Pappa Fredrik

En heldag med jobbet, i civila kläder, med utsläppt hår och utan statusmarkeringar i form av läkarrockar etc. Vi var bara oss själva. Inte så mycket titel. Det blir, som vanligt, mycket siffror, presentationer, ny verksamhetschef etc. Men så mot slutet var det tänkt att det allra allra bästa, Pär Johansson, skulle komma och prata. En obefintlig röst och feber satte stopp för detta. Men istället kom Peder Falk (skådespelare) och även om han kanske inte upplevde till mina förväntningar på  Pär Johansson så blev det så bra.
En otrolig inspirationskälla. Mannen står där framme och beskriver improvisationsteater och jag tänker skeptiskt, vad har det med mig att göra. Vad har jag för nytta av detta egentligen? Just då säger han: jag tror att vi måste acceptera mer! Acceptera är grunden till all kreativitet. Grunden till utveckling och forskning, till liv. Vi måste sluta blockera. Sluta säga: nej nej och åter nej hela tiden.
Han drar paralleller till urtidsmänniskan på savannen i afrika, på om vi bara sagt nej hade vi bott kvar där. Jag sitter där som förstenad. Han pratar till mig, han får mig att förstå. Att gå vilse är ett bra sätt att lära sig hitta.
Att det är just det livet handlar om. Att acceptera istället för att blockera.
Jag sitter dör på min extremt obekväma stol, i min jeanskjol, converse och med putande mage och jag är lyrisk. Jag förblir i tillståndet, lyriskhet.

Efteråt, vid middagen, säger flera arbetskamrater: du ser alldeles lyrisk ut Sara, var det så bra? Jag nickar, ler och säger att det gav många nya tankar. Vi skrattar, vi pratar men jag försöker hålla fast i känslan. Känslan av förståelse.

//Sara

Just precis så känns det. Återigen fantastiska Stina Berges text som etsat sig fast i mitt huvud. Bara en kort kort strof. Jag har funderat mycket på den. Vad den väcker i mig. Jag tror att jag insett klart. Det är Fredrik, det är barnen, det är Gabriel men framförallt mig själv. Den mörka sidan av mig. Den sida jag inte vill kännas vid. Den sida jag allt för ofta visat den senaste tiden. Den ledsna och sorgsna Sara. Sara med en stor svart klump i magen och kramp runt hjärtat. Sara som försöker ingjuta hopp i alla andra. Sara som bara vill gråta.
Så kommer min fantastiska mamma och säger: men Sara, gråt! JAg blir arg, tvärförbannat. Vad har hon för rätt att säga att jag ska gråta. Att jag ska lämna mörkret, sorgen och klumpen i magen. För de brukar minska av att jag gråter. Det är då jag inser det. Jag vill vara kvar där, för det är så hemtamt.
Så nu försöker jag vara den glada och den som inte alltid tar sorgens parti. Det går sådär måste jag säga. Ibland fungerar det, ibland inte.

Men jag tror att hösten hjälper mig. Sol, blå himmel, höstdoft. Jag har kurat in mig i den tjocka gråa koftan, tightsen och en jeanskjol. Magen putar fint. Som kronan på verket, en tjock stickad sjal, en mormorsstickad sjal. Den är utnött, lagad en miljon gånger men den är oersättlig. Den har följt med mig i snart 20år. Jag får alltid så fina mormorstankar när jag har den, en liten mormorsröst i örat som viskar. Min fantastiska mormor. JAg tror att hon, likt Fredrik, finns med mig varje dag. Det är hon som taggar mig, det är hon som så subtilt viskar: Sara, du klarar det här. Du vet det! Du är bäst.
Men snart har sjalen gjort sitt, snart kommer den behöva begravas, snart snart har den tagit sitt sista andetag. Men jag kämpar emot. Jag gör hjärtkompressioner och inblåsningar för fulla muggar, jag lagar och lappar. Den får bara inte gå sönder, försvinna från mig. För hur ska jag klara av hösten då?

Trädgården dignar av äpplen och jag försöker hinna med. MAgen tar emot. Men jag är glad, att min sjukskrivning gick igenom. Jag insåg det en eftermiddag när jag skulle försöka sätta mig på golvet tillsammans med en patient. Det gick inte längre. Det måste gå för att kunna jobba på mitt jobb. Om något skulle hända på jobbet vore jag snarare en risk än en tillgång. Nu går jag här hemma med magen och försöker njuta. Förstår ni innebörden?
Njuta. Det går inte. För jag ältar, ältar och ältar. Dagarna sniglar sig fram och jag kräks på tiden.
Men tack och lov bara halva tiden. För min fantastiska chef fixade till så att jag bara fick mottagningstider. Halleluja!

Men nu, äntligen fredag!!!
//S

Någonstans långt borta, i en svunnen tid står en flicka med rödblonda lockar i håret, brunbränd, uppskrapade knän och något drömskt i blicken. Hon springer över gräsmattan från huset ned mot sjön. Klänningen åker av i farten. Ut på bryggan och hon dyker i vattnet. Simmar under vattnet som en säl. Så ett plums, en liten mörk pojke kommer efter henne, han hoppar rakt ut, sprattlar och vrålar: Jag älskar sommar. En syster och en bror som är som tvillingar. De har sitt gemensamma språk. Han är den spralliga, utåtriktade men ändå så sorgsen. Hon är den självklara och harmoniska.  De leker som barn gör, så otvunget, så harmoniskt och så perfekt. Han och hon, Josh och Sara, Jojje och Sassa, Jit och Esset, Jo och sary.... Kära barn har många namn. Så kom livet mellan dem. Det har rasat förbi med utbildning, familjer, död och kärlek.
För en vecka sedan stod de på samma gräsmatta, kramades och kände distansen mellan sig. Ja för första gången  i mitt snart 40-åriga liv kände jag en distans till min bror. Jag inser att det är jag som ändrats, jag som blivit hård, kall och distansierad. Jag avskyr det. För jag saknar min bror var eviga jävla dag. Jag önskar att de bodde intill oss. Att mina barn hade samma relation med hans barn som vi hade en gång.

"Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."

Igår var det 3år sedan begravningen. Jag var sorgsen igår, sorgen i blicken, sorgen i magen, sorgen i hjärtat. Med rätta? Vi tände ljus, pratade om Fredrik. Jag tror att jag börjar förstå i alla fall. Att jag måste få älta och bearbeta.
Så idag går kärleksmusiken på högvarv. Kärleksförklaringen till Gabriel. Den finaste och vackraste. Älskade älskade Gabriel. Vad skulle jag göra utan dig??

"Jag vet allt som finns att veta
Om en människas ånger
Om allt man borde men inte gjort
Jag har lovat bot och bättring
Oräkneliga gånger
Men även för mig själv så blir det bara ord
Och nu ligger jag här och stirrar i taket
Jag ser samma gamla svartvita film
En handlingsförlamad människa
Står så plågsamt naken
På en perrong där tågen far förbi
Så många timmar kvar än"

Eva Dahlgren sjunger högljutt i min kropp idag. Hennes hesa mörka röst. De fina vackra texterna.
Just denna lilla textstrof sitter fastetsad. Den påminner mig om mig själv. Att jag så många gånger lovat bot och bättring, men att det bara är ord. Att det aldrig händer något.

Min psykolog säger att det är en lång process att lära sig acceptera sorgen, förlusten, vinsten, ensamheten, barn och annat. JAg ger henne rätt. Men jag har inte tålamod till det. Jag vill att det ska hända NU!

Helgen, kalasen och så blev bra. A var så modig, fin och duktig. Stora killen! Jag inser att jag är fast, kär och betuttad i honom. Jag gillar det komplexa och hans ärlighet. Det tilltalar mig mycket.
Men någonstans finns ändå sorgen. Sorgen över att hans föräldrar inte kunde hålla ihop, att de inte orkade. Men jag ska väl egentligen vara glad för det. För jag fick ju Gabriel då. MEn jag vet inte egentligen.....

/S

Mitt långa inlägg om flashbacks har försvunnit ut i cyberrymden. Jag kan kort och gott konstatera att det är små små saker som triggar dem. De små filmerna om mig och Fredrik, Fredrik och barnen. Allt triggas av små, tillsynes obetydliga triggers. En sked marmelad, en lapp på golvet, en avkavd strumpa, en liten buff från pyret i magen, en doft, ett ord eller en melodislinga.

Det är som om den där halvan i mig som aldrig kommer att bli fylld bara blir större och smärtsammare ju fler filmer som spelas upp. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för att det ska låta rättvist. För att inte smutskasta och idiotförklara Gabriel. När Fredrik dog blev jag halv, känslomässigt. Delar av den halvan har Gabriel fyllt. De flesta dagar har han fyllt hela. Men kruxet är att det finns en liten liten del till, som varierar i storlek, som ingen ingen kommer kunna fylla. Så någonstans finns mer än en hel persons utrymme att fylla.

Jag vet inte om alla flashbacksen beror på pyret i magen eller på att Lukas började på lekis i tisdags. Stora killen! Så liten med sin stora ryggsäck men ändå så stor. Glad och glad. Han dansade fram, skrattade, lekte och såg ut att må fantastiskt bra. Jag stod där med Gabriel i ena handen, anda handen på magen och försökte att inte gråta. Flera föräldrar såg lite rödgråtna ut. Vissa som kommit nya i höst trodde väl att mina tårar var nostalgitårar, tårar över att han blivit så stor etc. Men de som känner oss, de förstod och jag tror att ni gör detsamma. Att tårarna inte var över att Lukas blivit så stor utan över att Fredrik inte fick chansen att vara där. Jag tror att han hade stått där och bölat värre än blödigaste tant.

På kvällen när jag satt på golvet, vid Lukas säng och pratade om första dagen på Lekis kom hjärtekrampen. Sorg kan vi också kalla det. Lukas såg det, tittade på mig och sa: mamma varför är du ledsen? Är det för att pappa inte var med? Tror du han såg att jag började lekis idag? Att det är som i den där sången du brukar sjunga ibland. Att han finns i mig och att vi alltid är ihop. För ibland hör jag honom prata, hur han säger till mig: Lukas du är bäst!
Jag log, nickade och tänkte, damn it! Han har rätt, min stora kille. Allt är som den där Barbro Lindgren sången:

"Gråt inte för att jag är död,
jag finns inom dig alltid.
Du har min röst, den finns i dig.
Den kan du höra när du vill.
Du har mitt ansikte, min kropp.
Jag finns i dig.
Du kan ta fram mig när d vill.
Allt som finns kvar av mig, är inom dig.
Så är vi jämt tillsammans"

Uppenbart käre Watson! Jag borde lära mig av min egen pedagogik! Jag borde inse att jag inte är odödlig. Ja för Lukas har börjat fråga, om jag kommer att dö. Jag säger: du vet att ingen är odödlig, att alla ska dö någon gång. Men att jag inte tänker dö nu.
Han säger bra och kramar mig. Jag tänker att jag ska isolera mig, aldrig åka bil, aldrig gå över gatan, alltid ha både hängslen, livrem, dubbla skydd och tredubbla livförsäkringar. Men så inser jag, det är bättre att leva. Jag måste! Sorgen får inte ta mig. Gabriel brukar påstå att jag är expert på att ta sorgens parti. Istället för att försöka leva. Men jag har bestämt mig, att försöka ändra på den saken. Jag lär mig återigen så mycket av barnen på jobbet. De glada, skrattande och vackra barnen som är så sjuka. Någonstans inom mig finns en lättnad. Jag har friska barn, jag har barn som inte behöver kämpa mot en dödlig cancer. Visst har mina barn, Gabriels inräknade, sina problem med ADHD, aspberger, plexusskadade axlar, allergier, blåsljud på hjärtat etc. Men vad är det i samanhanget? En piss i havet kanske?

Nej nu ska jag ta mina trötta ben och krypa ner mellan lakanen. Idag var det action på jobbet, ärligt talat, jag gillar det. När det smäller och man får jobba lite, använda hjärnan och mobilisera alla resurser. Så mycket flashbacks från journätter på akuten. Kl 03 och man är i högform. Även om det kanske inte är så numera, efter fyra, snart fem ungar. Men det är roligt att få testa på det ibland.

Ikväll kom min bror och hela hans familj, inte bara smågrabbarna (5, 7 och 11 år) utan även min finaste Stina. Hon har blivit så stor. 18år, tokstor och börjar plugga till hösten. Faster Sara är mer än stolt, för fina Stina kommer bli världens bästa sjuksköterska. Men det allra allra bästa är att hon börjar plugga här i stan. Jag får hit henne på heltid! Underbart! Jag vet att fastrar inte ska lägga sig i men nu kan jag bjuda hit henne på fika, få höra allt det där som en faster vill höra. Skämma bort henne! För det är sånt fastrar gör!

I morgon, prövningens dag. Gabriels lilla A fyller år, ska firas med kalas, tårta och sång. Jag är nervös, befogat kanske. För firandet ska ske här. På A:s begäran. Jag undrar hur det ska gå. Han som knappt kan leka med andra. Han som är så inbunden och aldrig riktigt social. HAn ska ha sitt livs första kalas och är upp över öronen. Gabriel har hjärtat i halsgropen och hans ex nerverna utanpå. Så då får väl jag stå för det stabila. Han är så fin det lilla A:t, så omtänksam. Pratar ofta om bebisen, om hur det kommer att bli, att han kommer bli storerbrorer (som han säger) på riktigt. Två gånger innan sommaren. För hans mamma ska ha barn med sin nya. Kanske därför hon mjuknat inför mitt och Gabriels förhållande. Eller som Gabriel säger, att hon insåg att jag bara var en liten liten liten människa som är lika vilsen som en nybliven student.

Men en sak vet jag, det är en ynnest att få leva, en välsignelse att få ytterligare ett barn till. Även om oron finns, tänk omdet är något fel på ungen? Vad gör vi då??

// Sara!

Igår gick jag från jobbet med en enorm trötthetskänsla och en känsla av otillräcklighet. Det var många år sedan jag kände mig så. Ja det var när jag gjorde min ST-tänst, då hände det ofta. Att jag gick hem på fredagen helt utpumpad och kände att jag inte gjort nog. På senare år har jag insett att det är bättre att försöka tänka att kan jag hjälpa en patient under mitt hela yrkesverksamma liv har jag gjort mer än vad man egentligen kan begära av en människa. Det stärker och gör mig nöjd med vad jag åstadkommer. Det kan såhär låta rätt präktigt och att jag sätter mig själv på någon slags pedistal. Det gör jag inte, jag är ödmjuk och vet att jag inte är gud, inte kan hjälpa och/eller rädda alla. Långtifrån, men jag kan alltid göra något. Jag tror att många läkare skulle behöva inse det. Du kan inte rädda alla, inte göra allt, men du kan alltid göra något och alltid lyssna.

Gårdagens otillräcklighetskänsla kom sig inte från patienterna, nej det kom från mina kollegor. Sjuksköterskorna på jobbet har varit kort om folk. De har slitit häcken av sig och stångat sig blodiga för att få avdelningen att fungera. Igår såg jag hur de slet extra mycket. Till bristningsgränsen skulle jag vilja påstå. Jag såg en av tjejernas desperation, uppgivenheten och irritation. Jag gav henne en kram, sa: A! Det är strongt att du tar halva sidan, att du stått ut hela veckan. Det har varit kaos! Det kommer ordna sig, jag lovar. Hon log stelt och torkade bort en tår. Då infann sig otillräcklighetskänslan. Att jag inte gör mer för mina kollegor, att vi inte jobbar mer som ett team.

I teorin är det så, att  vi är ett team, men i praktiken. Nej långt ifrån. Läkarens uppgifter, sjuksköterskans (säg aldrig syster och/eller sköterska, det är ett hån...... mer om det en annan gång kanske) uppgifter och undersköterskans uppgifter. Aldrig våra uppgifter. Tänk om vi någon gång kunde säga våra uppgifter, dela upp dem utifrån kunskap, tid, intresse och möjligheter. Jag försöker, men det är svårt. Mycket hierarki inom sjukvården......

Ibland när jag ser på kollegor blir jag mörkrädd. När kollegorna föraktar sjuksköterskan, anser att hans/hennes arbete är ett kall. Nej ve å fasa, inget kall här inte. 3år på universitetet, ett sätt att tänka och tusen och åter tusen timmar med engagemang.

Vad jag vill säga, uppskatta dina kollegors arbete!

//Sassa

Mamma Sara är de allra flesta dagar en bra mamma, tycker hon själv. Objektivt hoppas hon på detsamma. Hon är rättvis, kärleksfull, glad och sätter alltid barnen i första rummet. Hon löser konflikter, tröstar, plåstrar om uppskrapade knän, kramar och pussar, flätar hår, löser världsproblem, diskuterar hur man beteer sig, berättar om sitt jobb och kanske mest av allt, älskkar sina barn.
Men det finns dagar när mamma Sara är en dålig mamma. När hon varken har tålamod, ork eller överseende. Dagar då hon skriker, lever apa och bara vill vara ensam.  Men en sak som är säker, den som tycker mest illa om den mamman är mamma Sara själv!

Så älska mig när jag minst förtjänar det!

Ibland undrar jag vad jag tänker med. Inte hjärnan i alla fall. Jag har i många år inbillat mig att jag kan kontrollera mina känslor, att jag är genomtänkt och rationell. Att jag bara fattar logiska, väl genomtänkta och rationella beslut. Jag inser, ju äldre jag blir, att det är fel. Jag är en människa som enbart styrs av mina känslor och handlar ofta före jag tänker. Tanken kommer efteråt och då med besked. Man skulle kunna kalla det att älta.
Jag försöker hitta tillbaka till balansen mellan att vara den kännslostyrda och den rationella. Det går sådär måste jag erkänna. Dessutom trivs jag nog egentligen med att fatta beslut som jag inte redan analyserat sönder. Att jag känslomässigt är både primitiv och trögtänkt är inget nytt.
Ja det finns många historier om hur jag, efter många om, men och analyser inser att jag är kär/olycklig/lycklig/arg/ledsen/sur/vilkenkänslasomhelst.....
Jag tror att ni redan fått det beskrivet för er hur det tog månader innan Fredrik frågade mig: Vad vill du med oss. Han var klar över saken, jag fattade inget. Vadå vill med oss? Jag hade inte ens tänkt tanken. Han var min vän, eller ja, öh, eh, lite mer exlusiva vän kanske man borde säga. Vän med fördelar?
Såhär i efterhand förstår jag att jag faktiskt var lycklig och kär. Att jag bara inte förstod det då, att det var så självklart att jag inte ens reflekterat över saken.

Det är lite så med Gabriel nu med. Att jag inte ens reflekterat över saken. Att jag är kär, lycklig och outgrundligt tacksam över att han vill leva ihop med mig, mina barn och allt det där andra (som gör en människa hel). Periodvis förstår jag inte varför han väljer att göra det egentligen. Att han borde ha det så mycket bättre själv.  Att han nog tänker likadant är inget jag reflekterar över. Jag vill leva ihop med Gabriel och resten i form av exfruar, barn, asperger, adhd, cyklar, urväxta jeans och skitiga tröjor. Jag tar det, jag vill att det ska vara en del av mitt liv med. För mina barn är så förhållandevis enkla. Go' o gla' kexchokla'! Inga bekymmer, man är lycklig var dag, det är ett häääärligt liv, filosofi. Hakuna matata....
Det har varit prioriterat att försöka få hans  barn, främst den yngsta, att få tillbaka sin trygghet och hitta rutiner. Vi var nästan i hamn, så nära. Så fick ett feltänk, en missräkning, en tabbe och ett litet litet hål så ödestigna konsekvenser. Nu är vi tillbaka på ruta -3 igen. Eller kanske egentligen ruta -5...
Men när misstaget uppenbarade sig och allt bara var ett faktum så kom den orationella Sara fram. Den känslostyrda och blindgalna. Budskapet var och är självklart. Beslutet lika så.
Vi har inte berättat för någon förrän igår. Bästa vännerna, föräldrar, syskon och såklart Gabriels exfru. Alla, även hans ex, blev glada och lyckliga. Tänk det trodde jag aldrig för ett år sedan eller ens för fem månader sedan.

Jag ser mig själv i spegeln, ser de trötta ögonen, håret åt alla håll, de spensliga benen och armarna, magens rundning. Min hand ligger ofta där, just under naveln. Som att jag vill visa att jag tänker på det lilla knyttet där ine. För jo, precis som ni nog förstått, jag är gravid, vi ska ha barn! Gabriel och jag ska ha barn. Lukas, Hilja, Hedvig, Elias, A och A ska få ett litet syskon.
Jo det är bara ett, vi har fått flera ultraljud för att utröna saken. Så i januari kommer vårt lilla pyre. Alla är entusiatiska och lilla A, som vi trodde skulle ha svårast att acceptera verkar vara den som är gladast. Gladast över att han kommer bli storebror på riktigt.

Så nu börjar det nya livet, en ny epok, äntligen!!!

// Sara!

Jag skriver så sällan. Varför? För livet har sänkt mig. Men jag tar mig ur sängen, torkar mina tårar. Ser mig själv i spegeln. Det förr så livliga rödblonda håret som ligger grått och platt kring huvudet. Fårorna i ansiktet, de svullna, trötta ögonen. De spända och ansträngda dragen runt munnen. Jag har blivit gammal på bara ett par timmar.
Jag sminkar över det värsta, drar en rödrandig klänning över huvudet, på med leggings och tänker, jag orkar.

Ni ser oss stå där, mig och Gabriel. I kön till insläppet på visfestivalen. Jag är glad, för första gången på flera veckor. Känner mig förväntansful. Framgång, jag känner något mer än bara likgiltighet och ångest. Så släpps vi in. Hans hand på mitt lår, min kind mot hans axel. Så står hon där på scenen. Ett fårat ansiktet, bruna lockar och ett utseende som utstrålar livserfarenhet. Jag tänker, jaja, kan hon inte bara bli klar så jag får höra de jag väntat på. Så tar hon ton. Jag är förförd och har trillat dit. Min kropp skriker efter Fredrik. Han borde vara där med mig. Gabriel tar min hand, trycker den hårt. Jag sitter där, med Gabriel på ena sidan, Fredrik på den andra. Känner hans närvaro. Hur allt bara är meningen. Inser att han hade älskat detta. Det skulle ju vara han och jag.
Igår, musik, skratt och lycka. Idag smärta, kramp och mörker. Varför?

Jag lyssnar på Stina Breges låtar om och om igen. Så kommer den korta strofen, den som ger mig lite lite styrka. Den som får mig att förstå....

"Jag har ett svartöga en blixtlåsmun ett taggtrådshemligt barn
Det är bara på botten man kan vara osänkbar
En krigare som slåss med mera än jag kan förstå
Men jag ser jättekliven som du tror är pyttesmå
Jag ser mänskor gå förbi
De tror de ser en tragedi
& här sitter vi
& räknar segrar"

I morgon tillbaka till allvaret på jobbet. Jag är så blödig, tar åt mig, engagerar mig och står där med hela sorgen i min famn. Kan inte erkänna för Gabriel hur jag mår. Vågar inte säga: jag är ledsen, jag saknar Fredrik. Det känns som att säga: Gabriel, jag älskar Fredrik mer.

Ibland undrar jag om det inte r så. Att Gabriel är ett substitut för delar av Fredrik. Han säger, i våra svarta gräl och mörka stunder, att han lika gärna kan lämna mig för att han aldrig kommer vara Fredrik och därför inte duger.
Det är inte sant. Gabriel är inte Fredrik, men jag älskar Gabriel för det. Men kanske inte på samma sätt. Fredrik var mannen i mitt liv, mina barns far, min klippa, min allra allra finaste. Men Fredrik är inte Gabriel. Gabriel är inget substitut. Nej, han är den som står mig närmast, den som orkar med mig även när jag inte är den glada, spralliga, engagerade och framfusiga Sara. Han orkar med den mörka, ensamma, elaka och inbundna Sara. Det är för det jag älskar dig! Bara så du vet!
// S

Jag orkar inte skriva, förkylningen gör mig luddig  och seg i hjärnan, tårarna gör mig desperat.
Så återigen får la music tala.....

Åh, jag undrar så ibland,
Om jag, blivit född
nån annan stans,
I ett annat land,
med ett annat namn.

Jag kanske va brunett
och inte särskilt lång,
och rund,
och min röst var gäll och dan,
ja, det lät som fan, när jag tog ton.

jag undrar vad jag hade gjort då.
Jag kanske hade blivit hålld om,
och älskat mig genom dan,
Men endå, haft samma drömmar som
den kvinna som lever sitt liv i Stockholm.

Åh, jag undrar så ibland
om jag blivit född i Afrika,
ett annat ljus,
en annan rytm,
jag kanske aldrig hittat rätt,
och alla gåvor som jag fått
legat dodla i min kropp
av allting runtomkring
förstod jag ingenting

Jag undrar vad jag hade gjort då?
jag kanske tytt mig till de vilda djuren,
och byggt mitt bo i en stor skog
Men där endå, haft samma drömmar som
den kvinna som lever sitt liv i Stockholm

Av allt jag undrar
bara ett jag måste veta,
för du har ditt liv här
Hade jag förstått;
jag måste ge mig ut och leta,
och av tusen och tusen
kännt igen dig, och sagt:
"Älskade, kom. Här är jag".

Jag förundras så ibland,
när jag träffar på nåt stackars barn,
som ser ut som jag gjorde då,
med hår så flygande och tunt,
på tok för långa ben,
och sen öron som parabolantenner.

Ja, när det händer då svindlar det,
för livet blir så väldigt stort då,
och jorden krymper till ett litet rum,
och män'skans själ blir lika stor som universum.

För tänk endå,
att just jag blev
den kvinna som lever mitt liv i Stockholm.

Idag får musiken tala....

"Kom, tvätta bort allt smink
Ditt läppstift och mascara
Det finns ingenting
Som du behöver låtsas vara
Så låt ridån gå ner
Och säg sen vad du ser
Det är du
Du väntar på att livet
Ska kyssa dej på kinden
Å, det kysste just din kind
Eller var det kanske vinden
Det märkte inte du
Ja, var var du i detta nu?
Du äger någonting
Du inte vet du har
Det är kanske just det
Som gör dej underbar
Som när du blottar dina sår
Så jag kan älska och förstå
Att du är bra
Små fläckar på din hud
Ett vilset ögonkast
Nåt bräckligt i din blick
Som om nånting i dej just brast
Allt det du tror är fel
Gör dej mänsklig, gör dej hel
Gör dej bra
Om du ser tillbaks och tänker
Att du gjort så gott du kan
Om du letar efter nyckeln
Du redan håller i din hand
Så ångra ingenting
Aldrig nånsin någonting
Sudda ut din skuld
Den drar dej ner i dyn
När du kunde segla
Som en pil högt upp i skyn
Gå med ryggen rak
Och var säker på en sak
Du är bra
Du är speciell
Du passar mej precis
Allt brokigt som är du
Så operfekt på något vis
Du bär ditt livs historia
Som en rostig gammal gloria
Men du är bra
Vad har du att förlora?
Vad är det du tar i försvar?
När du räknat dina dar
Är allt du lämnar kvar
En sprucken, gammal ask
Med en krackelerad mask"

Skrivkramp, jobbhets och sjuka barn har gjort att jag inte riktigt orkat skriva. Men ag kan säga så mycket som så att jag älskar att maj är över. En månad jag verkligen ogillar. Min födelsedag, hans fördelsedag och vår bröllopsdag. Datum som är starkt förknippade med Fredrik. Jag har försökt fokusera på Gabriel, på barnen, på trädgården, på finaste Joa. Men det har varit svårt.
En otrolig saknad efter Fredrik. En klump i magen, en halvhetskänsla i kroppen och tårar i ögonen nästan varje dag. Det var länge sedan det var såhär. Ångest, gråt och desperation. Varför var han tvungen att dö?

Jag ser på våra barn. Jag ser den nu mera stora Lukas. Det ljusa lockiga håret, de blåa ögonen, skrattgroparna. Han har aldrig varit speciellt lång utan snarare kortast av alla. Men nu senaste månaden har han ränt iväg. Byxorna vajar på halv stång, en stor glugg i munnen där framtänderna skulle suttit, lång och reslig har han blivit. Energi till 1000 och massor av tankar om allt och lite till. Skör och sårbar, men ändå så stark och omtänksam. Han glömmer aldrig någon den pojken, jag imponeras av hans omtänksamhet. Svårt att slå.

Jag ser Hilja, yrvädret, solstrålen. Hon har blivit så stor. I min lilla hjärna är hon fortfarande min lilla flicka. Men ack vad jag bedrar mig. Vältalig som få. Vild och galen på nått vänster men på ett fint sätt. Omtänksam om sina syskon. Kolerikern i familjen, tvekar inte att tala om om något är fel.

Hedvig! Ojoj, min lilla flicka. Jag vet inte var  tiden har tagit vägen. Min(a) bebis(ar) har helt plötsligt växt sig stora. Går på mellan avdelningen på dagis. Pratar, skojar, skrattar. Även hon, kolerikern. Bestämt som bara en 2,5åring kan vara.

Elias, min lilla lilla prins. Så lik Lukas men ändå så olik. Oförstörd på något vänster. Bara är. Jag vet inte hur han gör, han tar väl all kärlek förgivet så som barn ska göra. Pratar, skojar och busar. Han är helt plötsligt ingen bebis längre utan en liten kille med tankar, integritet och en omtänksamhet som liknar Lukas.

Jag slås av insikten att mina två flickor är de koleriska, fartfyllda och blindgalna. Mina två pojkar är lugnare, harmoniskare och framförallt, de är bara. Komiskt att likheten är så slående.
Jag ser på Gabriels barn med samma ögon. De är lika varandra och sin far. De, barnen alltså, är lojala mot varandra till max. Inte förråda, inte snacka skit. Stötta brorsan till max. Tröst, skratt och gråt. Små ensamna grabbar som bitvis saknat sina föräldrar. Inte så konstigt kanske.

Jag försöker titta på mig själv med andra, objektiva ögon. Det är svårt. Diskrepansen mellan bilderna är stor. En före och efter, en nu och då, en ny och en gammal. En Sassa och en Sara. En lycklig och en glad. En galen och en allvarsam. En harmonisk och en orolig. Ja motsatserna är uppenbara. Men behöver det vara negativt? Jag tror inte det. Jag tror  att det kanske, såhär med lite distans till allt, finns goda saker med att Fredrik inte lever. Jag har överlevt, jag har klarat mig och framförallt jag mår faktiskt ganska bra.

Nu väntar ett par timmar i trädgården alldeles ensam. Tänk att få vara alldeles ledig en sketen fredag bara sådär. Tack för många bakjourstimmar säger jag. Senaste nätterna har varit lugna och fantastiska. Fem små samtal, inget mer. Det överlever man.

Ibland förstår man inte riktigt hur människor tänker. Vissa dagar känns tron på människan så otroligt lite. Andra dagar blir man så otroligt besviken på människor som man trodde gott om. Idag är ibland, vissa dagar och andra dagar på en gång.

Ett sms från finaste finaste J där de små orden: I need you, can I come over? I'm going straight to the big fucking underground gav sken av en desperation, en uppgivenhet och att något hade hänt. Ett sms tillbaka med ett ord: Självklart!
Tre minuter senare, den allt för bekanta ringsignalen, två korta  och en lång, och framför mig på trappen en söndergråten Joa. Tomma söndergråtna ögon, randiga kinder och en sovande bebis och en påse bullar i famnen. En lång kram och sedan ett: han har träffat en annan....
Mer behövdes inte. Vi grät, vi åt bullar och drack te. Tillslut somnade hon i kökssoffan med bebisen brevid sig, utmattningens sömn.

Det jag inte förstår är hur kunde han? Hur? Varför? Hur kan människan som jag trodde var så där totalt genomgod bedra sin fru, min bästa vän? Jag är besviken! Men vad gör man? Hur förhåller man sig?
Han är min vän, jag känner honom väl. Vill bara fråga: men älskade J hur mår du? vad är det som händer?
Men jag kan inte, lojaliteten till Joa är för stor. Hon skulle aldrig förlåta mig.

// Sassolino

Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!

Äntligen har vi fått en dom, ett beslut, ett slut på den långa mardrömmen. Äntligen kan vi sätta punkt. Nu är det utrett på både härsan och tvärsan, längden och bredden. Lastbilschaffisen körde rattfull, det var h*n som var orsak till olyckan och därmed vållande till fredriks död. Även om kurvan där det hela hände är en kurva med mycket dålig sikt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad som jag är idag. Det handlar inte om skadeståndet. Nej det handlar om upprättelsen, om vetskapen och om erkännandet. Jag har slutat att hitta syndabockar nu, har accepterat läget. Fredrik är död och kommer så vara även fast han finns i våra hjärtan och tankar nästan varje dag.

Så frågan är vad jag ska göra med pengarna. Att leva upp dem vill jag inte. Nej nått bättre måste  jag hitta på. Har ni något förslag????

Jag måste bara få berätta om ett fantastiskt möte. Igår träffade jag en människa som fick mig att inse att jag har det så gott här, att  livet är en ynnest, skört och oerhört vacker. Hon fick mig att tänka tankar att jag gnäller, att jag inte tar tillvara på allt som finns. Men framförallt att jag är så oerhört glad att jag lever.
Tänk att det ska till en fantastisk barnvakt för att man ska inse det. JAg har skrivit om henne tidigare. Min fantastiska barnvakt Anna-Julia. Hon var här igår, fikade. Vi pratade länge om allt och lite till. Att återge allt skulle ta mig år. Men helt plötsligt så säger hon: man kan inte ha solsken jämt, men alla moln är inte grå.
Så vackert sagt. Det fick bli dagens ledord.....

I de flesta sammanhang har jag inga som helst problem att berätta om Fredrik och allt därikring. All sorg, smärta, glada stunder och allt det där jag har lärt mig de senaste 3 åren. Men så ibland hamnar man i sammanhang där det bara inte går. Där orden tryter, viljan är berätta finns inte och jag undviker alla frågor om mig själv och mitt liv.

Helgen var ett sådant tillfälle. Vi var på examensparty. Lillebror är äntligen klar med sin journalistexamen. Vi packade in alla barnen och åkte till stockholm. Installerade oss hos Fredriks föräldrar, ja redan det känns lite undligt, att bo hos sina svärföräldrar med sin nya karl. Men tack och lov har det aldrig varit och kommer aldrig bli ett problem. Jag vet att Annika vid otaliga tillfällen sagt: du är flickan jag aldrig fick! Så nej varför skulle det vara ett problem? Gabriels grabbar var tyvärr inte med utan var kvar hemma hos sin mamma.
Men så där på lördagen i lillebrors lägenhet, massor av människor och folk som frågade: jaha och vem är du?
Sara, journalistens storasyster svarade jag med glimten i ögat. Prat om barn, karlar, frågor om var de två minsta är. Jag svarar, utan att tänka mig för, hos sin farmor. Kvinnan tittar på Gabriel och säger: men du sa ju nyss att dina föräldrar bor i Lund! Gabriel och jag byter blickar, ska vi säga som det är eller ska vi bara byta ämne. Valet blev enkelt, vi sa att Gabriel inte är biologisk pappa till barnen. Dummare än dummast. För då måste man berätta allt.
Jag skäms inte, jag har inga problem att prata om det. MEN jag brukar tycka att det blir en tryckt stämning, de flesta blir tysta och drar sig undan. SOm om jag vore smittad av pesten....
Stackars kvinna, ensam med fyra iungar.

Men jag är inte ensam, jag har Gabriel, jag har mina föräldrar, mina fina syskon, min biologiska pappa, underbara vänner men framförallt kanske, jag har Annika, Peter och finaste vännen Joa. Jag är INTE ensam....
Jag är lycklig!

// Sara!

Det är fortfarande mörkt ute när jag backar ned bilen för uppfarten. Barnen sover, Gabriel sover och katterna sover. Äntligen ett par lediga dagar, som belöning för alldeles för många journätter och kvällar senaste tiden. Jag behöver dem och försöker investera dem klokt, i mig själv och barnen. Det är jag, musiken och bilen på motorvägen mot Jönköping. Jag stannade och åt frukost hos mamma och vi fortsatte sedan ner genom den småländska skogen som sedemera blev den halländska skogen. Så äntligen framme vid vårt slutmål, destination shopping i foppatoffelland.... Ja alltså Ullared. Vi slutade dagen 3000kr fattigare och många barnkläder rikare. Trosor och strumpor, klänningar, byxor, shorts och regnkläder i alla världens färger. Lagrena är påfyllda så vi kanske överlever våren och sommaren. De växer som OGRÄS mina små darlings. Det blev även en låda grejer som kan användas till Lukas kalas på lördag. Ja ni vet servetter, papptallrikar etc.
Middagen avnjöts på den lilla asiatiska restaurangen. Sedan en kortis på skoboo och panduro. Lite skor och pysselprylar rikare återvände vi hemmåt. En utmärkt mamma-barn dag. Vi lyckades avhandla allt det där vi behövde avhandla, vi skrattade, sjöng i kapp med musiken......

"You change your passion for glory
Don't lose your grip on the dreams of the past
You must fight just to keep them alive"

//S

Ibland slås  man av hur härligt det faktiskt var att vara barn och liten. När man hittar sina dagböcker och ser allt man skrivit. Alla tankar, alla drömmar och allt det där som inte riktigt blev som det skulle. Med facit i efternhand, det bev rätt bra trots allt. Fast ibland undrar jag hur allt blev som det blev? Var det  verkligen så jävla bra att bara glida igenom allt.

Jag funderar ofta på hur jag var som barn. Vem var den glada, spralliga. lillgamla flickan med det lockiga håret. Bakom den där glättiga fasaden. Vem dyrkade hon? Varför finns det 20o affischer på Willie Crafoord, Michael Jackson coh Tom Cruise? Varför spenderade hon massor  av timmar tillsammans med sitt horn varje dag? Varför var hon så ensam????

Men så kommer jag på, jag var inte ensam, jag minns det bara så. Där fanns Josh, my brother in law, mamma, pappa och alla de andra. Men som sagt, mest fanns Josh, min fina fina fina lillebror. Killen som varit mitt allt och som jag alltid hållt mig så nära. Han var killen nummer ett innan Lukas och sedemera även Elias kom in i mitt liv. För jag 'r ledsen Fredrik och Gabriel, Josh är nummer ett.

Jag inser vilken tur jag har haft, inte bara med mina fantastiska föräldrar, utan med min bror. Min fina fina bror. Mina barn älskar honom, vill bara att han och  hans fina familj ska var här.
Så kommer de välbekanta minnesbilderna tillbaka, de spelas upp som små filmsekvenser. Vi sitter där, jag, Josh och hans fina E. Vi pratar, skrattar och ler. Vinflaskan åker fram på borde och så säger E: nej, jag ska inget ha. Josh knixar sådär med ögonen som bara han kan. Ler och säger: nej det ger du ffan in, inget vin för dig eller bebisen.... Jag tittar på dem, först på Josh, sedan på E, på hennes mage, tillbaka till Josh. Han ler.
Så jag ska bli faster säger jag med ett uns av tvekan. Japp säger Josh och flinar.  Ett hopp i filmen, ett telefonsamtal och Josh hesa röst i andra änden:
Saaaaara.... jag har blivit pappa, det blev en filcka! hon är så fin! vi skrattar, vi gråter och vi säger som vi alltid gjort. Jag älskar dig, 5 varv runt jorden och till månen och tillbaka. Idag är hans förstfödda flicka Stina den av alla mina syskonbarn som på nått  vänster betyder mest. Jag kan inte förklara varför men det är så. Finastina! Jag besöker dem ett par dagar senare, hon är verkligen den finast unge jag skådat på länge. Brunt hår, vackra ögon, precis som sin far, långa ben från sin mamma. Skrattet, ja det är klockrent från min pappa. Hur nu det kan komma sig eftersom det inte finns ett endaste biologiskt släktskap mellan dem. Men så 'r det, min pappa och finastina har samma skratt.

Men idag fyller finastina 18år! 18 hela fantastiska år sedan hon föddes. Jag vet att hon inte gillar när jag säger Finastina om henne. Men för mig, ja hon kommer alltid vara finastina. Amazing!
Faster Sara är stolt, mäkta stolt. För någonstans där långt inne är hon början på det nya livet, hon var den första som fick veta om att jag var gravid med Lukas, den första som fick känna Hilja sparka i magen. Det som gör mest ont är att de bor så långt härifrån. Jag önskar vi kunde ses varje dag. Som vi gjorde då och när Josh och jag var barn.
För älskade bror, jag saknar dig!

Jag vaknar,  slår en blick på klockan, tänker: ah, en timma och femton tills jag ska vara på jobbet. Skönt! Jag hinner äta frulle, klä på mig och dra. Funderar över varför inget av barnen väckt mig. Gabriel sover gott brevid mig i sängen.
Jag tar på mig morgonrocken, tassar ned i köket. Slår på kaffet, dukar fram och kastar mackorna i brödrosten och medan de rostas går jag för att hämta in min tidning. Jag slår mig ned vid köksbordet och hinner lagom ta första tuggan på mackan innan telefonen ringer. Förbannade helvetes skit tänker jag, nu vaknar ungarna.
Skyddat nummer står det på presentatören. Vad vill jobbet tänker jag snabbt? Det är ju Nikkie som är jour!
Jag svara, med en uns av tjurighet: ja det är Sara....
- Hej det är A, sköterska på barn. Jag undrar bara om du är pågång för jag har en patient som inte mår så bra....
- Jag kommer till nio precis som van.......fan....
Just då slår det mig, fan det var idag man ställer om klockan! PISS! Så istället för att äta en lugn frukost blev det mackan i handen, kaffet i termosmugg och håret på ända.
23min senare kliver jag in i fikarummet. Undersköterskorna och sjuksköterskorna som jobbar helg sitter där och fikar. De skrattar vid åsynen av mig.
- Hahaha säger A! Du glömde ställa om klockan! Ändå så sa C igår att han skulle sms:a dig och påminna.
Jag tittar på min telefon och mycket riktigt, min kära kollega har sms:at mig.
"Tja, hoppas att du haft en skön lördag. Jag tänkte bara påminna om att det är sommartid i morgon så kom inte försent. Gissar att inte är så popis!//Cia"

Haha, det var gårdagens bästa skratt och framförallt dagens bästa skratt. Idag på morgonmötet satt jag där med min kaffekopp och mitt anteckningsblock när min chef säger: Jaha och gör nu inte som Sara gjorde igår, glömma bort att det är sommartid!!!!

Förvirrad, jag??? Nej vad menar ni??
Tack för att ni fortfarande läser!
//Sassa

Jag vet inte om det är någon som ens läser min blogg längre. Jag har varit urusel på att uppdatera. Mest för att jag inte haft så mycket att säga. Kroppen, hjärnan och själen bröt ihop fullständigt efter jul. Jag bara låg och skakade av rädsla för att alla skulle dö ifrån mig. Det blev en BRA vändpunkt. Ett par samtal med den fina psykologen som finns kopplad till jobbet. Sedan, efter mycket velande, så har vi spenderat en månad i Thailand. Underbart!!!!
Badat, solat, ätit god mat, skrattat, levt och bara kopplat bort.
Att sedan komma hem till ett grådassigt Sverige är inte så bra för själen kanske men det är skönt att  veta, vännerna finns kvar och de stöttar.

Jag inser att jag nog saknat bloggandet, min ventil på nått jävla vänster. Så nu är det dags igen, att ta upp det på allvar.

// Sassa

Vi kokar knäck, gör Jansson och bakar ut de sista pepparkakorna. Julmusiken rullar bara på. Så kommer den, låten som får mig att rysa. Peter Jöbacks stämma, piano och nått som skulle kunna vara cello. Två verser där den sista slutar i ett fint crecendo och sen refrängen...... Jag kommer hem igen till jul, jag önskar samma sak som du, ingen familj, inga paket, bara du och jag som vet....
Jag stryker en tår, jag försöker samla mig och försöker stå stark. Jag skrattar, jag mår nog bra. Jag ser stjärnor...
"För dem som inte finns hos oss, tänder vi nu ett bloss..... " Ja julen och allt det där är så mörkt på nått sätt.

Så byter spåtifajen låt, jag såg mamma kyssa tomten med Kalle och Bengan, vi sjunger med, skrattar åt: åh va du ää bra, helt otroli dö.... Plötsligt hör jag min syster vråla: faaaaan! Akta! Så kommer hon springande med en plåt vidbrända pepparkakor, kastar ut dem i snön och börjar tokfnittra.

I morgon, jag vet inte hur jag ska orka riktigt, men jag försöker. Har finaste familjen här men det 'r ändå svårt...