Pappa Fredrik

Återigen skakas jag över hur ond världen är. Jag gör försök att inte läsa aftonbladet, att inte se på nyheter, för jag orkar inte med mer sorg, onska och så. Hemma är det enkelt, jag hinner inte riktigt läsa tidningen, jag har inte så mycket tid att plöja DN och lokalblaskan på nätet heller. Men här, ja det är svårare. När man plötsligt har tid för tidningsläsning, tid att läsa aftonbladet, expressen, dn osv. Ja då är det lite jobbigare.

Idag slås jag, precis som resten av världen av den österrikiskemannens GRYMHET. Hur faaan är ma funtad om man låser in sin dotter i 24år, ja det är väl egentligen INGET att haka upp sig på. Men frågan är hur faan man kan vara gift med en sån man, hur vågar man egentligen? Ja det handlar väl om räddsla för att själv bli dödad, slagen, misshandlad. Det är väl INGEn som vet vad han gjorde med sin fru. Men endå.
Jag har nånstans inbillat mig att alla kvinnor har nån slags tigerfunktion kring barn som far illa. Oavsett vem eller vad det är som händer så är man en tiger, man slåss för sitt barn osv. Ja ni förstår säkerligen vad jag menar.
Men varför har hon velat att inte se, att inte förstå och framförallt varför har hon INTE reagerat???????
Men min stora fråga är egentligen, hur kan det bli såhär? Hur kan ALLA missa?????? det går inte ihop för mig
Är vi återigen för fega för verkligenheten???????
Är vi för fega för att våga fråga,  för att lägga oss i? Är vi för rädda om vårt eget skinn? Eller vad är problemet egentligen?
Jag förstår inte hur man kan välja att inte reagera? Eller är det så att min oförståelse kommer sig av att jag inte tänker som de? Att jag inte sätter mitt eget liv så högt eller?
Ja oavsett så är det VÅR förbannade plikt att reagera saker som INTE står rätt till. Det är VÅR förbannade PLIKT att reagera och säga: detta är fel. Det handlar inte om att man ska vara snäll, sköta sitt och skita i andra. Det handlar om att vi som människor har en skyldighet att värna om våra medmänniskor, en skyldighet att bry oss om de som har det svårt en skyldighet att göra det bästa av situationen.
Som de säger i bröderna Lejonhjärta: det finns saker man måste göra för annars är man ingen människa utan bara en liten liten lort.
Att reagera när något inte står rätt till, att reagera när någon mår dåligt, att högt och tydligt säga: detta är fel, hör till de saker som man måste göra.
För en dag, då är det DU om far illa, då är det DU som behöver att nån sätter ner foten och säger: nej detta är fel.

Visst det är inte enkelt alla dagar att säga: detta är fel, att stå upp och säga det som man måste. Det är lika säkert som att påven har en stor mössa att man blir ifrågasatt, att man blir motarbetad. Att man får både föräldrar, barn, kollegor, vänner emot sig. Men det är det värt, för tänk vad som händer om man inte reagerar, om man väljer att blunda. VEm tjänar på det???? Inte du, inte jag, inte någon.
Ponera att jag i mitt arbete undersöker ett barn som har en massa blåmärken på sin kropp, det är klart jag reagerar. Jag frågar direkt barnet (om det går) i enrum var alla blåmärken kommer ifrån, jag frågar när föräldrarna är tillsammans med barnet. Inte för att svaret säger så mycket utan för att samspelet mellan barn och föräldrar visar sig. Sen är det MIN skyldighet att göra något av situationen. Det är inte enkelt att se missförhållanden. MEN jag gör vilket fall mitt för att hinda och för att andra ska få upp ögonen.

Nej nu ska jag äta lunch.

Kram på er
// Sara - moraltant och arg

JAg skickade iväg brevet idag, med ett par små korrigeringar. jag litar på era ord, på era kommentarer. Så nu går jag här och väntar.
Vår husläkare på VC ringde i morse och sa att han jagat dem hela dagen, att de skulle ringa upp honom under dagen idag. Så förhoppningen är väl att det händer nått nu.

JAg har fått flera inlägg om kontaktfamilj, ja ni, jag har funderat lite fram och tillbaka. Visst är det bra, visst skulle det fungera. MEN inte nu, Lukas måste må bättre, vi måste få ordning på det här nu. Det måste bli rätsida på saker och ting. Det blir inte bra att lämna honom till nya, fler okända personer nu. Nej men i framtiden finns det helt klart på kartan.
Visst låter det själviskt osv, men nej, det handlar inte om mig, det handlar om att Hilja och Lukas måst må bättre innan vi börjar på nått nytt. Det måste finnas hjälp till dem först. För jag måste hushålla med min kraft, jag måste prioritera vad som är viktigt och just nu är inte kontaktfamilj viktigast.

Jag har efter en lång dialog med vår husläkare igår dessutom fått ett recept på pip och skrikdroppar, dicykloverinhydroklorid droppar för Hävvan och Elias magar, så idag blir det en biltur till apoteket, HALLELUJA! Vi får väl se vad det ger *skratt* Förhoppningsvis barn som sover...

Nej nu ska jag gå ut och leka indian (tror jag) med Lukas och hilja.
Kram

Jag har skrivit och skrivit och skrivit på det där mailet till traumateamet, det går inbget bra, det låter bara konstigt........ (vissa namn är borttagna)

Hej XY!
Jag är i stort behov av hjälp för mig och mina barns räkning. I sommras, juli, gick min man, Fredrik, bort i en bilolycka, våra 4 barn blev då faderslösa något som tagit oss alla mycket hårt.
Min älste son, Lukas fyra år, är den som blivit mest påverkad av alla fyra syskon (Lukas 4 år, Hilja 19mån, tvillingarna Hedvig och Elias, 3 mån) .
Inte bara det faktum att han är älst av fyra syskon, han stod sin pappa mycket nära och var inne i en pappaperiod, eller vad man nu kan kalla det, när Fredrik dog.
Vi fick då akut hjälp från BUP i A. Lukas har under hösten haft regelbunden kontakt med psykolog X på BUP. Det har väl inte givit några större resultat. Då var det primära problemet Lukas utåtaggerande och matvägran, nått som fortfarande kvarstår och tom har eskalerat de senaste tre månaderna. Anledningen till att jag skriver till er och ber om hjälp är att att situationen nu blivit ohållbar och framförallt att BUP här anser att han är färdigbehandlad, något jag inte alls håller med om.

Det som jag upplever som han största problem, förutom det faktum att han matvägrar och bara blir tunnare och tunnare för var dag som går, är att han inte pratar. Han har tidigare pratat konstant, med allt och alla, så hans mutism förvånar mig mycket. På dagis och här hemma yttrar han endast ett par ord, ja, nej och fan. Den enda han egentligen pratar nått nämvärt med är sin farfar samt med sina tvillingsyskon. Hans mutism skulle självklart kunna vara en reaktion på att han fått två nya syskon, att jag inte alls har den tid för honom som jag önskar att jag hade osv. Men eftersom han verkligen älskar sina småsyskon skulle det förvåna mig mycekt om det är orsaken till mutismen.
Jag har under hösten och vintern haft en mycket bra dialog med personalen som arbetar på det dagis där han och hans älsta syster går. De har varit ett stort stöd, en bra hjälp och har kommit med mycket bra åsikter i arbetet med Lukas, men det börjar bli ohållbart att ha honom på dagis. Han är så utåtaggerande och aggressiv att det drabbar de andra barnen i en mycket större utsträckning än vad som är acceptabelt.
Jag förstår att han är arg, ledsen osv, det har jag också varit, att det är en fas han går igenom, men när det skadar de andra barnen på dagis är det inte hållbart längre.
Därför ber jag om er hjälp, hur ska jag aggera, hur ska jag och dagis sammarbeta, hur ska vi tänka och förhålla oss?
Vår husläkare, dr Y, på VC B, har (080428) skickat iväg en remiss för Lukas och Hilja, som även hon påverkats av sin pappas död, men inte i lika stor utsträckning som sin storebror, till er. H*n har även försökt kontakta er under dagen. Jag hoppas att ni kan hjälpa oss, för ingan av oss mår speciellt bra just nu.

Många varma tack på förhand
Sara

Vad tror ni, har jag missat nått???? Är jag för hård mot den hjälp vi har fått från BUP, visst han, Lukas, har ätit lite ibland, sen dess, men det är ju ingalunda bra, det är endast engångsföreteelser som gjort att han ätit.
Jag såg igår, när jag nattade honom hur smal han har blivit. Han har alltid varit lite rund, sådär, men nu, det är bara skinn och ben, man ser varenda revben, kan räkna varje kota i ryggraden. Det ser inte sunt ut alls. Jag blir riktigt rädd.

Men jag måste bara säga att allt inte är skit, Hedvig är jättestark i nacken nu, det är helt otroligt, man blir kalasglad av hennes styrka.
Hehe

En sista sak, tack för alla kommentare, all styrka ni skickar mig, det värmer enda in i hjärteroten, man blir så mycket starkare av det.
Massa massa kramar från Sara

Åååååh ibland borde man se sig omkring, använda sina tidigare kunskaper istället för att försöka hitta på nått nytt. Jag har ju, som jag skrev i förra inlägget, kontaktat Ericastiftelsen som, kortfattat ,har specialiserat sig på psykoterapi för barn och ungdomar. kruxet är att de finns i stockholm.
Men så slog det mig, när jag läste på BUP-föreningarnas sida, Barntraumateamet i grannstaden. VARFÖR HAR JAG INTE TÄNKT PÅ DEM INNAN?????? De har specialiserat sig på att ta hand om barn som råkat ut för trauman av olika slag, där ibland föräldrars plötsliga död genom olycka. Jag menar vad är det som har hänt här??? Ja inte var det precis nån förväntat dödsfall
åååh ibland blir man bara sådär pissed på sig själv.
Varför har jag inte tänkt på dem innan.

och varför har INGEN annan tänkt på dem innan, varför har BUP här INTE kontaktat dem????? Suck suck. Psykvården i detta landsting är under ALL kritik måste jag säga. Hade det inte varit för att jag har ett så perfekt dagis till barnen och ett jobb jag älskar hade jag flyttat härifrån. Jag hade flyttat nånstans nära familjen, där jag hade haft lättar med stöd men endå.
Eller hit kanske, invadera P och A... fast nej, det blir inte samma njutning att komma hit sen.

Nej nu ska jag sova tror jag. Ja man blir trött av att vara ute nästan hela dagen.
I morgon ska det formuleras mail till barntraumateamet. Jag kanske ber er om hjälp, ni får säga vad ni tycker.

Men ni får en bild till att njuta av så länge, tills jag formulerat nått smart.

Kram från Sara

Jag har fått ett par sköna dagar här, bland hav, sol och barnens farmor och farfar. De gör livet lite lite lättare. För det är tungt nu, inte bara det faktum att Hedvig och Elias har kolik, det är annat. Det är vetskapen om att jag aldrig kommer få tillbaka honom som är värst, vetskapen om att Lukas mår dåligt, vetskapen om att jag inte kan göra allt det jag vill för min stora pojk. Att han, trots mina försök kommer i kläm. Det ä'r inte självklart att vara 4 år och storebror till tre syskon. Nej jag inser att jag misslyckats. Eller kanske inte misslyckats, utan sanrare att min tid inte räcker till, att min ork inte finns och att ja det är så förbannat fel.
Jag tänker mycket nu, det är mycket tänk om..... det är mycket, varför och hur? Jag är inne i nånn slags sökande efter mening fas om man ska tro Danish och D'Augellie men jag vet inte. Jag hoppar i deras faser.
Ja det handlar inte längre om agression, för jag har insett, vad hjälper det att jag är arg, det blir bara värre. Det är bättre att jag försöker fokusera på det viktiga.
Vad är det viktiga nu egentligen?
Jag vet faktiskt inte. Egentligen tror jag att det mest primära att få hjälp till Lukas, kommer han vidare, kan jag släppa delar av min oro, mina föreställningar om att jag har misslyckats för att jag helt enkelt, rent fysiskt inte räcker till. Jag menar, det är omöjligt att hinna allt. Men nu finns ingen att deligera till. Nu finns det bara jag och barnen.
Visst syskon, familj, P och A, men endå, de är endå släkt, familj och vänner. Ett stort stöd, men de kan inte vara hos mig 24/7, jag måste klara av min vardag. Det handlar inte om att jag inte vill ha dem där, det handlar om att överleva vardagen, att ibland så är det nångon form av stolthet, man ska klara av sin dag utan hjälp. jag vill gärna ha dem här. MEN jag vill även klara mig själv, kunna ge mig själv kredit för det jag gör.
Fast jag tror tyvärr att jag ser det som är kvar, det som jag INTE hinner. Jag måste verkligen flyta mitt fokus från det jag inte hinner till det jag gör. Jag tror, som om så mycket annat, att det är dax att börja punkta upp bra saker jag gjort varje dag. För att jag ska se. (Ibland har det sina fördelar att kunna gå i terapi hos sig själv :D )

Jag har vänt ut och in på Lukas snart, eller ja snarare på hans beteende, på hans sorg, på hans problem, jag kommer så långt att jag har försökt jaga nån som kan hjälpa honom. Någon som inte är jag.
Jag har kontaktat Ericastiftelsen, vi får väl se vad det ger. Förhoppningen är väl hjälp, en rekomendation var vi ska vända oss eller bara ett gott råd på vägen. JAg har stora förhoppningar som sagt.

Jag inte riktigt när vi åker hem igen, Peter ska jobba i New York hela veckan som kommer så jag stannar nog här hos Annika, det är enklare och bättre för oss alla. För då finns det chans för mig att hinna andas, hämta mig lite.

Så detta var allt för denna gång!
Kramar till er alla
// Sara

Åååh jag har tillbringat hel dagen ute, så himla skönt. Vi packade ihop barn och prylar (vilket inte blev sååå lite), packade ner oss och vagn i båten. På med flytvästar och sen, ja en tur ut till en ö en bit här ifrån. Det var vi och inga andra. Jag sov gott i solen, måste jag säga. Dock tog solen rätt bra. Min hud är inte längre lilavit, den är röd....
Så för en rödblond brud som mig som bara blir tomatröd, lite lite brun, fjällar och sen snövit igen efter 4 dagar, tycker att det kan vara trevligt *skratt*

Ja här ute får man chans att tänka, lufta hjärnan på nått sätt.
Sen, de ringde från jobbet idag, sa: vi veeet att du är ledig, men vi har en fråga, hur hade du resonerat här???? Jag blev glad, får förkovra min avdankade hjärna i saker som inte innefattar skrikande tvillingar, bajsblöjor, kolik och bråkande barn.
Men det var en engångsföretelse jag looooovar! hehe

Men en sak är jag säker på, havet läker sår, havet stöttar en trasig mammas blödande själ.
Så en bild, njut!!!!



// Sara - i himlen

Nej livet är bara inte som att lista vad man har i handväskan, det är skit tungt. Både min och Fredriks födelsedagar närmar sig med stormsteg, det gör så förbannat ont att bara tänka tanken på födelsedag, glädje, tårta och annat som hör tilll.
Nånstans förtränger jag allt, jag skjuter det på hög, tror fortfarande att han ska komme inklivande genom sovrumsdörren en morgon, men han gör det aldrig.
Förbannat....

Jag insåg att det var länge sen jag skrev nått om matvägran och sorgsna barn. Ja det är staus quo, Lukas äter ibland, vissa dagar, men andra dagar så vägrar han. Det får som konsekvens att Hilja inte heller vill äta, hon  säger: nääe inte äta sen åker tallriken och maten i golvet. På dagis går det bättre, där är de inte tillsammans, så där äter Hilja. Men inte Lukas, han blänger bara, drar sig undan kompisarna, sitter helst ute i sandlådan, gräver, gräver och gräver. Eller om han nu måste inne, med pennor och papper, ritar otaliga bilder på familjen, Fredrik städigt sittande på ett moln. Han är mest arg, ja hur mycket jag än förklarar att jag inte kan få pappa tillbaka är han arg.
Jag har pratat med BUP, de säger: ja så är det, han mår för bra för att vi ska ta hand om honom...
Tack för den kära vänner.

Så nu har jag börjat leta efter annat, efter nån som kan hjälpa oss. För så här ska det inte vara. Han ska inte må så dåligt. Ja för jag gör så gott jag kan, men räcker som vanligt aldrig till för min stora pojk, dagis, ja de är så fantastiska som ett dagis bara kan vara. Men nu måste det hända nått, vi måste lösa problemet, helst igår. BUP har väl aldrig varit speciellt bra, sorry vänner men ni har en annan inrikting, ni har ett annat fokus.Det passar inte mig och min grabb.
Funderar bara på vad som blir bra, vad som passar. FÖR det är mycket som ska passa.

JAg längar häcken av mig, vi åker upp till Dalarö, till barnens farmor och farfar på torsdag. Trots att jag egentligen inte vill, för allt där påminner så mycket om Fredrik, hans gamla rum, hans saker, hans båt osv. Men nu längtar jag faktiskt, Lukas ser fram emot det (han ska simma i havet har han sagt, men det får han inte), jag ser fram emot att få en hjälpande hand men framförallt få byta miljö, se andra väggar.

Jag vet inte vilken värld jag har levt i MEN jag har nog insett att det är vår nu, för häggen har slagit ut. Kan ni fatta, det är vååååååår!

Trötta kramar från Sara

Som lite skoj, inspirerad av Hillevi så får ni nu veta vad jag har i min handväska, eller jag äger egentligen ingen handväska, jag har en väska som fungerar som skötväska, huvudkudde och/eller datorväska beroende på situation. Denna brukar få följa med var vi än går, men finns det risk för spill mm för både Hilja och Lukas så blir det min svart-gröna haglöfsrygga som säkert är 14år gammal men är min käraste ägodel. Haha


Hur ser din väska ut?
Röd och svart axelremsväska,



Vad innehåller din väska?
Haha, jag började gräva i min väska och insåg att jag borde städa den.....

• 6st blöjor, 2 var till Hilja, Hävvan och Elias
• 2 st handdukar (en som skötunderlägg och en som används till annat)
• Tvål som inte ger utslag
• En liten flaska handsprit (man vet aldrig när man kan behöva den)
• Tvättlappar
• Pappershanddukar
• Våtservetter
• Nappflaska
• Vällingpulver, lagom till en flaska välling åt Hilja
• En vattenflaska
• Handkräm från Lush (till mamman)
• Inotyolsalva till röda små barnrumpor
• Weledas kräm för nariga kinder
• Amningsnappar
• En body, ett par byxor, strumpor till vardera tvilling, samt en övertröja
• Papper om allergier
• Div papper om barnen, vagnen, från bvc mm
• En mapp med jobbrelaterade papper
• En mapp papper med föreläsningsunderlag
• Nycklar
• Mobil
• Vantar till mig
• En svart almanacka
• Telefonbok
• Kort på barnen och fredrik
• Plånbok
• Allergimediciner till Hilja
• USB-minne (undra vad det innehåller)
• 4 st plastpåsar i olika storlek
• En liten låda med kex, rån som kan användas som muta
• Två paket russin
• Ett tetrapack med ersättning
• Cd-skivor som hör till datorn
• Blandade datorprylar
• Mp3 spelare
• Tre pixiböcker
• 7 pennor, samtliga är reklampennor från nått läkemedelsföretag eller liknande
• 11 postitlappar med komihåg notiser
• 3 gamla handlingslistor
• 23 kvitton
• 10 stenar
• 5 st Platshandskar (snodda från jobbet)
• ett munskydd som man kan använda om man behöver göra hjärt- och lungräddning.....(sitter visserligen på nyckelknippan)
• Ett paket tamponger
• Näsdukar
• Passerkortet till jobbet
• Hänglås
• 2st mjuka grönrosa drakar
• En leksaksbil i plast
• 3 st dumlekolapapper
• 1 påse djungelvrål (mums....!)
• Två skruvmejslar (används till vagnen ibland)
• Ett paket med hårsnoddar
• Ett paket med hårnålar
• Blandade bra-till-ha piller som alvedon, ipren, allergitabletter mm
• Ett par trasiga hörlurar till mp3 spelaren. Samt.....
• En trasig nätverkssladd

Vad säger väskan och innehållet om dig?
Haha ja ni,
Att den egentligen är fylld av en massa bra-till-ha prylar
Att jag är småbarnsförälder
Att jag är utrustad för både kräkningar och bajsläckage
Att jag ALDRIG städar min väska
Att jag har varit en mycket upptagen människa som nu mer endast skriver dagistider i min almanacka
Att jag är hypokondriker och bakterienörd
Att jag ammar
Att mitt liv finns i väskan
Att väskan har använts som datorväska innan men nu övergått till skötväska
Att jag mutar mina barn med russin och kex
Att jag jobbar i sjukvården
Att Hilja är allergiker
Att jag ÄLSKAR djungelvrål
Att min väska är KNÖKFULL!!!!
Att jag borde ägna mig åt nått annat än att läsa folks bloggar en söndag då solen skiner och man kan gå runt i t-shirt. :D

Just det, tack för fina kommentarer!
Ja ni som läser, skriv själva vad ni har i era väskor, det är alltid skoj att läsa.
Massa kramar från Sara

Jag har alltid, sen jag började plugga till läkare sagt: sjuksköterskor ska ha högre lön, sjuksköterskans arbetet är inget kall, det är ett arbete som gör att sverige kan fungera. Sjuksköterskor har likt läkare och undersköterskor mfl, männikors liv i sina händer, det är arbeten som ska premieras, det är arbeten som ska betalas bra. Så är det. Det är SKAMLIGT att en nyutexad sjuksköterska inte ens tjänar 20000kr, det gör att jag skäms varje gång jag öppnar mitt lönekuvert.
Jag hoppas att landstinget i detta län INSER vad det handlar om, att vi är MÅNGA som stödjer sjuksköterskestrejeken, sjuksköterskans RÄTT till högre lön. Om ni nu har klantat er så ofantligt som ni bevisligen har gjort och kastat bort pengar rent ut sagt, kan ajg med GLÄDJE avstå vilketfall 2000kr i månaden, ja tom 5000kr varje månad till förmån för sjuksköterskorna på mitt jobb. För utan er, ja då är mitt arbete inget, då hade jag inte kunnat jobba, då hade sverige stannat.
Skärp er och INSE vilket jobb dessa människor gör. Så ge dem lön för mödan.......

En sak till, när jag endå är i diskussionstagen, när jag endå är ARG och vill påverka.
Hur FAAAAN kan detta vara möjligt, en riksdagsman som är misstänkt för kvinnomisshandel som pågått under det senaste året. Ska han verkligen sitta i riksdagen, vill ni att HAN tar beslut om hur sverige ska vara på olika sätt? Vill ni skicka signaler till era barn att det är OKEJ att misshandla????? Jag vill inte ha honom där, jag vill inte att mina barn ska styras av en maktgalen jävla gubbe som inte kan behärska sig utan måste ta till våld för att han är i underläge (min teori, man misshandlar sin respektive eller så för att den är smartare, för att man är i underläge och inte kan handskas med detta, att man är så maktfixerad att det enda sätt att rädda sitt övertag är att slå.....)? Dessa personer, likt han, är SVIN....
Ja en sak till, som VI måste lära våra barn, för att detta ska ta slut, är att visa respekt för andra människor vi måste lära våra barn att man inte slåss, att man måste visa kärlek till varandra. Att makt inte är allt här i världen, vi måste tillåta pojkar att vara ledsna, vi måste tillåta pojkar att kramas, vi måste tillåta tjejer att visa framfötterna och vi måste tillåta alla våra barn att vara barn och människor. Det är vi som föräldrar som har detta ansvar.
Det är vi som människor som har som PLIKT att reagera, det är vår PLIKT att säga: det är bra att bry sig om andra, det är bra att ifrågasätta, reagerar och säga: detta är fel. Vi måste visa att våld inte löser några problem, samt att våld föder våld. precis som smärta föder smärta.
Det handlar inte om att det är fult att lägga sig i, att man ska sköta sig själv och skita i andra. Det handlar om att vi som människor måste vara bra föredömmen för våra barn. Ska det till nån förändring måste vi börja hos oss själva.

Jag SKÄMMS över att det fortfarande förekommer misshandel i hemmet i Sverige på 2000talet, jag tror i min enfald att vi har kommit längre. Vi är ett sekulariserat, industrialiserat och ett land där vi kan tro, tycka och tänka utan att bli mördade, vi har det jävligt mycket bättre än mååååånga andra, jag vet, jag har sätt det. Jag har bott i Rwanda......jag har sett ett land i spilror, där färskt vatten är en lyxvara, där medellivslängden inte ens är 40år, där medelåldern är 19 år, där ca 10% av den vuxna befolkningen är smittad med HIV, där ca 35% är analfabeter.......... Endå är många av dessa människor så mycket lyckligare än vad många av Svensson här i sverige är, vet ni varför? jo för de tar tillvara på dagen....

Därför, för att vi är ett föredömme för andra länder, måste vi visa att VÅLD ÄR FEL...... Vi måste även visa att vi tänker på klimatet, tar hand om vår jord, värnar om mänskliga rättigheter.
Det som förvånar mig är faktiskt hur det finns folk som tycker att våld är okej, att våld i hemmet INTE ör nått problem. Snälla snälla, ni får gärna träffa min allra bästa vän. Hon vet vad hon talar om, hon har sett, hon har pga att hon i slutet av gymnasiet var tillsammans med fel kille under ett år, levt under skyddad identitet, under ständigt hot och under ständig ångest, för att han INTE kunde lösa problem med annat än våld. Jag har lyssnat på henne, jag har sett henne helt grå, helt rädd och skräckslagen, jag har många gånger bjudit henne på the efter att hon drömt mardrömmar om det som exet gjorde mot henne. jag har pratat bort många timmar och sett hur hon haft ont i händer, fötter och låtit som om hon blivit strypt. Ja för att hon dömt om det som hände då, för att hon blivit misshandlad av en man som INTE kunde leva med att min allra bästa vän var smartare än vad han var???
HUR KAN VI TILLÅTA DETTA??????
Kära kära politiker, ni skulle med lätthet vinna val på att ha: minska våldet i hemmet som ett vallöfte.

Gör som jag, reagera, säg vad du tycker, stöd kvinnojouren, lär dina barn att våld är fel och löser inga problem, reagera så fort du misstänker att någon far illa, högljut, samt...... samt ta hand och värdesätt det du har, för du vet ALDRIG när det försvinner.

//Sara

För er som har lika svårt att sova som jag....
eller kanske för er som likt mig sitter uppe med två kolikbarn....
Familjen särskrivninar!!!!


Natti natti
// Sara

Kära kära Linda Skugge, du har ibland slagit huvudet på spiken, men detta,menar du allvar. JAg måste nog säga att du har så fel.
Du kan få göra studiebesök hos mig. Här är det inte pojkarna som slåss (längre) utan flickorna, det är pojkarna som är lugna och tillfreds med sig själva, tjejerna är, vad ska man säga, koleriker....  JA säga vad man vill men pojkbebisar är lika bra som flickbebisar. Så det så.

Jag börjar märka att jag är trött, att energin inte är på topp, men vad sjutton ensam med 4 ungar och 2 av dem har kolik (hej hej koliken hej hej), en kan allt och fattar inget (Hilja) och den sista han, ja ni han hamnar i kläm.
Men just nu är jag så trött, att bara få sova 2h effektiv tid täääär på orken. men det resulterar i, enligt min bror, att jag får en fånig och tramisg humor. jag håller nog med honom.
Men han gör inte saken bättre, för han skickar sms med fåniga historier/gåtor i till mig...

En man frågar kvinna i receptionen på ett hotell: har ni swimingpool här?
Nej säger kvinnan, men vi har damm under sängen
*skratt skratt*

Eller:
vet ni varför häxor flyger på kvastar?

Svaret får ni nån annan gång...

KRam från Sara- trött och fånig

Lilla lilla Engla, jag sitter här och störtbölar, önskar att mina armar nådde till dig, om bara allt kunde bli bra igen. Jag tycker det är SÅ JÄVLA VIDRIGT att jag inte vet var jag ska göra av mig själv.
Fy faaan, en mammas värsta mardröm, att gå runt i flera dagar och inte veta, ovetskapen, det där hoppet om att hon kanske kommer tillbaka är det värsta.
Ja det kanske låter makabert, men ibland är det skönt när olyckor går snabbt, när folk dör pang på sådär. Bättre än ovissheten, bättre än det där hoppet om att hon/han kanske lever.

Mina tankar går till Englas föräldrar, hennes andra närstående, vänner och bekanta.

Ja, återigen har det bevisats för mig, världen är grym, världen är orättvis och GUD finns inte. Jag har sedan barnsben haft en stark gudstro, men den har börjat svalna, den är snart borta. Det finns ingen logik min kära gud, det finns ingen rättvsa, det finns ingen som helst mening med att en 10årig flicka dör, med att en nu mera 4barns far blir ihjälkörd utan att ens få veta eller träffa sina två yngsta barn,  att människor misshandlas och våldtas. Att föräldrar misshandlar sina barn, att så många barn går runt med så ont i magenför att de aldrig kan vara riktigt säkra.  VARFÖR????
Jag menar, kära gode gud, hur mkt jag än önskar att du finns, hur mycket jag än önskar att jag kunde se att du håller mig i handen och lyssnar på mig och mina böner så nej, nu går det inte längre. Det handlar inte om att trösta, det handlar om mening och rättvisa. Det handlar om att faktiskt visa nån slags hänsyn....
detta är INTE hänsyn

Ja som ni märker, det tar mig hårt, mina grundvalar måste omprövas, min stabila grund min gudstro är sönderskakad. Men endå, jag kan inte släppa min Gud, för utan honom har jag INGEN att få tröst av, utan honom står jag alldeles själv mot världen och det orkar jag inte. Så min kära följeslagare, min älskade gud, du är trots allt min vän. Jag kan inte skylla allt på dig.....
Sara, du måste behandla andra som du själv vill bli behandlad, ingen människa eller så kan göra allt, men man kan alltid göra något.

Så, dagens budskap:
Gör nått, ta ansvar, visa ert missnöje, LYSSNA på era barn, se era barn och framförallt, är det någon som mår dåligt, någon som behöver hjälp, tveka inte. Det är INTE fult att hjälpa 

// En omskakad och uppriven Sara    

Jag har insett man ska inte se på tv samtidigt som man ammar, är skör som sköraste proslinsfigur. då ska man hålla sig till disney, tellitubies, och annat inteligensbeffriat. INTE se svensak djupa filmer där en mamma går bort i cancer, lämnar kvar sina barn med en pappa med alkoholproblem. Han ballar ur, storebror får ta hand om lillasyster och lillebror osv. De fosterhemsplaceras, men pappan skärper sig och det blir bra. Mina tårar rann från första scen till lååångt efter eftertexterna. Ugg, nej det blir saltkråkan och så istället.

"kära gode du får jag ta lite tårta till.....?
JAAA det får du"

hehe

// Sara

Ni anar inte hur skönt det är att ha syster Elin här. Dessutom får Lukas en lekkamrat, jag kan ägna mig lite åt hilja skruttan och Hävvan och elias får mkt uppmärksamhet de med. Det är ungefär som att få 11 armar och 17 ben extra!

Ibland förvånas man av aftonbladet, de kan skriva vettiga saker men idag, nej inte dirket, värsta nyheten om att nån tv4 profil tvingades till kjesarsnitt, haha ja ni kääära aftonbladet, där är rätt vanligt. Det händer rätt ofta att barnet inte vill ut och fastnar och så. Hejhej välkommen till världen.

Sen för att pigga upp lite, för att ni som jag ska bli vårglada, så en bra låt och glad video (tack tack tack Nina)


Annars, mina pluttisar fyllde 2 mån igår, stora barn. hehe! Vi var på bvc idag och vägde, 3,9kg vardera och 51cm! heja heja! Inga småpluttar längre med andra ord hehe!
Eller ja det beror ju på vem man jämför med *skratt* hilja har ju aldrig varit så liten utan för magen.... men hon är ju å andra sidan född 12 dagar över tiden.....

Nehä nu vrålas det igen!

Oj jag måste säga att jag har världens bästa granne och bästa vän hon är min räddning och inspiration. Ibland förstår jag inte hur bra man kan trivas med varandra. Hur bra man kan känna varandra utan att prata.

Ja hon umgås med flera st tvillingmammor vars tvillingar är äldre än mina, men endå ringer hon, min kära J, och säger: hej du det kommer en massa tvillingmammor och pappor hit i morgon förmiddag, det ska ötas lunch och fikas, du kommer va. Hehe Fina Joanna. Du anar inte vad du betyder för mig....

Men jag fick både fika och lunch, har haft alla barnen hemma idag, min syster och hennes Johanna (en månad yngre än Lukas) är här och hälsar på, så den fick följa med på fika och lkunch. Ja vi trivdes bra båda två måste jag säga. Jag fick äta lunch utan ett enda barn i famnen, undra när det hände sist hehe. Så skönt.

Men nu är vi alla rätt trötta. Lukas och Johanna trivs verkligen. Jag måste bara delge er diskussionen som de hade i morse när de lekte mamma pappa och präst.
L: Johanna, är du mamman så är jag pappan?
J: ja det är jag,
L: men du om du är mamman och jag är pappan måste vi ju gifta oss
J: jaaa det måste vi, men vem är prästen?
L: Jag kan vara både präst och pappa, för då får jag två pussar....
J: pussar mamman prästen med?
L: ja det tror jag, så nu ska vi gifta oss. Johanna tar på sig nått som borde varit en klänning och sjunger lite, de går frammåt, och Lukas säger nått jag inte hör....
L: jaha nu får du pussa pappan
Johanna smackpussar Lukas på kinden
L: jaha nu får du pussa prästen......
HAHAHAHA
 min lilla pussgurka, han är verkligen sååå kär i sin kusin hehe och sen, tänk vad skoj det vore om man skulle pussa prästen med *skratt*
Så dagens grej är att 4åringar är underbara....hehe

/ Sara

Kalas för en nybliven fyraåring är synonymt med ett ord, slutkörd!

haha
nej men det gick bra, Lukas var glad, jag var glad, Hilja var glad och Hävvan och Elias sov gott trots 10st 3-5åringar plus Hilja, som faktiskt kan låta mycket mer än 10st 3-5åriongar tillsammans. Hehe

Så idag har jag pustat ut kan man sänga, fick sovmorgon, Annika och Peter tog alla barnen, även Heviasarna som de nu mer kallas. Hilja har lite svårt för det där med Hedvig och elias, de är ju dessutom rätt lika (även jag har svårt att se skillnaden ibland) så jag förstår henne. Så nu mer kallas de, istället för bara hävviv som det varit förut, för Heviias Ett godtagbart smeknamn, hehe

Men nu har P och A åkt så jag väntar bara på att söndagskaoset ska bryta ut. Jag borde både städa och dammsuga, men dammet ligger garanterat kvar i morgon med.

Ja í morgon ska bli en intressant dag, först ska Lukas och Hilja till dagis, sen ska Hevias och jag till barn på återbesök, sen blir det en vända in på mitt jobb, säga: hejhej vi äter lunch här och ja sen blir det en sväng på stan och en date med en barnvakt, som ska dra runt hävvan och elias medans jag går till tandläkaren. SKa bli intressant att se om jag har några hål.
Sen blir det packa in gullvipporna i bilen, racerköra (vilket jag inte gör men endå) till dagis för att hämta Lukas och Hilja och sen hem för att vid 22 hämta min syster och hennes Johanna vid flyget. Det blir intressant måste jag säga. Men jag har mutat grannens grabb så han ska vara barnvakt på kvällen till Lukas och Hilja. JAg tänkte nästan köra en extra runda bara för att han ska känna sig lite duktigt så. För jag vet hur roligt han tycker att det är.
hehehe

NEj nu är det nog nattning som gäller för mina stora vildbasar.

JA dagen till ära var det premiär, Lukas fick en cykel i 4års present, en fin grön, som han själv ville ha det. Ja idag blev det premiärcyklning tillsammas med farfar Peter och farmor Annika.n Duktig kille måste jag säga.
jag längtar till den dag då han faktiskt kan cykla själv. För det betyder att vi kan cykla till dagis. Han cyklar själv, jag har hilja i barnstolen och twinsen i cykelkärran.
För vi, nej Sara, DU, får till baka 17800kr på skatten, mer än rätt välkommet om man säger så. Vilket betyder att jag utan att skämmas har råd att köpa en cykelkärra. Så utan att "tänka" mig för så köpte jag en samtisigt som jag köpte Lukas cykel.  Så öven den har vi prövat idag, smidigt som sjutton måste jag säga.

Ja nu vankas det snart mat för mina små gullvippor som har förstått vitsen med att ligga och gosa på filten brevid varandra så nu går det att lämna dem en liten liten liten stund själv.

Ja Jenny(?) om du bpdde närmre skulle du få ta mina andra barn så jag kan gå och simma med Lukas istället, för tvärtom (dvs du tar med dig Lukas och simmar) för han och jag behöver kvalitetstid. Men idag har jag faktiskt lovat att han ska f hamburgare, frågan är om det är samma hamburgare som han menar *skratt*
För några McDonalds hamburgare blir det INTE. nån måtta på tokerierna får det faktiskt vara.

Ja det är skönt att ha Peter och Annika här, det blir liksom inte lika ensamt då. JA det som gör denna gång undlig är att vi faktiskt inte har gråtit nån av oss. Vi har mest pratat om annat, Fredrik, sorry men du står inte i rampljuset längre, ditt tåg har gått eller nått.
Men det förståss, jag slogs av en sak jag har läst och som flera föräldrar till de barn som har varit svårast sjuka som jag har träffat på jobbet, bekräftat. Ja först, då är det som om man inte fattar, sen är det ilska ilska, sen kommer sorgen, man känner sig så fruktansvärt tom. Men man vänjer sig, man adapterar till sin nya vardag. Men då, då kommer tomheten, saknaden ökar när sorgen försvinner. Det håller jag med om. Det är fruktansvärt tomt. Kvällarna är värst, när alla barnen sover och man går och pysslar, ser nått på Tv kanske eller så. Men man tänker ALLTID fy faaan vad jag hade velat ha en kram, en kyss. Ja ömhetsbehovet är STORT!!!!!

Nej nu ska jag nog göra de där hamburgarna och försöka få barnen i säng så jag kan förbereda lite för morgondagens kalas, hål tummarna för att ajg överlever! *skratt*

// Sara