då går det att relatera till saker och till livet. Jag poängterar alltid vikten av att fråga sig själv: vad vill de ha hjälp med, vad kan jag göra för att undelätta???? Sen får man helt enkelt försöka anpassa sig efter svaret på frågan.

Våga, lyssna och möt är mina tre ledord. Våga, ja det handlar om att verkligen våga låta känslorna ta plats, våga prata, våga finnas där, våga visa att man är svag, våga visa att man finns, våga att inte undvika.
Lyssna, ja det handlar helt enkelt om att våga lyssna. Möt, ja det handlar dels om att våga möta personen där han eller hon är men även att mötas, träffas, ses, umgås. Skratta och gråt tillsammans.

Jag har laddat ned en hög med sommarpratare som jag lyssnar på, idag ett program av Malin Sävstam. Det blev som att vakna och inse, shit shit, hon också. Hon sätter ord på det jag tänker och ser. Har inte lyssnat klart, men jag är spänd på upplösningen, vill veta hur hon kommer ut så hel och insiktsfull ur sorgen........

Lyssna och tänk! // Sassolina