Tonåringar!
Jo precis rätt, hon är genomförkyld min lilla skrutta. Så nu är vi där IGEN, i förkylningsträsket, får väl skylla mig själv som skickar ungarna till dagis.
Men mitt i allt vankande knackade det försynt på dörren, med lukas fastklistrad runt benet och Hilja i famnen öppnade jag. Utanför stod bästa vännens 15-åring fylld av ångest och med en ask pepparkakor och ett: hej får jag sova här? Joanna är på sjukhuset med Melina och Saga. De har varit så förkylda ett tag och nu vart det plötsligt ännu sämre så de stack och lämnade mig och jag orkar inte riktigt vara själv.
Jag släppte in henne, gav henne en kram och sa: ja visst!
Hon läste saga för både Lukas och Hilja som somnade i Lukas säng. Gullvippor!
Sen kantades kvällen av allmänt prat, ett par koppar thé, pepparkakor och mycket tårar. Jag tror att jag faktiskt räddade henne lite där. Ibland känns det bra att faktiskt kunna göra nått för andras barn med, än att det blir tvärtom.
För det är allt för ofta som det är mina barn någon tar hand om så jag får sova.
För det behöver jag verkligen.
SÖMN
Herregud, det känns som om jag går på mina bara knän snart, men förhoppningsvis blir nästa år ett bra år. Ett glatt och fint år. Fyllt av kärlek, skratt,(bajsblöjor) och ja kanske ett par kramar.
Förväntningarna på nästa år är stora, men det kan inte bli mycket sämre än detta år.
Kramar från Sara
Jular
Fan vad tomt det är.
Men en sak är säker, det är ännu mer tomt för de som inga barn har. För jag har iaf de vackraste barnen i världen ( nej jag är INTE partisk.....)
http://www.youtube.com/watch?v=Pe5p1BXNCQM
en låt som gör mig glad....
Fredrik: jag saknar dig i natt...
Mammor
Ja åter till min mamma, jag har aldrig jämfört mig med henne, men jag får lite ångest och mindervärdeskomplex när jag ser mig själv tillsammans med henne. Hon, den allsmäktiga modern, som tagit sig an minst 11mer eller mindre trasiga fosterbarn, 6st som bott hos henne och pappa, mer permanent (jag är en av dem och räknar de andra 5 som mina syskon), ett adoptivbarn som var ytterst misskött (kan man säga så om ett barn?????), antagligen blev han slagen på barnhemmet, fastspänd och en massa andra saker. Men idag, är han den av alla mina bröder som jag har mest gemensamt med, vi har växt upp i vått och tort, eftersom det endast skiljer 4mån på oss har vi varit som tvillingar. Ja en liten rödlätt, tunn tjej och en storväxt, lång, mörk kille, haha som natt och dag, i flera bemärkelser men ack så sammansvetsade. Nått jag idag är glad över, nått mina pojkvänner och Josh flickvänner genom åren besvärats så av, nått som inte alltid varit till sin fördel.
Jag påverkas nog mer av min mamma än jag vill tro, ja den där som alla ser som den allsmäktiga modern, men som jag ser som den ensamma och sorgsna kvinnan. Ja dels sorgen att aldrig få några egna barn, hur mycket hon än säger att det inte påverkar henne, så vet vi alla att den gör det. Att hon ständigt tänker, det är mitt fel att vi aldrig fick några biologiska barn. Dessutom vetskapen om att hade det varit idag så hadede haft ett flertal biologiska barn mina föräldrar, eftersom mammas defekta livmoder går att åtgärda. Nått som inte gick för 40 år sen.
När jag ser ¨på mina föräldrar ser man först den starka mamman, den otroliga, som vigt hela sitt liv åt att ta hand om trasiga barn, pappan, den smarta, blyga och tysta. Men sen ser man närmre på dem ser man snarare, den tysta, ensamma och sorgsna mamman, och den starka, idéerika och finurliga pappan, varandras motsattser.
Ja min mamma sa på vårt bröllop: Sara, du har fått dig en Håkan, var rädd om honom, de växer inte på trä'n.
Jag fattade inte då vad hon menade, men jag gör det nu.
I mitt och Fredriks förhållande, var det precis så, jag har alltid varit den svaga, tysta, ensama, sorgsna, och den som har varit i mest behov av kärlek, tröst och omsorg. Han var så självklar, så där perfekt och hade alltid en kram över. Trots att det var han som faktiskt var mest missbehandlad av livet, den som växt upp med en pappa som systematiskt misshandlade hans mor. Inget ett barn bör se, inget ett barn bör växa upp i. Men endå stod han där, så stark och så. Nej jag förstår inte, det tror jag aldrig att jag kommer kunna göra.
Så älskade Fredrik, jag är så glad för vår tid tillsammans, för att du såg mer än den där läkaren Sara, som har mål i mun, vet vad hon talar om, intelligent och ja alla de där egenskaper man tillskriver en läkare bara för att hon eller han är läkare. Du såg allt det där andra, att jag inte alls är speciellt omhändertagande egentligen, inte alls som alla tror och framförallt inte sådär självklar som jag alltid upplevs som. Ja det är jag glad för.
Men det som maler i mitt hjärna är så fel, men just nu hatar jag dig så grymt mycket. Eller snarare det faktum att du är död, ligger i en kista nedgrävd under marken och inte går runt här med mig, delar mitt skratt och min sorg, delar våra barns uppväxt. Inser du att Hilja aldrig kommer komma ihåg dig, mer än det jag berättar för henne och att tin och tott i magen aldrig kommer ha fått träffa dig, aldrig kommer ha hört din röst. Tragiskt och förbannat orättvist min älskade vän.
Jag är mer samlad nu, julens sammanbrott var bra för mig, jag behövde det, jag behövde få bli både arg och ledsen utan att tänka på barnen. För de trivdes så bra i släktens sällskap.
Ja en sak till, magen är stor som ett hus, ni kan ju försöka föreställa er, Sara 155cm lång, tvillinggravid i v 27+2, väger idag 70kg (+12) och med ett sf mått på 33cm (ungefär lika stort som en enlingsmage i v36!!!) förstår ni hur roligt det ser ut, jag funderar på när jag svalde badbollen egentligen. Vet ni???
" Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.
Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.
Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.
Då skall du dansa på min grav.
Då skall du dansa på min grav."
Jul jul strålande Jul....
Ja Lukas var exalterad över sina julklappar, Hilja pratade mest med alla och sa: mera ket, mera ket. Lekte med papper, snöre och njöt av all uppmärksamhet. Jag försökte att hålla tårarna tillbaka. Ja alla, även Annika och Peter njöt av friden. Skönt att se, att de kunde släppa.
Jag vet att Annika tyckt att det varit jobbigt, jag menar, första julen utan sitt högt älskade barn, tvingas att träffa hans hustru, barn hemma i huset där han bodde, där det finns så mycket minnen. Ja kära Annika, jag förvånas över din styrka, att du orkar, att du efter all skit som varit i ditt liv, fortfarande ser så ljust på allt.
JAg satt länge hos Lukas i kväll, vi pratade om jul, ensamhet, ljus och Fredrik. Han tittade på mig när jag försökte förklara att jag kände mig ensam och sa:
Mamma, hans finns i hjärtat, i hjärnan, i magen och i huvudet. Du är inte ensam, han är alltid här.
Så vackert min pojk, så förståndigt men endå, ett litet barn ska inte behöva uppleva sånthär.
Ja som ni ser är vi tillbaka på ruta -11 igen, jag är vaken på nätterna, gråter och äts upp. Älskade Fredrik, ajg saknar dig. Jag orkar inte tänka på att du finns i mig, att du alltid är med mig. jag vill ha dig här, jag vill känna din doft, höra ditt skratt, se dina ögon, känna dina andetag i min nacke varje natt, se dig le, se dig rufsa om Lukas hår, kyssa Hilja på kinden och prata med våra ofödda barn. Du ska inte var i mina tankar, du ska vara här. Hur ska jag klara mig utan din styrka. Ja det är som min mamma sa när vi gifte oss, Sara du har fått en Håkan, var rädd om honom de är sällsynta. Fredrik, jag fattade inte då, men nu, jag förstår vad hon menade. Du är styrkan jag behöver för att leva, du är den som fått mig att faktiskt inse att jag inte är så självklar som jag tror.
Ååååh, jag orkar inte längre, jag orkar inte låssas framför mina barn, framför mina föräldrar jag vill bara ha dig här i natt. Du förstår, oavsett hur mycket jag vet att du inte vill att jag ska var ledsen för din skull, så är jag det. För jag har förlorat min ena hälft, världen har förlorat en underbar människa, det gör ont i oss alla.
Jag trodde jag blivit starkare, att jag skulle orka ta mig igenom julen, men det går inte. Jag kommer inte komma ur sängen i morgon, jag vill gärna, men nej tack, det går inte.
JAg lyssnar på Ray Chales, you are so beautiful to me....
gråter och försöker komma till nån slags vett och sans, jag vankar av och an, fram och tillbaka, gråter, skriker, hatar, rasar och jag måste tyvärr erkänna att jag helt tappat min gudstro, den har alltid funnits där, stark och som en grund för mitt liv. Men nu förstår jag inte längre, hur kan du???? Ja det är väl egentligen en form av tro det med, att utsätta för prövningar, du vill väl pröva din tro. Den finns nog där men just nu har jag ingen nytta av dem. Tyvärr, jag önskar att jag kunde lyssna på min gud, mitt hopp, min kärlek och min tro. Speciellt såhär till jul, jag älskar verkligen att gå i kyrkan på jul, men i år, jag vet inte. jag känner ingen glädje längre. Det är bara svart, svart, svart, jag har ett påklistrat leende, kan skratta men glädjen är borta. De enda som öht kan frambringa lite lite glädje är mina vackra barn.
Ja den söta Hiljan, solskenet själv, Lukas, filosofen med det stora Fredrik skrattet. Äslkade barn, förlåt att er mamma är ett vrak.
"Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag"
God Jul
Först måste jag säga, God Jul kära bloggläsare. Jag hoppas att ni njuter av friden, maten, glädjen och julklapparna.
Jag vet, det är inte nu man ska skriva i sin blogg, det är nu man ska fira jul med sina barn och sin familj. Men jag orkar inte mer, leendet har varit påklistrat hela förmiddagen, hela tiden i kyrkan, men nu, det gick inte mer, tårarna sprutar. Jag orkar inte. JAg inser att jag misslyckats så ofantligt med det jag laddat för så länge. Att inte gråta med barnen på jul. "How can i think i'm standing strong"
Åååh Fredrik du gör mig komplett galen, måste jag säga. Eller snarare dina föräldrar gör min komplett galen. Att ständigt se dem, inse hur lik du är din mamma, språket, skrattet, gången, ja likheten har blivit större sen du dog.
"I was never crazy on my own"
Jag försöker spela, jag försöker låssas att jag är glad, och faktiskt njuter av julen, men det är fel. Jag hatar den, av hela mitt hjärta.
Ja det går inte längre, jag förstår inte hur jag ska klara av detta.
// Sara
Vänner!
Jag hittade mina lådor imed vhs:er med inspelade vänneravsnitt, jag satte i dem i videon, tog fram godisskålen, njöt av lugn och ro.Vänner är så himla dåligt att det nästan blir bra. Jag menar bara: I'm gonna live with a boy!
Så vackert och klockrent hi
Mamma var med Hilja och handlade, Lukas hos grannen. Så härligt att he hela huset för sig själv. För första gången sen Fredrik dog njuter jag av ensamheten. Något jag egentligen alltid har gjort.
Ja ikväll kommer pappa och de två minsta syskonen, så härligt att få träffa dem, få nån att snacka skit med och framförallt ett par extra händer. Jag slipper bära....
Jag masade mig iväg till bästaste vännen idag, med en flaska glögg, choklad och ett: tack för att du finns. Jag insåg när hon öppnade att jag inte tagit hand om mina vänner. Nej, jag har snarare misskött dem riktigt ordenligt. Usch, varför???
Men en sak måste jag säga, jag är glad att ni finns och uppskattar att ni bryr er så.
Ja hemma hos bästa vännen var det fullrulle, städning, sjuka barn, snorig make, knäckkokning, julpyntande mm. Men det som jag slogs av när jag klev in genom dörren var glädjen. Den där julglädjen som inte finns här. Det är bara mörk och svart. Jag lyckas inte få fram nån julstämning alls, ingen lycka, trots att jag försöker.
JAg möttes också av en av de fränare pepparkakshusen jag någonsin har sett, dehargjort en vulkan i pepparkaksdeg. Helt klart tokfränt
Nu ska jag återgå till köttbullarna och mina trötta barn.
Massor av kramar från en trött Sara
Mammor!
Min högt älskade mormorsmor sa vid ett tillfälle att: mammor de är ett speciellt släkte, ju äldre barnen blir desto mer oroar de sig. Jag håller med henne.
Min mamma ringde i går kväll, för att höra hur det var med hennes gullebarnbarn. Vi pratade länge om Lukas (det har slagit mig att jag inte berättat så mkt hur det går för honom, men det kommer nog i detta inlägg), vände och vred. Hilja fick sina beskärda minuter hon med. Sen kommer den oundvikliga frågan: men hur har du det????
Då kom tårarna, då kom ångesten som vaaaanligt när jag pratar med min mamma. Hon måste tro att jag är galen.
Jag förklarade om jobbet, om helvetet hemma, att jag inte köpt en enda julklapp än, att det ser ut som jerusalemsförstöring och att jag inte har ork att städa. Trots att jag vet att alla kommer hit på söndag. Min mamma suckade och kallade mig patetisk för att jag förutsatte att alla skulle bli arga och sura bara för att jag inte städat, inte lagat nån mat. Ja det enda som finns är en julgran. Hon, min mamma, har aldrig varit nått för tröstens ord, vilket passar mig. För jag tycker egentligen att de är som grädde, fett, äckligt och lägger sig som en klump i magen.
hon förklarade sådär pedagogiskt som bara mammor kan, att jag måste sänka min ambitionsnivå, försöka leva med att jag inte är gud eller fantomen med superkrafter, nej jag är bara Sara. En tvillinggravid tvåbarnsmamma, de behöver inte göra allt för att få en perfekt jul, För oavsett hur det bli älskar Lukas och Hilja dig, de ser fram emot att få träffa alla sina fastrar och farbröder, mostrar och morbröder, kusiner, mormor, morfar, farmor och farfar. Ja det är det som är grejen. Gemenskapen, inte antalet städade rum. JAg skrattade bland mina tårar ch suckade åt mig själv.
JAg insåg att det bara var att ta sig i örat som gällde, inget annat. Hon är fenomenal på sånt här min kära mamma. Fast iof, hon har väl fått endel träning kan jag tänka mig, trasiga barn har hon haft många genom åren.
Jag och Lukas har varit på sista mötet med psykologen före jul, det går sakta frammåt, han har ändrats endel, börjar leka lite med de andra barnen, men framförallt han är inte så aggressiv längre. Han kan gråta och vi kan prata om Fredrik. Jag tror egentligen att det handlar om en insikt för min del. JAg har insett att jag måste prata med Lukas om saken, att jag måste visa lite känslor men endå inte. Jag ska både trösta, tårka tårar på honom och sedan pigga upp honom. ja det är en svår uppgift för mig. Jag vet inte om jag lyckas särskilt bra. För en av min av mina stora grejer här i livet är att jag alltid har sagt att i familjer som drabbas av en stor sorg, död, sjukdom ja vad som egentligen, måste man visa känslor för varandra. I synnerhet föräldrarna, man måste visa sina barn att det är okej att gråta, att det är okej att bli både arg och ledsen. Men jag börjar svänga, det måste ske under kontrollerade former på barnens bevåg och plan.
JA detta är svårt, att förändra sina så djupt inrotade övertygelser, att förändra ett par av sina hjärtefrågor. Men jag tror att det är något jag måste gå igenom, nått jag måste försöka förstå. Allt för att det ska bli bra. Bättre att det kommer nu än om ett par månader då jag inte kommer att ha ork.
Men den stora saken i morse var att det ringde på dörren kl 08. Jag var lagom stressad, Hilja skulle till dagis och jag och Lukas iväg, jag sprang (host host,vankade) runt för att få med mig allt. Som ni säkert förmodar blev jag ytterst irriterad på att det ringde på dörren, jag bad Lukas öppna.
JAg hör ett tjut av värsta sorten och får en massa mystiska tankar om att nån försöker kidnappa Lukas (nej jag har inte läst förmånga amr. deckare.....) skuttar ned för trappen med Hilja under armen.
I Hallen står min mamma med en stor resväska, Lukas i famnen och ett stort leende på läpparna. En julkalpp i förväg till mig.... hihi. Hon räddade min dag.
Hilja slapp gå till dagis, jag och Lukas kunde gå en vända på stan efter psykologbesöket, så vi har handlat julklappar, den finaste till mormor som han själv sa.
När vi kommer hem har min älskade mamma dragit igång julbak samt städat hela övervåningen..... hur hinner hon? Vad i helsicke gjorde hon av Hilja huligan under tiden??
För den ungen är ett riktigt yrväder. SÅ nu är jag kommenderad i soffan med en ask choklad, en massa the och förbjuden att göra nått.
Me love
Så, en sak, det är de små sakerna som gör det.
Ta hand om varandra, och för att cítera en mycket mycket vis och klok man:
"en kärleksfull stämning hemma är själva grundvalen för ett gott liv"
/Sara
Små ord!
Fortsätt vara de goda, trevliga och snälla människor ni är.
the last day!
Dessuom har mitt hjärta spruckit, tårarna rinner och jag ser inte klart. Usch, jag vet att jag är pipplig, hormonstinn och alldeles för blödig och reagerade alldels för mkt.
Men två kollegor, vi kan kalla dem A och B,pratade om en patient, P, ett litet barn med cancer tyvärr är barnets överlevnadschanser ytterst små vilket alla vet. A o B stod och diskuterade hur man skulle gå vidare och om olika läkares ansvar och handlingskraft....
Mitt namn nämndes, både A o B kunde inte förstå mitt ställningstagande på morgonmötet idag, varför jag uttryckligen sa: det bästa vi kan göra för P är att faktiskt avsluta alla behandlingar, sätta in smärtlindring och sedan låta P få en sista jul tillsammans med sin familj, släkt och kompisar och få skratta i lugn och ro. Samt att det faktiskt går att använda de pengar som vi använder på P på ett mycket bättre sätt. Detta är aldrig något jag skulle säga till anhöriga eller så, men det är avvägningar man måste göra. Jag vet, P vet och anhöriga vet att det är kört. Är det inte då bättre att låta P få leva i lugn och ro ett tag till och inte påverkas så otroligt av alla behandlingar. Ja vi hamnar ofta i dessa situationer, meningsutbyten sker mellan kollegor, men oavsett vad som blir kontentan av de hela respekteras beslutet och alla går in helhjärtat i det. Men idag, var et tvärtom.....
Jag blev nedpratad på mötet, fick en hög skit om att jag bara tänker på pengar samt att jag aldrig tar hänsyn till anhöriga. Jag vet att så inter är fallet, att jag bryr mig mycket om mina patienter och deras anhöriga. jag fräste ifrån idag och sa att jag faktiskt blev sårad. det upprörde många, diskussionen blev het...
Jag gick, smet undan i mitt rum, grät och gick till samtalet med P och föräldrarna . Det blev långt, känslosamt och många många kramar. De såg nog att jag gråtit, att jag var berörd och så. Men det är även en styrka i sig, att kunna gråta tillsammans med patienter. Ja det är inte speciellt professionellt egentligen, men i vissa situationer måste man. Dessutom, tårar helar eller så. Föräldrarna sa mycket tydligt att det viktigaste för dem var att P inte har ont, är glad och mår bra i själen så att säga.
Jag försökte förklara för P, som förstod att det aldrig skulle gå att få bort cancern, att h*n sjölv får välja om h*n vill fortsätta eller ej. De valde att avsluta behandlingarna och endast ha kvar smärtstillande mm. Diskussionen fortsatte bland mina kollegor, hårda ord hälldes över mig. åååh vad jag hatar detta, att ständigt leva med det åliga samvetet....
Men det jag tar så illa vid mig av, är inte att de har en annan åsikt, nej nej, det är bara bar, det lyfter diskussionen och ger ytterligare synvinklar och aspekter på problemet. nej, det som gör att det känns som om nån hela tiden sticker kniven i mig är att jag sen fick höra att jag tar ut min sorg och min ensamhet på mina kollegor och patienter. Åååh det gör så ont i mig, hur kan de???? Hur vågar de?? Jag är så pass professionell att jag faktiskt kan hänga in mina egna privata problem i skåpet på morgonen, och ta på mig läkarrocken och jobbproblemen, precis som att jag kan låsa in jobbet i skåpet när jag går hem. Det är en fråga om professionallitet. Men visst, min nya livssituation ställer andra krav, jag går igenom mitt livs helvete, men en sak är säker, jag kommer att förändras och har redan gjort det.
Ja sorgen kväver mig, jag känner mig som en dålig människa, dels för allt som sagts idag till mig men framförallt för att jag har misslyckats, misslyckats med det jag brinner så för, bota det lilla cancersjuka barnet. Jag kan aldrig förstå, varför får både mördare, torterare och andra människor leva, men inte lilla P och inte Fredrik. Vad har de gjort för ont egentligen??? Jag förstår inte, det är nog inte meningen, men nån, en enda kan väl säga: Sara du har drömt, det är inte på riktigt, Fredrik står här brevid din säng och har lagat mat.
Men nej nej nej uppenbarligen inte.
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH förbannade jävla skit....
// Sara- låååångt ned i avgrunden
Julgran.....
Jag inser att det är katastrof, jag har inte köpt en enda julklapp, inte gjort nått åt kaoset här hemma, inte plockat fram en enda julstjärna, julgardin eller nått i den stilen. Nej inget, det ser bara ut som det gör här i november. Ja det enda som påminner om jul är Lukas otaliga teckningar med tomtar på och att vi är inte på sista bladet i familjealmanackan samt att den lilla ensamma mamman strippen som finns på varje blad handlar om julen.
Det känns så himla underligt, jag blir alldeles konstig.
vanligtvis brukar jag såhär års ha hunnit handla klart mina julklappar, bakat, lagat en del mat osv. Men nu, blir det någon jul i år???
Men en sak är säker, de önskar sig saker mina små barn och det är sunt. De drömmer om saker vilket betyder att de mår rätt okej endå.
Jag har alltid sagt det, barn som drömmer om nått de vill ha, som önskar sig saker de har det rätt bra, de kan klara sig bra, just pga att de faktiskt önskar sig och drömmer om nått.
Ja igår, jag blev rörd till tårar (det är iof inte så svårt då jag gråter mest hela tiden tycker jag), Fredriks chef, eller vad man nu kallar henne, ringde igår på morgonkvisten och sa: Jo vanligen brukar ju all personal på skolan (där Fredrik var lärare) få hugga sig en julgran, jag undrar om ni vill det? Ja isåfall är det idag, jag vet att du har småbarn och är gravid, men jag tänkte att vi hjälper dig.....
Tack tack och åter tack. JAg packade in mig, Hilja och lukas i bilen och drog iväg mot skogen. Där fanns hans gamla kollegor, granar och glögg. Det blev en mycket mycket trevlig stund. Lukas kutade runt som en vilde, hoppade runt och pratade med alla sina dagisfröknar (dagiset de går på hör ihop med skolan som F jobbade på). ÅÅåh det var så härligt att se min lille grabb, de stora ögonen, lockarna och hans entusiasm. Han valde omsorgsfullt en stor och fin gran. Hilja charmade alla, som vaaanligt, hon gick runt och pratade, tittade och log. Min lilla solstråle. Jag, jag hade det trevligt trots att det kändes konstigt att träffa Fredriks gamla kollegor. Man blir påmind om allt som varit.
Så nu står det en gran ´lutad mot husknuten och bara väntar på att bli inburen.
Lite julstämning finns nog allt långt inne i mitt bröst!
Ja nu har vi kommit fram till att alla kommer hit över jul, mamma, pappa, 6 av mina 7 syskon plus Fredriks föräldrar. Det blir fullt hus och fullt ös.
Skönt för jag slipper tänka då.....
Sen såklart det obligatoriska: Fredrik, älskade Fredrik, du anar inte vad jag saknar dig, speciellt nu, alla ritualer, alla traditioner, det är tomt, det smärtar så. Jag vet att du nog tänker: gråt inte för mig, det är inte mig det är synd om,det är dig Sara, det är du som behöver trösten.
Förbannade människa kom tillbaka jag klarar mig inte utan dig................................
// Sara - ensam och ensam
Allrakäraste syster
Allrakäraste syster, du min lilla lillasyster, du som alltid har en kram, en tanke och ett ord över, älskade syster.... Jag älskar att du är här och sprider så mkt glädje omkring dig.
Jag har inte riktigt hunnit med nu, det har varit lite mycket ett tag, en mycket mycket kär kollega har gått bort, jag har tagit det hårt, på nått sätt. Ja han var en såndär otrolig människa som är lätt att tycka om, kunnig men endå har en sån otrolig utstrålning. Jag kommer sakna dig så otroligt trots att vi egentligen inte jobbat speciellt mkt ihop.
Jag tänker på din familj så som ni tänkte på mig när Fredrik gick bort. En sak till, dina ord i mailet du skickade då kommer aldrig att försvinna och blekna. Tack kära du
Det var lucia igår på dagis, jag hade en stjärnegosse med glitter om magen, tomteluva och luciakrona på huvudet och tärneljus i handen, en luciapojk helt enkelt. han sjöng sådär vackert som bara ens egna barn kan. Hilja var den sötaste tärnan jag någonsin har sett. De stora bruna ögonen, lockarna i håret, smilgropparna och hennes skratt, plus då förståss hennes, uuucia ucia ucia ucia. Sötskrutt. .
Annars, ja magen den växer, tin och tott sparkar på bra, gärna först en spark på revbenen och sen en på urinblåsan så mamman måste KUTA till toa.
JAg var på ett av alla tillväxt ultraljud idag, det är så härligt att se mina små grym där på skärmen.
Ja kontentan av det hela blev att de väger 703g och 890g, lite väl stor skillnad tycker både jag och ul-läkaren. Ja han svammlade om TTS, men det tror jag inte på, det orkar jag inte, hör ni det????
Er mamma har tillräcklgit med saker att oroa sig över...
Men en sak känns bra, vi är förbi v 25, dvs det finns chanser att de klarar sig om det skulle bli nödvändigt att ta ut dem fast vi klarar oss nog utan 1100v på neo.
En sak till, sorgen äter mig innifrån, jag håller på att gå under, jag vet inte vad jag ska ta mig till. All denna jävla jul, all hysteri osv, ja det äääter mig. Jag tror att jag lägger mig ner och dör lite. Faaan detta skulle ju bli ett glatt inlägg, jag har misslyckats så ofantligt. FAAAN.
// Sara
Dans!
Först middag med världens bästa kollegor, dans och ja en massa prat. Ja det enda jag saknade var riktigt god öl....
men man kan inte få allt.
Ja det blev många vändor på dansgolvet, jag har glömt hur hääärligt det är att dansa foxtrot och lite bugg när andan faller på, man blir så glad i magen av det.
Ja sen kom jag hem, det var skinande rent i köket, alla leksaker inplockade, båda barnen sov i sina sängar och det fanns te. F själv satt i soffan och kikade på sound of music!
Herregud grabben har talang måste jag säga, för mig som är van är det en kamp att få dem båda i säng, hinna plocka undan de sista leksakerna och diska innan jag somnar.
Ja det är heeelt klart vem jag ska ha som barnvakt, han tyckte dessutom att det var roligt.
Ja en sak till, det var bra för mig att komma ut, få skratta och prata om vanliga saker. Jo just det, tin och tott i magen verkade gilla dansen.
Mot MVC...
MAssa kramar från en glad Sara
tystnad
Sen ringer klockan i bakhuvudet....... barnen, barnen, du får inte Sara, du måste för barnen...
JAg har funderat mkt på jul de senaste dagarna, jag kommer varken fram eller bak, vet varken ut eller in.
Jag frågade Lukas vad han ville, just nu känns det som att julen är till för dem, jag klarar mig utan jul...
Han tittade på mig och sa:
- Men mamma jag vill fira jul med dig och Hilja!
S: Ja det får du oavsett vad vi gör...
L: men då vill jag vara på dagis....
M: älskade lilla barn, åååh vad jag önskar att vi kunde fira jul med alla barnen på dagis...
L: varför går inte det??
M. för att alla andra är hemma hos sig, eller hos sin farmor eller morfar
L: men jag vill vara både hos farmor och mormor på en gång...
Han har rätt, precis som fler av er, det som egentligen vore det bästa vore att bjuda hit Fredriks föräldrar och mina föräldrar och alla syskon. Det blir TRÅNGT, jag lovar, alla kommer få sova PÅ varandra, men det kanske är det bästa endå. Eller vad tror ni??
Jag kanske ska introducera idéen, jag vet inte vad mamma säger, jag menar de har ju fortfarande Anna och Eliot hemma, men de är ju stora...
JA det vore skoj att få träffa Anna lite, det var så länge sen, min lilla lilla lillasyster. Jag kanske tom kan få henne att stanna ett par dagar extra och rå om henne...
Vet ni, idag är första dagen sen den 7juli som jag njuter av ensamheten här hemma.
Jag får ofta frågan, finns det nått vi kan göra för dig för att hedra Fredrik. Ja det som ni kan göra, som han skulle bli glad av är dels, ta er tid med era barn, njut av en ledig dag tillsammans, strunt ai tid och rum bara njut. Det är nått jag önskar att vi hade gjort lite mer om jag ska vara ärlig.
Sen, förstårr, ge blod, det är gratis, enkelt och man gör en så otroligt bra grej. Ja här är det som vaaanligt blodbrist, det lär bli värre till jul, så snälla, gör en god gärning, ge blod.......
Massor av kramar från en trött Sara
