Exfruar, exmän, barn, bonusbarn, plastbarn och lilla förvirrade Sara.

Det handlar mycket om kramp nu, även att det är i olika former.
Den eviga söndagskrampen i magen gör sig påmind som vanligt, som alltid i slutet på alla jämna veckor.Den där: nu kommer Gabriels ungar, undra vad deras mamma nu tutat i dem krampen.
Ja det är inte på några sätt enkelt att vara den nya kvinnan. Jag har så ofta tänkt, när jag suttit i personalrum eller liknande och deltagit i diskussioner om plast- och bonusbarn, vara den svikna partnern, vara den nya partnern och/eller vara partnern som träfat en ny att det är skönt att bara Fredrik och våra ungar att relatera till. Jag är som jag nog skrivit tidigare uppväxt i det som idag kallas för familjehem, gamla tidens fosterhem. Jag var första fosterbarnet och blev kvar tills jag flyttade hemifrån, jag ser mina fosterföräldrar som mina föräldrar. Det är dem som betyder något för mig. Jag har otaliga syskon, vissa närmre andra inte, vissa mer trasiga då än andra, andra mer märkta idag än då. Så det där med att få ett nytt syskon som inte är bebis och inte är ens egna är inget nytt för mig. Avundsjuka, protester och glädje är alla känslor som uppkommer och som för mig är fullständigt självklara.
Men (som Tony Irving säger) att vara den nya kvinnan, att praktiskt taget bo ihop med en ny man som medför två barn till, är inte enkelt. Filosofin, bonusbarn är bonusbarn och den huvudsakliga uppfostran ska skötas av deras föräldrar är bra. Men fungerar det i längden???
Gabriels grabbar bor hos oss varannan vecka, om inte mer. Har jag inget att säga till om? Jag är rådvill, jag är fundersam, förvirrad och jävligt naiv. Gabriel och barnens mamma separerade för snart 4 år  sedan i något som jag har förstått var en känslofylld, blodig och uppslitande skiljsmässa men som var det bästa som kunde hända, för alla parter. Att det var hon som träffade en ny, som var otrogen, som bedrog tycks vara glömt idag, för nu är det han som är syndabocken. Han som förstör och han som är ett svin. Den nya kvinnan (jag) hon är jävulen själv, hon får inte tycka eller tänka, inte ha några synpunkter, säga ja eller nej. Nej hon ska bara anpassa sig.
Att hon inte gillar mig kan jag förstå, att hon tycker det blir komplicerat är jag inte ett jotta främmande för, för jag håller med. Att hon är rädd att jag ska ta större plats i hennes grabbars liv än vad hon gör förstår jag också. Men det jag inte förstår är hur hon kan kasta skit på mig. Hur hon praktiskt taget verkar älska att smutskasta mig framför barnen, tala om vilken dålig människa jag är, att jag är elak, tar deras pappa ifrån dem osv. Det gör att jag inte vet om jag orkar med ett förhållande med Gabriel. Det förgiftar oss.

Den stora av deras grabbar mår allt annat än bra, är en riktig skitunge, kastar saker, svär och lever om. Men det är inte det som är det stora problemet, utan det är att han pucklar på både Hävvan och Elias. Hilja vågar han sig inte på för hon ger honom en rak höger och sen är det bra. Men jag gillar inte att man slåss, livet blir inte lättare för det. Eftersom de då som sagt bor mycket hos oss så satte jag ned foten, sa att ska han bo hos oss får han inte slå Hävvan och Elias, ingen annan heller för den delen. Så vi började fundera, hitta andra vägar för frustrationen att komma ut. Så när jag frågade, vad han tyckte var jobbigast så kom svaret, inte det jag trott utan: att min mamma inte tycker om dig, att min mamma är arg på dig och säger dumma saker om dig. Jag blir arg och ledsen då........
Jag tvingade Gabriel att prata med sin exfru, vad hände, jo hon blev tvärförbannad, hävdar att jag försöker ta grabbarna ifrån henne, att jag bara vill lägga mig i, är präktig och inte har med saken att göra. Men det är väl det jag har, eller???? De bor i mitt hus, med mig och mina barn, därför måste de följa de regler vi satt upp, de måste respektera oss som bor här, eller är jag ute och cyklar? Har jag rätt att säga: det här fungerar inte, vi måste köra på enad front oavsett var barnen bor? De kan inte komma hit och tro att de som hos sin mamma ska få allt de pekar på, aldrig behöva hjälpa till, äta vad de vill när de vill. Men vilket motstånd, vilket ramaskri från hennes sida.
JAg vet inte, jag är rådvill, vet varken ut eller in och framförallt, hur jag än vänder mig har jag ändan bak. Det är inte oss det är synd om egentligen, det är exfrun och stora grabben.
Hur tänker man? Hur blir det minst dåligt????

// Sassolino

Kommentarer
Postat av: fd bonusmamma numera endast bio

Man kanske tänker tex så här: det är mitt hem, jag är vuxen och bestämmer därmed, oavsett om jag är biomamma eller inte ("hur skulle jag agera om jag var en moster eller faster" är en tanke som kanske kan hjälpa). Pappan behöver stå upp för dig, utan att snacka skit om mamman. Vad hon gör och hur hon har det hemma hos sig kan inte du påverka (och det är inte din sak heller), mer än att prata om det med pojkarna. Det är det man gör som de ändå ser. Det är så klart jättejobbigt för pojkarna, men att det är olika regler ex klarar barnen av. Huvudsaken att de känner att de kan prata om sin mamma och älska henne även hos er, och även om de också fattar att hon beter sig konstigt. Du kan prata om hennes beteende och hur du ser på det (fast det kanske främst är Gabriels sak?), utan att tala illa om henne. (You can think whatever you want... ;-)) Var rädd om dig och Gabriel om det är så att du älskar honom! Lycka till.......!!!!!

2009-08-24 @ 09:03:32
Postat av: Jenny

jag har ju redan skrivit till dig.. men jag måste skriva igen. Jag tycker att du med all rätt får lov att säga till dom. Speciellt om dom slås!! Jag kan inte veta hur ni har det, kan bara inbilla mig hur det är. Kan också fundra på hur exet mår. I min tanke så mår hon skit av någon anledning. Kanske kom verkligenheten ikapp henne nu som ett hårt slag i ansiktet. Vad gjorde hon en gång i tiden, hur måycket sårade hon. Idag mår hon kanske skit för det hon gjorde och du får skulden. Att man inte sätter sina barn i första rummet är för mig otänkbart. Okej att försöka få dig att må skit, men sina barn??? Hur tusan tänker man då? Jag vet inte vad du ska säga eller vad du ska göra. Kanske behöver ni ta hjälp utifrån? Om inte annat så måste du och Gabriel stå enade tillsammans. Ok för dessa regler hos er, vad dom gör hos sin mamma för hon stå för. Sätt ner foten, förklara för dom (vet inte hur gamla dom är) att hos är gäller dessa regler, hos mamma andra. Detta för att ni ska kunna leva ihop. Hur du ska göra med deras mamma.. ja kvinnor kan va jävliga mot varandra. Så jag vet tyvärr inte..

2009-08-24 @ 10:29:06
Postat av: Linda

Stå på dig!!

Kanske kan du försöka dig på mer samtal med den stora grabben? Han öppnade ju sig och berättade vad som var jobbigt. Kanske har han en lösning på problemet och vill ha hjälp av er?



Inte ska de få göra precis som de vill och absolut inte slå dina fina barn!



Förstår om det känns tufft men det kommer att bli bra. Du och Gabriel måste sätta er ner och få ner tankar och regler på vad som är viktigt i ert hem och i ert gemensamma liv.



Lycka till!!

Kram

2009-08-24 @ 12:15:00
Postat av: Anna

Jag är själv uppväxt i en "styvfamilj" där båda mina föräldrar träffade nya efter skilsmässan. Det var en jobbig tid eftersom mina föräldrar nånstans kämpade med att hitta "sina" roller i hela soppan... (det har jag förstått senare) och det var därför de smutskastade varandra och deras nya partners. Det är inte lätt att vara vuxen, men det är inte heller lätt att vara barnet som måste bära på allt.

Trots allt så är det du och Gabriel som försöker skapa er ett gemensamt liv, ta hand om varandra och låt inte henne komma mellan er. Hon är bergis sotis på att hennes liv inte är så bra som ert. KRAM! /Anna

2009-08-24 @ 19:46:59
URL: http://alsjoholm.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0