Back again!

Hej!
Eller vad man nu säger efter två månader i tystnad. Har inte haft varken kraft eller ork att engagera mig i bloggandet. Allt kring barn, hus, jobb och så har tagit all kraft. Inte på något negativt sätt, jag har snarare levt i min lilla bebisbubbla. Fantastiskt måste jag erkänna. Bebisbubblan innefattar inte bara lilla O utan även den nya forskningsrapporten som börjat ta form i skallen. Har inte fått/gjort riktigt alla analyser ännu men det ser lovande ut. Men nu går det in i den intensivaste fasen när allt ska sammanfogas till en större helhet. Planen på mer forskning finns. Jag tycker ju att det är så fantastiskt spännande att få vara med och utveckla vården i världen/Sverige. Men jag ställer mig återigen frågan, varför gör man detta med småbarn?  Jag vet inte, ibland tror jag att jag är sådär urbota korkad som jag inte vill vara. Gabriel påstår att det är min förkärlek för förnyelse som driver mig. Men jag vet inte. Han har i sak rätt, men förnyelsen kanske kunde vänta tills lillfnurpan är mer än 6 månader.
Men nog om detta.....

Vad har hänt sedan senast? Alla ungar har växt, lilla O inte minst. Från att vara en yttepyttebebis till att bli en riktigt go och rund bebis är en intressant utveckling. Så som jag sagt tidigare, hon är lik sin far och sina syskon vilket ju förvisso borde betyda att hon är lik mig med? Hon fyller snart 6månader! Stora tösabiten. Helt otroligt att allt har gått så himla bra med tanke på de odds som fanns från början. Nej usch, jag ska inte tänka på det. Det gör mig bara ledsen.

Men nu kommer den t u f f a månaden. Min och Fredriks födelsedagar, vår bröllopsdag etc. Alltid lika tungt att gå igenom. Förvisso lättare sedan Gabriel kom in i mitt liv, men inte mindre komplicerat!
Jag har dock fått lite frågor (inte här i bloggen utan bland vänner) om jag tänker gifta mig med Gabriel. Jag svarade att vi inte funderat i de banorna än, att vi tar det som det kommer. Sanningen, ja den är banalt enkelt. Jag skulle aldrig klara av att stå där med brudklänning, lova för gud och alla våra vänner att älska honom i  all evighet. Nej det är svårt att förklara. Men jag har redan gift mig med en annan en gång. Jag har redan tagit mig igenom bröllopskarusellen en gång och se hur det gick! Eller alltså, jag tror att allt detta handlar om min rädsla för att bli ensam, övergiven och utsatt igen. För att hamna i sorgen. För om (mot all jordens förbannade förmodan) jag och Gabriel skulle gå skilda vägar inbillar jag mig att det är enklare om vi endast är sambos. Jag vet, det är knöligt rättsligt, men det förblir ju knöligt även om vi vore gifta med särkullebarn åt olika håll.
Det mest spännande i kråksången är att Gabriel är inne på exakt samma linje. Jag har redan varit gift en gång och se hur det gick!!! Jag tror vi båda vet att vi är mycket nöjda med sambolivet.

Men så ser jag på Kate  och Williamsbröllop på tv. Ser den vackra klänningen, cermonin, hattarna (hihi) och allt. Blir lite sugen frmaförallt på idén att stå upp framför sina nära och kära och lova varandra evig kärlek!

// Sara

And the world wide web is back!

Wohooo! Eller vad man nu säger. Äntligen har vi ett fungerande bredband, en fungerande telefon och fungerande tv-kanaler. Det har sitt lilla pris att bo på landet under vinterhalvåret. Tung snö trillar över elldning och telefonkablar. Hipphurra! Familjen G utan bredband, telefon och tv-kanaler. Mobilerna har fungerat men min smartfåån vill inte riktigt samarbeta med blogg.se. Funderar allvarligt på att byta till blogger eftersom de har en app till fånen. Men jag har inte riktigt fått tummen ur arslet. Så ja, vi är kvar här.

Annars, ja lillfnurpan växer, dopplaner tar form och de andra mår bra. Jag har dragit på mig en jäkla mycoplasmapneumoni så jag är fortfarande ganska slak. Hostan är vedervärdig. Allt har helt plötsligt blivit ganska svårt, 3dagisungar och en bebis hemma när man hostar så att lungorna kommer upp är INGEN bra kombo. En ännu värre kombo blir det när 2 av ungarna får öroninflammation! Hipphurra! Hur var det där med vab-uari? Men det sista som överger är hoppet!

Jag och lilla O var hos bvc-sköterskan idag. Tyvärr inte vår vanliga. Den kvinna jag träffade när Lukas var nyfödd och jag och Fredrik var galet vilsna i våra nya föräldraroller. Så mycket tips, tankar, stöd och stöttning hon givit. Ja det var ett under att ha henne när Elias och Hävil var bebisar. Men nu så var hon hemma och var sjuk. Fick en äldre kvinna. Den där gamla sortens bvc-tant. Tant är nog en bra beskrivelse. Jag hade tänkt diskutera amningen, eller snarare den där ickeexisterande amningen och mitt extremt dåliga samvete. Det dåliga samvetet över att amningen gick i stöten i samband med pneumonin, att då tog orken helt slut. Tragglandet, skrikandet och frampressningen av små droppar bröstmjölk. Jag har helammat alla de andra fram till någonstans 6månader och sedan fasat in mat. Så redan att delamma har varit att sänka mig under min nivå. Ungen är förvisso fyra månader okorrigerat men det spelar ingen roill. För hon om någon hade behövt de där dyra dropparna. Lilla skruttan. Hon är fortfarande ganska tunn, liten och växer inte så mycket som hon borde. Följer förvisso sin kurva ganska okej, men ja. Ett par 300g till vore inte fel. Så jag gick dit för att få lite pepp. en erfaren kvinna som säger: Sara, bröstmjölken är inte viktigast i världen, det viktiga är att ni mår bra. Nu fick jag höjda ögonbryn, en ihopsnörpen mun och ett: Ja du vet väl rätt väl hur viktig bröstmjölken är. Det är inte bara att ge upp för att det inte fungerar en dag. Hon menade nog väl tror jag.
Men jag kände mig så outgrundligt ledsen och uppgiven. Varför slå på någon som i alla fall redan halvligger.

Diskuterade saken med en kollega som sa: Sara du vet lika väl som jag att ersättning duger mer än väl! Bättre att ni mår bra än att ni kämpar er blodiga för ett par små droppar. Sluta spela på det där dåliga samvetet hela tiden. Du vet mycket mycket väl att du inte är en dålig mamma bara för att amningen skiter sig en gång av fem (fyra beroende på hur man ser på det). Se det possitiva, Gabriel kan ta lite matningar så du får sova. Det hjälpte lite. Eller i alla fall gav det mig lite kraft att inse att hon har rätt. Men att det egentliga problemet glömdes bort insåg ingen mer än Gabriel. Han sa så förnuftigt igår:
Men Sara det är klart att du är ledsen. Inte bara för att du vet hur bra bröstmjölk är. DU gillar att amma, du och bebisen i er lilla kokong. Nu kan jag helt enkelt ta över. Din roll som oumbärlig är hotad. Klart du vill fortsätta amma.
Jag blev först tvärförbannad. För jag ser mig inte som oumbärlig för lillfnurpan. Men så insåg jag att han har jävligt rätt. Att det inte bara handlar om att det är bra för lillfnurpan utan även att det klipper bandet mellan oss. Att jag älskar det där bandet. Att bandet får mig att känna mig helg igen.

// Sara!

Livet små obegripliga samanträffanden.

Ibland är livet förunderligt. Jag har nog tusen exempel från både det stora och lilla livet. Från arbetet och från privatlivet. Jag blir påmind om livets obegripliga samanträffanden när jag läser Monas kommentar och berättelse om hur hon böjade läsa min blogg. Att hon sökt på Gabriel och te för att hitta en speciell mugg men då hamnat på min blogg. Jag undrar över hur Gabrielmuggarna ser ut. Goooglar och sätter nästan te:t i halsen. De har gjort min favritmugg, klattmuggen!!!! Den mugg jag en gång fick av Fredrik på vår 2månadersdag. En mugg som följt med alla år. En mugg som är kantstött och älskad.
Kalla det samanträffande, öde eller vad ni vill. För mig väcker det en känsla av att han visste. Eller att allt är uttänkt på förhand. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.
Mer än att jag undrar om du hittade muggen Mona?

Ett av de allra mest förunderliga samanträffanden handlar återigen om min allra finaste vän Joa och hennes man. Eller egentligen startade allt för snart 37år sedan på ett kontor i en halvstor stad i Svergie. Två män möts för första gången. Den ena har jobbat i företaget ett par år, den andra är precis nyanställd. De finner varandra då de är i ungefär samma läge i livet. Småbarnspappor båda två. Den ena med en grabb och en påväg, den andra med tre stycken fosterbarn. Fika- och lunchraster ägnas åt att diskutera livets små och stora händelser. Det blir ölkvällar på stan. Sedan sammanförs familjerna. Barnen finner varandra rätt fort så även de vuxna. De kommer för ett par år att bo i samma kvarter med sjön intill knuten. Så separerar den första pappan från sin fru, tar sina två barn och flyttar till andra sidan av stan. Den andra pappan bor kvar men har nu bytt jobb. Kontakten ebbar ut och reducerar till morsningar på stan och julkort. En födelsedagsfest här och var. Åren går, barnen växer upp.
Den första pappan träffar en ny, får ännu en son. Mittensonen tar studenten, flyttar till göteborg, lär känna en fantastisk tjej. Efter ungefär 5år krockar de igen, han och tjejen. De inleder ett förhållande, dagar blir till månader.

Den andra pappans äldsta dotter flyttar hemifrån, börjar plugga och fastnar i studentmusik- och studentspexsvängen. Där träffar hon en underbar vän, en fantastik kvinna. De umgås ganska tight under många år. Flickan träffar även sin älskade. En kille med ögon vackra som få. Med ett stort skratt och ett hjärta av guld. Så fyller flickan 30 och bjuder upp till stort kalas. Hon bjuder sina vänner. Den allra närmsta säger: jag har precis träffat en kille, får han följa med. Flickan skrattar och säger: visst, men känner jag honom? Vännen ler och säger: nja ni är från samma stad men det skiljer en fyra år eller så. Varken för- eller efternamn säger flickan något. Tyvärr hinner de inte få till en träff innan födelsedagskalaset.
Så kliver de in, vännen och killen. Vännen i en vacker grön klänning, han i kostym. Det lyser om dem, ett alldeles speciellt sken. Till och med en blind skulle se det. Födelsedagsbarnet tittar på killen och säger: Hej jag heter Sara och fyller år. Han skrattar och säger på den omissigenkänliga dialekten: Hej jag heter J och har badat naken i dina föräldrars pool! Flickan, som ni nog förstått är jag, tittar på killen och ser plötsligt. Det är hennes barndomslekkompis! Hon står där så förvänad, med en känsla av att detta inte bara råkar vara samanträffande utan guds finger.

Så kommer de att umgås allt mer och mer. Månader läggs till år och plötsligt har det gått nästan 10år. Tio år av förtrolig vänskap, 10år av skratt, gråt och motgångar. Motgångar för finaste vännerna som leder till att de separerar. Men så blir ett av deras små barn sjukt. Riktigt sjukt, hamnar på intensiven och ligger där i nästan 1,5 månad. De står där, sida vid sida och kämpar för sin dotters skull. De kommer fram till att det faktiskt finns hopp, hopp för deras förhållande. För det lyser fortfarande lite om dem, de har något speciellt, en samhörighet. Ja till och med en blind kan se det!!!!

// Sara

( HDMI:kabeln började fungera så det blev glada pojkar och en kväll med PipLarssons!)

Om Stella!

Jag har fått frågan om vi hade Stella i tankarna redan innan det kom upp i bloggen. Nja, är nog svaret på frågan. Stella, eller kanske snarare betydelsen, stjärna, har funnits i min hjärna sedan vi insåg att lillfnurpan inte alls hette Elfrida eller Frida vilket var vår plan. Hon strålade likt en stjärna redan när hon föddes så just stjärna var något jag ville ta fasta på. Slog på betydelsen av stjärna i ett tidigt skede och ratade Stella bara sådär. Så kom tipsen om Stella på bloggen. Jag insåg att det kanske vore nått egentligen men insåg att Gabriel skulle rata namnet. Hade det inte ens som förslag i några av våra diskussioner. Men så kom det tillbaka, för Abbe frågade just om det fanns något namn som betyder stjärna. Jag sa att Stella betyder stjärna. Han tyckte vi skulle döpa henne till just Stella. Gabriel var väl inte överförtjust. Men så tittade vi på henne, hur hon låg i soffan och bara log som en liten solstråle. Ett stort skratt tillsammans och ett: ja, men varför inte egentligen. Stella som andranamn!
Hur Oline kom upp har jag redan berättat. Jag hade lite svårt för Oline i början, men Gabriel var så tvärsäker och jag fattade inget. Vi har ofta pratat om namn som påminner om något eller någon. Jag förstod inte vem det påminde om alls. Ingen i hans närhet heter Oline, vad jag kunde komma på. Jag frågade, han log och sa: min mormor hette Oline!
Då förstod jag, mormor som var klippan i livet. Mormor som var den som såg den lilla Gabriel. Mormor som skämde bort, som bjöd på pannkakor och lät barnet vara barn.
Diskussionen behövde inte tas och Oline blev ett självklart tilltalsnamn.
Men det mest skrämmande var när Gabriels moster skickade en hög med gamla foton. Såg en bild av mormor Oline som barn, drog djupt efter andan. Samma vackra ögon som lilla Oline har, samma leende och skratt. Otroligt. Och då är lilla O bara knappt 3 månader. Shit vad tiden går fort kan jag säga. Fast iof, en månad korrigerad tid. Känns dock som om hon funnits i våra liv under alla år.

Annars är dagens största irritation att datorn, HDMI-kabeln och tv:n vägrar samarbeta. Jag som lovat Abbe, Atle och Lukas att vi ska se på just Pip Larssons ikväll då de har studiedag i morgon. Men men, jag får be min handyman att fixa. Även om jag tror att jag redan gjort det som kan göras. Förutom att acceptera läget. Men just sorgsna småkillar är inte allt för roligt faktiskt.
Kramar till er alla!
// Sara och lilla O

Saker vi gör.

Ibland, eller snarare rätt ofta funderar jag över saker vi gör som vi kanske inte borde göra. Olator, knasiga påhitt, dumma idéer etc. I morse kom jag återigen att tänka på en av mina egna. En som på sitt sätt gör mig ledsen men på ett annat plan ger mig lugn. En försäkran om att jag lever.
Ni må tycka att jag är galen, men sedan Fredrik dog, eller egentligen redan sedan jag var liten och lärde mig läsa, har jag läst dödsannonserna i tidningen. Tittat på namn, datum, vem är äldst, vem är yngst. Vanligtvis går det bra, men så kommer de där annonserna där det är så uppenbart, uppenbart att personen lämnat jorden alldeles i förtid. Det kan vara ett barn eller en pappa. Men det som griper mest, ja det är utan tvivel de som påminner mest om mig själv. En dödsruna i gårdagens tidning samt ett tillhörande minnesord gjorde att lkrampen om hjärtat hårdnade.
Jag väckte Gabriel och kysste honom. Ville bara säga: gå aldrig ifrån mig, lova det. Ut kom ett: jag hatar döden.....
Han log, skrattade och sa: vem gör inte det. Skrattet tog hårt, varför vet jag inte riktigt men det gorde det. Ursligt jävla hårt.
Så jag bestämde mig för att faktiskt sluta, ja jag har sagt det tusen och åter tusen gånger. Men idag, likt fan satt jag där med familjesiderna och tittade. Insåg att jag är fast i beteendet. Att det ger mig lugn på något vänster. Varför? Jag vet inte.

Så ett mail, en fin kollega som frågar och undrar hur jag mår och om jag inte tar med mig Oline och fikar snart. Jag ler, det betyder att hon läser bloggen. För vi har inte outat Oline på jobbet än, namnet alltså. Det värmer och jag tänker så på att hon har rätt. Jag borde ta mig dit en dag. Så de kan få se hur stor hon har blivit. Sista mailet avslutas med två små fina rader med ett filmtips (som jag återkommer till) och sedan: Sara, glöm inte att; det är inte solsken varje dag men alla moln är inte grå. Jag har hört uttrycket förr, jag vet det. Men det är så fint och vackert. Det stämmer så väl.
Men så till filmtipset, tipset om en film jag missat vilket gör mig förvånad för det är precis en film i min smak. Maria Larssons eviga ögonblick. Det bästa jag skådat på länge. Den och i rymden finns inga känslor. Persbrandt storspelar, en för mig okänd skådespelerska innehar huvudrollen. Jag dras med i sorg, kärlek och vackra miljöer. Jag pussar min lilla stjärna många gånger och tänker att mitt liv är så okomplicerat om man nu kan jämföra.
Jag och lillfnurpan, de stora ungarna på dagis/skolan. Ja hur bra är inte det?

Men så kommer tvivlet, tvivlet på mig själv. Det så välbekanta. Jag förstår inte riktigt varför jag tvivlar så, för jag har aldrig gjort det förr. Eller är det så att jag glömt. Glömt att jag visst tvivlade, att det bara bleknat med åren. För egentligen, jag tvivlar mindre nu. Mycket mindre sedan jag fick barn. Men jag tror att jag tvivlar på andra saker.

Vad jag vill säga med mitt svammel, ja ni, det vet jag inte. Mer än att det är skönt att skriva av sig. Tiden finns egentligen inte, disk, barn, mat och städning hägrar men jag försöker ta mig tid. I bakgrunden sjunger Svante Thuresson sin; du ser en man. Jag ler, känner mig som om det är jag som är tjejen han sjunger om. Skrattar och försöker må bra.

// Sassa

Stella Oline!

Jag har befunnit mig djupt ned under ytan ett tag. Inte kanske så kändslomässigt och i familjen. Men i cybervärlden, har inte riktigt orkat engagera mig. Men vi har tänkt, filosoferat och försökt komma till ett konsensusbeslut om lillfnurpans namn. Vi har ratat alla förslag hundra vändor. Men så kom en kommentar till på bloggen, om att döpa henne till Stella just för att det betyder stjärna. Vi har inte velat använda Stella som tilltalsnamn men som andranamn har det alltid varit lite halvaktuellt. För hon är vår lilla Stjärna.
SÅ en kväll när Gabriel pratat med sin moster som bor i Norge säger han: hon ska heta Oline! Jag smakar på det, ler och tänker, fan han har rätt.
Så ja, Oline ska hon heta. Någonstans måste det norska påbråt visa sig. Men vi kallar henne allt för ofta fnurpan, stjärnan eller lilla O! Precis som i Pip Larssons.

Annnars är det inte ett nytt kan vi väl säga. Livet går frammåt, alla ungar växer, vi stora försöker överleva årets fattigaste helg och faktiskt njuta av tiden med varandra.
Men så kom ytterligare en händelse som påminde mig om att livet är skört, ack så skört. Bästa vännens ena dotter blev riktigt dålig, har nu legat på intensiven i tre  veckor. Influensa och eventuell någon form av bakteriell infektion också. Det går långsamt frammåt för henne. Men det tär på min allra bästa väns psyke, liv och kraft. Det gör ont att se men framförallt gör det mig frågande. Varför? Den familj som redan utstått allt man kan utstå nästan, den familj som haft motgång på motgång. Skulle de inte bara kunna få ha lite friska barn ett tag. Dessutom, denna lilla skrutta som har både hjärtfel, astma och en drös med andra sjukdomar. Det gör mig arg, för var finns rättvisan?


2010!

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja  det kan man nog säga. Jag har träffat människor jag aldrig träffat förrut, jag har varit på examensfester, jag har tillbringat en natt som patienten på iva och jag har formulerat en projektplan för en avhandling. Men framförallt, jag har vågat säga till mig själv att det är okej att faktiskt vara ledsen och sorgsen.

Har du några nyårslöften?
Jag har sällan nyårslöften, för jag blir besviken på mig själv hela tiden. Bättre att fokusera på det man lyckas med. Men någonstans finns ändå ett löfte, ett löfte om att ta vara på denna mammaledighet, den allra allra sista. Att inte sätta upp jordens alla krav på mig själv utan  bara vara.

Vilka länder besökte du?
Thailand, Norge, Danmark. England och en kort kort sväng i tyskland..

Vilket datum från år 2010 minns du extra bra?
Datum är inte min starka sida, utan händelser. Men lillfnurpans födelse lär föralltid vara etsad i mitt minne. Lukas lekisdebut lika så.

Vad var din största framgång 2010?
Att jag faktiskt har mått ganska bra. Att jag födde ett barn, att jag överlevde en förlossning. Men kanske störst av allt är kärleken till Gabriel. Vi har överlevt, vi har fått en chans och vi har vågat ta den. Jag har vågat ta den.

Största misstaget?
Givetvis finns det mängder av små tillfällen jag kunde ha gjort på ett
annat sätt men som inte fått några större konsekvenser. Men jag tror att det största misstaget har varit att jag faktiskt tvivlat på Gabriel och hans förmåga. Det infekterade vårt förhållande, min förbannade osäkerhet.

Bästa köpet?
Jag vet faktiskt inte. Man skulle kunna tro att bussen var det bästa köpet. Men jag tycker bara att den är ful. Så kanske den där weekenden i London när lillfnurpan faktiskt blev till. Thailandsresan icke att förglömma......

Vad spenderade du mest pengar på?
Barnkläder, bilar, mat etc.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Lillfnurpan, fantastiska människor omkring mig, Gabriel, alla vackra och små obetydliga saker som får mig lycklig.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Lost penpal, Worlds greatest och if i was.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Överlag mycket gladare. Inte för att livet har varit enkelt på något sätt
i år men det har varit mindre gråt, mera skratt. Men framförallt, en ny liten individ i min famikj.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrattat? Slutat älta......

Favoritprogram på TV
Svår fråga egentligen, men jag gillar allt vad slaskiga  sjukhusserier så som greys och privat practice.

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Käkade middag med min fina familj.

Den bästa nya personen du träffade?
Lillfnurpan utan tvekan....

God Jul!

Vill bara hälsa alla fina vänner, nära och kära en riktigt fina och god jul. Här var det som vanligt fullt ös medvetslös på julafton. Vi var 15 vuxna och 10 barn i vårt hus. Trångt som satan men attans mysigt faktiskt. Det var fyra av mina syskon med två respektive, mina föräldrar, Gabriels ex med sambo, Peter och Annika (fredriks föräldrar). Så alla tokiga ungar där finastina var äldst och lillfnurpan yngst. Helt galet att den kombinationen av människor faktiskt kan komma överrens. Att Gabrielsex och Fredriks mamma har mer gemensamt än vad man kan tro vi första anblicken.
Barnen spexade, sjöng julsånnger och lillfnurpan var allas ögonsten. Jag kände mig som i en bubbla. Gick mest runt med henne på armen, försökte hjälpa till men alla bara körde iväg mig från köket. Skönt på sitt eget lilla vis.

Vi fnittrade ganska långt in på natten och Annika fick tillslut ett ryck och skrev en drös med tänkbara namn till fnurpan på små papperslappar. Ner med dem i en skål, röra om och sedan var det bara att dra. Kombinationen blev kanske inte helt bra, men jag tror det gav oss en idé. En idé om att faktiskt bestämma oss snart.
Hon heter olika saker olika veckor, vi prövar men inget passar sämre eller bättre än något annat. Kanske snarare inget passar alls. Men jag tror att mycket handlar om att faktiskt försöka hitta en balans i livet och acceptera att hon lever, att jag överlevde förlossning etc.

Många fina kramar till er alla!

10 dagar utan....

10 dagar utan internet. Vi förbannar snön, vi förbannar landet men i all hemlighet njuter vi. Vi fick komma hem i fredags. Så nu är vi en hel liten familj. Eller liten och liten är väl inte precis definitionen på en  familj bestående av mamman, pappan och sju ungar. Den stora minibussen står i garaget. För jag tycker att den är så attans  ful. Gamla hedliga bettan är den som får stå ute året om. Designen framför allt?

Lillfnurpan har fortfarande inte fått något  namn. Men hon är glad och nöjd ändå. Så liten och söt. Atle tyckte att hon var lite tråkig, hon bara sover, äter och bajsar. När ska hon leka med mig? Jag skrattar lite i all hemlighet. Vi försöker pedagogiskt förklara att hon kommer växa sig stor och kunna leka med honom snart. Han tittar på oss med sitt sneda leende och säger: men då är ju jag gammal! Han är en fantastisk storebror. Pussar henne, byter blöja, kör vagn, pysslar och donar. Ja vad kan man mer säga än att lillfnurpans entré blev en succé för lilla A! Han har växt enormt.

Lillfnurpans föräldrar är dock rätt slutkörda. 10 dagar kvar till jul och bara två julklappar inhandlade. Inte ett jävla dyft är gjort här  hemma. Men vad sjutton, det blir jul i alla fall.

Så nu är det mattajm för lillskruttan så jag ska återgå till mitt vanliga läge: soffan....

Vad piggar upp dig när du neodeppar?

...... Ja inte är det badpeppar (hihi).
Julstressen har även landat i det grönmarkska hemmet. Eller snarare på det grönmarkskarummet på neonatal. Planen var att få åka hem idag, men så bidde det inte. Lillfnurpan har åkt på en infektion, gissningsvis från lungorna. Så nu är det åter syrgas och antibiotika intravenöst. Men saturationen och blodtrycket ligger som hittat. Så allt som skulle göras i helgen av bak, stök och städning går åt fanders. Gabriels barnlösa helg, eller vad man nu säger. Hade varit så skönt att kunna fokusera på oss bara. Men men det finns fler  dagar. Dessutom, det viktiga är att alla mår bra. Det spelar egentligen ingen roll. Min mamma har påtalat det 300gånger att det faktiskt inte är antalet lussebullar, hur snyggt städat det är etc. som gör att det blir jul utan det är gemenskapen.
Men jag fick ett paket på posten idag. Ett gult vadderat kuvert med lillebror Josh handstil. Öppnar och får först upp ett handskrivet brev. Bara en liten mening: titta, le och var glad! Pussa fnurpelisa från oss. //Joev and the kids.....
Ps: vi tror på tomten jäääääää D.s. Så det platta hårda fodralet. Misstänkt likt en dvd. Handritat omslag, bilder på tomten och på nått som ser ut som personer som dansar discodans. Redan här börjar jag förstå vad han har kucklat ihop min kära bror. Öppnar fodralet och ser en hembränd skiva (ups sånt kanske man inte borde skriva.... hahaha). Saras och lillfnurpis julfilm. In med dvd-skivan i datorn. Omissigenkänligt drar det igång. Jag skiner och lillfnurpan somnar gott i min famn. Det ska börjas tidigt, med indoktrineringen. Förhoppningsvis kommer hon älska galenskaparna och after shave lika mycket som sin mor, morbror, far, syskon och morfar.

Så för att ni ska komma i stämning lite fina klipp från G&A:s julshow!





Inte från julshowen men ack från deras julskiva! (dock en barnvänlig version)....



Så, nu är julstämningen här. Jag myser, äter av knäcken som världens finaste joa skickade med Gabriel, smuttar lite glögg och försöker att inse att det där med julklappar och julklappsrimm är överskattat....

bland skålar och pokaler

Återigen en sömnlös natt. Jag sitter här med lillfnurpan i famnen. Simultankapacitet kallas det tror jag, arv från tiden som ensamstående med tvillingar och en fem-och en tvååring. Men min ensamhet råder inget bot på. Inte ens glögg och pepparkakor! Alla här är fantastiska jag kan inte säga annat men det är svårt när jag är så trött, både fysiskt och psykiskt. Jag vet att ni här rätt om att vägen är lång men jag vill bara gena. Gena till lättnad, lugn och ro men mest till harmoni! Nu borde jag sova lite. Men först får jag be om ursäkt ens alla fel i inlägget min smarta telefon är inte så jäkla smart! Kram

Rörd!

Sitter här, med trötta ögon och världens största leende på läpparna. Det knackade på dörren för en timma sedan. Jag tänkte, men vad fan Gabriel kommer ju inte förrän i kväll. Sa: kom in. In klev mina fina kollegor. Hade med sig en stor korg med julmat. Vi åt, skrattade och pratade en god stund. Egentligen får man inte ta emot besök, men jag tror att personalen inser att det var för mitt bästa. Istället för att jag petar i maten och kanske får i mig en liten potatis och några förskrämda salladsblad (sjukhusmat är verkligen ÄCKLIG!) åt jag så jag storknade. De beundrade lillfnurpan, tyckte hon skulle heta Freja. Men jag vet inte. Vi pratade barn, jul, vinter och livet. Världens finast kollegor på många sätt. Skratt, gemenskap, tårar och livets allra sköraste saker delar vi. De har varit med genom hela resan. De har stöttat och varit fantastiska.

Men det finns fler anledningar till lyckan. Det finns ett ljus i tunneln, det finns ett hopp. Ett hopp om att faktiskt åka hem, hem till snön, huset och kaoset. Underbart! Även om hemgången sannolikt inte blir förrän nästa vecka.

Sist men inte minst, mitt leende och varmaste tankar går till George & Sara, snart snart får de träffa sin lilla Freya! Äntligen! Så tänk på dem och gläds med dem.

// Sassolino

Long lost penpal....

Jag vet att ni logiskt sätt har rätt. Men känslomässigt har jag svårt att acceptera saker. Acceptera att amningen inte fungerar, att jag inte fixar allt det där jag borde fixa. Jag har tappat bort mig själv någonstans där/här bland bajsblöjor, flaskor med dyra droppar mjölk och cpaper....

Jag känner mig som en annan människa, som något helt annat. Ibland undrar jag när folk ska se att allt bara är fejk, att jag inte alls är den alla tror. LIte som vackra Hello Saferides Long lost penpal. Åh denna kvinna, vilken vacker röst. Hon, Annika Norlin, och Frida Öhrn, de är mina förebilder när det gäller röster. Fantastiska på många sätt.
Så för att förstå, hitta stämningen och kanske förstå min sorg.....



/S

I det namnlösa riket.

Idag, en annan dag. Igår, en vedervärdig dag. Igår började tokigt med att högra lilltån dängdes i toadörrkarmen. Ont som satan. Skulle inte förvåna mig om den är bruten för jag kan fortfarande inte riktigt gå på foten och det gör sjukt ont så fot jag tittar på den. Så kom frukosttiiden, kaffet spildes i sängen, bebiskräks på den dagen till ära nytvättade tröjan, mackan flög i golvet med marmeladen nedåt. Så det var bara att börja om, nya lakan, ny frukost och en otröstlig liten flicka. Vagga, vyscha, gunga. Inget hjälpte, inget, inget alls.
Otröstligheten höll i sig tills pappan dök in, med huvudet före, håret på ända och stora leendet på läpparna fram på eftermiddagen.
Mamman, trött och ledsen gick ut en sväng. Tog bilen och åkte till stora köpcentrat, köpte mig några hela och rena tröjor, underkläder och ett par bra böcker. Men alla glodde så, log medlidsamt. Jag förstod inte riktigt varför. ÅKte hemhem, pussade på mina underbara barn. Lukas tittade på mig och sa: mamma du ser trött ut. Jag tänkte inte mer där och då. Jag bara förskte hitta de där sakerna jag saknade. Hitta allt som jag behövde. Sköna byxor, rena strumpor och ett par  filmer jag inte kollat på.
Väl tillbaka på neo kliver jag in i hissen, ärret på magen smärtar mer än någonsin. Jag lutar mig bak mot hissväggen, blundar och ser sedan  in i spegeln. Framför mig ser jag en hålögd kvinna. Risigt hår utan glans som en gång varit rödblont, nu är det snarare grått. Svarta ringar runt ögonen, djupa hålor och så ett par glanslösa ögon längst in i hålan. Hängande kläder och pinnsmal. Nyckelben som sticker ut, ben i armar som sticker ut. Så den runda magen, hängande och slängade. Som en koncentrationslägersfånge på rymmen. Skrämmande.

JAg blundar resten av hissturen. Stapplar ut på rätt våningsplan, går till mitt jobbrum och hämtar den där avhandlingen jag ska läsa, blocket med tankar för nya avhandlingen. Stapplar vidare in på mitt och lillfnurpans rum. Ler mot Gabriel och faller i säng. Smärtan outhärdlig i ärret. Som påminelse om vad som varit. Gabriel säger: jag ska nog dra mig snart. Men får jag ge henne käk först? Jag nickar tacksamt. Han går för att hämta den färdiga mjölken, de dyra dropparna. HAn tar en kopp kaffe till oss också.
Där begås största misstaget. Han ställer den lilla flaskan med mjölk alldeles för nära min kaffekopp. Jag sträcker min svajiga arm mot muggen. Lyckas slå ut mjölkflaskan. Dyra droppar rinner ned på golvet. Jag svär, gråter och vrålar: FAN! Jävla klumpsara.
Gabriel tröstar, jag svär. Lillfnurpan gråter.
Så blev det bara att börja om. Bara att försöka pumpa ut ytterligare droppar. De är inte många och inte tjocka. Kroppen orkar inte producera. Kroppen är sliten. Psyket är slitet.
Ja hela Sara är sliten. Böcker, filmer, avhandlingar och idéblock är orörda och jag bara gråter. För lite utsplid mjölk hela kvällen.....

//S

Fantastiska människor!

Tack, tack och åter tack! För alla fina kommentarer. De värmer så mycket. De får mig att le, att bli stolt och tänka: fan jag fixar det. Jag kommer komma ut från detta aptråkiga ställe med min lilla bebis. Jag kommer komma hem och få en chans att fira jul.
För jag har tvivlat, inte på lillfnurpan, nej nej. Hon är stark, hon har överlevt det värsta. Nu ska hon bara leva sitt liv i lugn och ro. Lära sig hålla upp huvudet, skratta, sitta, gå, prata, leva och njuta av allt livet erbjuder. Jag inser att detta är mitt sista barn. Min kropp börjar bli gammal. Ja denna graviditet var långet värre än med Hedvig och Elias. Jag skulle aldrig våga, för jag var så när att själv stryka med. Så nära att inte ta mig igenom allt.
Så nu sitter jag här med pepparkakshjärtan, en stor mugg glögg (saftglögg) och tittar på min lilla fining. Hur hon andas, in, ut, in, ut. Små fina lätta andetag. Ser så oberörd ut. Så oskyldig, så ovetande om den hårda världen. Det jag bara måste säga kära vänner är att hon doftar så gott. Visst det är inget nytt, att bebisar luktar gott. Men jag hade glömt hur gott hon luktar. Hennes värme, doft och andetag gör mig harmonisk. Men så kommer tvivlet, det där som stör. Tivlet på mig själv och själva livet.

Som jag skrivit innan, fast då i förhållande till Lukas. Jag har god  lust att aldrig mer kliva utanför dörren, aldrig mer utsätta mig för potentiell fara, aldrig mer gå över gatan, aldrig aldrig, aldrig! Men så slår det mig igen. Det är just det jag inte får göra. Jag kan inte sluta leva bara för att jag är rädd för att dö. Bara för att jag är rädd att lämna mina barn. Nej! Jag måste våga, jag måste ta tjuren vid hornen och leva. För jag älskar ju att leva. Jag har ju aldrig varit rädd för döden innan, så varför skulle jag vara det nu? Eller är det snarare det som jag lämnar kvar som jag är rädd för? Låter det logiskt?

Jag tackar för alla fina namnförslag. Vi har en lång lista med potentiella namn men det går trögt. Men en sak kan jag säga, flera av er har prickat rätt med era förslag. Häftigt må jag säga. Men en dag kanske vi vet, en dag kanske vi står där och säger: ja men självklart hon heter.....
Men just nu kallas hon mest stjärnan eller fnurpan. Vissa dagar försöker jag leta på betydelser. Det går sådär. Jag har tittat på de andras namn, ler åt att det stämmer ganska bra. Att Hedvig betyder strid, lilla A betyder vild, stora A betyder ljus/glänsande. Men så slår jag på Hilja och inser hur fel vi haft. Det betyder stilla och tyst. Jag  skrattar så tårarna sprutar och det värker i snittet. Så vaknar hon min lilla stjärna. Tittar upp med en blick som säger: men mamma vad skrattar du åt?
Som om hon har radar så brakar dörren upp, in kliver Gabriel. Tar henne ur min famn, dansar runt med henne och sjunger små vaggsånger. Jag sitter här och försöker förstå hur han kan vara så självsäker!

// Sara

Om

Min profilbild

Sara

Sara, hon som blev kvar med de fyra barnen när mannen dog.

RSS 2.0