Älskade vän!
Flashbacksen spelar en stor roll i mitt liv just nu. De är ett sätt att minnas. Ett sätt att komma ihåg. Den inneboende filmspelaren får mig att må rätt bra. Den får mig att minnas alla vackra saker. Får mig att känna mig som om jag lever. Filmerna spelas upp i svartvitt, i färg, i stillbilder, i oordning, i ordning, i slow motion, i ultrarapid och fullständig kaos. Min blick blir glansig och innåtskådande. Jag ler snett och skakar lätt på huvudet för att slå bort filmen ur huvudet. För att återvända till verkligheten.
Jag var hos pyskologen igår. Hon är en underbar människa. En människa som jag skulle vilja lära känna. I en annan kontext hade vi kunnat vara vänner. Hon hade kunnat berätta om sitt och jag om mitt. Vi hade kunnat komma nära. I en annan verklighet. Med varsin öl och en skål nötter. Två kvinnor i ungefär samma ålder.
Men nu är vi inte vänner, vi är klient och professionell. Vi är psykolog och patient.
Hon uppmanade mig att tänka på betydelsefulla människor i min omgivning. Människor som stannat kvar trots allt som varit. Människor som betyder mycket och som inte är Fredrik. Hon bad mig berätta om en av dem. Valet var lätt. Ingen tvekan. Ni tänker säkert Gabriel, Annika, barnen, mina föräldrar. Men ni har fel. Valet var som sagt enkelt och självklart. Joa!
Världens finaste Joa.
Så där i psykologfåtöljen började filmerna rulla. Det första mötet, skrattet, det lockiga håret, ögonen, förtroligheten, sångerna, hornstämmorna, te, tårar, skratt, gråt, kärlek och vacker vänskap. Jag skulle kunna beskriva dem allihop. Alla underbara stunder. All sorg och allt det fina vi har. Hon och jag. Min finaste Joa, världens bästa vän, världens bästa granne, världens bästa!
Jag flyttas snabbt i tanken till första kvällen vi träffades. En orkesterresa med orkester och kör. Vi står mitt emot varandra, jag med hornet i handen och hon med sopranstämman. Hon ler sitt finurliga leende och säger:
- Joa heter jag.
- Sara, trevligt att träffas.
- Ja! Så du har ett snoffsigt, dyrt Alexanderhorn. Får jag pröva?
- Kan du? Så säger hon som vanligt, när hon vill ha ett uppenbart ja.
- Har påven en ful hatt? Jag tittar på henne och ser förundrad ut. Vad menar hon? Jag hummar nått jakande till svar. Hon skrattar sitt stora skratt och tar hornet ur min hand. Spelar en vända och jag står hänförd. Jävlar, hon kan ju far det genom min hjärna.
Kvällen fortsätter med repetitioner, skratt, spelspelande och lite öl. Lördagen kommer. Frukost. Hon sitter där, händerna krampaktigt om temuggen. Ångesten lyser i ansiktet och känns så påtagligt där jag sitter mitt emot. Jag tar henne åt sidan, frågar: vad är det? Skak på huvudet, nekanden och ett: Äsch inget. Hon har i efterhand sagt att jag vann hennes vänskap och hjärta för att jag inte gav mig. Jag ser det inte så.
Vi hoppar i filmen. En vecka har gått. Vi sitter på mitt och Joas rum,ett stort gäng. Dricker öl, skrattar och berättar saker om oss själva. Fler och fler försvinner. De som är kvar blir mer och mer förtroliga. Tillslut går alla. Vi blir kvar och då först vågar jag fråga om ärren i ansiktet, ångesten och skärsåren på armarna. Hon biter sig i läppen, tvekar och berättar allt om killen hon älskat som misshandlat och förföljt henne. Om ångest, om självdestruktivt leverne och hat. Jag sitter där med ölen i handen. Tittar på henne. De ljusa lockarna, de fina ögonen, skrattet, tårarna. Så tittar hon på mig och säger: men fan, vi skulle ju ha kul. Inte prata skit och helvete. Men eftersom jag berättat min story får du berätta din. För jag tror inte på att du är sådär glad och lyckad som alla säger. Jag är och förblir förvånad. Hon var den första som såg igenom mig. Hon gjorde det då, hon gör det nu. Den kvällen började vi prata och har aldrig slutat. Det har gått snart 12år! TOLV år av förtrolig vänskap. Tolv år av kärlek. Eller vad man nu kallar det.
Så far alla tolv åren förbi iform av lösryckta bilder. Frasiga klänningar, frackar, bröllop, kramar, gråt, skratt, barn, bullar, trädgårdar, hus, begravning och dop. Lycka, sorg och desperation.
Jag väcks ur min privata filmvisning av psykologen. Hon ser på mig, ler och säger: vad tänker du på. Jag ler och säger: världens allra finaste Joa! Den människa som ser lilla Sara bakom den glada fasaden.
Te:t är för länge sedan slut, bara böset kvar på botten. Tårarna har torkat på kinderna och känslan av harmoni befinner sig i magen. Bebisen (som förövrigt både har fått namn och kön) har buffat godnattbuffarna och sover. Jag ska släcka och stänga av datorn. Sova och vakna i morgon. Se ut genom sovrumsfönstret, ut i höstsolen och höstlöven. Se finaste Joas hustak och bara tänka att jag är lyckligt lottad.
// Sara
Jag var hos pyskologen igår. Hon är en underbar människa. En människa som jag skulle vilja lära känna. I en annan kontext hade vi kunnat vara vänner. Hon hade kunnat berätta om sitt och jag om mitt. Vi hade kunnat komma nära. I en annan verklighet. Med varsin öl och en skål nötter. Två kvinnor i ungefär samma ålder.
Men nu är vi inte vänner, vi är klient och professionell. Vi är psykolog och patient.
Hon uppmanade mig att tänka på betydelsefulla människor i min omgivning. Människor som stannat kvar trots allt som varit. Människor som betyder mycket och som inte är Fredrik. Hon bad mig berätta om en av dem. Valet var lätt. Ingen tvekan. Ni tänker säkert Gabriel, Annika, barnen, mina föräldrar. Men ni har fel. Valet var som sagt enkelt och självklart. Joa!
Världens finaste Joa.
Så där i psykologfåtöljen började filmerna rulla. Det första mötet, skrattet, det lockiga håret, ögonen, förtroligheten, sångerna, hornstämmorna, te, tårar, skratt, gråt, kärlek och vacker vänskap. Jag skulle kunna beskriva dem allihop. Alla underbara stunder. All sorg och allt det fina vi har. Hon och jag. Min finaste Joa, världens bästa vän, världens bästa granne, världens bästa!
Jag flyttas snabbt i tanken till första kvällen vi träffades. En orkesterresa med orkester och kör. Vi står mitt emot varandra, jag med hornet i handen och hon med sopranstämman. Hon ler sitt finurliga leende och säger:
- Joa heter jag.
- Sara, trevligt att träffas.
- Ja! Så du har ett snoffsigt, dyrt Alexanderhorn. Får jag pröva?
- Kan du? Så säger hon som vanligt, när hon vill ha ett uppenbart ja.
- Har påven en ful hatt? Jag tittar på henne och ser förundrad ut. Vad menar hon? Jag hummar nått jakande till svar. Hon skrattar sitt stora skratt och tar hornet ur min hand. Spelar en vända och jag står hänförd. Jävlar, hon kan ju far det genom min hjärna.
Kvällen fortsätter med repetitioner, skratt, spelspelande och lite öl. Lördagen kommer. Frukost. Hon sitter där, händerna krampaktigt om temuggen. Ångesten lyser i ansiktet och känns så påtagligt där jag sitter mitt emot. Jag tar henne åt sidan, frågar: vad är det? Skak på huvudet, nekanden och ett: Äsch inget. Hon har i efterhand sagt att jag vann hennes vänskap och hjärta för att jag inte gav mig. Jag ser det inte så.
Vi hoppar i filmen. En vecka har gått. Vi sitter på mitt och Joas rum,ett stort gäng. Dricker öl, skrattar och berättar saker om oss själva. Fler och fler försvinner. De som är kvar blir mer och mer förtroliga. Tillslut går alla. Vi blir kvar och då först vågar jag fråga om ärren i ansiktet, ångesten och skärsåren på armarna. Hon biter sig i läppen, tvekar och berättar allt om killen hon älskat som misshandlat och förföljt henne. Om ångest, om självdestruktivt leverne och hat. Jag sitter där med ölen i handen. Tittar på henne. De ljusa lockarna, de fina ögonen, skrattet, tårarna. Så tittar hon på mig och säger: men fan, vi skulle ju ha kul. Inte prata skit och helvete. Men eftersom jag berättat min story får du berätta din. För jag tror inte på att du är sådär glad och lyckad som alla säger. Jag är och förblir förvånad. Hon var den första som såg igenom mig. Hon gjorde det då, hon gör det nu. Den kvällen började vi prata och har aldrig slutat. Det har gått snart 12år! TOLV år av förtrolig vänskap. Tolv år av kärlek. Eller vad man nu kallar det.
Så far alla tolv åren förbi iform av lösryckta bilder. Frasiga klänningar, frackar, bröllop, kramar, gråt, skratt, barn, bullar, trädgårdar, hus, begravning och dop. Lycka, sorg och desperation.
Jag väcks ur min privata filmvisning av psykologen. Hon ser på mig, ler och säger: vad tänker du på. Jag ler och säger: världens allra finaste Joa! Den människa som ser lilla Sara bakom den glada fasaden.
Te:t är för länge sedan slut, bara böset kvar på botten. Tårarna har torkat på kinderna och känslan av harmoni befinner sig i magen. Bebisen (som förövrigt både har fått namn och kön) har buffat godnattbuffarna och sover. Jag ska släcka och stänga av datorn. Sova och vakna i morgon. Se ut genom sovrumsfönstret, ut i höstsolen och höstlöven. Se finaste Joas hustak och bara tänka att jag är lyckligt lottad.
// Sara
Otillräcklighet
Jag sitter i soffan framför tv:n på ovanvåningen. I det rum som blivit ungefär 15kvm mindre. Som fått en extra vägg och en dörr och blivit ett rum åt Hedvig och Elias. De är som ler och långhalm. Säger: hävlil osså eller lias åsså när den ena fått. Det givna svaret: ja Elias/Hedvig ska få med. De kan slåss och vara riktigt osams. Men när det väl gäller, ja då är de som en mur. Försvarar varandra i vått och tort. Jag har oroat mig lite, vill inte att de ska bli beroende av varandra. Jag har konsulterat världens bästa dagisfröknar som bara skrattar åt min nojja och säger: Sara, de är så självständiga de bara kan bli. Du har gjort ett bra val att låta dem gå på varsin avdelning.
Jag blir stärkt i mitt beslut. Fast jag vet att jag inte behöver fundera på om det är rätt eller inte. Ja vet att Fredrik hade varit av samma åsikt. Bara att se dem när de träffas efter en dag isär. Hur det strålar om dem, lyckan och det bekant tjutet. Tjut av lycka! Ibland blir jag avundsjuk, tänk att ha en person som står dig så nära. Men så inser jag att min avundsjuka bara är sorg och saknad. Att jag saknar min bror så till den milda grad. Att jag saknar vår förtrolighet, vår vänskap och lyckan av att ses. Min mamma har flera gånger sagt att Elias och Hedvig är som Josh och jag var. Intressant måste jag säga. Tänk så mycket det är man inte förstår som barn. Hur mycket man aldrig reflekterar över. Som självklarheten i vänskap. Jag menar, jag tvivlade aldrig på Josh, han bara fanns där. Jämt. Idag inser jag att det är just denna otvugna inställning tiill kärlek och vänskap som gör allt med barn så underbart.
Jag har de senaste dagarna gråtit ut alla tårar som finns. Otillräckligheten har varit enorm. Jag ser hur Gabriel sliter för att få ihop vardagen med en drös ungar, en gravid sambo och alldeles för många arbetstimmar. Den gravida sambo som ligger i soffan, dricker te och kikar på private practice, gråter och bara vill komma tillbaka till jobbet.
Den gravida sambon som inte vill annat än att underlätta för sin karl, fixa, dona. Som när hon inser att hon inte kommer ur pyamasbrallorna idag heller bara gråter. Jag förstår att han blir trött. Jag förstår att han blir vresig. Men det är inte mitt fel.
Ibland känns det så. Att det är mitt fel. Jag vet logiskt att det inte är så. Men känslomässigt. Men så kommer buffarna från bebisen i magen. Ett: hej jag finns, jag lever, jag älskar dig! Ett sms från Gabriel: Orkar du hämta lilla A idag? Han har frågat efter dig hela veckan. Jag skulle behöva jobba lite mer idag. För då kan jag ta fredagen ledig.
Jag tar mig samman, hämtar lilla A i skolan. Möts av en glad liten grabb som strålar. Han ler. Jag inser framgången. Har har inte lett tidigare, han har sällan skrattat. Bara tittat ned i marken. Han kramar mig, klappar magen. Väl i bilen frågar han (som vanligt): när kommer bebisen? Jag svarar tålmodigt: Först ska det vara lite mer höst, sedan ska det vara jul och nyår. Sedan kommer bebisen.
Rutiner, tid och planering är A och O. Han nickar och säger: vad ska bebisen heta? Jag ler och säger: vad tycker du? Han skrattar: fantomen! Jag sväljer för att inte brista ut i asgarv. För jag vet att det är på fullaste allvar. Han önskar att hans lillsyskon ska heta fantomen för att fantomen är hans bästa vän. Han kan leka fantomen dagarna i ända. Väl hemma smiter han in på sitt rum, byter om och leker, ja just fantomen.
Jag sitter återigen i soffan och har dåligt samvete över allt jag inte fixar. Över allt jag borde göra men inte gör. Men så kliver Gabriel in över tröskeln med alla andra ungar. Han pussar min panna och säger: underbart att du hämtade lilla A! Leker han fantomen? Jag nickar och vii skrattar en stund. Kramas och jag inser att för Gabriel var det stort. Jag kom ur soffan, ur pyamasbrallorna. Lilla A lät mig hämta honom. Det är inte många som får. Gabriel, A:s mamma, hans farfar, jag och så Annika, Fredriks mamma. För Annika och lilla A har ett alldeles särskilt band. Jag förstår mig inte på henne. Underbara Annika. Hur gör hon?
Så idag ska jag försöka. Försöka att i alla fall ha något annat på mig än pyamasbrallor när min fina familj kommer hem.
Jag blir stärkt i mitt beslut. Fast jag vet att jag inte behöver fundera på om det är rätt eller inte. Ja vet att Fredrik hade varit av samma åsikt. Bara att se dem när de träffas efter en dag isär. Hur det strålar om dem, lyckan och det bekant tjutet. Tjut av lycka! Ibland blir jag avundsjuk, tänk att ha en person som står dig så nära. Men så inser jag att min avundsjuka bara är sorg och saknad. Att jag saknar min bror så till den milda grad. Att jag saknar vår förtrolighet, vår vänskap och lyckan av att ses. Min mamma har flera gånger sagt att Elias och Hedvig är som Josh och jag var. Intressant måste jag säga. Tänk så mycket det är man inte förstår som barn. Hur mycket man aldrig reflekterar över. Som självklarheten i vänskap. Jag menar, jag tvivlade aldrig på Josh, han bara fanns där. Jämt. Idag inser jag att det är just denna otvugna inställning tiill kärlek och vänskap som gör allt med barn så underbart.
Jag har de senaste dagarna gråtit ut alla tårar som finns. Otillräckligheten har varit enorm. Jag ser hur Gabriel sliter för att få ihop vardagen med en drös ungar, en gravid sambo och alldeles för många arbetstimmar. Den gravida sambo som ligger i soffan, dricker te och kikar på private practice, gråter och bara vill komma tillbaka till jobbet.
Den gravida sambon som inte vill annat än att underlätta för sin karl, fixa, dona. Som när hon inser att hon inte kommer ur pyamasbrallorna idag heller bara gråter. Jag förstår att han blir trött. Jag förstår att han blir vresig. Men det är inte mitt fel.
Ibland känns det så. Att det är mitt fel. Jag vet logiskt att det inte är så. Men känslomässigt. Men så kommer buffarna från bebisen i magen. Ett: hej jag finns, jag lever, jag älskar dig! Ett sms från Gabriel: Orkar du hämta lilla A idag? Han har frågat efter dig hela veckan. Jag skulle behöva jobba lite mer idag. För då kan jag ta fredagen ledig.
Jag tar mig samman, hämtar lilla A i skolan. Möts av en glad liten grabb som strålar. Han ler. Jag inser framgången. Har har inte lett tidigare, han har sällan skrattat. Bara tittat ned i marken. Han kramar mig, klappar magen. Väl i bilen frågar han (som vanligt): när kommer bebisen? Jag svarar tålmodigt: Först ska det vara lite mer höst, sedan ska det vara jul och nyår. Sedan kommer bebisen.
Rutiner, tid och planering är A och O. Han nickar och säger: vad ska bebisen heta? Jag ler och säger: vad tycker du? Han skrattar: fantomen! Jag sväljer för att inte brista ut i asgarv. För jag vet att det är på fullaste allvar. Han önskar att hans lillsyskon ska heta fantomen för att fantomen är hans bästa vän. Han kan leka fantomen dagarna i ända. Väl hemma smiter han in på sitt rum, byter om och leker, ja just fantomen.
Jag sitter återigen i soffan och har dåligt samvete över allt jag inte fixar. Över allt jag borde göra men inte gör. Men så kliver Gabriel in över tröskeln med alla andra ungar. Han pussar min panna och säger: underbart att du hämtade lilla A! Leker han fantomen? Jag nickar och vii skrattar en stund. Kramas och jag inser att för Gabriel var det stort. Jag kom ur soffan, ur pyamasbrallorna. Lilla A lät mig hämta honom. Det är inte många som får. Gabriel, A:s mamma, hans farfar, jag och så Annika, Fredriks mamma. För Annika och lilla A har ett alldeles särskilt band. Jag förstår mig inte på henne. Underbara Annika. Hur gör hon?
Så idag ska jag försöka. Försöka att i alla fall ha något annat på mig än pyamasbrallor när min fina familj kommer hem.
