Pappa Fredrik

Igår var dagen D på många sätt, inte bara ur Lukas synvinkel.
Vi var på BUP, träffade psykologer, kuratorer och hela faderullan. De tittade på mig med underliga ögon, de log lite medlidande och försökte förstå. Men de kan inte förstå, det går inte. Visst, det låter töntigt, men det är sant, tyvärr. Det är inget jag klandrar dem för, det är inget som de kan rå för. Tyvärr. De gjorde det bästa av situationen, men det blev inte mer. Jag kände mig inte bättre tillmods för att de sedan i personalrummet kramade om varandra och grät. Det gör inte min, Lukas  och HIljas sorg mindre, näe tyvärr och det kommer aldrig ge oss fredrik tillbaka. Möjligen ett sätt att hantera sorgen.....

Psykologen villa leka och prata lite med Lukas i fred. Jag satt kvar och pratade med en av kuratorerna. Hon tittade på mig länge och sa sen: Förlåt, men jag känner igen dig, du har varit här och pratat lite om barn i sorg....
Hennes ord väckte upp mig, herregud, jag har de här kunskaperna, jag vet hur man ska hantera ett litet barn i sorg, jag vet hur man ska göra, jag har teorier, mönster och idéer. Men jag kan inte praktisera dem. Jag är en hemskt människa. Hon log och sa: nej, du är en underbar människa, du bryr dig mest av allt om dina barn, du man kan inte göra allt själv, ibland behöver man hjälp. Du har bara 24h per dygn, du måste använda dem till det väsentliga, nämligen ta hand om dig själv och dina barn. Det runt om, det kan andra sköta......
Jag funderade länge i går på vad hon egentligen menade, hon är klok, hon fick mig att börja inse. Jag är ingen superwoman med superkrafter. jag är bara en liten liten människa.

När vi kom hem Lukas och jag tittar han på mig med sina stora ögon, det ljusa lockiga håret och säger:
Mamma, jag tyckte om henne prattanten idag, kan vi gå dit mera? För hon hade så roliga saker.
M- Ja gubben vi ska gå dit 10ggr
L: Bra!
M: varför går vi dit?
L: för att Lukas inte ska ha ont i magen mera,......

Min älskade pojk, det är klart, sorgen sitter som en stor svart klump i magen....
Ååååh älskade barn, mamma är så dum, så klantig och så oförstående. Åååh

Fredrik, varför??? Jag önskar att du vore här och delade allt med mig, att du bollade tankar med mig och framförallt att du kramade om mig och sa: jag älskar dig för allt i världen.
Ja om jag bara fick tillbaka dig en minut.

Massor av kramar från en trött och ledsen Sara

åååh vad jag älskar min bror, han kommer hit ensam, för att leka med mina barn, ååååh. Jag blir sp glad.
Han busar med Lukas, kastar Hilja i taket och ja skämmer bort dem. Sen när banen sover utmattade av dagens stoj och glamm skämmer han bort mig.....
Älskade bror, vad skulle jag göra utan dig???

Det har gått åt mycket energi till tankeverksamhet de senaste dagarna, inget annat vettigt har blivit gjort. Jag har vänt upp och ned, analyserat sönder Lukas matvägranl. Men kommit fram till att jag måpste få hjälp....
Har pratat med BUP; mummel, mummel, mummel från deras sida. Men tillslut fick jag dem att inse hur illa det egentligen är...

Så på måndag kl 13.00 ska vi vara där, intressant på vår ära...


Fortfarande ingen mage, men små små buffar ibland, så härligt att veta att de finns.

I morgon kommer Josh, min älskade bror, det ska bli så skönt, Lukas, framförallt behöver nån annan än sin mamma att leka med. För ni kunde väl aldrig tro att de är förkylda igen.....

Kramar 

Så skönt med lördag, få vakna i lugn och ro utan att stressa iväg till dagis och sen till jobbet. Ja idag fick jag i honom ett par köttbullar (de skulle legat på smörgåsen men han åt dem utan). En liten liten liten seger. Jag vet inte om det hjälper men jag försöker fråga honom varje dag vad han vill äta till mat, idag blängde han bara med svarta ögon och sa: inget, mat är dumt, jag vill ha tårta.....
Så jag vet inte längre

Jag har fått två kommentarer de senaste dagarna på mitt förra inlägg som har fått mig att börja tänka, dels hittade jag i gömmorna här hemma boken "en stor och en liten är borta" som ajg fick tips om, jag har läst den innan men började plöja igenom den. Kom fem sidor innan tårarna sprutade.
JAg insåg då att jag måste få hjälp med Lukas, jag måste, måste, måste för Fredriks skull. Han skulle ha gjort det för mig. Jag kan inte gå runt här och tro att alla mina points i medicin och pediatrik kan hjälpa. Nej nej nej nej FEEEEL
jag måste ta honom till någon som har kompetens......
NU!!!

Så jag ska på måndag ringa, jag ska ta mig en dags ledigt och faktiskt försöka umgås med bara lukas och se hur det går. Ja hoppas att de har tid, för jag vet ju hur det är. nej vi har inte tid, han skär sig inte....
eeeeh näe men han är en fara för sig själv och för andra.

Kan nån förklara för mig hur jag kan ha glömt bort honom i all min sor, det är ju klart som korvspa att han också behöver hjälp, inte som samtalshjälp kanske, inte den hjälp jag får varje vecka utan snarare en hjälp anpassad för honom. Varför glömmer jag honom? Varför försummar jag mina barn?Jag menar, det kommer inte bli bättre i vår sen.....

Åååh dumma dumma dumma klantiga Sara!   

Det känns som om jag har hamnat i helvetet.
Det är verkligen skit skit skit på jobbet, stressat som jag vet inte vad, folk är irriterade, skriker, svär osv. Jag vet inte hur länge jag orkar, jag har prel. funderat på januari eller så som slutdag. men nej nej det här går inte jag håller på att gå sönder.

Ja sen Lukas, det går inte längre. Det är en kamp varje dag, kamp är en underdrift, fullt krig snarare. Han vägrar äta, han vägrar klä på sig, han vägrar prata om Fredrik, han vägrar leka med de andra på dagis, han bits, slåss osv. Det är helt ohållbart, jag vet inte vad jag ska göra. För han måste äta, det är en sak som är sann, jag får inte skapa ett dåligt förhållande till mat, jag måste försöka ge honom ett sunt förhållande till mat. Men det är svårt, jag menar, han ser sin mamma som ständigt pipplar med maten, inte äter och lätt hamnar tillbaka i bullemi tankarna. Jag får inte skada honom.....
Jag vet att hans protester, matvägran osvet beror på att Fredrik inte finns längre, han måste känna samma saknad som jag gör. Det måste han göra, det är kosntigt annars.
Men jag vet hur jag ska hjälpa min lille pojk, den trasiga ensama lilla lilla Lukas.
Han mår inte bra här hos mig, han mår inte bra av att se sin mamma gråta jämt.
JAg är verkligen jordens sämsta mamma just nu och otroligt desperat, vad faan ska jag hitta på? Är det nån som  vet? Jag orkar snart inte mer,.

oj vilka dagar det har varit.
Herregud säger jag bara.
Jag har ju som sagt börjat jobba, det är helt underbart egentligen, få träffa andra vuxna, fördjupa mig i andra barn osv. Men endå, fokuset finns inte riktigt där, dels är jag som vanligt när jag är gravid och jobbar sjuukt rädd för strålning, cytotatika osv. Jag vill inte att det ska hända mina barn nått, i synnerhet inte nu.
Vad skulle jag göra om det visade sigatt de får nån skada pga av att JAG har utsatt DEM för nått? Jag skulle gå under. Ja det har varit ett par riktiga helvetsdagar, knappt hunnit gå på toa i lugn och ro utan att det har tjutit i sökaren, någon har dragit i mig.
Herregud, ska det vara såhär kommer jag aldrig att överleva. Näe jag måste fundera ut nått smart.

Ja sen mitt i skiten har det gått tokbra på dagis med Hilja, hon är så stor nu, har säkert lärt sig 30 nya ord eller så. Syyyyns är nog hennes nya favvis.
Eller kanske: är stor nu.... hihi så söt är hon iaf.

Men det som är det alldra tyngst just nu, är Lukas.
Han är inte som han brukar. Han är inte den där lilla glada, spralliga, pratasamma ungen.
Näe han är tyst, skrattar inte, gråter inte, pratar inte längre om Fredrik/pappa, slåss, bits och matvägrar.
Jag vet inte vad jag gör för fel, jag vet knappt vad jag gör öht.
Snarare känns det som om jag är väldens sämsta mamma, herregud, jag vet varken ut eller in, inte har jag nån användning av alla mina poäng i pediatirk.
Vad ska jag göra? Jag vill ha tillbaka min vanlige lille grabb.
Ja det känns som alla mina år på universitetet osv är bortkastade, tänk om jag hade ägnat tiden åt att umgås med fredrik istället???

ÅÅÅÅÅÅH JA lillskruttan fyllde 1 igår, en massa tårta, glass och paket blev det.
Ja det känns så tungt, fredrik fick aldrig uppleva hennes 1års dag. Herregud, varför???????

Min mamma är här nu, det är tur, hon har så bra hand om barnen, hon kan förklara, skratta, gå ut och leka. Så jag kan ligga hemma och bara glo i taket. Ha huvudvärk och bara gråta.
En sista sak jag måste säga, tack tack och åter tack för alla fina kommentarer jag får. De är guld värda.

// En trött och ledsen Sara