Pappa Fredrik

Sitter här, med trötta ögon och världens största leende på läpparna. Det knackade på dörren för en timma sedan. Jag tänkte, men vad fan Gabriel kommer ju inte förrän i kväll. Sa: kom in. In klev mina fina kollegor. Hade med sig en stor korg med julmat. Vi åt, skrattade och pratade en god stund. Egentligen får man inte ta emot besök, men jag tror att personalen inser att det var för mitt bästa. Istället för att jag petar i maten och kanske får i mig en liten potatis och några förskrämda salladsblad (sjukhusmat är verkligen ÄCKLIG!) åt jag så jag storknade. De beundrade lillfnurpan, tyckte hon skulle heta Freja. Men jag vet inte. Vi pratade barn, jul, vinter och livet. Världens finast kollegor på många sätt. Skratt, gemenskap, tårar och livets allra sköraste saker delar vi. De har varit med genom hela resan. De har stöttat och varit fantastiska.

Men det finns fler anledningar till lyckan. Det finns ett ljus i tunneln, det finns ett hopp. Ett hopp om att faktiskt åka hem, hem till snön, huset och kaoset. Underbart! Även om hemgången sannolikt inte blir förrän nästa vecka.

Sist men inte minst, mitt leende och varmaste tankar går till George & Sara, snart snart får de träffa sin lilla Freya! Äntligen! Så tänk på dem och gläds med dem.

// Sassolino

Jag vet att ni logiskt sätt har rätt. Men känslomässigt har jag svårt att acceptera saker. Acceptera att amningen inte fungerar, att jag inte fixar allt det där jag borde fixa. Jag har tappat bort mig själv någonstans där/här bland bajsblöjor, flaskor med dyra droppar mjölk och cpaper....

Jag känner mig som en annan människa, som något helt annat. Ibland undrar jag när folk ska se att allt bara är fejk, att jag inte alls är den alla tror. LIte som vackra Hello Saferides Long lost penpal. Åh denna kvinna, vilken vacker röst. Hon, Annika Norlin, och Frida Öhrn, de är mina förebilder när det gäller röster. Fantastiska på många sätt.
Så för att förstå, hitta stämningen och kanske förstå min sorg.....



/S

Idag, en annan dag. Igår, en vedervärdig dag. Igår började tokigt med att högra lilltån dängdes i toadörrkarmen. Ont som satan. Skulle inte förvåna mig om den är bruten för jag kan fortfarande inte riktigt gå på foten och det gör sjukt ont så fot jag tittar på den. Så kom frukosttiiden, kaffet spildes i sängen, bebiskräks på den dagen till ära nytvättade tröjan, mackan flög i golvet med marmeladen nedåt. Så det var bara att börja om, nya lakan, ny frukost och en otröstlig liten flicka. Vagga, vyscha, gunga. Inget hjälpte, inget, inget alls.
Otröstligheten höll i sig tills pappan dök in, med huvudet före, håret på ända och stora leendet på läpparna fram på eftermiddagen.
Mamman, trött och ledsen gick ut en sväng. Tog bilen och åkte till stora köpcentrat, köpte mig några hela och rena tröjor, underkläder och ett par bra böcker. Men alla glodde så, log medlidsamt. Jag förstod inte riktigt varför. ÅKte hemhem, pussade på mina underbara barn. Lukas tittade på mig och sa: mamma du ser trött ut. Jag tänkte inte mer där och då. Jag bara förskte hitta de där sakerna jag saknade. Hitta allt som jag behövde. Sköna byxor, rena strumpor och ett par  filmer jag inte kollat på.
Väl tillbaka på neo kliver jag in i hissen, ärret på magen smärtar mer än någonsin. Jag lutar mig bak mot hissväggen, blundar och ser sedan  in i spegeln. Framför mig ser jag en hålögd kvinna. Risigt hår utan glans som en gång varit rödblont, nu är det snarare grått. Svarta ringar runt ögonen, djupa hålor och så ett par glanslösa ögon längst in i hålan. Hängande kläder och pinnsmal. Nyckelben som sticker ut, ben i armar som sticker ut. Så den runda magen, hängande och slängade. Som en koncentrationslägersfånge på rymmen. Skrämmande.

JAg blundar resten av hissturen. Stapplar ut på rätt våningsplan, går till mitt jobbrum och hämtar den där avhandlingen jag ska läsa, blocket med tankar för nya avhandlingen. Stapplar vidare in på mitt och lillfnurpans rum. Ler mot Gabriel och faller i säng. Smärtan outhärdlig i ärret. Som påminelse om vad som varit. Gabriel säger: jag ska nog dra mig snart. Men får jag ge henne käk först? Jag nickar tacksamt. Han går för att hämta den färdiga mjölken, de dyra dropparna. HAn tar en kopp kaffe till oss också.
Där begås största misstaget. Han ställer den lilla flaskan med mjölk alldeles för nära min kaffekopp. Jag sträcker min svajiga arm mot muggen. Lyckas slå ut mjölkflaskan. Dyra droppar rinner ned på golvet. Jag svär, gråter och vrålar: FAN! Jävla klumpsara.
Gabriel tröstar, jag svär. Lillfnurpan gråter.
Så blev det bara att börja om. Bara att försöka pumpa ut ytterligare droppar. De är inte många och inte tjocka. Kroppen orkar inte producera. Kroppen är sliten. Psyket är slitet.
Ja hela Sara är sliten. Böcker, filmer, avhandlingar och idéblock är orörda och jag bara gråter. För lite utsplid mjölk hela kvällen.....

//S

Tack, tack och åter tack! För alla fina kommentarer. De värmer så mycket. De får mig att le, att bli stolt och tänka: fan jag fixar det. Jag kommer komma ut från detta aptråkiga ställe med min lilla bebis. Jag kommer komma hem och få en chans att fira jul.
För jag har tvivlat, inte på lillfnurpan, nej nej. Hon är stark, hon har överlevt det värsta. Nu ska hon bara leva sitt liv i lugn och ro. Lära sig hålla upp huvudet, skratta, sitta, gå, prata, leva och njuta av allt livet erbjuder. Jag inser att detta är mitt sista barn. Min kropp börjar bli gammal. Ja denna graviditet var långet värre än med Hedvig och Elias. Jag skulle aldrig våga, för jag var så när att själv stryka med. Så nära att inte ta mig igenom allt.
Så nu sitter jag här med pepparkakshjärtan, en stor mugg glögg (saftglögg) och tittar på min lilla fining. Hur hon andas, in, ut, in, ut. Små fina lätta andetag. Ser så oberörd ut. Så oskyldig, så ovetande om den hårda världen. Det jag bara måste säga kära vänner är att hon doftar så gott. Visst det är inget nytt, att bebisar luktar gott. Men jag hade glömt hur gott hon luktar. Hennes värme, doft och andetag gör mig harmonisk. Men så kommer tvivlet, det där som stör. Tivlet på mig själv och själva livet.

Som jag skrivit innan, fast då i förhållande till Lukas. Jag har god  lust att aldrig mer kliva utanför dörren, aldrig mer utsätta mig för potentiell fara, aldrig mer gå över gatan, aldrig aldrig, aldrig! Men så slår det mig igen. Det är just det jag inte får göra. Jag kan inte sluta leva bara för att jag är rädd för att dö. Bara för att jag är rädd att lämna mina barn. Nej! Jag måste våga, jag måste ta tjuren vid hornen och leva. För jag älskar ju att leva. Jag har ju aldrig varit rädd för döden innan, så varför skulle jag vara det nu? Eller är det snarare det som jag lämnar kvar som jag är rädd för? Låter det logiskt?

Jag tackar för alla fina namnförslag. Vi har en lång lista med potentiella namn men det går trögt. Men en sak kan jag säga, flera av er har prickat rätt med era förslag. Häftigt må jag säga. Men en dag kanske vi vet, en dag kanske vi står där och säger: ja men självklart hon heter.....
Men just nu kallas hon mest stjärnan eller fnurpan. Vissa dagar försöker jag leta på betydelser. Det går sådär. Jag har tittat på de andras namn, ler åt att det stämmer ganska bra. Att Hedvig betyder strid, lilla A betyder vild, stora A betyder ljus/glänsande. Men så slår jag på Hilja och inser hur fel vi haft. Det betyder stilla och tyst. Jag  skrattar så tårarna sprutar och det värker i snittet. Så vaknar hon min lilla stjärna. Tittar upp med en blick som säger: men mamma vad skrattar du åt?
Som om hon har radar så brakar dörren upp, in kliver Gabriel. Tar henne ur min famn, dansar runt med henne och sjunger små vaggsånger. Jag sitter här och försöker förstå hur han kan vara så självsäker!

// Sara

...... Lillfnurpan!
Jag vill bara säga att nu är hon här, vår lilla lilla tösabit. 2,3kg tung, 47cm lång och alldeles perfekt!
Därav allt frånfälle från bloggen. För att göra en lång historia kortare (eller möjligen längre) så sinade fostervattnet långsamt. Blodtrycket har varit högre hela tiden denna graviditet. Men så plötsligt en vanlig sketen onsdag i mitten av oktober sköt det i höjden ytterligare. JAg blev förmanad i säng. Sedan kom proteinläckage, huvudvärk, dimsyn, smärtor under höger arcus,  påverkade leverenzymer och följdaktligen inläggning som ett brev på posten. En vecka gick bra men sedan gick det långsamt utför trots blod, magnesiumsulfat, kortison och blodtryckssänkande. I fredags gick det helt enkelt inte längre. Lillfnurpan sblev utsnittad med världens fart. Ner i kuvös och snabbt till NEO. Men det gick bra utan bara efter ett dygn. Duktig liten kicka! Så nu andas hon själv men med lite CPAP nattetid.
Jag hamnade ett dygn på IVA men det hade nog inte behövts för jag mådde "bra" hela tiden. Blodtrycket sjunker stadigt, huvudvärk, dimsyn och smärtor är borta. Leverenzymerna blir bara bättre och bättre. Nu sitter jag här på samvården nere på neo, kikar på min lilla flicka som sover och bara njuter av henne. Hon växer så hon knakar, äter själv och gör mig stolt. All oro är som bortflugen för min del. För på utsidan vet jag att hon klara sig. Magen var otrygg tyvärr. Men jag hoppas att hon fixar utan CPAP i natt. Tänk, det vore som ett stort steg hemmåt. Hem mot huset, hem mot systrar, bröder och kaos.
Lilla A har, turligt nog, varit hos sin mormor en vecka och på hemvägen så fick han hälsa på lillfnurpan. Satt en lång stund och klappade på henne. Verkade omåttligt stolt. Nu snorar han ikapp med de andra. Men det känns skönt, mest för hans del.

Så nu kommer vi bara till det komplicerade! NAMN! Vi hade en plan, ett bestämt namn, men det fungerar inte. Hon heter inte Elfrida, inte ens Frida. Tyvärr men sant. Så vi står och stampar. Idéer tager vi tacksamt emot. Det ska passa med Abbe, Atle, Lukas, Hilja, Hedvig och Elias. Alla mina förslag ratas. Gabriel vill bara döpa henne till nått på E eller L. Jag tycker det är nog av dubbelbokstäver i familjen nu. Jag menar lilla och stora A, lilla och stora H!  Han menar att det blir fantastiskt bra med lilla och stora E/L också. Men nej, jag är tveksam. Så kommer alla tramsförslagen från oss båda. Edith finns visserligen i min hjärna, men nej, inte det heller passar den unga damen. Bestämd som sina systrar. Ser ut som en lite kopia av Hilja men med Gabriels ögon. Men vad ska hon heta? Fortsätter vi på samma sätt lär hon få heta lillfnurpan hela livet. Eller möjligen fnurpis, hjärtegrynet eller dunet......

Massa kramar från en trött och lycklig Sassa.