Du får mig aldrig att stå still.......
Jag är ledsen att det tagit tid, att jag inte skriver så ofta. Men tiden, ja den räcker liksom inte riktigt till. Jag vet inte riktigt hur jag ska få min vardag att gå ihop. Jag vet inte riktigt i vems ända jag ska börja, min eller din?
Veckan har bara svoschat bort. Jag satt i måndags på jobbet, tänkte att när jag kommer ja då ska jag skriva ett långt inlägg. Men det blev inte så. Jag tänkte samma sak hela veckan, inget inlägg. Men nu så hoppas jag att ingen liten unge vaknar eller att någon av månsinas kattungar kommer klivande.
Jag behöver tiden för mig själv. Jag behöver tiden att rensa mina tankar. Jag borde skriva om Gabriel, om exfruar, om barn, katter och allt det där andra. Men jag väljer att skriva om mig. Som vanligt, det börjar bli lite tjatigt. Jag känner mig så egofixerad. Det vore roligt om ni som läser skriver en rad om er själva och om saker ni älskar.
Men så tillbaka till det jag tänkt från början, elller tänkt och tänkt. Jag har bara en massa lösryckta tankar som vanligt. Tankar om semester, långresa eller ja, eh, bara komma bort. Bort från regn, gråa moln, höst, mörker och allt det där. Jag vet att jag har sagt att jag egentligen älskar hösten. Tända ljus, varma halsdukar/sjalar, hemstickade vantar och raggsockar. Men denna höst är det annorlunda. Jag längtar bara bort. Inte bara från det där vanliga utan från jobbet. JAg har stagnerat, jag behöver något nytt.
Jag har många gånger tittat på listan som jag har liggandes på min mail, listan med uppslag till forskningsprojekt. Det maler där i tankarna, jag skulle så gärna vilja. Jag har ju min avhandling gjord, men jag vill fortsätta. Jag har så mycket tankar och inspiration, lustigt nog.
Men så kommer allt det där, allt med Gabriel, Lukas, exfrun, snoriga barn osv. Orkar jag???? Det är ett hästjobb utan dess like, men det är ju det jag vill!!!!
Gabriel ja, vad säger man. Knaggligt har det varit, knackigt och många hårda ord. Mycket tårar och skrik. Men jag vet inte, jag är inte orolig, jag bara vet att vi behöver det. Få ut skiten, rensa upp och bort. Vi behöver egentligen en massa tid bara vi, lära känna varandra sådär outgrundligt bra. Det är det jag saknar mest just nu, det som Fredrik och jag hade. Vi kände varandra så väl och bra, vi behövde sällan säga så mycket, vi visste i alla fall. Den kunskapen finns inte nu. Nyttigt men krävande för mig i alla fall. Jag vet att jag är bra på att läsa människor, men Gabriel, han fungerar inte riktigt som han signalerar. Äsch, jag vet, det är flummigt.
Men jag har alltid vetat. Det är så svårt att förklara. Det handlar om små saker, om spänningar, om vibrationer. Men så kommer det till det där med känslor som blir inblandade då samarbetar inte min hjärna, den använder sig inte av logiken som är så väl utvecklad. Inte av förnuftet, nej den använder sig av känslorna. När de får styra blir jag knasig.....
"Det är midsommarafton i Himalaya.
Visst är det händelserikt här på världens tak.
Men ändå tänker jag på att jag har en hel värld att gå,
om jag skulle få för mig att vilja dansa med dig. "
// Sara
Veckan har bara svoschat bort. Jag satt i måndags på jobbet, tänkte att när jag kommer ja då ska jag skriva ett långt inlägg. Men det blev inte så. Jag tänkte samma sak hela veckan, inget inlägg. Men nu så hoppas jag att ingen liten unge vaknar eller att någon av månsinas kattungar kommer klivande.
Jag behöver tiden för mig själv. Jag behöver tiden att rensa mina tankar. Jag borde skriva om Gabriel, om exfruar, om barn, katter och allt det där andra. Men jag väljer att skriva om mig. Som vanligt, det börjar bli lite tjatigt. Jag känner mig så egofixerad. Det vore roligt om ni som läser skriver en rad om er själva och om saker ni älskar.
Men så tillbaka till det jag tänkt från början, elller tänkt och tänkt. Jag har bara en massa lösryckta tankar som vanligt. Tankar om semester, långresa eller ja, eh, bara komma bort. Bort från regn, gråa moln, höst, mörker och allt det där. Jag vet att jag har sagt att jag egentligen älskar hösten. Tända ljus, varma halsdukar/sjalar, hemstickade vantar och raggsockar. Men denna höst är det annorlunda. Jag längtar bara bort. Inte bara från det där vanliga utan från jobbet. JAg har stagnerat, jag behöver något nytt.
Jag har många gånger tittat på listan som jag har liggandes på min mail, listan med uppslag till forskningsprojekt. Det maler där i tankarna, jag skulle så gärna vilja. Jag har ju min avhandling gjord, men jag vill fortsätta. Jag har så mycket tankar och inspiration, lustigt nog.
Men så kommer allt det där, allt med Gabriel, Lukas, exfrun, snoriga barn osv. Orkar jag???? Det är ett hästjobb utan dess like, men det är ju det jag vill!!!!
Gabriel ja, vad säger man. Knaggligt har det varit, knackigt och många hårda ord. Mycket tårar och skrik. Men jag vet inte, jag är inte orolig, jag bara vet att vi behöver det. Få ut skiten, rensa upp och bort. Vi behöver egentligen en massa tid bara vi, lära känna varandra sådär outgrundligt bra. Det är det jag saknar mest just nu, det som Fredrik och jag hade. Vi kände varandra så väl och bra, vi behövde sällan säga så mycket, vi visste i alla fall. Den kunskapen finns inte nu. Nyttigt men krävande för mig i alla fall. Jag vet att jag är bra på att läsa människor, men Gabriel, han fungerar inte riktigt som han signalerar. Äsch, jag vet, det är flummigt.
Men jag har alltid vetat. Det är så svårt att förklara. Det handlar om små saker, om spänningar, om vibrationer. Men så kommer det till det där med känslor som blir inblandade då samarbetar inte min hjärna, den använder sig inte av logiken som är så väl utvecklad. Inte av förnuftet, nej den använder sig av känslorna. När de får styra blir jag knasig.....
"Det är midsommarafton i Himalaya.
Visst är det händelserikt här på världens tak.
Men ändå tänker jag på att jag har en hel värld att gå,
om jag skulle få för mig att vilja dansa med dig. "
// Sara
Min lilla Hilja
Jag ska återkomma till mig själv i ett senare inlägg men idag handlar det om Hilja. I måndags fyllde hon 3 år, min lilla fialotta. Paket på sängen, tårta och skönsång. Men jag tror att den bästa presenten var att farmor kom och tog med sig Hilja på massa upptåg under hela dagen. Min lilla lilla Hilja, det barn som jag är mest rädd om, men som är så självklar. Så stark i sin livsvilja. Svårt att beskriva, men jag är på ett sätt fortfarande rädd att hon ska dö ifrån mig.
Jag minns förlossningen som om den var igår. Ett vatten som går en vanlig sketen tisdag ett par dagar över tiden, en stressad man som är på utbildningsdagar 17mil hemifrån. Sen gick det äckligt fort. Jag ringde barnvakt, fick skjuts in till sjukan.... sen hoppar det lite i filmen. Jag ser mig själv liggandes i sängen i förlossningsrummet, Hilja sitter som en vinkork i mitt bäcken och har inte snurrat alla varven i förlossningskanalen. Men så hör jag det, hur hjärtljuden avtar samtidigt som Fredrik kliver in i rummet med håret åt alla håll och ett: jag är här nu, det är lugnt. Blekheten i barnmorskans ögon går inte att ta miste på. Men hjärtljuden repar sig, som om hon hälsar på pappa. Sugklockan åker fram, efter femte försöket svär jag över deras skitinstrument och dåliga tekniska apparatur. Men så säger det plopp, ungefär som om någon sköt en champangekork ur mig.... Sen kommer suddigheten igen, blir lite blurrigt. Jag minns bara massa springande människor, konstiga ord osv, men inget skrik, bara tyst. Paniken kommer krypande, men så kliver han in, Fredrik (gissar att han varit ute med dem och försökt få igång Hilja), det lite långa håret rakt upp, säger: hon är så fiiin, hon är helt bedårande, det tog 10min men nu andas hon. Åååååh Sara....
Sen hoppar vi igen i filmen, ett par dagar fram. En utländsk barnläkare ska undersöka henne. Jag har redan sett att hon inte rör sin vänstra arm och insett att risken för att något var fel var stor. Jag visste det, att det inte stod rätt till. Jag hade inte sagt något till någon, jag bara visste. Kalla det intuition eller vad ni vill. Barnläkaren var en klass för sig, ett: hon är skadad..... Fredriks panik, delvis min också. Skador av syrebristen var min första tanke, hon kommer aldrig bli som andra. Vi fick veta att man inte kunde tala om vad som var fel riktigt, men att det troligen rörde sig om en plexusskada och att ca 75% läker helt. Men de förvarnade oss om syrebristskadorna. Doktorns ord, om hon lever en månad får ni vara glada..... hör jag fortfarande, de har etsat sig fast.
En månad gick, ungen andades, log, åt bra osv. Hon blev tre månader, vände sig, lärde sig sitta, gugglade, åt, skrattade. Återbesök, samma doktor, orden: jaha, det här var intressant, jag gissar att du förstår att vi inte vet om hon fått några skador, men hon kommer med stor sannolikhet aldrig kunna prata eller gå. Men så reste hon sig, gick, sprang, skuttade och pratade. Lilla Hiljahjärtat mitt.
Det enda som inte fungerar är hennes arm, den är och förblir trasig. Nerverna slets av i samband med förlossningen, trots operation har hon inte fått fullgod rörlighet. Men vad är väl det? Inget, om man jämför med vad som kunde blivit. Hon har änglavakt min tösabit. Jag har en känsla av att jag bara har henne på lån. Att priset vi fick betala för att jag inte ville att de skulle sätta igång mig är högre än den trasiga axeln. JAg hoppas, hoppas och åter hoppas att jag har fel.
Idag vankas 3-års kalas för släkt och vänner, i morgon för dagiskompisarna. Det första för kompisarna.
På något sätt är Hilja så oberörd, hon var så liten när Fredrik dog, hon minns inte pappa. Hon vet om att han funnits och så, men hon pratar inte om honom. Hon är solskenet själv, det bara lyser om henne.
Det är stor skillnad på henne och Lukas, som natt och dag. Hon solskenet, han tänkaren....
Men likheten är ändå så stor. Samma sätt att gå, samma hår, samma skratt som Fredrik.
//Sara
Jag minns förlossningen som om den var igår. Ett vatten som går en vanlig sketen tisdag ett par dagar över tiden, en stressad man som är på utbildningsdagar 17mil hemifrån. Sen gick det äckligt fort. Jag ringde barnvakt, fick skjuts in till sjukan.... sen hoppar det lite i filmen. Jag ser mig själv liggandes i sängen i förlossningsrummet, Hilja sitter som en vinkork i mitt bäcken och har inte snurrat alla varven i förlossningskanalen. Men så hör jag det, hur hjärtljuden avtar samtidigt som Fredrik kliver in i rummet med håret åt alla håll och ett: jag är här nu, det är lugnt. Blekheten i barnmorskans ögon går inte att ta miste på. Men hjärtljuden repar sig, som om hon hälsar på pappa. Sugklockan åker fram, efter femte försöket svär jag över deras skitinstrument och dåliga tekniska apparatur. Men så säger det plopp, ungefär som om någon sköt en champangekork ur mig.... Sen kommer suddigheten igen, blir lite blurrigt. Jag minns bara massa springande människor, konstiga ord osv, men inget skrik, bara tyst. Paniken kommer krypande, men så kliver han in, Fredrik (gissar att han varit ute med dem och försökt få igång Hilja), det lite långa håret rakt upp, säger: hon är så fiiin, hon är helt bedårande, det tog 10min men nu andas hon. Åååååh Sara....
Sen hoppar vi igen i filmen, ett par dagar fram. En utländsk barnläkare ska undersöka henne. Jag har redan sett att hon inte rör sin vänstra arm och insett att risken för att något var fel var stor. Jag visste det, att det inte stod rätt till. Jag hade inte sagt något till någon, jag bara visste. Kalla det intuition eller vad ni vill. Barnläkaren var en klass för sig, ett: hon är skadad..... Fredriks panik, delvis min också. Skador av syrebristen var min första tanke, hon kommer aldrig bli som andra. Vi fick veta att man inte kunde tala om vad som var fel riktigt, men att det troligen rörde sig om en plexusskada och att ca 75% läker helt. Men de förvarnade oss om syrebristskadorna. Doktorns ord, om hon lever en månad får ni vara glada..... hör jag fortfarande, de har etsat sig fast.
En månad gick, ungen andades, log, åt bra osv. Hon blev tre månader, vände sig, lärde sig sitta, gugglade, åt, skrattade. Återbesök, samma doktor, orden: jaha, det här var intressant, jag gissar att du förstår att vi inte vet om hon fått några skador, men hon kommer med stor sannolikhet aldrig kunna prata eller gå. Men så reste hon sig, gick, sprang, skuttade och pratade. Lilla Hiljahjärtat mitt.
Det enda som inte fungerar är hennes arm, den är och förblir trasig. Nerverna slets av i samband med förlossningen, trots operation har hon inte fått fullgod rörlighet. Men vad är väl det? Inget, om man jämför med vad som kunde blivit. Hon har änglavakt min tösabit. Jag har en känsla av att jag bara har henne på lån. Att priset vi fick betala för att jag inte ville att de skulle sätta igång mig är högre än den trasiga axeln. JAg hoppas, hoppas och åter hoppas att jag har fel.
Idag vankas 3-års kalas för släkt och vänner, i morgon för dagiskompisarna. Det första för kompisarna.
På något sätt är Hilja så oberörd, hon var så liten när Fredrik dog, hon minns inte pappa. Hon vet om att han funnits och så, men hon pratar inte om honom. Hon är solskenet själv, det bara lyser om henne.
Det är stor skillnad på henne och Lukas, som natt och dag. Hon solskenet, han tänkaren....
Men likheten är ändå så stor. Samma sätt att gå, samma hår, samma skratt som Fredrik.
//Sara
Jag sitter fast!
Just precis, fredag. Sara somnar däckad i soffan kl 22 efter en helvetisk vecka. Tårar, ensamhet, ilska, aggressioner, snoriga barn, mkt på jobbet, allt bara snurrar.
Jagvet inte, men jag tycker jag stagnerat, stagnerat på jobbet, i förhållandet till G, i livet! Jag sitter fast fast sitter sitter fast.....
Jag vet inte hur jag ska komma bort, upp och låss. Tips mottages gärna....
//Sara
Jagvet inte, men jag tycker jag stagnerat, stagnerat på jobbet, i förhållandet till G, i livet! Jag sitter fast fast sitter sitter fast.....
Jag vet inte hur jag ska komma bort, upp och låss. Tips mottages gärna....
//Sara
Nothing to say!
I've nothing to say! But I need to say a lot of things!
Det är precis så det är, inget nytt, inget av värde, men jag behöver säga det. Jag behöver få säga att allt kring Gabriels pojkar, relationen med deras mamma gör mig galen, ledsen och påverkar mig till max. Jag orkar inte riktigt, jag vet inte om han, Gabriel, förstår hur och varför, men det påverkar mig. Tycker att det är tungt. Det har blivit lite lite bättre, hon har börjat acceptera. Men det är fortfarande ansträngt, svårt och ett riktigt litet helvete.
Igår utbröt den sedavanliga lördagsdiskussionen när barnen sov. Jag tycker han viker sig och är för mesig, han tycker att jag inte förstår komplexiteten i det hela. Jo det gör jag, men jag tycker fortfarande att han är för mesig. Han är en vuxen karl som faktiskt kan säga ifrån, som inte behöver lyda minsta vink för hon äger honom inte. Att tycka något, att våga stå upp för sina åsikter är för mig det mest centrala och jag tror att det är det som stör mig mest av allt. Att han inte säger vad han tycker, att han drar sig undan. Hennes beteende är stör jag mig inte på i samma utsträckning, det är så svårt att påverka.
Jag vet att jag ofta har höga krav på människor, de måste passa in i min mall för att bli godkända, du måste stå upp för dina åsikter, du måste våga säga att du inte håller med, du måste våga stå på egna ben, du måste våga gå emot strömmen, du måste göra ditt bästa, du måste ha högt uppsatta mål men framförallt du måste i alla fall försöka!
Jag vet att problemet egentligen är en piss i havet, om man jämför. Men det förbryllar mig, det gör mig galen. Jag ligger vaken om nätterna och försöker förstå. Så idag när den sedvanliga söndasångesten kom krypande så fick jag spunk. Sa att det nog var bäst att han faktiskt åkte hem till sin ganska dammiga lägenhet, umgicks en vecka med sina grabbar, bara de tre. Jag måste tänka!
Han, ja han tvingas nog att tänka han med. JAg är stenhård, men när något/någon hotar mig då flyr jag. Jag orkar inte riktigt ta tag i det, jag vill inte visa mig svag och framförallt, jag orkar inte gråta mer nu. Så därför, kaos hos familjen G!
// Sassolino
Det är precis så det är, inget nytt, inget av värde, men jag behöver säga det. Jag behöver få säga att allt kring Gabriels pojkar, relationen med deras mamma gör mig galen, ledsen och påverkar mig till max. Jag orkar inte riktigt, jag vet inte om han, Gabriel, förstår hur och varför, men det påverkar mig. Tycker att det är tungt. Det har blivit lite lite bättre, hon har börjat acceptera. Men det är fortfarande ansträngt, svårt och ett riktigt litet helvete.
Igår utbröt den sedavanliga lördagsdiskussionen när barnen sov. Jag tycker han viker sig och är för mesig, han tycker att jag inte förstår komplexiteten i det hela. Jo det gör jag, men jag tycker fortfarande att han är för mesig. Han är en vuxen karl som faktiskt kan säga ifrån, som inte behöver lyda minsta vink för hon äger honom inte. Att tycka något, att våga stå upp för sina åsikter är för mig det mest centrala och jag tror att det är det som stör mig mest av allt. Att han inte säger vad han tycker, att han drar sig undan. Hennes beteende är stör jag mig inte på i samma utsträckning, det är så svårt att påverka.
Jag vet att jag ofta har höga krav på människor, de måste passa in i min mall för att bli godkända, du måste stå upp för dina åsikter, du måste våga säga att du inte håller med, du måste våga stå på egna ben, du måste våga gå emot strömmen, du måste göra ditt bästa, du måste ha högt uppsatta mål men framförallt du måste i alla fall försöka!
Jag vet att problemet egentligen är en piss i havet, om man jämför. Men det förbryllar mig, det gör mig galen. Jag ligger vaken om nätterna och försöker förstå. Så idag när den sedvanliga söndasångesten kom krypande så fick jag spunk. Sa att det nog var bäst att han faktiskt åkte hem till sin ganska dammiga lägenhet, umgicks en vecka med sina grabbar, bara de tre. Jag måste tänka!
Han, ja han tvingas nog att tänka han med. JAg är stenhård, men när något/någon hotar mig då flyr jag. Jag orkar inte riktigt ta tag i det, jag vill inte visa mig svag och framförallt, jag orkar inte gråta mer nu. Så därför, kaos hos familjen G!
// Sassolino
