Pappa Fredrik

Jag väcktes av det finaste mms:et på mycket länge,
"Äntligen! En evig väntan och en lång resa är äntligen över. Idag blev de våra, Siri Jia-li och Freja Mei-li , de sötaste barn som skådats på denna jord. Idag börjar vår långa resa, resan tillsammans som en hel familj// Lillebror E " samt
Är så glad för min älskade lillebror och hans sambos skull, de har kämpat länge, längre än många andra. Massor av missfall, en rad ivf-försök, spermiedonation, äggplock ja you name it. Men så fick de ÄNTLIGEN adoptera. Men allt har dragit ut på tiden, allt har segat och de har suttit som på nålar.
Men nu är de här. Äntligen!!!
JAg vet inte hur jag ska uttrycka min glädje, orden tar slut. Älskade lilla lilla bror, du som farit så illa, du som haft helvetet på orden och nu, ja nu har det vänt. Första dagen på resten av ert liv!

Annars: Ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten men inte på dan.....
Det stämmer så väl. Saknaden, ilskan, smärtan och ensamheten är värst. Men det är inte så illa som det varit, det är snarare långt i från så illa som det varit. Jag har skrattat, mått bra och känt mig som en hel människa, eller i alla fall nästan hel människa under de senaste dagarna. Solen, värmen och den bortsmälta snön är en del. MEn det finns en annan, jag ska försöka berätta, jag ska säga som det är. Men inte idag, det finns andra som måste få veta först.

/ En glad sassa!

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra - ensam, utan spår.









Jag önskar mig hennes röst, hennesögon, hennes utstrålning. Jag är avis av hela mitt hjärta!
// Sassa

Jag fattar inte varför det ska vara så satans svårt för vintern att ge upp??????
///sassa

Jag älskar solen, ljuset, värmen och ljuset. Satte mig ute på lunchen i onsdags  i lä och lät  solen värma. Så underbart skönt, så skulle det vara varje dag. Jag längtar egentligen inte efter vår och sommar, för det betyder min födelsedag, hans födelsedag det är väl överkomligt egentligen. Det värsta är vår bröllopsdag och hans dödsdag, det gör ondast. Det påminner om allt som en gång varit och det som aldrig blev.
Men jag försöker att leva i dagen, ta en dag i sänder, försöker vara mamma, syster och vän. Försöker vara Sara! Det är inte lätt, det är skitsvårt, men jag försöker och jag hoppas att det räcker, hoppas att det är gott nog.
Jag har tillbringat många kvällar senaste tiden i soffan med böcker, filmer och faktiskt känt mig tillfreds med livet. Jag vet inte, jag kanske håller på att anpassa mig.  Jag säger inte när någon frågar att jag har man och fyra barn, utan jag säger jag har fyra ungar. Sen när frågan om barnens pappa säger jag, beroende på situation, han lever inte längre, eller han dog, eller han ligger nedgrävd i jorden. Det konstiga är att det inte känns konstigt, det känns inte alls. Det är som om det har blivit vardag.
Jag vet inte, det kanske är solen, jobb och rutiner som fått världen att förändras, som fått min sorg att ändra form. Eller kanske snarare saknaden har ändrat form.

Ibland undrar jag hur folk tänker, kommentarer som: du ser så glad ut Sara, det är bra att du försöker glömma! eller det märks inte att du har förlorat din man etc. Dessa kommentarer, ja de gör ondare än ondast. För bara för att jag skrattar och ler betyder det inte att jag har glömt, det betyder inte att det inte gör ont. Det betyder bara att jag lever i nuet. Att jag trivs bra med skratt. MEn skratt och tårar ligger nära varandra, det växlar lätt.

Nina, jag rös när jag läste din kommentar om de små pojkarna, det är bara tecken på att livet är överjävligt, sånt borde inte få hända. BArn borde inte hitta sina föräldrar döda, barn borde inte se sina föräldrar försöka ta livet av sig. Barn ska inte överbeskyddas, men de ska skyddas lite.
Jag satt en kväll förra veckan och pratade länge med min barnvakt A, hon är en otrolig människa. En energi, en glädje och ett sätt som är obeskrivbart. Kindness är kankse ett försök, men långt ifrån tillräckligt. Vi pratade om barn, föräldrar, ansvar, vad barn inte borde se, magkänslor om att barn inte mår bra, vuxnas ansvar. Hon säger helt plötsligt, mitt i en mening: Vet du, jag har nog inte insett det förrän nu, men jag har förlorat tron på de vuxna, det gjorde jag redan nsom 6åring när min mamma försökte ta livet av sig första gången. JAg slutade räkna antalet suicidfförsök 4år senare, nu, ja nu är jag bara arg. Arg för att ingen såg barnen, för att ingen vuxen satte ned foten. Min pappa gjorde allt han kunde och mycker mer, han har gjort allt. Men jag tror fortfarande att det är mitt fel, att jag bär skulden för ett par av min mammas suicidförsök. Samtidigt som jag vet att jag är anledningen till att min mamma orkade vidare, fortsatte att försöka leva.
Jag blev så tagen, insåg att hon har rätt. Tänk om någon vuxen satt ned foten, tänk om någon bara sagt: nu ska barnen få den hjälp de behöver.
Jag insåg hur rätt hon har, det är inte barnen som ska sätta ned foten, det är de vuxna. Det är deras ansvar. Jag försökte se till mina egna barn, försökte fundera och insåg, jag har nog gjort lite rätt iaf. Jag har, trots sorg och saknad, satt ned foten, sagt: nu ska Lukas ha hjälp! Jag hoppas att det är det rätta. Jag hoppas.
Men självklart, det är enklare när pappa dör i en olycka än när mamma försöker skära handleden av sig för 100:e gången.....
Jag frågade A vad hon hade velat att någon gjorde, hon skrattade och sa: ja du, svår fråga, bara givit mig en kram eller sagt: du det är okej att vara ledsen och förklarat att det inte var mitt fel. Inget mer behövs. En sån ltien skitsak. Ser er omkring kära vänner, titta på barnen runt er, hur mår de??????

// S

Jag vet inte om det är bra eller ett tecken på det stressade välfärdssamhället men för första gången sen jag blev ensam var jag på jobbet före 8. Det gick så smärtfritt att lämna, Lukas vinkade glatt, Hilja sprang iväg och Hävvan och Elias knatade på rakt in på dagis utan en tår, utan bara ett: tjaa! (Tagit efter både Hilja och Lukas).
Jag hoppas på en bra kväll. Min sötaste A kommer och är barnvakt, så underbart. Så jag ska gå på bio med en kär vän, Män som hatar kvinnor och sen käka nått. Ska bli härligt att träfffa en annan vuxen, inte prata barn, jobb eller så utan bara vara.

Carola, tack för din otroligt fina kommentar. Den fick mig att sträcka lite extra på mig, tänka, faaan Sara skärp dig!
Du har så rätt, livet är orättvist framförallt när ett barn dör. Men det barnet kan ha på sina få levnadsår uträttat mycket, givit så mycket glädje och kärlek. Det är en ynnest att träffa dessa barn, de barn som besjälar hela världen, barn som är så kloka och världsvana fast de är så små. Jag älskar och är stolt över att jag fått äran att träffa dessa barn och försöka hjälpa dem att må bra. Man lär sig vara tacksam, tacksam för varenda liten minut man får tillsammans med sin familj, sina barn och vänner.

//S

Ja vad händer sen, när  livet är färdigt. JAg vet inte. En gång i världen trodde jag på gud, trodde jag att alla kom till himlen, att han ville gott, nu vet jag inte längre vad jag tror.
Det har varit enormt tungt ett par dagar, tomrummet efter Fredrik blir bara större och större. Allt som han var, allt ljud han alstrade. Vet ni hur tyst det är att sitta ensam i ett stort hus där alla fyra barnen sover gott, och det ända ljudet som hörs är dina egna andetag. Det är som upplagt för gråt och ångest. Lukas vaknade för ett par kvällar sedan, kom traskande ned för trappen och hittade mig i soffan gråtandes. Han frågade varför jag grät, hade någon varit dum mot mig? Jag försökte vara ärlig, säga som det var, att jag saknade Fredrik. Han strök mig över kinden, sa: mamma, man får vara ledsen, jag är också ledsen ibland. Idag var jag det, för att jag saknade min pappa. Vi kramades och grät lite tillsammans. Min stora fina grabb. Jag fattar inte, jag vill nog inte förstå att jag måste gråta.

Sen, vi förlorade ett litet barn på jobbet, jag har inte träffat dem så mycket, men det tog hårt. Livet är så jävla orättvist. Hur kan gud ta ett litet barn när mördare och våldsmän/kvinnor får gå lösa. nej det förstår jag inte.
Det har dessutom varit mycket prat om den fängslade barnläkaren, jag vet inte vad jag ska tro egentligen. Men jag gillar det inte, har visserligen inte alla fakta på bordet, men en sak vet jag, en sådan sak borde utredas av medicinskt kunniga och inte en åklagare eller polis.

Så nu är det dags fför en ny vecka, en vecka fylld av jobb, psykologbesök och sen en helg hos mamma och pappa. Lillasyster fyller år och det ska firas med pompa och ståt. Har världens bästa present.

Massor av kramar till er alla.
// en trött och tagen Sara

mer om livet kommer en annan dag tror jag!
//Sassabrassamandelmassa