Pappa Fredrik

En låt jag älskar och som har en så bra mening!
Fan bara två veckor kvar till det stora allvaret med jobb, dagis, fara och flänga börjar! Suck, kunde vara sommar året om.
//Sassolina

Jag dyker, en fin perfekt båge. Händerna klyver vattenytan, huvudet ner under, benen i ett taskigt överslag. Så är hela kroppen under, jag tar ett simtag, simmar under vattnet med öppna ögon. Ser tång, vatten och en massa annat. Jag tar mig upp över ytan, skakar vattnet ur håret. Skrattar och simmar en lång vända till. Vänder tillbaka, tar ett djupt andetag och simmar åter under vattnet. Jag älskar det, simma, simma. Jag förstår de som åker till månen. Jag fascineras av det mer eller mindre viktlösatillståndet under vattnets yta. Vattnet längs kroppen, musklerna som får arbeta. Jag häver mig upp på bryggan, kliver upp på trampolinen. Hoppar, gör en volt i luften innan jag återigen skär genom vattenytan. Hör ett: Maaaamma titta nu hoppar jag. Så en brunbränd liten lintott som hoppar rakt ut. Skrattar och frustar. Simmar och simmar. Min stora kille, som simmar 100m utan problem. Sen Hilja efter, helt blindgalen.
Sen bästa vännens tvillingtjejer, den ena hoppar som Hilja, den andra klättrar fint ned för stegen och flyter sedan runt. Bästa vännen som dyker så fint, perfekt dyk, minimalt med plask.
Så hörs ett: maaammaaaaa Hedvig kommer tulltande och kastar sig rakt ut. Skriker av lycka. Jag fångar. Gabriel efter med Elias i famnen som är fundersam. Sen Gabriels stora grabb och den lilla, båda lite reserverade för vattnet. Men så ligger vi där allihopa, guppar som små fiskar.

Sen kommer ett: du vågar aldrig hoppa från 10:an från Joa. Hon knixar med ögonen, Gabriel antar utmaningen. Joa skuttar upp i hopptornet. Dyker, två volter och sen ett perfekt nedslag igen. Gabriel tvekar, inser att han aldrig kommer kunna slå henne. Men han hoppar, snurrar i luften, vevar med armarna, ropar: titta jag flyger! Sen plask, största plasket i staden. Sen ser jag en liten kille klättra upp till 3:an, jag tycker jag känner igen honom, men utan glasögon är det svårt att se. Så hör jag Joa säga: hoppa försiktigt Lukas! Då inser jag, det är min Lukas som står där, och precis när jag ska ropa: du får inte så hoppar han, rakt ut. Blindgalna unge.

Joa lär Lukas att göra kullebyttor i vattnet, först framlänges sen baklänges. Lär honom stå på händer, hjula och leka stock. Hon har full uppmärksamhet på honom. Precis som han behöver, få vara själv, bara han med en vuxen. Gabriels grabbar står och tittar på Joa och Lukas. Nyfikna att vara med. Så säger Lukas: kom, Joa lär er med. Efter en liten stund så gör alla tre grabbarna fina kullebyttor och står på händer. Joa skrattar, spexar med tång i håret, busar och lever. Det är underbart att se. Hon kan verkligen se att de behöver få stå i centrum utan småsyskon.
Sen picnic på bergklippan, sova middag, leka, läsa, flyga drake, bada, skratta, åka båt, cykla och bara ha det bra.

Kvällen kommer. Jag nattar Hilja, Hävvan och Elias, Joas karl nattar Saga och Melina. Gabriel och Joa diskar. Sen spelar vi spel med de stora grabbarna. De slocknar i den stora sängen på övervåningen alla tre. Så fina. Sen, Joa och jag i båthuset, pratar om allt och alla, skratt och tårar. Så nära har vi aldrig varit.
Behöver jag säga att jag inte vill åka hem?????

//Sassa

Åh jag måste bara få skrika ut min glädje lite. Älskar semester, sommar, ljus, värme, regn, nyfiskade hafskräftor, räkor, jordgubbar i filen, utflykter, blommor, bad, morgondopp. Ja morgondopp är det mest fantastiska som finns. Innan frukost, gå ned till bryggan och bara dyka i. Klyva vattnet i en perfekt båge. Känna kylan om händerna, huvudet under vattnet, hela kroppen är nere. Ja sen, komma upp över ytan. Le, simma en bra bit, vända och se hur Lukas tar sats från bryggan och bara hoppar rakt ut. Efter kommer Hilja med armpuffar, hoppar, helt blindgalen. Elias och Hävvan är enna riktiga fegisar när det gäller vatten. Sitter mest i sin lilla badpool. Men i havet/sjön/mjäket, nej nej, de vägrar.

Men det är inte det jag vill skriva om, utan först: Pia fy vad avundsjuk jag blev nu, vilket upplevelse att få spela med dem!
Sen, jag har en mycket mycket god vän, Joa som jag brukar kalla henne, hon och hennes underbara familj bor grannar med oss. Vi har känt varandra länge, mycket länge, snart över 11år. Vi delar sorg och gläde, skratt och tårar, tomtgräns, äppelträd, vinbärsbuskar men framförallt har vi en sju helvetes bra vänskap. Vi kan prata om allt och då menar jag verkligen ALLT!!!!!!!!!
Hon har varit så skör på sista tiden, inte bara det att småbarnslivet sliter på henne, en stor tonåring har de med rätt mycket problem, tvillingtjejer med svår astma och fler allergier än nån jag vet. Ja det är inte enkelt. De har varit ett tag på sitt sommarställe utanför Lysekil. Vi kom dit igår. Joas karl mötte oss, trött men glad. Vi stuvade ned barn, vagn, väskor, prylar, badsaker mojjar och mojänger i båten och åkte. Väl framme hör jag ett: åh Saaaaaaaara vad jag har saknat dig. Ut kommer min bästa vän, jo jag vill faktiskt kalla henne så. Det lockiga solblekta håret som i en gloria runt skallen, iklädd ett par alldeles för stora jeans och en tröja. Vi kramas, man känner varenda litet revben på henne. SÅ tunn hon har blivit tänker jag, vad är fel. Ansiktet ser fortfarande livfullt ut men resten av kroppen, den lyser inte på samma sätt som innan. Kvällen går, barn nattas, mat äts. Efter vårt kvällsdopp sitter hon och jag i båthuset, regnet vräker ned utanför. Pratar och pratar. Så plötsligt säger hon: Sara, vi ska ha barn igen. V12, jag mår skit, J (hennes karl) är överlycklig. JAg vet inte vad jag är, allt bara snurrar. Sen kommer tårarna, vi sitter där och bölar ihop, hon och jag, jag och hon. Som så ofta förr faktist. Älskade vän! Tänk att vänskap kan göra så mycket. Men det var ingen nyhet för mig, hennes karl har skvallrat, hennes karl har bett mig att faktiskt hålla koll på henne. Jag berättade att jag redan visste. Hon blev svart i ögonen, men så ett flin som övergick till ett klingande skratt. Sen ett: det ska då vara totalt jävla omöjligt att undanhålla nått för dig! Stämmer nog, i just det fallet.
Gabriel kommer idag, det ska bli spännande, de har bara träffats ett par korta stunder innan och nu ska vi plötsligt bo ihop, de, jag, mina barn, deras barn, Garbriel och hans grabbar. Huset fullt och så Joa, min älskade Joa. Hur ska vi hinna prata om allt vi måste. Det vet jag inte.

//sassa

Ja du Carola (se kommentar till föregående inlägg), bokplanerna de ligger på is. Eller ja, iaf. tillfälligt, för det är så mycket annat man ska hinna med. Så mycket annat som tar upp dagen. Sånna där oviktiga saker, som i stunden verkar som måsten. Jag måste komma ihåg att hämta ut mer allergimediciner till Hilja, jag måste köpa skavsårsplåster, måste komma ihåg att vattna basilikan, måste komma ihåg att ringa grannen och be henne vattnat basilikan, måste ringa en av de närmsta vännerna fråga hur det gick på ultraljudet, måste byta skosnören i mina blåa keds, måste köpa nya skosnören, måste köpa nya badkläder till alla barnen, måste laga vagnen, måste ringa om försäkringar...
Men egentligen, om man bortser från allergimedicinerna och att ringa Joa om ultraljudet, vad av detta är livsnödvändigt??? Nej men precis, inget! Varför ödsla så mycket kraft, tid och ork på det. Jag trodde att jag lärt mig något om livet efter att Fredrik dog, att det är LIVET som är det viktiga inte måstena....

//Sassa

Hittade vår ingångsmarch, lite burkigt ljud dock och för genomträngande slagverk, men som den ska spelas, i brassband.


Så utgångsmarchen förståss, lika amazing as usal! Speciellet med Canadian brass, gud i himlen så bra de är.


//Sassa

Jag sitter här på Fredriks föräldrars balkong med ett glas vin och ser ut över jungfrufjärden. Stora och små båtar, med och utan segel, mindre utombordare, stora segelfartyg. Ja sen en och annan gummibåt. Ute på gräsmattan tumlar barnen runt med Annika. Hon gladast tror jag. Från köket letar sig tonerna av Hugo Alvéns Intåg i sommarhagen upp. Peter nynnar med i trumpetstämman, jag i hornstämmorna.  Ett svagt leende på läpparna. Så byts symfoniorkestern ut till blåsorkester, försiktiga slag på virvelkaggar och koskälla, en försiktig kornett som letar sig fram, ger en så välbekant känsla i magen.  Så snart full brassensemble, sen kommer resten av träblåset in. Så stämningsfullt, så bekant. Åter den där känslan i magen, den nervösa, glada, skrattande, rädda och fullständigt panikslagna på samma gång. Minnesbilder som far fram likt en film över näthinnan. En vit, frasande klänning, en smoking, en vacker bukett med blommor, vita klackskor, en fullsatt kyrka och två kyrkportar som slår upp. Ett brudpar som går in längs kyrkgången, kramaktigt tag om varandras händer, hon rädd och glad, han glad och förväntansfull. Två mammor som fäller en tår, en pappa som även han är rörd till tårar, ljust, vackert. Så tystnar musiken successivt, precis lika smygande som den startar, Sen kommer introt på Lille Bror Söderlundhs Folklig vals nr 2 upp, bilder av en bröllops vals far förbi, han och jag, jag och han. Hans ögon, hans hand i min, hans hand om min midja. Med lätta och dansanta steg far vi över golvet, han och jag. Så tonar musiken bort, bilderna försvinner och jag sitter här igen. Ett krampaktigt tag runt vigselringarna och tänker att det var tur man inte viste att döden skulle skilja oss åt så oändligt mycket tidigare än vad vi trott och tänkt.
Men jag har mina bilder, jag har mina minnen och de kommer någon aldrig kunna ta ifrån mig. De är bara mina, en förvrängd skärva av sanningen och det som varit.

//S

Lukas: mamma, varför mullrar det?
Jag: det är åska
Lukas: neeej det är guds mage som låter, han är nog hungrig, vad tror du han vill ha???
Jag: vet inte, vad tror du?
Lukas: FISKPINNAR!

Jag skrattade gott trots att jag känner mig som en överkokt kålrot! Fyra värmetrötta barn, en värmetrött mamma och framförallt en massa måsten trots semester.

"Du är så vacker för mina ögon, som tusen liljor uppå en kvist. Nu har jag kommit till den tiden att jag kan tala för dig min brist. Ensammen till att här gå och vandra gör vägen för mig oändligt lång. Men kommer lilla vännen med mig så bliver vägen oändligt kort "

//Sara

Bloggtorka, idétorka, krafttorka ja allt har varit så tort! men så fick jag idéer, skrivpuffar, ja det är bra skit det.
När jag var barn hade jag en dröm om att kunna förändra världen till det bättre. Jag ville åka till Afrika, jobba för läkare utan gränser, vaccinera barn, förlösa gravida kvinnor, dela ut kondomer, ge bromsmediciner för HIV. Men så blev det inte. Jag fastnade, jag blev kvar hemma. Men frågan är om det inte är så att jag har gjort en större förändring på barn. Det är inte bara sorg och tragik. Det finns så mycket glädje, så mycket som faktiskt går bra. Där kan jag förändra, eller i alla fall hjälpa till att förändra. Men även i de fall där det egentligen är kört, där cancern kommer att vinna. Ja där kan jag förändra, för jag kan finnas där, lyssna, ge det bästa utifrån situationen. På något sätt, kan inte förklara, är det den förändringen som känns bäst.
Jag har efter Fredriks död insett hur svårförändrad jag är, hur  man går i samma gamla banor, samma tankar, samma rutiner. Ja sen när allt det där försvinner, då måste man förändra, förändra sig själv.
Det tar tid, det går långsamt, som med alla förändringar, men det går, jag vill nog säga det. Det har gått. För nu känns det som om jag har landat, landat i förändringen. Även om sorgen, saknaden och frågan: VARFÖR! Varför han? Varför ingen annan? Nej världen är inte rationell, världen är inte logisk eller rättvis. Hade den varit det, ja då hade mitt jobb varit helt annorlunda!
//Sassa

Ibland tar livet olustiga svängar. Ibland händer oförudsedda saker som man inte trodde skulle hända. Helt plötsligt stod jag där med fyra ungar, utan karl, ett halvrenoverat hus, lån, en massa trubbel med skadestånd, rättegångar, försäkringskassan och en sorg stor som turning turso i Malmö. Men nu så fick jag spunk på alla ouppsatta lister, halvmålade väggar och trasiga trappsteg i vindstrappen. Så jag har gjort slag i saken. Men det har medfört bloggisolering, isolering tillsammans med pappa, fredriks föräldrar, Gabriel och hans pappa (trevlig prick, mer om det kommer) och några av mina syskon och framförallt, min mamma. Så nu är det fint. Alla barn har fått varsitt rum, även Gabriels, nya gardiner, nya fina hyllor. Ja det känns riktigt riktigt bra. Äntligen har jag fått det som jag vill. Gunga inne, ruschkana, kojor under sängarna, fina färger, tapeter som man kan rita på, stort lekrum, sänghimlar, funktionella hyllor och så. Det är "bara" lite lister kvar nu. Hahaha

Men nu börjar semestern snart på riktigt. Jag har måååånga fk-dagar kvar, mycket semester, så jag ska vara ledig hela sommaren, bara ha det skönt. Jag behöver det. En tung vår, på många sätt. Ett par tunga besked, sånna där som man inte vill ha men inser att man får ibland. Tungt!

// Sassa

Jag lever, men det är inte mycket mer. Vet inte vad det är, vet inte varför men det är tungt, jag är trött och gråter för allt.
/Sassa

Så kom elefanten klampandes, krossade den lilla Sara så fullt och totalt. Vet inte hur eller varför. Men allt har bara blivit så tomt, ensamt och konstigt. Jag vet inte var jag har mig själv längre? Jag vet inte vem jag är? Jag vet bara att jag är trasig, liten och ensam. Jag har världens finaste ungar. Men det räcker inte, inte nu. Det har räckt förut, vetskapen om att jag måste orka för barnens skull har fått mig att orka.
Men nu orkar jag inte. Hans röst, ord, doft, skratt, rörelser och närvaro är så påtaglig, helt plötsligt så står han där framför mig och pratar med mig fast att han inte finns. Så i ett vingslag är han borta och ensamheten blev om möjligt ännu större. Jag har min familj, jag har Gabriel, jag har Annika och Peter, jag har Joa och Johan, jag har grannar, vänner, arbetskamrater, dagisfröknar och hon i kassan på konsum, men ingen ingen ingen kan ersätta, ingen kan råda bot på tomheten, ingen kan ta bort känslan av att vara halv. Som om hälften av mig ryckts bort.

Livet har varit lite mer snorigt än vanligt. I lördags hade vi 5års kalas för Lukas, fullt ös medetslös. I söndags var jag helt färdigt, död och död. Det fick sin förklaring i måndags, vaknade med feber, hosta och halsmandlar stora som två päron. Efter att ha skjutsat barnen till dagis var det bara att förlora kampen och sova vidare. Framåt eftermiddagen insåg jag att det nog inte bara var en bonnförkylning utan jag ringde pappa. tack och looov för det. Han dök upp, hämtade barnen och skötte rulliancen. När kvällen kom hade elefanten flyttat in helt, dvs den placerade sig på mitt bröst och hoppade lite nu och då. Sen har den suttit där. Lunginflammationen blev ett faktum, amimoxen och cocillanan med....

Men nu, något piggare, något gladare och framförallt något mer i fas så känns det bra. Har dock pappa kvar heeeela veckan, så mysigt. Han skämmer bort mig ordentligt kan jag säga. Behöver kanske det. Men jag har plöjt alla vänneravvsnitt, njutit av böcker, solen, trädgården, de blommande (:O) syrenerna och av att det är VÅÅÅÅR!

Men i morgon, usch, en lång och jobbig dag. Fredriks födelsedag, jag måste, måste överleva.
//SARA

Shit, vilken vecka, vilket kaos. Efter många turer, valser och diskussioner mellan mig, plastikkirurgen, ortopeden, barnläkaren, specialistteamet, sjukgymnasten och arbetsteraputen kom vi ÄNTLIGEN till beslut (nej nej jag har inte alls varit drivade ;)) om att det visst var tajm för en operation. Hilja har visserligen fått lite handfunktion men inte så mycket som man skulle önska. Så nu är senpr i axeln och  handled förlängd. Men veckan har spenderats på mitt jobb, dvs som patienter. En mycket intressant upplevelse måste jag erkänna. Förr, i den gamla världen, var det Fredrik som fick följa med, han som fick vara den oroliga föräldern. Men nu, ja nu var det min tur, nu är det min uppgift istället. En intressant situation och upplevelse. Det blir så dubbelt, så konstigt och så främmande det är som om två världar krockar. Två världar som jag vill ha separerade. För jobbet är jobbet och barnen ja det är barnen. Men det ger mig förståelse, en teoretisk förståelse har jag, men den praktiska var bra. Att söva sitt barn inför en operation, jag kan inte ge uttryck för känslan, för desperationen, ångesten, oron, maktlösheten och tårarna. Det är horribelt, det är bakvänt och framförallt det är saker som man inte vill göra. Men allt gick så bra, såklart, varför skulle det inte göra det? Det var väl bara uppvaket som var det jobbiga, hon kräktes, kräktes och kräktes. liilla hjärtat mitt. Så tisdagskvällen sov  vi bort, jag och min stora fina flicka. Min lilla Hillija! (hon kallar sig själv så)

Så i onsdags var hon mycket piggare. Det knackar på dörren, Hilja tittar på mig och säger: tom in, ja ää här. Så det sticker in två  huvuden, två sminkade huvuden. Två clowner, två av de människorna på mitt jobb som får barnen att skratta, må bra, leka och ha roligt trots sjukdomar, död och tårar. Två av de personer på mitt jobb som jag värderar högst och som gör att jag älskar att jobba på onsdagar. De leker, skrattar och verkar ha riktigt roligt. Jag blir medragen i leken, jag får skratta, leva lite. Hilja mår som en prinsessa.
Hon får ett fint kort som hon straxt efteråt somnar med. Drömmer om dr Koko, Sigrid och Rosa. Jag däremot, jag sitter där, tittar på mitt barn, lätta, rytmiska andetga, det rödblonda håret mot kudden och de rosa kinderna. Lyckan sprider sig i magen men samtidigt kommer tårarna, reaktionstårarna. Så förlösande och bra. Nu har vi fått komma hem. Hilja förevisar sitt "stoooja plåstej" för allt och alla. Säger: ja ha en längre bit i assel, så ja kan jöja den nu, hihi. Farmor Annika tittar upprepade gånger på bandaget, hon är en tålmodig farmor. jag däremot, jag är rastlös, stirrig och lättretad. För jag saknar, för jag har så ont i mitt hjärta.


Jag är hos dig igen
Jag försvann ett tag på vägen
Men jag saknade dina sinnen
Det har varit tungt och grått
Jag är frusen än
När livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
Och som du kanske redan vet
Jag är oslagbar
Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder

Du är sval sen blir du het
Du har känslorna kvar
Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer
Du har dina moln
 Och jag kan inte skingra dom
Kan inte låta dom va´
Jag har mina ord
Som du sa
Som du kanske redan hört
Jag blir aldrig klar
Du sluter dina ådror om du sätter dig och väntar
Som du redan har berört
Här är glimmande dar
Välsignade december står för dörr´n och livet längtar

Som du kanske redan sett
Första snö´n kom inatt
Nu flyttar vi med fåglarna som trotsar Atlanten
Har du hittat rätt? Kan du höra ditt skratt?
Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?
Vi vinner ingen tid Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Jag är hos dig igen
Som du kanske redan hört

//SAra

Jag har de senaste dagarna plöjt Mian Lodalens Dårens dotter, hänförd, fascinerad, arg och samtidigt så otroligt road. Hon skriver med en sån otrolig lättja, distans men ändå så allvarligt. Hon beskriver så väl det Jönköping jag växte upp i, även att hon är 10år äldre än mig, så fanns resterna kvar när jag växte upp. Hon tar mig med  tillbaka till min bardom, till husen, Vättern, dialekten som fortfarande hänger kvar, trots att jag snart bott större delen av mitt liv utanför Jönköping. Meningarna med romani behöver jag inte läsa översättningen, till ord som kollavonne (strumpa), piloduck (bakfylla), lakk (arg), gullotoj (godsaker), lakan (1000kr), latjo, jiddra, stabben, katig och att stesa sig. Det är ord som jag använder själv ibland. Jag kan höra min mamma ropa: men Sara, sluta stesa dig, eller Sara, sluta jiddra så. Allt blir så påtagligt. Minnen, födelsedagar, sommaravslutningar, vårkonserter och namnsdagsfikan far förbi i minnet. Ett stort leende på läpparna, så barnsligt ovetande om vad som komma skulle.

Födelsedagen i fredags var fin, några få paket, falsksång och senare även tårta. Jag gillar det, jag trivs med det enkla. Behöver inte så mycket saker, har mina fina barn, mitt hus, min katt, min underbara familj och mina vänner. Idag när Annika och Peter kom med barnen så födelsedagsfikade vi, öppande fler paket, Hedvig var som besatt, skulle vara med och öppna alla paket och blev riktigt förbannad för att hon inte fick några.
Dagen blev bra trotsallt, trots att det är min och Fredriks bröllopsdag. Jag försöker att fokusera på annat, tänka på det braiga, men det är svårt.  Jag stod länge i morse och bara tittade ut på solen, de utslagna björkarna, vitsipporna och gulvivorna som precis börjat komma upp ur rabatten. Då slog det första på björkarna ut och våren kändes långt borta. Handen runt halsbandet med vigselringarna, tårarna rinnande längs kinderna och Gabriels: Sara, vad är det?
Jag försökte förklara, han strök mig över kinden och sa som vanligt inget. Det retar mig, hans tystnad som ger mig lugn, ro och harmoni.

Nu sitter jag här, lyssnar på barnen som sover, tänker på Fredrik, min syster D som lägger fram sitt exjobb i morgon långt bort i USA och så otroligt jävla medveten om att jag är otroligt patetisk just nu.
//Sassa

"Allt har börjat, marken lyser
Känn hur hjärtat slår
Luften ångar, som den andas
Vilken skillnad mot igår

Hjärtat bankar, allt är stilla
häggens doft så stark
Gräset rör sig, mycket långsamt
över vårlig mark

Se på hagtornets, små knoppar
lysande i allt det grå
Och den ljuva mandelblommen
KAttfötter, så små, så små

Träden grönskar, göken ropar
Svalorna kom hit igår
HAvet bländar, som en spegel
Ofattbart att det är vår"


Jag älskar doftten av hägg, ljuset, skratten, solen ja energin. Det är så härligt, har jobbat klart för veckan och har lånat ut alla barnen till farmor Annika ett par dagar. Gabriels barn är hos sin mamma så Gabriel och jag har tid för varandra, för oss och så. Känns lite undligt, men jag har plockat fram mitt gamla fiskgryterecept, kokat bulljong på räkskalen, fixat och donat. Så skönt, att få egentiden.
I morgon, ja då ska jag, nej vi, hem till grannarna på valborgsfest. Sen på söndag så kommer Annika och barnen, underbart!
Men först, stääääda! hihi

Jag och Lukas satt härrom kvällen och pratade lite om döden, livet och kärlek. Det är svårt för en femåring att förstå det där med död, kärlek och livet. Ett av barnen på dagis skulle fått ett syskon men barnet dog i magen, det är visserligen ett tag sedan, men det har satt spår i Lukas. Han frågar så mycket, varför var det tvunget att dö? Får små barn dö? Varför dog E:s bebis? osv. Så svåra frågor att svara på men så naturliga. Sen kom den, frågan man väntar på; men du mamma, hur kommer bebisen in i magen egentligen??
Jag försökte berätta, säga som det är, i mamman finns ett ägg och i pappan finns en liten liten spermie och när sperminen och ägget träffas i mammans mage så klumpar de ihop sig oc bildar de första delarna till en bebis. Sen delar sig den lilla klumpen många gånger, en del blir huvud, en blir mage etc. Han nickade och hade  tankevecket kvar i pannan. En kort stund senare kom han och sa: men mamma, hur kommer spermien in i mamman....
Det blev lite jobbigare att förklara. Men jag plockade fram ett par böcker ur bokhyllan, Så blev jag till är en underbart bra bok när man ska förklara sex för små barn. Vi läste, tittade och försökte förstå. Han kliade sig i huvudet, sa: men mamma hur blir det två bebisar då?
Så då blev det mer pedagogiska bilder, extra ägg, extra delningar osv på löpande band. Han rynkade pannan vid ett flertal tillfällen min stora grabb. Sen kom naturligtvis diskusionen upp på ett föräldramöte på dagis, hur pratar man om sex med sina barn. Jag sa rätt ut: jag tycker att man ska berätta som det är, inte hymla, inte ljuga, utan berätta på deras nivå. Herregud, det är väl inte så svårt. Uppenbarligen. Det utbröt världens diskussion. MEn jag står fortfarande fast vid att är man så mogen att man frågar hur bebisar blir till så är man mogen att höra svaret. Att då säga att de kommer in genom munnen eller när pappa pussar mamma så gör man bort sig för all framtid. För då kommer man INTE få pussas.

Efter allt sexprat (hihihi) så säger han: mamma, är du inte kär i pappa???? Jag satt där, perplex, vad svarar man? Joo, men han är ju död? Eller nej, fast det är ju inte sant, för jag älskar ju fortfarande Fredrik, bara det att han inte finns här. Äsch, det blev krångligt och många tårar. Sen när vi pratat om pappor, Gabriel, Fredrik, osv så säger han något som gör så ont: om du fick välja då, mellan pappa och Gabriel?
Ja du lille son, vad hade jag valt egentligen. Jag  svarade diplomatiskt att jag hade nog valt att Fredrik skulle leva men nu fick jag inte välja så därför är jag glad att jag har träffat Gabriel. Men egentligen, frågan är, vad hade jag valt???
För visst, jag önskar att Fredrik inte vore död, att han vore här och tillsammans med mig och barnen. Men å andra sidan, jag vet inte, jag har lärt mig så mycket om mig själv, om livet, om sorg och saknad, det har varit gott för mig. Jag kastades in i ett totalt kaos med ett enormt mörker. Jag börjar hitta ut, se slutet, ljuset på andra sidan. Ja det har varit bra för mig att se saker i ett annat perspektiv. Gabriel har varit en stor del i att jag faktiskt kan se nyktert på vissa saker, att jag orkat gå vidare och inse, jag har så mycket kvar av livet och måste leva det nu. Jag vill inte vara utan min och Gabriels  kärlek och vänskap. Men frågan återstår, vad hade jag valt? Fast  å andra sidan, varför funderar jag, jag behöver ju inte välja. Jag behöver inte ta ställning, för Fredrik har den största platsen i mitt hjärta, han finns där. Gabriel finns brevid mig, han står för värmen, skrattet, närheten och det levande. Men Fredrik är fortfarnade min bästa vän, det är med honom jag resonerar, diskuterar i tanken.

Jag vet att det låter fånigt, men jag tänker ofta; undra vad Fredrik hade sagt om detta, eller faan det hade jag velat berätta för Fredrik. Men sorgen och saknaden är inte lika enträgen längre, inte lika smärtsam. Den är bara.
För att citera en mycket erfaren människa jag träffat i mitt jobb: Sorgen gröper ur hjärtat successivt för att ge plats åt glädjen när glädjens tid kommer. Mitt hjärta måste vara tomt, så mycket som sorgen grävt ur, och nu, ja det finns plats för glädje istället.
Det är en så fin bild, så användbar.

Nej nu ska jag stoppa mig själv i säng. Det är en lång vecka som kommer, förhoppningsvis mindre smärtsam och mera glädjefylld. Men jag vet inte, jag hoppas bara och det är det ända jag kan göra.

//Sara

Ja ni har så rätt, jag sviker ingen, jag vet  egentligen men när känslorna får styra så blir det så, då kommer de tankarna. När logiken styr är det så självklart att jag inte sviker någon.

Det har varit en tung vecka. Jag vill egentligen inte skriva om mitt jobb, jag vill inte riskera att någon känner igen sig. Jobb är jobb och det som händer där stannar där. Men jag måste bara lyfta på locket, tankarna gör mig galen. Jag hatar det, hatar, hatar och åter hatar, att sitta där, inse att loppet är kört, att man står så jävla maktlös återigen. Att behöva grusa alla livets förhoppningar för en hel familj. Behöva säga det man aldrig vill säga; att det inte finns något mer att göra, att det inte finns bot, att loppet är kört. Jag hatar det, det har varit alldeles för många såna samtal denna veckan. Men idag, ja idag tog det priset. När man för 3:e gången samma dagen ser ett barn dö, ja då blir man påverkad. Man blir tacksam för det liv man har och får, men framförallt man blir så arg. Arg för att livet är orättvist, för barn ska inte dö. Barn ska leva. Tårarna trillar och man känner sig så dum och maktlös. Varför? Varför? Borde jag ha....? Ja den sista tanken är den som stör mest, vad borde jag gjort annorlunda, hur skulle jagf tänkt? Hur skulle jag ha aggerat?
Allt det där, alla tankar på hur man skulle gjort för att förhindra det inträffade, gör mig trött och påverkad. Egentligen hade jag bara velat åka hem, slänga mig io soffan, se på snyftfilm och äta glass. Nu blev det inte så. För första gången på år och dagar känner jag mig riktgit riktigt ensam. Inte ensamensam som ensamheten efter Fredrik. Utan bara ensam på nått vänster. Gabriel är i USA på nån medicinteknikstjollahoppkonferens och jag saknar honom. Eller, kanske snarare, hade behövt någon som får mig att tänka klart och det gör han.

Var börjar man? Hur förklarar man? Vad säger man?
Jag har försökt formulera mig länge nu. Jag vet vad jag vill, vad jag vill säga, men det går inte. Det är inte så det brukar vara, det är inte Sara, nej ordfattighet och skrivkramp är inget jag  brukar drabbas av och svårt att sätta ord på känslorna kan jag inte stava till. Men nu fastnar orden i halsen, de finns i hjärnan som lösryckta ord, som halva meningar, men sen, ja signalerna går inte fram till händerna, det kommer inte ut något. Jag vet inte, är det för att jag tvingas byta spår i bloggen, flytta fokuset från det som är lätt att skriva om till det som är svårt som gör att jag får fingerhäfta (motsvarighet till tunghäfta)? Jag vet faktistk inte, det är mest bara lösa teorier.

Jag har så  länge velat berätta, velat skrika ut glädjen och lyckan men så har den lilla rösten viskat: Sara, gå inte händelserna i förväg, hoppas inget, säg inget, ta det  lugnt och försök andas. Men nu, jag tror att det är dags. Alla vänner vet, familjen har vetat länge, nu är det er tur. Fast jag tror att några av er som läst länge anar och kanske tom har fattat. Men det är så svårt, var och hur börjar man?
Med den där föreläsningen för snart 6 månader sen kanske? Jag vet inte, allt blir så konstigt. Försöka återberätta något som  jag då inte förstod var första dagen på resten av mitt liv är svårt. Skulle jag filmat föreläsningarna och sen tittat på dem i efterhand utan att veta vilken som var vilken hade jag inte kunnat särskilja denna. Nej, samma upplägg, samma förlopp och ungefär samma frågor.
 Det som skiljer är det som hände sen, efter att jag stängt av dator, tackat för mig och plockat ihop. Med datorn hängandes på axeln och jackan på armen gick jag mot bilen. Halvägs ut genom dörren hör jag  en röst ropa Sara. Jag vänder mig om och där framfför mig står en man med de grönaste ögon och intensivaste blick jag någonsin sett.  Han ler och säger: du jag vill bara säga att du var skitbra, tack för att du förgyllde min förmiddag.  Vi fortsatte vårt  samtal, vad det handlar om har jag glömt, men mitt i allt ringer min telefon jag ursäktar mig och svarar. Vi skiljs åt och där hade det kunnat sluta, men nu gjorde det inte det.

En månad senare så var jag på afterwork med jobbet och när jag sen ska köra hem (jag drack bara vatten) så ser jag att någon repat lacken på bildörren på högra sidan. Jag svär och blir riktigt irriterad men ser sen den lilla lappen som ligger under vindrutetorkaren: Jag ber så himla mycket om ursäkt för att jag repade din bil, ring mig så löser vi det ekonomiska. Jag stoppar lappen i byxfickan och åker hem.
Jag ringer, tycker rösten låter bekant men tänker inte mer på det. Självklart blir det något krux och jag måste få papper påskrivna. Så jag åker med Hävvan och Elias i släptåg hem till honom och där står han, med ögon så gröna och en blick så intensiv. Kalla det slump, öde eller gudsfinger det spelar ingen roll. För där, då, det sa nog klick, eller kanske  tjingtjong eller så. Vi fortsatte prata och ja, sen tätnade kontakterna, sms, mail, biobesök och så. Han var nog mer intresserad än vad han gav sken av. Jag såg det mest som en vänskap, någon att  dela tankar och erfarenheter med. Men så där i november när vi gemensamt har julpysslat med våra sex ungar (han har två grabbar, 5 & 6år), barnen har somnat och vi sitter med en flaska vin, pratar om allt och inget, då hände något. En liten rörelse, luft som vibrerar, en lätt beröring, två tår som snuddar vid varandra, en blick som rubbar min existens och får mig att falla. Det som varit en fin vänskap övergick till att bli en obeskrivbar kärlek. Det skrämde mig då, det skrämmer mig nu. Att jag faktiskt är kär, att jag trivs så oerhört bra i hans sällskap, att våra barn trivs tillsammans, att han vill ha mig. Nej det är inte rätt. Jag vet att ni kommer tycka det är konstigt men det känns som jag sviker Fredrik, som om jag bara förringar allt vi en gång hade.
Jag är så ambivalent, känslorna växlar, från obeskrivbar glädje och lycka till enorma skuldkänslor. Kärlek är svårt, jag vet, stor kärlek och stora tilldragelser innebär en stor risk och för att kunna bedöma framgång måste man jämföra dit man nådde med vad man fick ge upp.....
Är det så, att jag givit upp, det känns så, som om jag förlorat mig själv och blivit så mycket mer ensam. Ja för jag var inte galen förr, jag var rationell, men nu, ja nu är jag galen!

//Sara

Ju längre tiden går, desto mer inser jag hur mycket jag är beroende av tid för mig själv, tid där jag kan gråta, tid då jag kan tänka, fundera och vara för mig själv. I kväll är en sådan kväll då jag bara behöver vara för mig själv. Alltid samma koncept. Tända ljus, en varm filt och en stor kopp the som skänker harmoni, lugn och en bra känsla i magen. Bachs första cello suite i G dur, Faures requiem, Lars-Erik Larssons liten serenad för stråkare, och Ferströms adagio för blåskvintett sveper in mig i en filt av välbehag. Tankarna följer musiken, flyger lätt iväg, försvinner bort som en fläkt. Jag grubblar inte, jag stannar inte kvar i tankarna jag tänker bara kortvarigt. Musiken får mig att andas, känna och landa. Jag mår väl för jag har tid för mig själv.  Jag har alltid behövt den, den egna tiden, tiden med musiken, tiden med tankarna, tiden för mig själv.
 Jag vet att min gud sitter här intill, håller mig i handen, leder mig framåt, låter mig välja, tröstar och är den som inger hopp och lust. Jag vet att det inte har med varken jesus, kyrkan eller så att göra. Nej min tro, den är bara min. Min gud finns i musiken, i ljusskenet, i mina barn, i min tanke.
Tankarna snuddar vid tacksamheten, tacksamheten över att jag får leva, har så otroligt fina barn, en familj, ett jobb, ett liv. Att jag känner, tänker, älskar och gråter. Att jag finns!
Fundera lite extra på vad ni är tacksamma för, vad ni värdesätter i livet. Det kan utan att ni anar det försvinna på ett trollslag, det kan sluta existera, det kan gå sönder och göra ont. Men att värdesätta det man har, att säga: jag är glad att du finns etc. gör det hela så mycket enklare då något går fel. Att sätta ord på känslor och tankar, det vinner vi så mycket på.
Jag försöker lära mina barn det, säg vad du tänker och känner, säg att det gör ont, låt känslorna ta plats. För de behöver ta plats. Var inte rädd, det gör ont, men det behöver få göra ont.

Jag ska hålla fast vid mina ljusa och vackra minnen av Fredrik i kväll, han sitter där brevid min Gud och finns alltid. Hans andedräkt, hans lukt och hans skratt, det finns innom mig och i våra barn. Det gör mig gott att faktistk inse det.

// Sara