A little boy i know!
Någonstans långt borta, i en svunnen tid står en flicka med rödblonda lockar i håret, brunbränd, uppskrapade knän och något drömskt i blicken. Hon springer över gräsmattan från huset ned mot sjön. Klänningen åker av i farten. Ut på bryggan och hon dyker i vattnet. Simmar under vattnet som en säl. Så ett plums, en liten mörk pojke kommer efter henne, han hoppar rakt ut, sprattlar och vrålar: Jag älskar sommar. En syster och en bror som är som tvillingar. De har sitt gemensamma språk. Han är den spralliga, utåtriktade men ändå så sorgsen. Hon är den självklara och harmoniska. De leker som barn gör, så otvunget, så harmoniskt och så perfekt. Han och hon, Josh och Sara, Jojje och Sassa, Jit och Esset, Jo och sary.... Kära barn har många namn. Så kom livet mellan dem. Det har rasat förbi med utbildning, familjer, död och kärlek.
För en vecka sedan stod de på samma gräsmatta, kramades och kände distansen mellan sig. Ja för första gången i mitt snart 40-åriga liv kände jag en distans till min bror. Jag inser att det är jag som ändrats, jag som blivit hård, kall och distansierad. Jag avskyr det. För jag saknar min bror var eviga jävla dag. Jag önskar att de bodde intill oss. Att mina barn hade samma relation med hans barn som vi hade en gång.
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."
Igår var det 3år sedan begravningen. Jag var sorgsen igår, sorgen i blicken, sorgen i magen, sorgen i hjärtat. Med rätta? Vi tände ljus, pratade om Fredrik. Jag tror att jag börjar förstå i alla fall. Att jag måste få älta och bearbeta.
Så idag går kärleksmusiken på högvarv. Kärleksförklaringen till Gabriel. Den finaste och vackraste. Älskade älskade Gabriel. Vad skulle jag göra utan dig??
För en vecka sedan stod de på samma gräsmatta, kramades och kände distansen mellan sig. Ja för första gången i mitt snart 40-åriga liv kände jag en distans till min bror. Jag inser att det är jag som ändrats, jag som blivit hård, kall och distansierad. Jag avskyr det. För jag saknar min bror var eviga jävla dag. Jag önskar att de bodde intill oss. Att mina barn hade samma relation med hans barn som vi hade en gång.
"Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.
Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!
Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.
Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."
Igår var det 3år sedan begravningen. Jag var sorgsen igår, sorgen i blicken, sorgen i magen, sorgen i hjärtat. Med rätta? Vi tände ljus, pratade om Fredrik. Jag tror att jag börjar förstå i alla fall. Att jag måste få älta och bearbeta.
Så idag går kärleksmusiken på högvarv. Kärleksförklaringen till Gabriel. Den finaste och vackraste. Älskade älskade Gabriel. Vad skulle jag göra utan dig??
Jag vet allt som finns att veta om en människas ånger.
"Jag vet allt som finns att veta
Om en människas ånger
Om allt man borde men inte gjort
Jag har lovat bot och bättring
Oräkneliga gånger
Men även för mig själv så blir det bara ord
Och nu ligger jag här och stirrar i taket
Jag ser samma gamla svartvita film
En handlingsförlamad människa
Står så plågsamt naken
På en perrong där tågen far förbi
Så många timmar kvar än"
Eva Dahlgren sjunger högljutt i min kropp idag. Hennes hesa mörka röst. De fina vackra texterna.
Just denna lilla textstrof sitter fastetsad. Den påminner mig om mig själv. Att jag så många gånger lovat bot och bättring, men att det bara är ord. Att det aldrig händer något.
Min psykolog säger att det är en lång process att lära sig acceptera sorgen, förlusten, vinsten, ensamheten, barn och annat. JAg ger henne rätt. Men jag har inte tålamod till det. Jag vill att det ska hända NU!
Helgen, kalasen och så blev bra. A var så modig, fin och duktig. Stora killen! Jag inser att jag är fast, kär och betuttad i honom. Jag gillar det komplexa och hans ärlighet. Det tilltalar mig mycket.
Men någonstans finns ändå sorgen. Sorgen över att hans föräldrar inte kunde hålla ihop, att de inte orkade. Men jag ska väl egentligen vara glad för det. För jag fick ju Gabriel då. MEn jag vet inte egentligen.....
/S
Om en människas ånger
Om allt man borde men inte gjort
Jag har lovat bot och bättring
Oräkneliga gånger
Men även för mig själv så blir det bara ord
Och nu ligger jag här och stirrar i taket
Jag ser samma gamla svartvita film
En handlingsförlamad människa
Står så plågsamt naken
På en perrong där tågen far förbi
Så många timmar kvar än"
Eva Dahlgren sjunger högljutt i min kropp idag. Hennes hesa mörka röst. De fina vackra texterna.
Just denna lilla textstrof sitter fastetsad. Den påminner mig om mig själv. Att jag så många gånger lovat bot och bättring, men att det bara är ord. Att det aldrig händer något.
Min psykolog säger att det är en lång process att lära sig acceptera sorgen, förlusten, vinsten, ensamheten, barn och annat. JAg ger henne rätt. Men jag har inte tålamod till det. Jag vill att det ska hända NU!
Helgen, kalasen och så blev bra. A var så modig, fin och duktig. Stora killen! Jag inser att jag är fast, kär och betuttad i honom. Jag gillar det komplexa och hans ärlighet. Det tilltalar mig mycket.
Men någonstans finns ändå sorgen. Sorgen över att hans föräldrar inte kunde hålla ihop, att de inte orkade. Men jag ska väl egentligen vara glad för det. För jag fick ju Gabriel då. MEn jag vet inte egentligen.....
/S
Flashbacks!
Mitt långa inlägg om flashbacks har försvunnit ut i cyberrymden. Jag kan kort och gott konstatera att det är små små saker som triggar dem. De små filmerna om mig och Fredrik, Fredrik och barnen. Allt triggas av små, tillsynes obetydliga triggers. En sked marmelad, en lapp på golvet, en avkavd strumpa, en liten buff från pyret i magen, en doft, ett ord eller en melodislinga.
Det är som om den där halvan i mig som aldrig kommer att bli fylld bara blir större och smärtsammare ju fler filmer som spelas upp. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för att det ska låta rättvist. För att inte smutskasta och idiotförklara Gabriel. När Fredrik dog blev jag halv, känslomässigt. Delar av den halvan har Gabriel fyllt. De flesta dagar har han fyllt hela. Men kruxet är att det finns en liten liten del till, som varierar i storlek, som ingen ingen kommer kunna fylla. Så någonstans finns mer än en hel persons utrymme att fylla.
Jag vet inte om alla flashbacksen beror på pyret i magen eller på att Lukas började på lekis i tisdags. Stora killen! Så liten med sin stora ryggsäck men ändå så stor. Glad och glad. Han dansade fram, skrattade, lekte och såg ut att må fantastiskt bra. Jag stod där med Gabriel i ena handen, anda handen på magen och försökte att inte gråta. Flera föräldrar såg lite rödgråtna ut. Vissa som kommit nya i höst trodde väl att mina tårar var nostalgitårar, tårar över att han blivit så stor etc. Men de som känner oss, de förstod och jag tror att ni gör detsamma. Att tårarna inte var över att Lukas blivit så stor utan över att Fredrik inte fick chansen att vara där. Jag tror att han hade stått där och bölat värre än blödigaste tant.
På kvällen när jag satt på golvet, vid Lukas säng och pratade om första dagen på Lekis kom hjärtekrampen. Sorg kan vi också kalla det. Lukas såg det, tittade på mig och sa: mamma varför är du ledsen? Är det för att pappa inte var med? Tror du han såg att jag började lekis idag? Att det är som i den där sången du brukar sjunga ibland. Att han finns i mig och att vi alltid är ihop. För ibland hör jag honom prata, hur han säger till mig: Lukas du är bäst!
Jag log, nickade och tänkte, damn it! Han har rätt, min stora kille. Allt är som den där Barbro Lindgren sången:
"Gråt inte för att jag är död,
jag finns inom dig alltid.
Du har min röst, den finns i dig.
Den kan du höra när du vill.
Du har mitt ansikte, min kropp.
Jag finns i dig.
Du kan ta fram mig när d vill.
Allt som finns kvar av mig, är inom dig.
Så är vi jämt tillsammans"
Uppenbart käre Watson! Jag borde lära mig av min egen pedagogik! Jag borde inse att jag inte är odödlig. Ja för Lukas har börjat fråga, om jag kommer att dö. Jag säger: du vet att ingen är odödlig, att alla ska dö någon gång. Men att jag inte tänker dö nu.
Han säger bra och kramar mig. Jag tänker att jag ska isolera mig, aldrig åka bil, aldrig gå över gatan, alltid ha både hängslen, livrem, dubbla skydd och tredubbla livförsäkringar. Men så inser jag, det är bättre att leva. Jag måste! Sorgen får inte ta mig. Gabriel brukar påstå att jag är expert på att ta sorgens parti. Istället för att försöka leva. Men jag har bestämt mig, att försöka ändra på den saken. Jag lär mig återigen så mycket av barnen på jobbet. De glada, skrattande och vackra barnen som är så sjuka. Någonstans inom mig finns en lättnad. Jag har friska barn, jag har barn som inte behöver kämpa mot en dödlig cancer. Visst har mina barn, Gabriels inräknade, sina problem med ADHD, aspberger, plexusskadade axlar, allergier, blåsljud på hjärtat etc. Men vad är det i samanhanget? En piss i havet kanske?
Nej nu ska jag ta mina trötta ben och krypa ner mellan lakanen. Idag var det action på jobbet, ärligt talat, jag gillar det. När det smäller och man får jobba lite, använda hjärnan och mobilisera alla resurser. Så mycket flashbacks från journätter på akuten. Kl 03 och man är i högform. Även om det kanske inte är så numera, efter fyra, snart fem ungar. Men det är roligt att få testa på det ibland.
Ikväll kom min bror och hela hans familj, inte bara smågrabbarna (5, 7 och 11 år) utan även min finaste Stina. Hon har blivit så stor. 18år, tokstor och börjar plugga till hösten. Faster Sara är mer än stolt, för fina Stina kommer bli världens bästa sjuksköterska. Men det allra allra bästa är att hon börjar plugga här i stan. Jag får hit henne på heltid! Underbart! Jag vet att fastrar inte ska lägga sig i men nu kan jag bjuda hit henne på fika, få höra allt det där som en faster vill höra. Skämma bort henne! För det är sånt fastrar gör!
I morgon, prövningens dag. Gabriels lilla A fyller år, ska firas med kalas, tårta och sång. Jag är nervös, befogat kanske. För firandet ska ske här. På A:s begäran. Jag undrar hur det ska gå. Han som knappt kan leka med andra. Han som är så inbunden och aldrig riktigt social. HAn ska ha sitt livs första kalas och är upp över öronen. Gabriel har hjärtat i halsgropen och hans ex nerverna utanpå. Så då får väl jag stå för det stabila. Han är så fin det lilla A:t, så omtänksam. Pratar ofta om bebisen, om hur det kommer att bli, att han kommer bli storerbrorer (som han säger) på riktigt. Två gånger innan sommaren. För hans mamma ska ha barn med sin nya. Kanske därför hon mjuknat inför mitt och Gabriels förhållande. Eller som Gabriel säger, att hon insåg att jag bara var en liten liten liten människa som är lika vilsen som en nybliven student.
Men en sak vet jag, det är en ynnest att få leva, en välsignelse att få ytterligare ett barn till. Även om oron finns, tänk omdet är något fel på ungen? Vad gör vi då??
// Sara!
Det är som om den där halvan i mig som aldrig kommer att bli fylld bara blir större och smärtsammare ju fler filmer som spelas upp. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för att det ska låta rättvist. För att inte smutskasta och idiotförklara Gabriel. När Fredrik dog blev jag halv, känslomässigt. Delar av den halvan har Gabriel fyllt. De flesta dagar har han fyllt hela. Men kruxet är att det finns en liten liten del till, som varierar i storlek, som ingen ingen kommer kunna fylla. Så någonstans finns mer än en hel persons utrymme att fylla.
Jag vet inte om alla flashbacksen beror på pyret i magen eller på att Lukas började på lekis i tisdags. Stora killen! Så liten med sin stora ryggsäck men ändå så stor. Glad och glad. Han dansade fram, skrattade, lekte och såg ut att må fantastiskt bra. Jag stod där med Gabriel i ena handen, anda handen på magen och försökte att inte gråta. Flera föräldrar såg lite rödgråtna ut. Vissa som kommit nya i höst trodde väl att mina tårar var nostalgitårar, tårar över att han blivit så stor etc. Men de som känner oss, de förstod och jag tror att ni gör detsamma. Att tårarna inte var över att Lukas blivit så stor utan över att Fredrik inte fick chansen att vara där. Jag tror att han hade stått där och bölat värre än blödigaste tant.
På kvällen när jag satt på golvet, vid Lukas säng och pratade om första dagen på Lekis kom hjärtekrampen. Sorg kan vi också kalla det. Lukas såg det, tittade på mig och sa: mamma varför är du ledsen? Är det för att pappa inte var med? Tror du han såg att jag började lekis idag? Att det är som i den där sången du brukar sjunga ibland. Att han finns i mig och att vi alltid är ihop. För ibland hör jag honom prata, hur han säger till mig: Lukas du är bäst!
Jag log, nickade och tänkte, damn it! Han har rätt, min stora kille. Allt är som den där Barbro Lindgren sången:
"Gråt inte för att jag är död,
jag finns inom dig alltid.
Du har min röst, den finns i dig.
Den kan du höra när du vill.
Du har mitt ansikte, min kropp.
Jag finns i dig.
Du kan ta fram mig när d vill.
Allt som finns kvar av mig, är inom dig.
Så är vi jämt tillsammans"
Uppenbart käre Watson! Jag borde lära mig av min egen pedagogik! Jag borde inse att jag inte är odödlig. Ja för Lukas har börjat fråga, om jag kommer att dö. Jag säger: du vet att ingen är odödlig, att alla ska dö någon gång. Men att jag inte tänker dö nu.
Han säger bra och kramar mig. Jag tänker att jag ska isolera mig, aldrig åka bil, aldrig gå över gatan, alltid ha både hängslen, livrem, dubbla skydd och tredubbla livförsäkringar. Men så inser jag, det är bättre att leva. Jag måste! Sorgen får inte ta mig. Gabriel brukar påstå att jag är expert på att ta sorgens parti. Istället för att försöka leva. Men jag har bestämt mig, att försöka ändra på den saken. Jag lär mig återigen så mycket av barnen på jobbet. De glada, skrattande och vackra barnen som är så sjuka. Någonstans inom mig finns en lättnad. Jag har friska barn, jag har barn som inte behöver kämpa mot en dödlig cancer. Visst har mina barn, Gabriels inräknade, sina problem med ADHD, aspberger, plexusskadade axlar, allergier, blåsljud på hjärtat etc. Men vad är det i samanhanget? En piss i havet kanske?
Nej nu ska jag ta mina trötta ben och krypa ner mellan lakanen. Idag var det action på jobbet, ärligt talat, jag gillar det. När det smäller och man får jobba lite, använda hjärnan och mobilisera alla resurser. Så mycket flashbacks från journätter på akuten. Kl 03 och man är i högform. Även om det kanske inte är så numera, efter fyra, snart fem ungar. Men det är roligt att få testa på det ibland.
Ikväll kom min bror och hela hans familj, inte bara smågrabbarna (5, 7 och 11 år) utan även min finaste Stina. Hon har blivit så stor. 18år, tokstor och börjar plugga till hösten. Faster Sara är mer än stolt, för fina Stina kommer bli världens bästa sjuksköterska. Men det allra allra bästa är att hon börjar plugga här i stan. Jag får hit henne på heltid! Underbart! Jag vet att fastrar inte ska lägga sig i men nu kan jag bjuda hit henne på fika, få höra allt det där som en faster vill höra. Skämma bort henne! För det är sånt fastrar gör!
I morgon, prövningens dag. Gabriels lilla A fyller år, ska firas med kalas, tårta och sång. Jag är nervös, befogat kanske. För firandet ska ske här. På A:s begäran. Jag undrar hur det ska gå. Han som knappt kan leka med andra. Han som är så inbunden och aldrig riktigt social. HAn ska ha sitt livs första kalas och är upp över öronen. Gabriel har hjärtat i halsgropen och hans ex nerverna utanpå. Så då får väl jag stå för det stabila. Han är så fin det lilla A:t, så omtänksam. Pratar ofta om bebisen, om hur det kommer att bli, att han kommer bli storerbrorer (som han säger) på riktigt. Två gånger innan sommaren. För hans mamma ska ha barn med sin nya. Kanske därför hon mjuknat inför mitt och Gabriels förhållande. Eller som Gabriel säger, att hon insåg att jag bara var en liten liten liten människa som är lika vilsen som en nybliven student.
Men en sak vet jag, det är en ynnest att få leva, en välsignelse att få ytterligare ett barn till. Även om oron finns, tänk omdet är något fel på ungen? Vad gör vi då??
// Sara!
Din salta dagg syns tydligt på din ögonfrans ändå
Igår gick jag från jobbet med en enorm trötthetskänsla och en känsla av otillräcklighet. Det var många år sedan jag kände mig så. Ja det var när jag gjorde min ST-tänst, då hände det ofta. Att jag gick hem på fredagen helt utpumpad och kände att jag inte gjort nog. På senare år har jag insett att det är bättre att försöka tänka att kan jag hjälpa en patient under mitt hela yrkesverksamma liv har jag gjort mer än vad man egentligen kan begära av en människa. Det stärker och gör mig nöjd med vad jag åstadkommer. Det kan såhär låta rätt präktigt och att jag sätter mig själv på någon slags pedistal. Det gör jag inte, jag är ödmjuk och vet att jag inte är gud, inte kan hjälpa och/eller rädda alla. Långtifrån, men jag kan alltid göra något. Jag tror att många läkare skulle behöva inse det. Du kan inte rädda alla, inte göra allt, men du kan alltid göra något och alltid lyssna.
Gårdagens otillräcklighetskänsla kom sig inte från patienterna, nej det kom från mina kollegor. Sjuksköterskorna på jobbet har varit kort om folk. De har slitit häcken av sig och stångat sig blodiga för att få avdelningen att fungera. Igår såg jag hur de slet extra mycket. Till bristningsgränsen skulle jag vilja påstå. Jag såg en av tjejernas desperation, uppgivenheten och irritation. Jag gav henne en kram, sa: A! Det är strongt att du tar halva sidan, att du stått ut hela veckan. Det har varit kaos! Det kommer ordna sig, jag lovar. Hon log stelt och torkade bort en tår. Då infann sig otillräcklighetskänslan. Att jag inte gör mer för mina kollegor, att vi inte jobbar mer som ett team.
I teorin är det så, att vi är ett team, men i praktiken. Nej långt ifrån. Läkarens uppgifter, sjuksköterskans (säg aldrig syster och/eller sköterska, det är ett hån...... mer om det en annan gång kanske) uppgifter och undersköterskans uppgifter. Aldrig våra uppgifter. Tänk om vi någon gång kunde säga våra uppgifter, dela upp dem utifrån kunskap, tid, intresse och möjligheter. Jag försöker, men det är svårt. Mycket hierarki inom sjukvården......
Ibland när jag ser på kollegor blir jag mörkrädd. När kollegorna föraktar sjuksköterskan, anser att hans/hennes arbete är ett kall. Nej ve å fasa, inget kall här inte. 3år på universitetet, ett sätt att tänka och tusen och åter tusen timmar med engagemang.
Vad jag vill säga, uppskatta dina kollegors arbete!
//Sassa
Gårdagens otillräcklighetskänsla kom sig inte från patienterna, nej det kom från mina kollegor. Sjuksköterskorna på jobbet har varit kort om folk. De har slitit häcken av sig och stångat sig blodiga för att få avdelningen att fungera. Igår såg jag hur de slet extra mycket. Till bristningsgränsen skulle jag vilja påstå. Jag såg en av tjejernas desperation, uppgivenheten och irritation. Jag gav henne en kram, sa: A! Det är strongt att du tar halva sidan, att du stått ut hela veckan. Det har varit kaos! Det kommer ordna sig, jag lovar. Hon log stelt och torkade bort en tår. Då infann sig otillräcklighetskänslan. Att jag inte gör mer för mina kollegor, att vi inte jobbar mer som ett team.
I teorin är det så, att vi är ett team, men i praktiken. Nej långt ifrån. Läkarens uppgifter, sjuksköterskans (säg aldrig syster och/eller sköterska, det är ett hån...... mer om det en annan gång kanske) uppgifter och undersköterskans uppgifter. Aldrig våra uppgifter. Tänk om vi någon gång kunde säga våra uppgifter, dela upp dem utifrån kunskap, tid, intresse och möjligheter. Jag försöker, men det är svårt. Mycket hierarki inom sjukvården......
Ibland när jag ser på kollegor blir jag mörkrädd. När kollegorna föraktar sjuksköterskan, anser att hans/hennes arbete är ett kall. Nej ve å fasa, inget kall här inte. 3år på universitetet, ett sätt att tänka och tusen och åter tusen timmar med engagemang.
Vad jag vill säga, uppskatta dina kollegors arbete!
//Sassa
Mamma Sara!
Mamma Sara är de allra flesta dagar en bra mamma, tycker hon själv. Objektivt hoppas hon på detsamma. Hon är rättvis, kärleksfull, glad och sätter alltid barnen i första rummet. Hon löser konflikter, tröstar, plåstrar om uppskrapade knän, kramar och pussar, flätar hår, löser världsproblem, diskuterar hur man beteer sig, berättar om sitt jobb och kanske mest av allt, älskkar sina barn.
Men det finns dagar när mamma Sara är en dålig mamma. När hon varken har tålamod, ork eller överseende. Dagar då hon skriker, lever apa och bara vill vara ensam. Men en sak som är säker, den som tycker mest illa om den mamman är mamma Sara själv!
Så älska mig när jag minst förtjänar det!
Men det finns dagar när mamma Sara är en dålig mamma. När hon varken har tålamod, ork eller överseende. Dagar då hon skriker, lever apa och bara vill vara ensam. Men en sak som är säker, den som tycker mest illa om den mamman är mamma Sara själv!
Så älska mig när jag minst förtjänar det!
"Om jag får något att säga till om ska du dansa på min grav"
Ibland undrar jag vad jag tänker med. Inte hjärnan i alla fall. Jag har i många år inbillat mig att jag kan kontrollera mina känslor, att jag är genomtänkt och rationell. Att jag bara fattar logiska, väl genomtänkta och rationella beslut. Jag inser, ju äldre jag blir, att det är fel. Jag är en människa som enbart styrs av mina känslor och handlar ofta före jag tänker. Tanken kommer efteråt och då med besked. Man skulle kunna kalla det att älta.
Jag försöker hitta tillbaka till balansen mellan att vara den kännslostyrda och den rationella. Det går sådär måste jag erkänna. Dessutom trivs jag nog egentligen med att fatta beslut som jag inte redan analyserat sönder. Att jag känslomässigt är både primitiv och trögtänkt är inget nytt.
Ja det finns många historier om hur jag, efter många om, men och analyser inser att jag är kär/olycklig/lycklig/arg/ledsen/sur/vilkenkänslasomhelst.....
Jag tror att ni redan fått det beskrivet för er hur det tog månader innan Fredrik frågade mig: Vad vill du med oss. Han var klar över saken, jag fattade inget. Vadå vill med oss? Jag hade inte ens tänkt tanken. Han var min vän, eller ja, öh, eh, lite mer exlusiva vän kanske man borde säga. Vän med fördelar?
Såhär i efterhand förstår jag att jag faktiskt var lycklig och kär. Att jag bara inte förstod det då, att det var så självklart att jag inte ens reflekterat över saken.
Det är lite så med Gabriel nu med. Att jag inte ens reflekterat över saken. Att jag är kär, lycklig och outgrundligt tacksam över att han vill leva ihop med mig, mina barn och allt det där andra (som gör en människa hel). Periodvis förstår jag inte varför han väljer att göra det egentligen. Att han borde ha det så mycket bättre själv. Att han nog tänker likadant är inget jag reflekterar över. Jag vill leva ihop med Gabriel och resten i form av exfruar, barn, asperger, adhd, cyklar, urväxta jeans och skitiga tröjor. Jag tar det, jag vill att det ska vara en del av mitt liv med. För mina barn är så förhållandevis enkla. Go' o gla' kexchokla'! Inga bekymmer, man är lycklig var dag, det är ett häääärligt liv, filosofi. Hakuna matata....
Det har varit prioriterat att försöka få hans barn, främst den yngsta, att få tillbaka sin trygghet och hitta rutiner. Vi var nästan i hamn, så nära. Så fick ett feltänk, en missräkning, en tabbe och ett litet litet hål så ödestigna konsekvenser. Nu är vi tillbaka på ruta -3 igen. Eller kanske egentligen ruta -5...
Men när misstaget uppenbarade sig och allt bara var ett faktum så kom den orationella Sara fram. Den känslostyrda och blindgalna. Budskapet var och är självklart. Beslutet lika så.
Vi har inte berättat för någon förrän igår. Bästa vännerna, föräldrar, syskon och såklart Gabriels exfru. Alla, även hans ex, blev glada och lyckliga. Tänk det trodde jag aldrig för ett år sedan eller ens för fem månader sedan.
Jag ser mig själv i spegeln, ser de trötta ögonen, håret åt alla håll, de spensliga benen och armarna, magens rundning. Min hand ligger ofta där, just under naveln. Som att jag vill visa att jag tänker på det lilla knyttet där ine. För jo, precis som ni nog förstått, jag är gravid, vi ska ha barn! Gabriel och jag ska ha barn. Lukas, Hilja, Hedvig, Elias, A och A ska få ett litet syskon.
Jo det är bara ett, vi har fått flera ultraljud för att utröna saken. Så i januari kommer vårt lilla pyre. Alla är entusiatiska och lilla A, som vi trodde skulle ha svårast att acceptera verkar vara den som är gladast. Gladast över att han kommer bli storebror på riktigt.
Så nu börjar det nya livet, en ny epok, äntligen!!!
// Sara!
Jag försöker hitta tillbaka till balansen mellan att vara den kännslostyrda och den rationella. Det går sådär måste jag erkänna. Dessutom trivs jag nog egentligen med att fatta beslut som jag inte redan analyserat sönder. Att jag känslomässigt är både primitiv och trögtänkt är inget nytt.
Ja det finns många historier om hur jag, efter många om, men och analyser inser att jag är kär/olycklig/lycklig/arg/ledsen/sur/vilkenkänslasomhelst.....
Jag tror att ni redan fått det beskrivet för er hur det tog månader innan Fredrik frågade mig: Vad vill du med oss. Han var klar över saken, jag fattade inget. Vadå vill med oss? Jag hade inte ens tänkt tanken. Han var min vän, eller ja, öh, eh, lite mer exlusiva vän kanske man borde säga. Vän med fördelar?
Såhär i efterhand förstår jag att jag faktiskt var lycklig och kär. Att jag bara inte förstod det då, att det var så självklart att jag inte ens reflekterat över saken.
Det är lite så med Gabriel nu med. Att jag inte ens reflekterat över saken. Att jag är kär, lycklig och outgrundligt tacksam över att han vill leva ihop med mig, mina barn och allt det där andra (som gör en människa hel). Periodvis förstår jag inte varför han väljer att göra det egentligen. Att han borde ha det så mycket bättre själv. Att han nog tänker likadant är inget jag reflekterar över. Jag vill leva ihop med Gabriel och resten i form av exfruar, barn, asperger, adhd, cyklar, urväxta jeans och skitiga tröjor. Jag tar det, jag vill att det ska vara en del av mitt liv med. För mina barn är så förhållandevis enkla. Go' o gla' kexchokla'! Inga bekymmer, man är lycklig var dag, det är ett häääärligt liv, filosofi. Hakuna matata....
Det har varit prioriterat att försöka få hans barn, främst den yngsta, att få tillbaka sin trygghet och hitta rutiner. Vi var nästan i hamn, så nära. Så fick ett feltänk, en missräkning, en tabbe och ett litet litet hål så ödestigna konsekvenser. Nu är vi tillbaka på ruta -3 igen. Eller kanske egentligen ruta -5...
Men när misstaget uppenbarade sig och allt bara var ett faktum så kom den orationella Sara fram. Den känslostyrda och blindgalna. Budskapet var och är självklart. Beslutet lika så.
Vi har inte berättat för någon förrän igår. Bästa vännerna, föräldrar, syskon och såklart Gabriels exfru. Alla, även hans ex, blev glada och lyckliga. Tänk det trodde jag aldrig för ett år sedan eller ens för fem månader sedan.
Jag ser mig själv i spegeln, ser de trötta ögonen, håret åt alla håll, de spensliga benen och armarna, magens rundning. Min hand ligger ofta där, just under naveln. Som att jag vill visa att jag tänker på det lilla knyttet där ine. För jo, precis som ni nog förstått, jag är gravid, vi ska ha barn! Gabriel och jag ska ha barn. Lukas, Hilja, Hedvig, Elias, A och A ska få ett litet syskon.
Jo det är bara ett, vi har fått flera ultraljud för att utröna saken. Så i januari kommer vårt lilla pyre. Alla är entusiatiska och lilla A, som vi trodde skulle ha svårast att acceptera verkar vara den som är gladast. Gladast över att han kommer bli storebror på riktigt.
Så nu börjar det nya livet, en ny epok, äntligen!!!
// Sara!
