Tid.....
Tiden räcker inte till, tiden till blogg, dator och så finns inte. Det handlar om lämna på dagis, till jobbet, jobba, hämta på dagis, hem, laga mat, få alla kidsen i sängen och sen, ja kanske tom få lite lite tid för mig själv. Oftast somnar jag i soffan av utmattning.
JAg försöker få barnvakt ibland, det är så svårt, jag menar, vem orkar var abarnvakt åt fyra huliganer, nej då måste man nästan vara två. Ja visst familjen osv, men det är bra med någon på nära håll, som kan komma en onsdagskväll. Men så slog det mig, det finns en tjej som jag spelat mycket med. Hon är den perfekta med barn, hon är perfekt hela hon. Jag ringde och förklarade mig. Hon skrattade och sa: men visst, när kommer jag?
Så idag, kl 16 kommer hon, jag får tid att snygga till mig, hon får tid att bekanta sig med Hävvan och Elias, Lukas och Hilja könner hon redan. Sen blir det middag för min del. Middag hos en god vän, det ska bli trevligt. Träffas och snacka skit och äta god mat. JAg behöver maten, jag behöver den positiva energin.
Kilona bara trillar, eller snarare, de trillade av mig, nu står jag still, man ser varenda revben, man ser benen i handen, man ser kindbenen, man ser allt. Som en blottad själ. Jag som alltid har haft ett kilo för mycket, jag som alltid varit rund.
Jag vet att det har med våren att göra. JAg vet att det har med tanken på min födelsedag, vår bröllopsdag, hans födelsedag. Allt det där. Det gör ont, så förbannat ont.
"How can I go home with nothing to say
I know you're going to look at me that way
and say what did you do out there
and what did you decide
you said you needed time and you had time
you are a china shop and I am a bull
you are really good food and I am full
I guess everything is timing
I guess everything's been said
so I am coming home with an empty head
you'll say did they love you or what
I'll say they love what I do
the only one who really loves me is you"
JAg försöker få barnvakt ibland, det är så svårt, jag menar, vem orkar var abarnvakt åt fyra huliganer, nej då måste man nästan vara två. Ja visst familjen osv, men det är bra med någon på nära håll, som kan komma en onsdagskväll. Men så slog det mig, det finns en tjej som jag spelat mycket med. Hon är den perfekta med barn, hon är perfekt hela hon. Jag ringde och förklarade mig. Hon skrattade och sa: men visst, när kommer jag?
Så idag, kl 16 kommer hon, jag får tid att snygga till mig, hon får tid att bekanta sig med Hävvan och Elias, Lukas och Hilja könner hon redan. Sen blir det middag för min del. Middag hos en god vän, det ska bli trevligt. Träffas och snacka skit och äta god mat. JAg behöver maten, jag behöver den positiva energin.
Kilona bara trillar, eller snarare, de trillade av mig, nu står jag still, man ser varenda revben, man ser benen i handen, man ser kindbenen, man ser allt. Som en blottad själ. Jag som alltid har haft ett kilo för mycket, jag som alltid varit rund.
Jag vet att det har med våren att göra. JAg vet att det har med tanken på min födelsedag, vår bröllopsdag, hans födelsedag. Allt det där. Det gör ont, så förbannat ont.
"How can I go home with nothing to say
I know you're going to look at me that way
and say what did you do out there
and what did you decide
you said you needed time and you had time
you are a china shop and I am a bull
you are really good food and I am full
I guess everything is timing
I guess everything's been said
so I am coming home with an empty head
you'll say did they love you or what
I'll say they love what I do
the only one who really loves me is you"
De ä fina!
Jag har som många andra sett på familjen annorlunda. Säga vad man vill om arbetsfördelningen i familjerna men jag känner igen mig i kaoset.
Ni som någon gång försökt handla med ett tvillingpar på 1år, en 2åring och en 4,5åring vet vad jag menar. Man kommer hem med mycket lustiga saker, som t.ex. en påse med salta lakritsnappar. Jag frågade Hilja var de kom i från, hon lägger huvudet på sne och säger: de ä fina, tycke om dom. Men problemet är att ingen i famlijen äter lakrits.....
Men nu är de hennes käraste ägodel, hon sov med dem under kudden i natt. Tokfian.
Ni som någon gång försökt handla med ett tvillingpar på 1år, en 2åring och en 4,5åring vet vad jag menar. Man kommer hem med mycket lustiga saker, som t.ex. en påse med salta lakritsnappar. Jag frågade Hilja var de kom i från, hon lägger huvudet på sne och säger: de ä fina, tycke om dom. Men problemet är att ingen i famlijen äter lakrits.....
Men nu är de hennes käraste ägodel, hon sov med dem under kudden i natt. Tokfian.
familjen kaos
Igår var första dagen på det nya livet.
Jag lämnade hoppetossorna på dagis, alla fyra, lite sent då vi alla var rätt slaka efter ettårskalaset på söndagen, sen blev det till jobbet. Jag klev in i omklädningsrummet, kände mig alldeles fnissig, låste upp skåp, på med kläder, rättade till namnskylt och så. Sen upp och in på jobbet.
Möttes av en massa glada människor, kramar och hej, välkommen tillbaka, du ser ut att må hur bra som helst. Jag fick fundera lite, vad skulle jag svara. Jo, men det är fortfarande tungt i bröstet, och mörkt. MEN det ör inte svart, utan bara mörkt, det är skillnad det, åt det positiva hållet, tror jag.
Sen när jag hämtade kidsen var de och jag alldeles trötta, ögonen gick i kors på oss alla.
Vi hamnade i soffan, åt soppa och pizza till middag och somnade i en hög alla fyra.
Idag går det lite lite bättre, jag har fortfarande ögonen i kors efter att ha varit uppe med Elias ett par vändor i natt. Lämningen gick sådär, Hedvig illvrålade, men det slutade så fort jag klev utanför dörren. Men det gör endå ont i mammahjärtat. Jag går vilse på jobbet och gör fel med alla nya datorprogram, men tack och lov har jag bra kollegor som står ut med mig och har bra lösningar på mina datorjournalproblem. Men jag blev riktigt, riktigt, riktigt glad idag när jag läste tidningen, en kär kollega, som har varit mycket drivande i barndiabetesforskning och varit med och startat barndiabetesfonden fick en sån halvfånig utmärkelse från lokaltidningen där lokalbefolkningen har röstat. Men det gör mig glad, inte bara att barndiabetes uppmärksammas utan också av hans sätt, den glada och underbara J.
Så nu är det dags för lite seriöst arbete och sen hem till huliganerna och så blir det fest i kväll med, min pappa kommer. Han jobbade i lördags och söndags (vi är alla landstingsslavar) så det får bli fest i kväll istället. Tänk att de ärr 1år, mina små pluttungar......
//S
Jag lämnade hoppetossorna på dagis, alla fyra, lite sent då vi alla var rätt slaka efter ettårskalaset på söndagen, sen blev det till jobbet. Jag klev in i omklädningsrummet, kände mig alldeles fnissig, låste upp skåp, på med kläder, rättade till namnskylt och så. Sen upp och in på jobbet.
Möttes av en massa glada människor, kramar och hej, välkommen tillbaka, du ser ut att må hur bra som helst. Jag fick fundera lite, vad skulle jag svara. Jo, men det är fortfarande tungt i bröstet, och mörkt. MEN det ör inte svart, utan bara mörkt, det är skillnad det, åt det positiva hållet, tror jag.
Sen när jag hämtade kidsen var de och jag alldeles trötta, ögonen gick i kors på oss alla.
Vi hamnade i soffan, åt soppa och pizza till middag och somnade i en hög alla fyra.
Idag går det lite lite bättre, jag har fortfarande ögonen i kors efter att ha varit uppe med Elias ett par vändor i natt. Lämningen gick sådär, Hedvig illvrålade, men det slutade så fort jag klev utanför dörren. Men det gör endå ont i mammahjärtat. Jag går vilse på jobbet och gör fel med alla nya datorprogram, men tack och lov har jag bra kollegor som står ut med mig och har bra lösningar på mina datorjournalproblem. Men jag blev riktigt, riktigt, riktigt glad idag när jag läste tidningen, en kär kollega, som har varit mycket drivande i barndiabetesforskning och varit med och startat barndiabetesfonden fick en sån halvfånig utmärkelse från lokaltidningen där lokalbefolkningen har röstat. Men det gör mig glad, inte bara att barndiabetes uppmärksammas utan också av hans sätt, den glada och underbara J.
Så nu är det dags för lite seriöst arbete och sen hem till huliganerna och så blir det fest i kväll med, min pappa kommer. Han jobbade i lördags och söndags (vi är alla landstingsslavar) så det får bli fest i kväll istället. Tänk att de ärr 1år, mina små pluttungar......
//S
Something nice!
BEhövde nått fint att titta på, så jag delar med mig!
//S
Första dagen utan mamma
Idag fick jag lämna dem ensamma på dagis hela dagen, sjävklart var det jag som hade svårast för det hela.
Eller ja, snarare min mamma, för jag ligger däckat i lunginflammation, heja amimox, heja bricanyl, heja cocillana!
Sååå mamman sköter rulliansen. men det går bra för dem, de älskar det, de skrattar, de sover bättre och framförallt de verkar lite mer aktiverade. Me = happy!
Vad beträffar lunginflammationen så är jag pissed på den, men vad gör man liksom??? Jaja det blir nog kanske, ev om jag orkar jobb på måndag, men bara 75%, alldeles lagom för mig. 8-17, mån-fre, inga jourer, ev nån helg då och då, men då får Annika eller nån annan av den underbara familjen komma. Så det löser sig med andra ord. Fattar ni att jag ÄNTLIGEN ska börja jobba. jag är så sjukt lättad. Jag har överlevt, den värsta perioden i mitt liv hitintills, först ett år med graviditeten och saknade, sen ett år med twinsen hemma och saknaden, nu bara saknaden....
Ja sysselsättning, tankedistraktion och annat är BRA för mig. JAg behöver få lite perspektiv, se att livet går vidare, se att man faktiskt kan leva ensam, så det så.
jag intalar mig det iaf, fast jag vet inte. Vårt samhälle är gjort för att man ska leva tillsammans två stycken med två barn, en flicka, en pojke, ett radhus, en volvo, en katt och en hund. Vi hade visserligen varken radhus, volvo eller hund, eller två barn. För nu har vi fyra ungar, två av dem är tvillingar, en stoooor villa från sekelskiftet med dragigt golv och orenoverat i flertalet rum (det var ett senare projekt enl Fredrik), en WW Sharan och en brevlåda med blommor på. Katten heter måns och inte misse, och köket är inte ikea, det är träluckor i en blågrönfärg som matchar våra höganäskoppar. Så vi var inte speciellt anpassade för tvåsamheten innan, så det gör kanske inget att jag är ensam, eller? Det kanske går lika bra det? Jag vet inte.....
Jag saknar bara närheten, gemenskapen, någon att dela sorg och glädje med, någon att diskutera med vem som har första tjing på DN.s huvuddel, vem som har mest rätt att sova i natt, vem som har mest att göra på jobbet så därför får den andra VABBA, tänk att man saknar även det. Livet är förunderligt.
Nej nu ska jag och elefanten som placerat sig på mitt bröst sova tror jag. Eller först lite saft, sen mera bicanyl och cocillana sen sova...
Natti natti
Eller ja, snarare min mamma, för jag ligger däckat i lunginflammation, heja amimox, heja bricanyl, heja cocillana!
Sååå mamman sköter rulliansen. men det går bra för dem, de älskar det, de skrattar, de sover bättre och framförallt de verkar lite mer aktiverade. Me = happy!
Vad beträffar lunginflammationen så är jag pissed på den, men vad gör man liksom??? Jaja det blir nog kanske, ev om jag orkar jobb på måndag, men bara 75%, alldeles lagom för mig. 8-17, mån-fre, inga jourer, ev nån helg då och då, men då får Annika eller nån annan av den underbara familjen komma. Så det löser sig med andra ord. Fattar ni att jag ÄNTLIGEN ska börja jobba. jag är så sjukt lättad. Jag har överlevt, den värsta perioden i mitt liv hitintills, först ett år med graviditeten och saknade, sen ett år med twinsen hemma och saknaden, nu bara saknaden....
Ja sysselsättning, tankedistraktion och annat är BRA för mig. JAg behöver få lite perspektiv, se att livet går vidare, se att man faktiskt kan leva ensam, så det så.
jag intalar mig det iaf, fast jag vet inte. Vårt samhälle är gjort för att man ska leva tillsammans två stycken med två barn, en flicka, en pojke, ett radhus, en volvo, en katt och en hund. Vi hade visserligen varken radhus, volvo eller hund, eller två barn. För nu har vi fyra ungar, två av dem är tvillingar, en stoooor villa från sekelskiftet med dragigt golv och orenoverat i flertalet rum (det var ett senare projekt enl Fredrik), en WW Sharan och en brevlåda med blommor på. Katten heter måns och inte misse, och köket är inte ikea, det är träluckor i en blågrönfärg som matchar våra höganäskoppar. Så vi var inte speciellt anpassade för tvåsamheten innan, så det gör kanske inget att jag är ensam, eller? Det kanske går lika bra det? Jag vet inte.....
Jag saknar bara närheten, gemenskapen, någon att dela sorg och glädje med, någon att diskutera med vem som har första tjing på DN.s huvuddel, vem som har mest rätt att sova i natt, vem som har mest att göra på jobbet så därför får den andra VABBA, tänk att man saknar även det. Livet är förunderligt.
Nej nu ska jag och elefanten som placerat sig på mitt bröst sova tror jag. Eller först lite saft, sen mera bicanyl och cocillana sen sova...
Natti natti
