Pappa Fredrik

Lukas pratar så mycket om sin pappa, det är nog hans sätt att bearbeta tror jag. Men för ovanlighetens skull så är minnena ljusa och jag har inte gråtit. Inte mer än lite ibland, nu och då. Vi har pratat mycket Lukas och jag. Mycket om hur människor fungerar, varför man dör osv. Vi har även pratat om varför man gifter sig. Så han bad mig berätta om när vi gifte oss. Jag visade bilder, spelade musiken, visade lite av filmen osv. MEn filmen gjorde mig så ledsen. Att se honom levande, dansa, skratta, le och så snygg. Jag hade glömt bort hur bra han faktiskt såg ut.
Hjärtat slog många slag.
Lukas tittade på mig och bad mig berätta om den första ringen (förlovningen) så återigen spelas en film upp för mig.
Filmen börjar den där hösten då jag jobbade häcken av mig för att få ihop tid till att skriva avhandling. All ledig tid gick åt till skrivtid. Men så blev den klar. Jag lämnade in den en fredagmorgon. Jag sms:ade Fredrik och åkte hem för att sova. Det är där filmen börjar. När han väcker mig på eftermiddag när han kom hem från jobbet. Han väckte mig med skumpa och färska räkor. Vi åt, såg på film och sen somnade jag i soffan till hans stora förtret skulle jag gissa. Han, ja han var sådär prillig/fnissig som han bara var när han kommit på nått. Sen hoppar filmen till morgonen. Frukost på sängen, slömorgon och hans fråga: du jag tänkte att vi kanske skulle ge oss ut och gå i skogen, bara du och jag. Vi tar med tältet, sover ute i skogen och promenerar hem sen.
Jag ler som ett barn på julafton. Ner med trangiakök, tält, liggunderlag, ombyte. Fram med promenadskorna, på med bra strumpor, byxor, tröja och sen mössa och vantar.
Sen hoppar det i filmen. Jag minns inte riktigt var vi gick, gissar dock att det var i vår favoritskog. Jag ser hur vi prövar tältplats. Han som prövar varenda gräsplätt för att hitta den optimala platsen. Tältet åker upp, trangiaköket fram. Han flinar som ett barn. Jag förstår inte riktigt varför. Så langar han fram petflaskan med pannkakssmet. När pannkakorna är uppätna, disken diskad och lägerelden tänd så sitter vi där brevid varandra och kikar in i elden. Så börjar han fippla i byxfickan, fram med en ask. Han tar min hand, ser mig i ögonen. Jag ser på asken, tänker: ooh ett halsband. Han öppnar långsamt asken och säger: Sara vill du förlova dig med mig???
Jag tittar på honom, blir så perplex att jag bara får ur mig ett: Va? Vad menar du????
Han ser på mig, tårar i blicken, desperation blandat med en enorm rädsla. Han får fram ett: Sara, vill du förlova.... sen brister det. Ja mina tårar sprutar. Ringen, ja den passar perfekt både i storlek och smak. Han vet vad jag gillar, han vet vad jag tycker är snyggt och han hade uppenbarligen kolla på min ringstorlek.
Ett hopp i filmen. Torsdagmorgon veckan efter, jag ute i sista sekund som vanligt, skyndar mig in, hinner precis till morgonmötet och hälsas välkommen av ett: men förihelvvete Sara.... varför har du inte berättat!
Förlåt att jag glömde säga att jag var klar klämmer jag ur mig. Min kollega, vän och idol blänger på mig och säger: nu är du fånig Sara,  du vet att jag menar ringen i halsbandet....
Ett skratt, en kram, ett grattis, en massa snack.

Lukas skrattar åt mig. Säger: men mamma hur kunde du säga Vad menar du??? Är du trög eller?? Så ser jag honom, min Fredrik i Lukas. Lockar, ögonen, skrattet, rörelserna, gesterna och mimiken. Allt stämmer perfekt! Det gör mig både glad och rädd. Hur ska jag orka se min son växa upp som en kopia av sin far??????

Ja doktorSara undrar vad hon gjort för ont, varför baconsnuvan sätter befolkningen i panik.............
// Sara