Pappa Fredrik

Jag lever, men det är inte mycket mer. Vet inte vad det är, vet inte varför men det är tungt, jag är trött och gråter för allt.
/Sassa

Så kom elefanten klampandes, krossade den lilla Sara så fullt och totalt. Vet inte hur eller varför. Men allt har bara blivit så tomt, ensamt och konstigt. Jag vet inte var jag har mig själv längre? Jag vet inte vem jag är? Jag vet bara att jag är trasig, liten och ensam. Jag har världens finaste ungar. Men det räcker inte, inte nu. Det har räckt förut, vetskapen om att jag måste orka för barnens skull har fått mig att orka.
Men nu orkar jag inte. Hans röst, ord, doft, skratt, rörelser och närvaro är så påtaglig, helt plötsligt så står han där framför mig och pratar med mig fast att han inte finns. Så i ett vingslag är han borta och ensamheten blev om möjligt ännu större. Jag har min familj, jag har Gabriel, jag har Annika och Peter, jag har Joa och Johan, jag har grannar, vänner, arbetskamrater, dagisfröknar och hon i kassan på konsum, men ingen ingen ingen kan ersätta, ingen kan råda bot på tomheten, ingen kan ta bort känslan av att vara halv. Som om hälften av mig ryckts bort.

Livet har varit lite mer snorigt än vanligt. I lördags hade vi 5års kalas för Lukas, fullt ös medetslös. I söndags var jag helt färdigt, död och död. Det fick sin förklaring i måndags, vaknade med feber, hosta och halsmandlar stora som två päron. Efter att ha skjutsat barnen till dagis var det bara att förlora kampen och sova vidare. Framåt eftermiddagen insåg jag att det nog inte bara var en bonnförkylning utan jag ringde pappa. tack och looov för det. Han dök upp, hämtade barnen och skötte rulliancen. När kvällen kom hade elefanten flyttat in helt, dvs den placerade sig på mitt bröst och hoppade lite nu och då. Sen har den suttit där. Lunginflammationen blev ett faktum, amimoxen och cocillanan med....

Men nu, något piggare, något gladare och framförallt något mer i fas så känns det bra. Har dock pappa kvar heeeela veckan, så mysigt. Han skämmer bort mig ordentligt kan jag säga. Behöver kanske det. Men jag har plöjt alla vänneravvsnitt, njutit av böcker, solen, trädgården, de blommande (:O) syrenerna och av att det är VÅÅÅÅR!

Men i morgon, usch, en lång och jobbig dag. Fredriks födelsedag, jag måste, måste överleva.
//SARA

Shit, vilken vecka, vilket kaos. Efter många turer, valser och diskussioner mellan mig, plastikkirurgen, ortopeden, barnläkaren, specialistteamet, sjukgymnasten och arbetsteraputen kom vi ÄNTLIGEN till beslut (nej nej jag har inte alls varit drivade ;)) om att det visst var tajm för en operation. Hilja har visserligen fått lite handfunktion men inte så mycket som man skulle önska. Så nu är senpr i axeln och  handled förlängd. Men veckan har spenderats på mitt jobb, dvs som patienter. En mycket intressant upplevelse måste jag erkänna. Förr, i den gamla världen, var det Fredrik som fick följa med, han som fick vara den oroliga föräldern. Men nu, ja nu var det min tur, nu är det min uppgift istället. En intressant situation och upplevelse. Det blir så dubbelt, så konstigt och så främmande det är som om två världar krockar. Två världar som jag vill ha separerade. För jobbet är jobbet och barnen ja det är barnen. Men det ger mig förståelse, en teoretisk förståelse har jag, men den praktiska var bra. Att söva sitt barn inför en operation, jag kan inte ge uttryck för känslan, för desperationen, ångesten, oron, maktlösheten och tårarna. Det är horribelt, det är bakvänt och framförallt det är saker som man inte vill göra. Men allt gick så bra, såklart, varför skulle det inte göra det? Det var väl bara uppvaket som var det jobbiga, hon kräktes, kräktes och kräktes. liilla hjärtat mitt. Så tisdagskvällen sov  vi bort, jag och min stora fina flicka. Min lilla Hillija! (hon kallar sig själv så)

Så i onsdags var hon mycket piggare. Det knackar på dörren, Hilja tittar på mig och säger: tom in, ja ää här. Så det sticker in två  huvuden, två sminkade huvuden. Två clowner, två av de människorna på mitt jobb som får barnen att skratta, må bra, leka och ha roligt trots sjukdomar, död och tårar. Två av de personer på mitt jobb som jag värderar högst och som gör att jag älskar att jobba på onsdagar. De leker, skrattar och verkar ha riktigt roligt. Jag blir medragen i leken, jag får skratta, leva lite. Hilja mår som en prinsessa.
Hon får ett fint kort som hon straxt efteråt somnar med. Drömmer om dr Koko, Sigrid och Rosa. Jag däremot, jag sitter där, tittar på mitt barn, lätta, rytmiska andetga, det rödblonda håret mot kudden och de rosa kinderna. Lyckan sprider sig i magen men samtidigt kommer tårarna, reaktionstårarna. Så förlösande och bra. Nu har vi fått komma hem. Hilja förevisar sitt "stoooja plåstej" för allt och alla. Säger: ja ha en längre bit i assel, så ja kan jöja den nu, hihi. Farmor Annika tittar upprepade gånger på bandaget, hon är en tålmodig farmor. jag däremot, jag är rastlös, stirrig och lättretad. För jag saknar, för jag har så ont i mitt hjärta.


Jag är hos dig igen
Jag försvann ett tag på vägen
Men jag saknade dina sinnen
Det har varit tungt och grått
Jag är frusen än
När livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
Och som du kanske redan vet
Jag är oslagbar
Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder

Du är sval sen blir du het
Du har känslorna kvar
Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer
Du har dina moln
 Och jag kan inte skingra dom
Kan inte låta dom va´
Jag har mina ord
Som du sa
Som du kanske redan hört
Jag blir aldrig klar
Du sluter dina ådror om du sätter dig och väntar
Som du redan har berört
Här är glimmande dar
Välsignade december står för dörr´n och livet längtar

Som du kanske redan sett
Första snö´n kom inatt
Nu flyttar vi med fåglarna som trotsar Atlanten
Har du hittat rätt? Kan du höra ditt skratt?
Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?
Vi vinner ingen tid Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Jag är hos dig igen
Som du kanske redan hört

//SAra

Jag har de senaste dagarna plöjt Mian Lodalens Dårens dotter, hänförd, fascinerad, arg och samtidigt så otroligt road. Hon skriver med en sån otrolig lättja, distans men ändå så allvarligt. Hon beskriver så väl det Jönköping jag växte upp i, även att hon är 10år äldre än mig, så fanns resterna kvar när jag växte upp. Hon tar mig med  tillbaka till min bardom, till husen, Vättern, dialekten som fortfarande hänger kvar, trots att jag snart bott större delen av mitt liv utanför Jönköping. Meningarna med romani behöver jag inte läsa översättningen, till ord som kollavonne (strumpa), piloduck (bakfylla), lakk (arg), gullotoj (godsaker), lakan (1000kr), latjo, jiddra, stabben, katig och att stesa sig. Det är ord som jag använder själv ibland. Jag kan höra min mamma ropa: men Sara, sluta stesa dig, eller Sara, sluta jiddra så. Allt blir så påtagligt. Minnen, födelsedagar, sommaravslutningar, vårkonserter och namnsdagsfikan far förbi i minnet. Ett stort leende på läpparna, så barnsligt ovetande om vad som komma skulle.

Födelsedagen i fredags var fin, några få paket, falsksång och senare även tårta. Jag gillar det, jag trivs med det enkla. Behöver inte så mycket saker, har mina fina barn, mitt hus, min katt, min underbara familj och mina vänner. Idag när Annika och Peter kom med barnen så födelsedagsfikade vi, öppande fler paket, Hedvig var som besatt, skulle vara med och öppna alla paket och blev riktigt förbannad för att hon inte fick några.
Dagen blev bra trotsallt, trots att det är min och Fredriks bröllopsdag. Jag försöker att fokusera på annat, tänka på det braiga, men det är svårt.  Jag stod länge i morse och bara tittade ut på solen, de utslagna björkarna, vitsipporna och gulvivorna som precis börjat komma upp ur rabatten. Då slog det första på björkarna ut och våren kändes långt borta. Handen runt halsbandet med vigselringarna, tårarna rinnande längs kinderna och Gabriels: Sara, vad är det?
Jag försökte förklara, han strök mig över kinden och sa som vanligt inget. Det retar mig, hans tystnad som ger mig lugn, ro och harmoni.

Nu sitter jag här, lyssnar på barnen som sover, tänker på Fredrik, min syster D som lägger fram sitt exjobb i morgon långt bort i USA och så otroligt jävla medveten om att jag är otroligt patetisk just nu.
//Sassa