Min lilla Hilja

Jag ska återkomma till mig själv i ett senare inlägg men idag handlar det om Hilja. I måndags fyllde hon 3 år, min lilla fialotta. Paket på sängen, tårta och skönsång. Men jag tror att den bästa presenten var att farmor kom och tog med sig Hilja på massa upptåg under hela dagen. Min lilla lilla Hilja, det barn som jag är mest rädd om, men som är så självklar. Så stark i sin livsvilja. Svårt att beskriva, men jag är på ett sätt fortfarande rädd att hon ska dö ifrån mig.

Jag minns förlossningen som om den var igår. Ett vatten som går en vanlig sketen tisdag ett par dagar över tiden, en stressad man som är på utbildningsdagar 17mil hemifrån. Sen gick det äckligt fort. Jag ringde barnvakt, fick skjuts in till sjukan.... sen hoppar det lite i filmen. Jag ser mig själv liggandes i sängen i förlossningsrummet, Hilja sitter som en vinkork i mitt bäcken och har inte snurrat alla varven i förlossningskanalen. Men så hör jag det, hur hjärtljuden avtar samtidigt som Fredrik kliver in i rummet med håret åt alla håll och ett: jag är här nu, det är lugnt. Blekheten i barnmorskans ögon går inte att ta miste på. Men hjärtljuden repar sig, som om hon hälsar på pappa. Sugklockan åker fram, efter femte försöket svär jag över deras skitinstrument och dåliga tekniska apparatur. Men så säger det plopp, ungefär som om någon sköt en champangekork ur mig.... Sen kommer suddigheten igen, blir lite blurrigt. Jag minns bara massa springande människor, konstiga ord osv, men inget skrik, bara tyst. Paniken kommer krypande, men så kliver han in, Fredrik (gissar att han varit ute med  dem och försökt få igång Hilja), det lite långa håret rakt upp, säger: hon är så fiiin, hon är helt bedårande, det tog 10min men nu andas hon. Åååååh Sara....

Sen hoppar vi igen i filmen, ett par dagar fram. En utländsk barnläkare ska undersöka henne. Jag har redan sett att hon inte rör sin vänstra arm och insett att risken för att något var fel var stor. Jag visste det, att det inte stod rätt till. Jag hade inte sagt något till någon, jag bara visste. Kalla det intuition eller vad ni vill. Barnläkaren var en klass för sig, ett: hon är skadad..... Fredriks panik, delvis min också. Skador av syrebristen var min första tanke, hon kommer aldrig bli som andra. Vi fick veta att man inte kunde tala om vad som var fel riktigt, men att det troligen rörde sig om en plexusskada och att ca 75% läker helt. Men de förvarnade oss om syrebristskadorna. Doktorns ord, om hon lever en månad får ni vara glada..... hör jag fortfarande, de har etsat sig fast.
En månad gick, ungen andades, log, åt bra osv. Hon blev tre månader, vände sig, lärde sig sitta, gugglade, åt, skrattade. Återbesök, samma doktor, orden: jaha, det här var intressant, jag gissar att du förstår att  vi inte vet om hon fått några skador, men hon kommer med stor sannolikhet aldrig kunna prata eller gå. Men så reste hon sig, gick, sprang, skuttade och pratade. Lilla Hiljahjärtat mitt.
Det enda som inte fungerar är hennes arm, den är och förblir trasig. Nerverna slets av i samband med förlossningen, trots operation har hon inte fått fullgod rörlighet. Men vad är väl det? Inget, om man jämför med vad som kunde blivit. Hon har änglavakt min tösabit. Jag har en känsla av att jag bara har henne på lån. Att priset vi fick betala för att jag inte ville att de skulle sätta igång mig är högre än den trasiga axeln. JAg hoppas, hoppas och åter hoppas att jag har fel.

Idag vankas 3-års kalas för släkt och vänner, i morgon för dagiskompisarna. Det första för kompisarna.
På något sätt är Hilja så oberörd, hon var så liten när Fredrik dog, hon minns inte pappa. Hon vet om att han funnits och så, men hon pratar inte om honom. Hon är solskenet själv, det bara lyser om henne.
Det är stor skillnad på henne och Lukas, som natt och dag. Hon solskenet, han tänkaren....
Men likheten är ändå så stor. Samma sätt att gå, samma hår, samma skratt som Fredrik.

//Sara

Kommentarer
Postat av: Jenny M

Grattis till stora lilltjejen..

2009-10-17 @ 19:10:00
Postat av: Blindness

Grattis till tjejen. Ni har verkligen råkat ut för mycket i er familj. Önskar er nedförsbacke i fortsättningen :-)

2009-10-19 @ 16:42:09
URL: http://zecretzz.bloggspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0