Om Stella!
Jag har fått frågan om vi hade Stella i tankarna redan innan det kom upp i bloggen. Nja, är nog svaret på frågan. Stella, eller kanske snarare betydelsen, stjärna, har funnits i min hjärna sedan vi insåg att lillfnurpan inte alls hette Elfrida eller Frida vilket var vår plan. Hon strålade likt en stjärna redan när hon föddes så just stjärna var något jag ville ta fasta på. Slog på betydelsen av stjärna i ett tidigt skede och ratade Stella bara sådär. Så kom tipsen om Stella på bloggen. Jag insåg att det kanske vore nått egentligen men insåg att Gabriel skulle rata namnet. Hade det inte ens som förslag i några av våra diskussioner. Men så kom det tillbaka, för Abbe frågade just om det fanns något namn som betyder stjärna. Jag sa att Stella betyder stjärna. Han tyckte vi skulle döpa henne till just Stella. Gabriel var väl inte överförtjust. Men så tittade vi på henne, hur hon låg i soffan och bara log som en liten solstråle. Ett stort skratt tillsammans och ett: ja, men varför inte egentligen. Stella som andranamn!
Hur Oline kom upp har jag redan berättat. Jag hade lite svårt för Oline i början, men Gabriel var så tvärsäker och jag fattade inget. Vi har ofta pratat om namn som påminner om något eller någon. Jag förstod inte vem det påminde om alls. Ingen i hans närhet heter Oline, vad jag kunde komma på. Jag frågade, han log och sa: min mormor hette Oline!
Då förstod jag, mormor som var klippan i livet. Mormor som var den som såg den lilla Gabriel. Mormor som skämde bort, som bjöd på pannkakor och lät barnet vara barn.
Diskussionen behövde inte tas och Oline blev ett självklart tilltalsnamn.
Men det mest skrämmande var när Gabriels moster skickade en hög med gamla foton. Såg en bild av mormor Oline som barn, drog djupt efter andan. Samma vackra ögon som lilla Oline har, samma leende och skratt. Otroligt. Och då är lilla O bara knappt 3 månader. Shit vad tiden går fort kan jag säga. Fast iof, en månad korrigerad tid. Känns dock som om hon funnits i våra liv under alla år.
Annars är dagens största irritation att datorn, HDMI-kabeln och tv:n vägrar samarbeta. Jag som lovat Abbe, Atle och Lukas att vi ska se på just Pip Larssons ikväll då de har studiedag i morgon. Men men, jag får be min handyman att fixa. Även om jag tror att jag redan gjort det som kan göras. Förutom att acceptera läget. Men just sorgsna småkillar är inte allt för roligt faktiskt.
Kramar till er alla!
// Sara och lilla O
Hur Oline kom upp har jag redan berättat. Jag hade lite svårt för Oline i början, men Gabriel var så tvärsäker och jag fattade inget. Vi har ofta pratat om namn som påminner om något eller någon. Jag förstod inte vem det påminde om alls. Ingen i hans närhet heter Oline, vad jag kunde komma på. Jag frågade, han log och sa: min mormor hette Oline!
Då förstod jag, mormor som var klippan i livet. Mormor som var den som såg den lilla Gabriel. Mormor som skämde bort, som bjöd på pannkakor och lät barnet vara barn.
Diskussionen behövde inte tas och Oline blev ett självklart tilltalsnamn.
Men det mest skrämmande var när Gabriels moster skickade en hög med gamla foton. Såg en bild av mormor Oline som barn, drog djupt efter andan. Samma vackra ögon som lilla Oline har, samma leende och skratt. Otroligt. Och då är lilla O bara knappt 3 månader. Shit vad tiden går fort kan jag säga. Fast iof, en månad korrigerad tid. Känns dock som om hon funnits i våra liv under alla år.
Annars är dagens största irritation att datorn, HDMI-kabeln och tv:n vägrar samarbeta. Jag som lovat Abbe, Atle och Lukas att vi ska se på just Pip Larssons ikväll då de har studiedag i morgon. Men men, jag får be min handyman att fixa. Även om jag tror att jag redan gjort det som kan göras. Förutom att acceptera läget. Men just sorgsna småkillar är inte allt för roligt faktiskt.
Kramar till er alla!
// Sara och lilla O
Saker vi gör.
Ibland, eller snarare rätt ofta funderar jag över saker vi gör som vi kanske inte borde göra. Olator, knasiga påhitt, dumma idéer etc. I morse kom jag återigen att tänka på en av mina egna. En som på sitt sätt gör mig ledsen men på ett annat plan ger mig lugn. En försäkran om att jag lever.
Ni må tycka att jag är galen, men sedan Fredrik dog, eller egentligen redan sedan jag var liten och lärde mig läsa, har jag läst dödsannonserna i tidningen. Tittat på namn, datum, vem är äldst, vem är yngst. Vanligtvis går det bra, men så kommer de där annonserna där det är så uppenbart, uppenbart att personen lämnat jorden alldeles i förtid. Det kan vara ett barn eller en pappa. Men det som griper mest, ja det är utan tvivel de som påminner mest om mig själv. En dödsruna i gårdagens tidning samt ett tillhörande minnesord gjorde att lkrampen om hjärtat hårdnade.
Jag väckte Gabriel och kysste honom. Ville bara säga: gå aldrig ifrån mig, lova det. Ut kom ett: jag hatar döden.....
Han log, skrattade och sa: vem gör inte det. Skrattet tog hårt, varför vet jag inte riktigt men det gorde det. Ursligt jävla hårt.
Så jag bestämde mig för att faktiskt sluta, ja jag har sagt det tusen och åter tusen gånger. Men idag, likt fan satt jag där med familjesiderna och tittade. Insåg att jag är fast i beteendet. Att det ger mig lugn på något vänster. Varför? Jag vet inte.
Så ett mail, en fin kollega som frågar och undrar hur jag mår och om jag inte tar med mig Oline och fikar snart. Jag ler, det betyder att hon läser bloggen. För vi har inte outat Oline på jobbet än, namnet alltså. Det värmer och jag tänker så på att hon har rätt. Jag borde ta mig dit en dag. Så de kan få se hur stor hon har blivit. Sista mailet avslutas med två små fina rader med ett filmtips (som jag återkommer till) och sedan: Sara, glöm inte att; det är inte solsken varje dag men alla moln är inte grå. Jag har hört uttrycket förr, jag vet det. Men det är så fint och vackert. Det stämmer så väl.
Men så till filmtipset, tipset om en film jag missat vilket gör mig förvånad för det är precis en film i min smak. Maria Larssons eviga ögonblick. Det bästa jag skådat på länge. Den och i rymden finns inga känslor. Persbrandt storspelar, en för mig okänd skådespelerska innehar huvudrollen. Jag dras med i sorg, kärlek och vackra miljöer. Jag pussar min lilla stjärna många gånger och tänker att mitt liv är så okomplicerat om man nu kan jämföra.
Jag och lillfnurpan, de stora ungarna på dagis/skolan. Ja hur bra är inte det?
Men så kommer tvivlet, tvivlet på mig själv. Det så välbekanta. Jag förstår inte riktigt varför jag tvivlar så, för jag har aldrig gjort det förr. Eller är det så att jag glömt. Glömt att jag visst tvivlade, att det bara bleknat med åren. För egentligen, jag tvivlar mindre nu. Mycket mindre sedan jag fick barn. Men jag tror att jag tvivlar på andra saker.
Vad jag vill säga med mitt svammel, ja ni, det vet jag inte. Mer än att det är skönt att skriva av sig. Tiden finns egentligen inte, disk, barn, mat och städning hägrar men jag försöker ta mig tid. I bakgrunden sjunger Svante Thuresson sin; du ser en man. Jag ler, känner mig som om det är jag som är tjejen han sjunger om. Skrattar och försöker må bra.
// Sassa
Ni må tycka att jag är galen, men sedan Fredrik dog, eller egentligen redan sedan jag var liten och lärde mig läsa, har jag läst dödsannonserna i tidningen. Tittat på namn, datum, vem är äldst, vem är yngst. Vanligtvis går det bra, men så kommer de där annonserna där det är så uppenbart, uppenbart att personen lämnat jorden alldeles i förtid. Det kan vara ett barn eller en pappa. Men det som griper mest, ja det är utan tvivel de som påminner mest om mig själv. En dödsruna i gårdagens tidning samt ett tillhörande minnesord gjorde att lkrampen om hjärtat hårdnade.
Jag väckte Gabriel och kysste honom. Ville bara säga: gå aldrig ifrån mig, lova det. Ut kom ett: jag hatar döden.....
Han log, skrattade och sa: vem gör inte det. Skrattet tog hårt, varför vet jag inte riktigt men det gorde det. Ursligt jävla hårt.
Så jag bestämde mig för att faktiskt sluta, ja jag har sagt det tusen och åter tusen gånger. Men idag, likt fan satt jag där med familjesiderna och tittade. Insåg att jag är fast i beteendet. Att det ger mig lugn på något vänster. Varför? Jag vet inte.
Så ett mail, en fin kollega som frågar och undrar hur jag mår och om jag inte tar med mig Oline och fikar snart. Jag ler, det betyder att hon läser bloggen. För vi har inte outat Oline på jobbet än, namnet alltså. Det värmer och jag tänker så på att hon har rätt. Jag borde ta mig dit en dag. Så de kan få se hur stor hon har blivit. Sista mailet avslutas med två små fina rader med ett filmtips (som jag återkommer till) och sedan: Sara, glöm inte att; det är inte solsken varje dag men alla moln är inte grå. Jag har hört uttrycket förr, jag vet det. Men det är så fint och vackert. Det stämmer så väl.
Men så till filmtipset, tipset om en film jag missat vilket gör mig förvånad för det är precis en film i min smak. Maria Larssons eviga ögonblick. Det bästa jag skådat på länge. Den och i rymden finns inga känslor. Persbrandt storspelar, en för mig okänd skådespelerska innehar huvudrollen. Jag dras med i sorg, kärlek och vackra miljöer. Jag pussar min lilla stjärna många gånger och tänker att mitt liv är så okomplicerat om man nu kan jämföra.
Jag och lillfnurpan, de stora ungarna på dagis/skolan. Ja hur bra är inte det?
Men så kommer tvivlet, tvivlet på mig själv. Det så välbekanta. Jag förstår inte riktigt varför jag tvivlar så, för jag har aldrig gjort det förr. Eller är det så att jag glömt. Glömt att jag visst tvivlade, att det bara bleknat med åren. För egentligen, jag tvivlar mindre nu. Mycket mindre sedan jag fick barn. Men jag tror att jag tvivlar på andra saker.
Vad jag vill säga med mitt svammel, ja ni, det vet jag inte. Mer än att det är skönt att skriva av sig. Tiden finns egentligen inte, disk, barn, mat och städning hägrar men jag försöker ta mig tid. I bakgrunden sjunger Svante Thuresson sin; du ser en man. Jag ler, känner mig som om det är jag som är tjejen han sjunger om. Skrattar och försöker må bra.
// Sassa
Stella Oline!
Jag har befunnit mig djupt ned under ytan ett tag. Inte kanske så kändslomässigt och i familjen. Men i cybervärlden, har inte riktigt orkat engagera mig. Men vi har tänkt, filosoferat och försökt komma till ett konsensusbeslut om lillfnurpans namn. Vi har ratat alla förslag hundra vändor. Men så kom en kommentar till på bloggen, om att döpa henne till Stella just för att det betyder stjärna. Vi har inte velat använda Stella som tilltalsnamn men som andranamn har det alltid varit lite halvaktuellt. För hon är vår lilla Stjärna.
SÅ en kväll när Gabriel pratat med sin moster som bor i Norge säger han: hon ska heta Oline! Jag smakar på det, ler och tänker, fan han har rätt.
Så ja, Oline ska hon heta. Någonstans måste det norska påbråt visa sig. Men vi kallar henne allt för ofta fnurpan, stjärnan eller lilla O! Precis som i Pip Larssons.
Annnars är det inte ett nytt kan vi väl säga. Livet går frammåt, alla ungar växer, vi stora försöker överleva årets fattigaste helg och faktiskt njuta av tiden med varandra.
Men så kom ytterligare en händelse som påminde mig om att livet är skört, ack så skört. Bästa vännens ena dotter blev riktigt dålig, har nu legat på intensiven i tre veckor. Influensa och eventuell någon form av bakteriell infektion också. Det går långsamt frammåt för henne. Men det tär på min allra bästa väns psyke, liv och kraft. Det gör ont att se men framförallt gör det mig frågande. Varför? Den familj som redan utstått allt man kan utstå nästan, den familj som haft motgång på motgång. Skulle de inte bara kunna få ha lite friska barn ett tag. Dessutom, denna lilla skrutta som har både hjärtfel, astma och en drös med andra sjukdomar. Det gör mig arg, för var finns rättvisan?
SÅ en kväll när Gabriel pratat med sin moster som bor i Norge säger han: hon ska heta Oline! Jag smakar på det, ler och tänker, fan han har rätt.
Så ja, Oline ska hon heta. Någonstans måste det norska påbråt visa sig. Men vi kallar henne allt för ofta fnurpan, stjärnan eller lilla O! Precis som i Pip Larssons.
Annnars är det inte ett nytt kan vi väl säga. Livet går frammåt, alla ungar växer, vi stora försöker överleva årets fattigaste helg och faktiskt njuta av tiden med varandra.
Men så kom ytterligare en händelse som påminde mig om att livet är skört, ack så skört. Bästa vännens ena dotter blev riktigt dålig, har nu legat på intensiven i tre veckor. Influensa och eventuell någon form av bakteriell infektion också. Det går långsamt frammåt för henne. Men det tär på min allra bästa väns psyke, liv och kraft. Det gör ont att se men framförallt gör det mig frågande. Varför? Den familj som redan utstått allt man kan utstå nästan, den familj som haft motgång på motgång. Skulle de inte bara kunna få ha lite friska barn ett tag. Dessutom, denna lilla skrutta som har både hjärtfel, astma och en drös med andra sjukdomar. Det gör mig arg, för var finns rättvisan?
2010!
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja det kan man nog säga. Jag har träffat människor jag aldrig träffat förrut, jag har varit på examensfester, jag har tillbringat en natt som patienten på iva och jag har formulerat en projektplan för en avhandling. Men framförallt, jag har vågat säga till mig själv att det är okej att faktiskt vara ledsen och sorgsen.
Har du några nyårslöften?
Jag har sällan nyårslöften, för jag blir besviken på mig själv hela tiden. Bättre att fokusera på det man lyckas med. Men någonstans finns ändå ett löfte, ett löfte om att ta vara på denna mammaledighet, den allra allra sista. Att inte sätta upp jordens alla krav på mig själv utan bara vara.
Vilka länder besökte du?
Thailand, Norge, Danmark. England och en kort kort sväng i tyskland..
Vilket datum från år 2010 minns du extra bra?
Datum är inte min starka sida, utan händelser. Men lillfnurpans födelse lär föralltid vara etsad i mitt minne. Lukas lekisdebut lika så.
Vad var din största framgång 2010?
Att jag faktiskt har mått ganska bra. Att jag födde ett barn, att jag överlevde en förlossning. Men kanske störst av allt är kärleken till Gabriel. Vi har överlevt, vi har fått en chans och vi har vågat ta den. Jag har vågat ta den.
Största misstaget?
Givetvis finns det mängder av små tillfällen jag kunde ha gjort på ett
annat sätt men som inte fått några större konsekvenser. Men jag tror att det största misstaget har varit att jag faktiskt tvivlat på Gabriel och hans förmåga. Det infekterade vårt förhållande, min förbannade osäkerhet.
Bästa köpet?
Jag vet faktiskt inte. Man skulle kunna tro att bussen var det bästa köpet. Men jag tycker bara att den är ful. Så kanske den där weekenden i London när lillfnurpan faktiskt blev till. Thailandsresan icke att förglömma......
Vad spenderade du mest pengar på?
Barnkläder, bilar, mat etc.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Lillfnurpan, fantastiska människor omkring mig, Gabriel, alla vackra och små obetydliga saker som får mig lycklig.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Lost penpal, Worlds greatest och if i was.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Överlag mycket gladare. Inte för att livet har varit enkelt på något sätt
i år men det har varit mindre gråt, mera skratt. Men framförallt, en ny liten individ i min famikj.
Vad önskar du att du gjort mer?
Skrattat? Slutat älta......
Favoritprogram på TV
Svår fråga egentligen, men jag gillar allt vad slaskiga sjukhusserier så som greys och privat practice.
Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Käkade middag med min fina familj.
Den bästa nya personen du träffade?
Lillfnurpan utan tvekan....
Ja det kan man nog säga. Jag har träffat människor jag aldrig träffat förrut, jag har varit på examensfester, jag har tillbringat en natt som patienten på iva och jag har formulerat en projektplan för en avhandling. Men framförallt, jag har vågat säga till mig själv att det är okej att faktiskt vara ledsen och sorgsen.
Har du några nyårslöften?
Jag har sällan nyårslöften, för jag blir besviken på mig själv hela tiden. Bättre att fokusera på det man lyckas med. Men någonstans finns ändå ett löfte, ett löfte om att ta vara på denna mammaledighet, den allra allra sista. Att inte sätta upp jordens alla krav på mig själv utan bara vara.
Vilka länder besökte du?
Thailand, Norge, Danmark. England och en kort kort sväng i tyskland..
Vilket datum från år 2010 minns du extra bra?
Datum är inte min starka sida, utan händelser. Men lillfnurpans födelse lär föralltid vara etsad i mitt minne. Lukas lekisdebut lika så.
Vad var din största framgång 2010?
Att jag faktiskt har mått ganska bra. Att jag födde ett barn, att jag överlevde en förlossning. Men kanske störst av allt är kärleken till Gabriel. Vi har överlevt, vi har fått en chans och vi har vågat ta den. Jag har vågat ta den.
Största misstaget?
Givetvis finns det mängder av små tillfällen jag kunde ha gjort på ett
annat sätt men som inte fått några större konsekvenser. Men jag tror att det största misstaget har varit att jag faktiskt tvivlat på Gabriel och hans förmåga. Det infekterade vårt förhållande, min förbannade osäkerhet.
Bästa köpet?
Jag vet faktiskt inte. Man skulle kunna tro att bussen var det bästa köpet. Men jag tycker bara att den är ful. Så kanske den där weekenden i London när lillfnurpan faktiskt blev till. Thailandsresan icke att förglömma......
Vad spenderade du mest pengar på?
Barnkläder, bilar, mat etc.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Lillfnurpan, fantastiska människor omkring mig, Gabriel, alla vackra och små obetydliga saker som får mig lycklig.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Lost penpal, Worlds greatest och if i was.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Överlag mycket gladare. Inte för att livet har varit enkelt på något sätt
i år men det har varit mindre gråt, mera skratt. Men framförallt, en ny liten individ i min famikj.
Vad önskar du att du gjort mer?
Skrattat? Slutat älta......
Favoritprogram på TV
Svår fråga egentligen, men jag gillar allt vad slaskiga sjukhusserier så som greys och privat practice.
Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Käkade middag med min fina familj.
Den bästa nya personen du träffade?
Lillfnurpan utan tvekan....
