Pappa Fredrik

I morgon ska jag stå där på jobbet tala om för ett föräldrapar att deras barn har cancer, för ett annat att deras barn att behandlingen vi använder inte fungerar som den borde, för ett tredje att deras barn inte har några tumörer och för ett fjärde att deras barn inte kommer klara sig och att det bästa de kan göra är att avbryta behandlingen, åka hem och njuta av den sista tiden. Folk avundas mig mitt jobb! Ibland förstår jag faktiskt inte det. Men å andra sidan, jag har valt det själv och det är en utmaning. JAg älskar det och kanske tom lite väl mycket ibland tror jag. Jag älskar utmaningen, jag älskar att möta barnen, jag älskar att se deras glada skratt, konversationerna och allt det där man får tillbaka är det jag brinner för.

Men nu ska jag stoppa mig i säng, drömma fina drömmar och komma till jobbet, vara snäll, glad och trevlig. Inte en trött, ledsen, utsliten och förvirrad person. Äsch, mirakel kan ju alltid hända!!!!!
// Sara

Tack för era fina kommentarer. Jag har läst dem, sovit på saken, läst dem igen, tänkt, funderat, klottrat på pappar, dragit streck och linjer, försökt förstå. Lösa problemet utifrån, se ur olika synvinklar, försökt få det att gå ihop, men det är svårt.

 

Jag vet inte om hon. Gabriels ex, är avundsjuk, det kanske är så det är, man blir sotis för att man ser vad man kastade bort. Svårt att säga. Men å andra sidan, det var det bästa som hände att de gick skilda vägar, visst har jag bara fått Gabriels version, men jag är inte partisk. Han var en skit mot henne, hon en mot honom och då, ja för barnens skull var det bästa som kunde hände att de flyttade. Det tär, det tar och det är jobbigt. Men det är fyra år sedan vilket känns som länge, i mitt tycke. Visst förändringar tar tid. Men hon har ju träffat en ny, flera år yngre utan barn. Men jag kan inte förstå varför hon skulle vara avundsjuk egentligen.

 

Jag kan förstå att hon är sorgsen, ledsen, men inte avundsjuk. Sorgsen över att inte kunna hålla fred med den person som är far till ens barn, är svår. Det vill jag inte förneka. Men frågan är om det blir bättre av att smutskasta hans nya? Jag begär inte att vi ska ha en vänskaplig relation, att vi ska dricka vin, snacka skit osv. Men vi måste kunna vara i samma rum, vi måste kunna ses, vi måste kunna prata om svåra saker. I dagens läge kan vi inte det. Jag har många nätter funderat, var gör jag fel, hur ska jag göra. Men jag ser ingen lösning på problemet. Gabriel säger: låt henne vara, låt henne hållas. Men jag kan inte. Att hon inte gillar mig, fine, men att hon smutskastar mig inför sina och Gabriels barn är INTE okej. Att hon påstår att jag har dåligt inflytande på deras grabbar går jag inte med på, att hon inte vill att jag ska träffa dem. Nej, det fungerar inte. Att vi har olika regler är väl okej till viss del. Men när kontrasterna blir så stora fungerar det inte. Enad front är mitt nya ledord och det är för barnens skull. De är förvirrande nog som det är med pappas nya, hennes barn som inte har sin pappa i livet osv. Krångligt för grabbar på 5 och 6 år att förstå. Knepigt med skola, flytta, nya ställen, nya människor osv. Klart de är förvirrade och arga. Men de får fortfarande inte slå mina barn.

 

Det är nog kanske att prata med stora grabben som är en del av lösningen. Men jag vet inte, tycker egentligen att det är Gabriels bit. Visst det låter elakt och så, men han måste våga sätta sig upp mot sin exfru, inte bara stryka henne medhårs, lyda minsta vink. Nej ska det vara någon idé med vårt förhållande så måste han. Men som du säger, barn har ofta bra lösningar på problem, man ska lyssna på dem. Han kanske tom kan förklara varför han slår Hävvan och Elias.

 

Jag ska hämta hans äldsta grabb på lekis på fredag, kanske då, kanske finns en chans att få prata lite? Jag hoppas det för jag tycker så mycket om hans grabbar, de är så härliga, spontana, mysiga. Men det bästa är nog för Lukas, han har växt, mognat, blivit så stor. Jag vet inte om det är Gabriel, hans barn eller en kombo av alla tre. Men jag glädjs och därför vill jag att det ska fungera. Jag vill inte att mitt och Gabriels förhållande ska gå i stöpet bara för att vi inte klarar av att reda ut relationerna mellan oss vuxna. Nej så ska det inte vara.

 

Bonusbarn är inte enkelt men jag tror, som någon av er skrev, att se som om man vore en moster och/eller faster men en väldigt nära sådan. Jag hoppas hoppas att tiden är en faktor som inverkar positivt på detta, att vi får tid, att de får tid, Gabriel och hans ex. Jag har försökt få dem att träffas, sätta sig ned och prata. Han är tveksam, men han måste föreslå, visa att han vill, visa att han inte tänker acceptera detta.

 

Jag vet att det ibland känns som jag framställer mig själv som guds bästa barn, men det är jag inte. Jag har fel, brister och svårigheter som alla andra. Men det är ur min synvinkel jag skriver, det är jag som funderar och tänker och det är till mig jag relaterar. Jag måste lära mig att bortse från bilderna av mig själv, bryta ned dem och faktiskt strunta i vad jag själv anser att jag borde vara. Förstår ni vad jag menar?

 

Nu ska jag ladda för en ny jobbvecka, föreläsningar för nya studenter, seminarier och sen, ja jag ska fundera  lite till. Planera hämtningar, lämningar på dagis, hitta min och Lukas egentid, hitta tid för att göra saker med Hilja, hitta tiden till mig och Gabriel. Men det kanske löser sig, någon kanske kommer på att dygnet från och med månag har 28h/dygn. vem vet, månen kanske trillar ned????

"Å alla människor runt omkring oss
dom finns ej längre till,
du vet nog vad jag tänker på,
jag anar vad du vill.
Då går vi sakta därifrån, sakta hem till mig.

Å världen den må brinna,
alla dagarna försvinna,
vad gör det oss?
Låt alla dem andra slåss,
för vem bryr sig om de andra
när vi vet att vi har varandra, vad gör det oss??

Du har din kind mot min kind, min arm okring din hals....."

 

//Sara

Det handlar mycket om kramp nu, även att det är i olika former.
Den eviga söndagskrampen i magen gör sig påmind som vanligt, som alltid i slutet på alla jämna veckor.Den där: nu kommer Gabriels ungar, undra vad deras mamma nu tutat i dem krampen.
Ja det är inte på några sätt enkelt att vara den nya kvinnan. Jag har så ofta tänkt, när jag suttit i personalrum eller liknande och deltagit i diskussioner om plast- och bonusbarn, vara den svikna partnern, vara den nya partnern och/eller vara partnern som träfat en ny att det är skönt att bara Fredrik och våra ungar att relatera till. Jag är som jag nog skrivit tidigare uppväxt i det som idag kallas för familjehem, gamla tidens fosterhem. Jag var första fosterbarnet och blev kvar tills jag flyttade hemifrån, jag ser mina fosterföräldrar som mina föräldrar. Det är dem som betyder något för mig. Jag har otaliga syskon, vissa närmre andra inte, vissa mer trasiga då än andra, andra mer märkta idag än då. Så det där med att få ett nytt syskon som inte är bebis och inte är ens egna är inget nytt för mig. Avundsjuka, protester och glädje är alla känslor som uppkommer och som för mig är fullständigt självklara.
Men (som Tony Irving säger) att vara den nya kvinnan, att praktiskt taget bo ihop med en ny man som medför två barn till, är inte enkelt. Filosofin, bonusbarn är bonusbarn och den huvudsakliga uppfostran ska skötas av deras föräldrar är bra. Men fungerar det i längden???
Gabriels grabbar bor hos oss varannan vecka, om inte mer. Har jag inget att säga till om? Jag är rådvill, jag är fundersam, förvirrad och jävligt naiv. Gabriel och barnens mamma separerade för snart 4 år  sedan i något som jag har förstått var en känslofylld, blodig och uppslitande skiljsmässa men som var det bästa som kunde hända, för alla parter. Att det var hon som träffade en ny, som var otrogen, som bedrog tycks vara glömt idag, för nu är det han som är syndabocken. Han som förstör och han som är ett svin. Den nya kvinnan (jag) hon är jävulen själv, hon får inte tycka eller tänka, inte ha några synpunkter, säga ja eller nej. Nej hon ska bara anpassa sig.
Att hon inte gillar mig kan jag förstå, att hon tycker det blir komplicerat är jag inte ett jotta främmande för, för jag håller med. Att hon är rädd att jag ska ta större plats i hennes grabbars liv än vad hon gör förstår jag också. Men det jag inte förstår är hur hon kan kasta skit på mig. Hur hon praktiskt taget verkar älska att smutskasta mig framför barnen, tala om vilken dålig människa jag är, att jag är elak, tar deras pappa ifrån dem osv. Det gör att jag inte vet om jag orkar med ett förhållande med Gabriel. Det förgiftar oss.

Den stora av deras grabbar mår allt annat än bra, är en riktig skitunge, kastar saker, svär och lever om. Men det är inte det som är det stora problemet, utan det är att han pucklar på både Hävvan och Elias. Hilja vågar han sig inte på för hon ger honom en rak höger och sen är det bra. Men jag gillar inte att man slåss, livet blir inte lättare för det. Eftersom de då som sagt bor mycket hos oss så satte jag ned foten, sa att ska han bo hos oss får han inte slå Hävvan och Elias, ingen annan heller för den delen. Så vi började fundera, hitta andra vägar för frustrationen att komma ut. Så när jag frågade, vad han tyckte var jobbigast så kom svaret, inte det jag trott utan: att min mamma inte tycker om dig, att min mamma är arg på dig och säger dumma saker om dig. Jag blir arg och ledsen då........
Jag tvingade Gabriel att prata med sin exfru, vad hände, jo hon blev tvärförbannad, hävdar att jag försöker ta grabbarna ifrån henne, att jag bara vill lägga mig i, är präktig och inte har med saken att göra. Men det är väl det jag har, eller???? De bor i mitt hus, med mig och mina barn, därför måste de följa de regler vi satt upp, de måste respektera oss som bor här, eller är jag ute och cyklar? Har jag rätt att säga: det här fungerar inte, vi måste köra på enad front oavsett var barnen bor? De kan inte komma hit och tro att de som hos sin mamma ska få allt de pekar på, aldrig behöva hjälpa till, äta vad de vill när de vill. Men vilket motstånd, vilket ramaskri från hennes sida.
JAg vet inte, jag är rådvill, vet varken ut eller in och framförallt, hur jag än vänder mig har jag ändan bak. Det är inte oss det är synd om egentligen, det är exfrun och stora grabben.
Hur tänker man? Hur blir det minst dåligt????

// Sassolino

Skrivkramp
Skrivkramp, kramp i skrivtarmen, kramp i hjärnan, kramp i fingrarna, kramp bland idéerna. Kramp överallt! Kramp i hjärtat!
//S

När frågan: vad tycker du att jag ska säga kommer då blir jag tyst.När människor vill ha ut exakta svar, när de vill veta vad de ska göra och säga för att underlätta för en människa som mist sin älskade blir jag lite rädd. För det finns inga svar på en sån fråga, det är ingen som vet mer än vad jag hade velat att mina vänner hade gjort.
Det kan räcka långt att säga: jag tänker på dig, ge personen en kram och inte undvika personen i affären. Men när någon vill ha ett råd, när någon säger frågar vad jag tycker är viktigt, ja då svarar jag mer än gärna. För då går det att relatera till saker och till livet. Jag poängterar alltid vikten av att fråga sig själv: vad vill de ha hjälp med, vad kan jag göra för att undelätta???? Sen får man helt enkelt försöka anpassa sig efter svaret på frågan.

Våga, lyssna och möt är mina tre ledord. Våga, ja det handlar om att verkligen våga låta känslorna ta plats, våga prata, våga finnas där, våga visa att man är svag, våga visa att man finns, våga att inte undvika.
Lyssna, ja det handlar helt enkelt om att våga lyssna. Möt, ja det handlar dels om att våga möta personen där han eller hon är men även att mötas, träffas, ses, umgås. Skratta och gråt tillsammans.

Jag har laddat ned en hög med sommarpratare som jag lyssnar på, idag ett program av Malin Sävstam. Det blev som att vakna och inse, shit shit, hon också. Hon sätter ord på det jag tänker och ser. Har inte lyssnat klart, men jag är spänd på upplösningen, vill veta hur hon kommer ut så hel och insiktsfull ur sorgen........

Lyssna och tänk! // Sassolina