Pappa Fredrik

"Allt har börjat, marken lyser
Känn hur hjärtat slår
Luften ångar, som den andas
Vilken skillnad mot igår

Hjärtat bankar, allt är stilla
häggens doft så stark
Gräset rör sig, mycket långsamt
över vårlig mark

Se på hagtornets, små knoppar
lysande i allt det grå
Och den ljuva mandelblommen
KAttfötter, så små, så små

Träden grönskar, göken ropar
Svalorna kom hit igår
HAvet bländar, som en spegel
Ofattbart att det är vår"


Jag älskar doftten av hägg, ljuset, skratten, solen ja energin. Det är så härligt, har jobbat klart för veckan och har lånat ut alla barnen till farmor Annika ett par dagar. Gabriels barn är hos sin mamma så Gabriel och jag har tid för varandra, för oss och så. Känns lite undligt, men jag har plockat fram mitt gamla fiskgryterecept, kokat bulljong på räkskalen, fixat och donat. Så skönt, att få egentiden.
I morgon, ja då ska jag, nej vi, hem till grannarna på valborgsfest. Sen på söndag så kommer Annika och barnen, underbart!
Men först, stääääda! hihi

Jag och Lukas satt härrom kvällen och pratade lite om döden, livet och kärlek. Det är svårt för en femåring att förstå det där med död, kärlek och livet. Ett av barnen på dagis skulle fått ett syskon men barnet dog i magen, det är visserligen ett tag sedan, men det har satt spår i Lukas. Han frågar så mycket, varför var det tvunget att dö? Får små barn dö? Varför dog E:s bebis? osv. Så svåra frågor att svara på men så naturliga. Sen kom den, frågan man väntar på; men du mamma, hur kommer bebisen in i magen egentligen??
Jag försökte berätta, säga som det är, i mamman finns ett ägg och i pappan finns en liten liten spermie och när sperminen och ägget träffas i mammans mage så klumpar de ihop sig oc bildar de första delarna till en bebis. Sen delar sig den lilla klumpen många gånger, en del blir huvud, en blir mage etc. Han nickade och hade  tankevecket kvar i pannan. En kort stund senare kom han och sa: men mamma, hur kommer spermien in i mamman....
Det blev lite jobbigare att förklara. Men jag plockade fram ett par böcker ur bokhyllan, Så blev jag till är en underbart bra bok när man ska förklara sex för små barn. Vi läste, tittade och försökte förstå. Han kliade sig i huvudet, sa: men mamma hur blir det två bebisar då?
Så då blev det mer pedagogiska bilder, extra ägg, extra delningar osv på löpande band. Han rynkade pannan vid ett flertal tillfällen min stora grabb. Sen kom naturligtvis diskusionen upp på ett föräldramöte på dagis, hur pratar man om sex med sina barn. Jag sa rätt ut: jag tycker att man ska berätta som det är, inte hymla, inte ljuga, utan berätta på deras nivå. Herregud, det är väl inte så svårt. Uppenbarligen. Det utbröt världens diskussion. MEn jag står fortfarande fast vid att är man så mogen att man frågar hur bebisar blir till så är man mogen att höra svaret. Att då säga att de kommer in genom munnen eller när pappa pussar mamma så gör man bort sig för all framtid. För då kommer man INTE få pussas.

Efter allt sexprat (hihihi) så säger han: mamma, är du inte kär i pappa???? Jag satt där, perplex, vad svarar man? Joo, men han är ju död? Eller nej, fast det är ju inte sant, för jag älskar ju fortfarande Fredrik, bara det att han inte finns här. Äsch, det blev krångligt och många tårar. Sen när vi pratat om pappor, Gabriel, Fredrik, osv så säger han något som gör så ont: om du fick välja då, mellan pappa och Gabriel?
Ja du lille son, vad hade jag valt egentligen. Jag  svarade diplomatiskt att jag hade nog valt att Fredrik skulle leva men nu fick jag inte välja så därför är jag glad att jag har träffat Gabriel. Men egentligen, frågan är, vad hade jag valt???
För visst, jag önskar att Fredrik inte vore död, att han vore här och tillsammans med mig och barnen. Men å andra sidan, jag vet inte, jag har lärt mig så mycket om mig själv, om livet, om sorg och saknad, det har varit gott för mig. Jag kastades in i ett totalt kaos med ett enormt mörker. Jag börjar hitta ut, se slutet, ljuset på andra sidan. Ja det har varit bra för mig att se saker i ett annat perspektiv. Gabriel har varit en stor del i att jag faktiskt kan se nyktert på vissa saker, att jag orkat gå vidare och inse, jag har så mycket kvar av livet och måste leva det nu. Jag vill inte vara utan min och Gabriels  kärlek och vänskap. Men frågan återstår, vad hade jag valt? Fast  å andra sidan, varför funderar jag, jag behöver ju inte välja. Jag behöver inte ta ställning, för Fredrik har den största platsen i mitt hjärta, han finns där. Gabriel finns brevid mig, han står för värmen, skrattet, närheten och det levande. Men Fredrik är fortfarnade min bästa vän, det är med honom jag resonerar, diskuterar i tanken.

Jag vet att det låter fånigt, men jag tänker ofta; undra vad Fredrik hade sagt om detta, eller faan det hade jag velat berätta för Fredrik. Men sorgen och saknaden är inte lika enträgen längre, inte lika smärtsam. Den är bara.
För att citera en mycket erfaren människa jag träffat i mitt jobb: Sorgen gröper ur hjärtat successivt för att ge plats åt glädjen när glädjens tid kommer. Mitt hjärta måste vara tomt, så mycket som sorgen grävt ur, och nu, ja det finns plats för glädje istället.
Det är en så fin bild, så användbar.

Nej nu ska jag stoppa mig själv i säng. Det är en lång vecka som kommer, förhoppningsvis mindre smärtsam och mera glädjefylld. Men jag vet inte, jag hoppas bara och det är det ända jag kan göra.

//Sara

Ja ni har så rätt, jag sviker ingen, jag vet  egentligen men när känslorna får styra så blir det så, då kommer de tankarna. När logiken styr är det så självklart att jag inte sviker någon.

Det har varit en tung vecka. Jag vill egentligen inte skriva om mitt jobb, jag vill inte riskera att någon känner igen sig. Jobb är jobb och det som händer där stannar där. Men jag måste bara lyfta på locket, tankarna gör mig galen. Jag hatar det, hatar, hatar och åter hatar, att sitta där, inse att loppet är kört, att man står så jävla maktlös återigen. Att behöva grusa alla livets förhoppningar för en hel familj. Behöva säga det man aldrig vill säga; att det inte finns något mer att göra, att det inte finns bot, att loppet är kört. Jag hatar det, det har varit alldeles för många såna samtal denna veckan. Men idag, ja idag tog det priset. När man för 3:e gången samma dagen ser ett barn dö, ja då blir man påverkad. Man blir tacksam för det liv man har och får, men framförallt man blir så arg. Arg för att livet är orättvist, för barn ska inte dö. Barn ska leva. Tårarna trillar och man känner sig så dum och maktlös. Varför? Varför? Borde jag ha....? Ja den sista tanken är den som stör mest, vad borde jag gjort annorlunda, hur skulle jagf tänkt? Hur skulle jag ha aggerat?
Allt det där, alla tankar på hur man skulle gjort för att förhindra det inträffade, gör mig trött och påverkad. Egentligen hade jag bara velat åka hem, slänga mig io soffan, se på snyftfilm och äta glass. Nu blev det inte så. För första gången på år och dagar känner jag mig riktgit riktigt ensam. Inte ensamensam som ensamheten efter Fredrik. Utan bara ensam på nått vänster. Gabriel är i USA på nån medicinteknikstjollahoppkonferens och jag saknar honom. Eller, kanske snarare, hade behövt någon som får mig att tänka klart och det gör han.

Var börjar man? Hur förklarar man? Vad säger man?
Jag har försökt formulera mig länge nu. Jag vet vad jag vill, vad jag vill säga, men det går inte. Det är inte så det brukar vara, det är inte Sara, nej ordfattighet och skrivkramp är inget jag  brukar drabbas av och svårt att sätta ord på känslorna kan jag inte stava till. Men nu fastnar orden i halsen, de finns i hjärnan som lösryckta ord, som halva meningar, men sen, ja signalerna går inte fram till händerna, det kommer inte ut något. Jag vet inte, är det för att jag tvingas byta spår i bloggen, flytta fokuset från det som är lätt att skriva om till det som är svårt som gör att jag får fingerhäfta (motsvarighet till tunghäfta)? Jag vet faktistk inte, det är mest bara lösa teorier.

Jag har så  länge velat berätta, velat skrika ut glädjen och lyckan men så har den lilla rösten viskat: Sara, gå inte händelserna i förväg, hoppas inget, säg inget, ta det  lugnt och försök andas. Men nu, jag tror att det är dags. Alla vänner vet, familjen har vetat länge, nu är det er tur. Fast jag tror att några av er som läst länge anar och kanske tom har fattat. Men det är så svårt, var och hur börjar man?
Med den där föreläsningen för snart 6 månader sen kanske? Jag vet inte, allt blir så konstigt. Försöka återberätta något som  jag då inte förstod var första dagen på resten av mitt liv är svårt. Skulle jag filmat föreläsningarna och sen tittat på dem i efterhand utan att veta vilken som var vilken hade jag inte kunnat särskilja denna. Nej, samma upplägg, samma förlopp och ungefär samma frågor.
 Det som skiljer är det som hände sen, efter att jag stängt av dator, tackat för mig och plockat ihop. Med datorn hängandes på axeln och jackan på armen gick jag mot bilen. Halvägs ut genom dörren hör jag  en röst ropa Sara. Jag vänder mig om och där framfför mig står en man med de grönaste ögon och intensivaste blick jag någonsin sett.  Han ler och säger: du jag vill bara säga att du var skitbra, tack för att du förgyllde min förmiddag.  Vi fortsatte vårt  samtal, vad det handlar om har jag glömt, men mitt i allt ringer min telefon jag ursäktar mig och svarar. Vi skiljs åt och där hade det kunnat sluta, men nu gjorde det inte det.

En månad senare så var jag på afterwork med jobbet och när jag sen ska köra hem (jag drack bara vatten) så ser jag att någon repat lacken på bildörren på högra sidan. Jag svär och blir riktigt irriterad men ser sen den lilla lappen som ligger under vindrutetorkaren: Jag ber så himla mycket om ursäkt för att jag repade din bil, ring mig så löser vi det ekonomiska. Jag stoppar lappen i byxfickan och åker hem.
Jag ringer, tycker rösten låter bekant men tänker inte mer på det. Självklart blir det något krux och jag måste få papper påskrivna. Så jag åker med Hävvan och Elias i släptåg hem till honom och där står han, med ögon så gröna och en blick så intensiv. Kalla det slump, öde eller gudsfinger det spelar ingen roll. För där, då, det sa nog klick, eller kanske  tjingtjong eller så. Vi fortsatte prata och ja, sen tätnade kontakterna, sms, mail, biobesök och så. Han var nog mer intresserad än vad han gav sken av. Jag såg det mest som en vänskap, någon att  dela tankar och erfarenheter med. Men så där i november när vi gemensamt har julpysslat med våra sex ungar (han har två grabbar, 5 & 6år), barnen har somnat och vi sitter med en flaska vin, pratar om allt och inget, då hände något. En liten rörelse, luft som vibrerar, en lätt beröring, två tår som snuddar vid varandra, en blick som rubbar min existens och får mig att falla. Det som varit en fin vänskap övergick till att bli en obeskrivbar kärlek. Det skrämde mig då, det skrämmer mig nu. Att jag faktiskt är kär, att jag trivs så oerhört bra i hans sällskap, att våra barn trivs tillsammans, att han vill ha mig. Nej det är inte rätt. Jag vet att ni kommer tycka det är konstigt men det känns som jag sviker Fredrik, som om jag bara förringar allt vi en gång hade.
Jag är så ambivalent, känslorna växlar, från obeskrivbar glädje och lycka till enorma skuldkänslor. Kärlek är svårt, jag vet, stor kärlek och stora tilldragelser innebär en stor risk och för att kunna bedöma framgång måste man jämföra dit man nådde med vad man fick ge upp.....
Är det så, att jag givit upp, det känns så, som om jag förlorat mig själv och blivit så mycket mer ensam. Ja för jag var inte galen förr, jag var rationell, men nu, ja nu är jag galen!

//Sara

Ju längre tiden går, desto mer inser jag hur mycket jag är beroende av tid för mig själv, tid där jag kan gråta, tid då jag kan tänka, fundera och vara för mig själv. I kväll är en sådan kväll då jag bara behöver vara för mig själv. Alltid samma koncept. Tända ljus, en varm filt och en stor kopp the som skänker harmoni, lugn och en bra känsla i magen. Bachs första cello suite i G dur, Faures requiem, Lars-Erik Larssons liten serenad för stråkare, och Ferströms adagio för blåskvintett sveper in mig i en filt av välbehag. Tankarna följer musiken, flyger lätt iväg, försvinner bort som en fläkt. Jag grubblar inte, jag stannar inte kvar i tankarna jag tänker bara kortvarigt. Musiken får mig att andas, känna och landa. Jag mår väl för jag har tid för mig själv.  Jag har alltid behövt den, den egna tiden, tiden med musiken, tiden med tankarna, tiden för mig själv.
 Jag vet att min gud sitter här intill, håller mig i handen, leder mig framåt, låter mig välja, tröstar och är den som inger hopp och lust. Jag vet att det inte har med varken jesus, kyrkan eller så att göra. Nej min tro, den är bara min. Min gud finns i musiken, i ljusskenet, i mina barn, i min tanke.
Tankarna snuddar vid tacksamheten, tacksamheten över att jag får leva, har så otroligt fina barn, en familj, ett jobb, ett liv. Att jag känner, tänker, älskar och gråter. Att jag finns!
Fundera lite extra på vad ni är tacksamma för, vad ni värdesätter i livet. Det kan utan att ni anar det försvinna på ett trollslag, det kan sluta existera, det kan gå sönder och göra ont. Men att värdesätta det man har, att säga: jag är glad att du finns etc. gör det hela så mycket enklare då något går fel. Att sätta ord på känslor och tankar, det vinner vi så mycket på.
Jag försöker lära mina barn det, säg vad du tänker och känner, säg att det gör ont, låt känslorna ta plats. För de behöver ta plats. Var inte rädd, det gör ont, men det behöver få göra ont.

Jag ska hålla fast vid mina ljusa och vackra minnen av Fredrik i kväll, han sitter där brevid min Gud och finns alltid. Hans andedräkt, hans lukt och hans skratt, det finns innom mig och i våra barn. Det gör mig gott att faktistk inse det.

// Sara 

Skriva en bok om det som hänt, om det jag gått igenom? Jag har fått förslaget från flera håll, i kommentarer här, från vänner, bekanta och familj. Men jag vet inte. Jag funderar på saken, funderar på vad det skulle leda till, egentligen. För jag menar, det måste ju leda någonstans, vart leder boken? Vad bidrar den med till världen?
Eller är det så att jag är så skadad av all forskning och av den medicinska världen, allt måste ha ett syfte, allt måste ta oss framåt och allt måste bidra med något nytt. Är det så? Är det kanske mitt liv som förs framåt av att skriva en bok om det som är? Eller skulle det vara för att hjälpa andra i samma sitaution? Jag vet inte, jag har ingen aning.

Sen kommer vi till det där med svenskheten och jantelagen, amen, jag är väl inte mer än alla andra, ingen vill väl läsa om mitt liv heller, jag är väl inte så speciell. Men det är kanske dags för den präktiga, duktiga, och politiskt korrekta Sara att försvinna och för att ge plats åt den andra Sara. Sara som inte bryr sig om vad andra anser är rätt och fel, Sara som inser att det liv som hon levt de senaste  2åren inte är något som hör till det vanliga.
Jag funderar, en bok, varför inte? Eller kanske en bok med flera berättelser, en bok tillsammans med andra i samma situation. En bok om total ensamhet, hjälplöshet och sorg. Eller en bok om glädje, lycka?
Svårt? För livet har båda sidor, livet är inte bara mörker, livet är ljust, eller kanske ljusare ibland och svartare ibland.

Älskar vårvärmen, ljuset, fåglarna och nysningarna (pollen). Har jobbat sista dagen denna veckan, tagit ut en extra dag ledigt i morgon så då ska det städas, fejas, putsas och fnulas i trädgården. Barnen får vara på dagis, jag behöver tid för mig själv. Rå om min trötta själ med ordentligt fysiskt arbete. Hjärnan behöver sluta tänka.
Sen på torsdag kommer barnens farmor, farfar, mina föräldrar, flera av mina syskon, med familjer och framförallt, jag får träffa brorsans tvillingar Freja och Siri. Ska bli fantastiskt. Det ska påsklunchas, påskkärringsklä barn, påskäggletas, skrattas, ätas massor av mat, gråtas och kanske tom dansas lite. Jag gillar det, att ha en stor familj som gärna umgås. En familj där alla får vara som de är och en familj där alla är välkomna. Jag har en sak jag ska göra på söndag, som jag väntat länge på, en sak som gör mig fnissig som en fjortonåroing, glad, rädd och fullkomligt panikslagen.
Tills dess måste jag hålla huvudet kallt som Eddie (i Viveka Lärns böcker) säger och ha is i magen.

// Sara

Lukas bad mig igår berätta om hur jag och pappa träffades. Jag börjar som jag alltid gör: Jo, jag hade läst två år på läkarprogrammet men kände mig nog ganska ensam trots masssor av vänner, att ajg sysslade med festerier och fadderverksamhet. Men så krockade jag med en gammal bardomsbekant, hon släpade med mig till sin studentorkester sa: hej det här är Sara hon är en jävle på horn och behöver en stor familj! Jag är min vän evigt tacksam, det blev som en stor familj. Jag "lurades" med i spexorkestern av en annan kompis. Första repet med skådespelare osv var riktigt läskigt. Jag hade bara träffat ett par av dem några gånger. Så när jag går där framför orkesterdiket för att värma upp så kommer en lång kille gående, han hade brunt hår som stod åt alla håll, de vackraste ögon jag skådat och sa: är det du som är Sara? Jag log och svarade: ja, hur så. Var det pappa frågade Lukas med samma intensitet och lyster i blicken som Fredrik. JAg nickar och säger: ja! Lukas ler och säger: blev ni kära då???? Jag skrattar och säger, nej nej, det tog tid. Jag övergav mer och mer mina läkarvänner för musik- och spexvännerna. De blev verkligen som en familj. Fredrik och jag umgicks massor under flera år. Han blev klar med sin lärarexamen och fick snabbt jobb. Sen glesades kontakterna ut, jag hade träffat en kille jag trodde jag ville dela resten av mitt liv med, Fredrik jobbade. Vi träffades mest sporadiskt under flera år, födelsedagsfester, några spexfester etc. När jag hade två månader kvar av AT-utbildningen så var vi på en gemensam bekants fest. Efter den kvällen var det han och jag. Eller det var tänkt så, det kändes så då och känns så nu. Sen kom både ST-tjänster, nya jobb, avhandlingar på avhandlingar. En dag i maj 2003 gifte vi oss i den allra finaste kyrakan som finns i trakten. Ett år senare kom Lukas. Den glädjen, lyckan är obeskrivlig. Så löpte tiden på mammaledighet, pappaledighet, semestrar, jul, Lukas födelsedag i april och födelsedagarna i maj min och Fredriks. Sen började han på dagis, min förstfödde prins. Lukas brukar skratta när jag säger så, att han är min älskade lilla prins. Han brukar alltid svara: men mamma du vet, jag är ju stor nu! Snart 5år! Sen i oktober 2006 kom Hilja, efter nästan ett års försök. Lyckan så total och sen....
Ja sen kom den där ödestigna dagen i juli. Då döden skiljde oss åt. Allt det vackra, allt det förutsagda försvann, det är nog mest som gör ondast, det som aldrig blev.

//S

Solen, ljuset, doften, fåglarna, värmen, allt gör så gott för mitt stela, ledsna, krampande lilla hjärta. Jag träffade en av sjukhusprästerna idag på jobbet, han pratade så himla fint. Han beskrtev sorgen som en kniv som gröper ur hjärtat för att det ska finnas plats när glädjens tid kommer.
Det stämmer, det gör förbannat ont på vägen, smärtorna är olidliga man tror inte det går, man tror inte det går att klara av, man tror att man håller på att dö. Men man lever vidare, smärtorna minskar och livet blir något mindre smärtfyllt.
Farmor Annika och farfar Peter stod på trappen idag medförde påskris, en stor korg med kanelbullar, massor av mat och ett: heeej vi har saknat er.
Så plötsligt blev det liv i huset, skratt och glädje. Jag har njutit, det är underbart. Jag förstår inte riktigt hur de gör, hur de orkar. Men det är antagligen så att det är raka motsatsen, att de maskerar sig så bra, att de inte alls orkar. JAg har försökt prata med Annika, jag har verkligen försökt. men får som svar: Sara det ska du inte tänka på, du har din sorg och dina barns sorg att tampas med, dina barn och hus, det tar tid. Du ska inte sörga åt mig med, göra min sorg till din, för det är det du är påväg att göra. JAg lyssnade och tänkte: bullshit, jag bryr mig bara. Men så insåg jag, hon har rätt. Det är lätt, att försöka sörga andra sorg bara för att det hjälper andra och gör mindre ont. Nej den innersta sorgen måste man sörga själv i ensamhet.

Jag har länge tänkt att jag, för barnens skull, ska göra en Fredrikbok, där det kommer finnas bilder, anteckningar etc om honom. Allt för att barnen ska ha något att titta i sen, något som de kan gå tillbaka till.
Jag har försiktigt börjat, skriva ned lite historier om Gredrik, har ffått ta Annika till hjälp. Bilder, teckningar etc fyller de första sidorna. JAg har lagom hunnit fram till gymnasiet. Hihi
Mycket är för min egen skull, för att jag itne ska glömma. Det försvinner så enkelt, radderas från minnet och det är endast små fragement kvar.

NU ska jag sova, alla andra gör det. Men jag älskar tysnaden just nu. Få lite tid för mig själv utan sökaralarm, utan skrikade barn, utan folk som drar i mig och säger: saaara vet du???

// Sassa