Pappa Fredrik

Jag ser det som en film, den spelas upp för mig ofta, inte varje dag men kanske varje vecka. Det sista dygnet tillsammans. Hur vi ligger där i sängen, barnen sover, katten utsläpt, han säger: Sara om jag dör så vill jag att  du ska veta att jag älskar dig över allt annat på jorden. Jag skrattade bara åt honom och sa: tyst du ska inte dö! Jag älskar dig också. Han flinade åt mig och släkte lampan. Sen tar vi ett stort hopp till förmiddagen, hur jag kramar honom, säger: åk nu och köp de där förbannade brädorna så vi kan bygga den där trappen så alla slipper hoppa ut från huset. Han flinade, sa nått om att han tänkte åka via jobbet på vägen också. Var nått han skulle hämta. En kram, längre en vanligt, en kyss, mer intensiv än vanligt. Han kramar Lukas och Hilja, vi vinkar, han vinkar, skratt och ett: kör försiktigt.......

Sen blir det ett blurr av barn, skrik, frukostdisk, katten, blommor, planteringsjord. Det blir lunch, jag ringer hans mobil, säger nått surt om att han faktiskt får masa sig hem nu, han har semester, han ska inte jobba och vagnen ligger i hans bil och Hilja vägrar att somna någon annanstans än i vagnen.
Sen ringer telefonen, skyddat nr. Fan tänker jag, jobbet. Men så kommer den där iskalla känslan av att nått har hänt, nått är fel, att det har med Fredrik att göra.
Jag svarar med en halvhysterisk Hilja ifamnen men med mitt vanliga: ja det är Sara....
- Hej, säger  det i andra änden, det är XX och jag ringer från sjukhuset, jag skulle vilja att du sätter dig ner. Långsamt sätter jag mig ner på stolen, med en vetskap om att nått är fel, jävligt fel. Hilja lägger jag på golvet. Jag vet inte riktigt men jag tror att hon tystnat. Tagen av mammas lugn kanske, jag vet inte.
- Är du gift med Fredrik G säger rösten i andra änden. Jag nickar och blir sen tyst men kommer efter en stund på att hon inte ser mina nickningar
- Ja, har det hänt något?
- Ja, vi har honom här på IVA, han har krockat med bilen. Helvete, helvete, helvete for det genom huvudet, helvetes förbannade skit, nu är säkert vagnen paj, hur ska jag få Hilja att somna??? Så ologiska tankar man tänker. Varför de inte ringde innan han kom till IVA vet jag inte, men jag funderar på det ofta. För det borde tagit lite tid på akutrummet.....
- Vad har hänt???
- Han har som sagt krockat, är inte vid medvetande och vi vill att du kommer så fort som möjligt.
Telefonen glider ur handen på mig, jag tittar på Hilja som somnat på golvet, av utmattning. Då där i köket kom första krampen runt hjärtat, första tanken, han kommer inte överleva du kommer bli ensam Sara.....
Den praktiska och rationella sidan i mig tog över, ett stort skutt in till grannen. Frågade om hon kunde ta barnen en stund, det har hänt en grej. Hon frågade inte vad utan nickade bara, följde med mig tillbaka. Tog Lukas i handen och Hilja i famnen, sa: kom ska vi dricka saft och äta bullar.
Sen kommer nästa skutt i filmen. Jag vet inte hur jag kom in till stan, vet inte riktigt hur fort jag körde eller hur lång tid det tog. MEn jag ser hur jag springer upp för alla trapporna till IVA, möts av en sjuksköterska som jobbat på barn ett tag. Hon visar mig in i rätt rum.
Där blir känslan av att det inte kommer gå bra så uppenbar. Slangar, blipp-bloppande apparater till höger och vänster och mitt i detta, min älskade älskade Fredrik. Min fina fina man.
Mitt hjärta stannade, jag stod som paralyserad, tittade på sköterskorna, på läkaren, på undersköterskan. De började berätta men jag såg bara munnar som rörde sig och så min fina fina Fredrik.
Jag strök håret ur hans pannan, viskade att jag älskar honom, att jag lovar att berätta för barnen vilken fantastisk pappa de har, att de har det bra hos grannen, att jag är där, att han inte behövde vara rädd. Så mitt i allt, bland apparater, sjukvårdspersonal och en konstig lukt tar vi ett sista avsked. Jag håller hans hand, pussar hans panna och viskar att han får släppa taget. Jag kan inte förklara men det känns som om han sa: tack Sara, tack tack, jag behövde bara höra de orden, att det är okej att jag går. Hans hjärta stannar, allt blir ett inferno av låtande maskiner som larmar för att han har hjärtstopp. Doktorn tittar på mig, jag vet vad han ska fråga, nej säger jag, ni behöver inte, det finns inte en chans att han klarar detta, nej låt  honom somna nu. Jag har fått mitt avsked, barnen fick sitt på morgonen. Det är okej, donera det som doneras kan.
Doktorn tittade på mig med stora ögon, mumlade nått ohörbart....

Sen hoppar det i min film igen, jag står där i ett samtalsrum och ska ringa till hans föräldrar, golvet under mig försvinner, jag rasar, jag dör. Jag blir tyst när jag hör hans mamma svara, jag får inte fram ett ord. Kuratorn som är med förklarar i mitt ställe. Jag sliter tillsist telefonen ur handen på henne och säger: Annika, Annika jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga. Då jag hör det, hennes tårar, hennes snyftningar och hennes fråga: vet barnen????
Det är då det slår mig, jag måste berätta för mina barn, pappa är död.......
Min värld rasar igen, jag sitter bara där, ser framåt mot det där som ingen, ingen vill göra. Tala om för barnen att pappa är död. Då brister det, tårar och ilska bara väller ut. Jag hann titta på honom, jag han säga adjö för mig själv, bara jag.

Så ny filmsekvens, jag sitter där på golvet i samtalsrummet, rödgråten och alldeles tom. I korridoren kommer grannen gående, Hilja i famnen och Lukas brevid. Jag sväljer hundra gånger, jag har fått mina minuter i ensamhet, mina minuter med sorgen. Sedan måste jag vara logisk, rationell, fungera och få världen att fungera. Lukas skuttar in genom dörren, blir stående, tittar på mig och säger: va ä dä mamma? Vaffö ha du gjåtit??
Han kryper upp i min famn, Hilja sitter på andra benet. Så kommer orden, osammanhängande, jag hör inte vad jag säger, men ord som död, pappa, bil, krock kommer fram. Lukas tittar på mig, säger: 
- men mamma varför då?
- jag vet inte hjärtat svarar jag, det är det nog ingen som vet
- va ä pappa nu?
- i rummet intill, vill du titta på honom.
- Ja mamma
- Lukas, han är kall, han har lite skrubbsår i pannan.
- men kom nu, ja vill titta
Så vi går, han och jag, Hilja i min famn. Vi går försiktigt in till honom. Lukas klättrar upp på sängkanten, säger: men mamma han ä  ju kall o sover. Nej Lukas han sover inte, han är död, han är i himlen. Lukas tittar på mig, sen på Fredrik, klappar honom på kinden och säger: bra pappa att du ä i himlen, där kan du titta ned på mig.

*ridå ned*
THE END!!!

Vi borde klassa oss själva som lite sega! Vår fina Måns spelar en mycket central del i familjen, jag menar, han är ju katt! Vad kan man vänta sig? När just det. Vi fick honom av en kollega till mig. Så söt var han, orangerandig och världens goaste katt. MEn så i början av september så sa Hilja att hon tyckte att han blivit så tjock. Vi höll med henne. Han har inte varit speciellt stor i maten och/eller tjock innan men nu såg han verkligen ut som en gravid katt. Mycket riktigt, Måns är en hon! Men jag vet inte riktigt hur det gick till, för hon har alltid varit en han innan. Ja tom hos veterinären. Äsch, vi fattar inget. Men alla är så barnsligt förtjusta med att det kommer kattungar om några veckor. Så kan det gå. Hihi

Annars, ja status är spräckta trummhinnor, mer antibiotika, mer förkylningar men ingen baconsnuva än så länge.....
Måste säga att jag verkligen älskar VAB......

/Sassa

Lördagar i september är mina absoluta favorita dagar. Sol, blå himmel, sköna sjalar, skratt, lek, baka, plocka äpplen, koka äpplemos osv. Ja det är den årstid som gör mig mest harmonisk på hela året. Jag har ett par extra semesterdagar i år (tacka vet jag bakjourer!)  så jag ska vara ledig nästa vecka. Skriva på föredrag, kratta löv, baka äppelpaj, grillar korv i ungen ute med mina ungar.

Idag är det stora bakaredan, vi bakar bullar, limpor, kokar äppelmos och lyssnar på gladmusik. För i morgon kommer Annika och Peter på höstkalas! Ska bli trevligt, har inte träffats på snart 1,5 månad och det är länge.
Så vi lyssnar på gladmusik, trazan och banane...







// Sassa

Host, host, host, host, host! Så låter det hemma hos oss. Alla ungar, alla vuxna ja tom katten hostar. Så idag blir det soffhäng, vi tittar på film, äter frukt, dricker te och bara försöker bli friska. Min kära Gabriel är en hypokondriker utan dess like men också väldigt fast i naturläkemedel och antropsofins läkekonst. Så när vi andra äter strepsil och apelsiner så springer han runt med ingefära på bihålorna, med citronomslag om halsen, har fötterna i citronbad och dricker konstiga kryddteer. Men jag vet inte vad som hjälper bäst. Han är döende, jag är lite småförkyld. Hahaha!

Spotify står på, musiken skvalar, vi diskuterar vad som ska spelas som städmusik. Pippi föreslår Hilja, Virvelvisor föreslår Gabriels E, Astrid Lindgrens bästa föreslår Gabriels A, Supertramp föreslår Gabriel, men i min värld finns bara ett tänkbart alternativ. Joe Cocker.
Han är min gud, påminner om svunna tider, om ett liv jag längtar tillbaka till, ett liv med min allra allra finaste Fredrik. Så for you my love:










// Sassolino

Vi sitter där, hon och jag, hennes han och min han. Vi dricker öl, inte hon, men vi andra. Vi skrattar, pratar, diggar till musiken, hon slänger med sina lockar, min han med sina. Vi ler. Så plötsligt lägger hon min hand på sin mage, jag känner barnet, det sparkar. Jag ler, känner värmen, inser att jag faktiskt längtar. Mina bebisar blev stora så fort. Men det är inget som kommer på tal än, innan allt annat är löst, nej.
Min och hennes han går ut en sväng, vi stitter kvar, hon ler, viskar till mig: du, jag vill bara att du ska veta att utan dig kommer jag aldrig överleva detta.... Det far genom hjärnan, vad menar hon, jag förstår inte. Men så ser jag, tårarna i ögonvrån, hon stryker bort den och det säger allt. Att hon håller på att gå sönder, att livet bara jävlas. Så älskade Joa, för dig, en älskad, vällyssnad  och mycke passande Lisa Ekdahl sång



Jag ska torka hennes tårar.
Jag ska kamma hennes hår.
Reda ut alla härvor,
försiktigt och så gott det går.
Jag ska bada hennes fötter.
Jag ska tvätta hennes sår.
Sen ska jag lyfta hennes händer,
och säga där ser du själv hur högt du når.

Jag ska lyfta hennes fötter.
Dom ska flyttas tills hon går.
Den ena efter den andra,
tills hon trampat upp ett spår.
Jag ska gå i hennes skugga,
om hon faller finns jag där.
Sen ska jag lyfta hennes händer,
och säga där ser du själv hur stark du är.

Jag ska köpa henne pärlor.
Det finns pärlor utav glas.
Det är såna jag víll skaffa.
Såna som kan gå i kras.
Jag ska säga att det vackra,
är så skört, så skört som du.
Sen ska jag lyfta hennes händer,
och säga du ska va rädd om dig själv nu.

Jag ska lyfta hennes krona,
den av törne som hon bär.
Jag befriar hennes huvud,
från den tyngden, det som tär.
Jag ska ge henne en gloria
som lyser upp vart än hon går.
Sen ska jag lyfta hennes händer,
och säga där ser du själv hur högt du når.
Där ser du själv hur högt du når.

//Sara