Pappa Fredrik

Var börjar man? Hur förklarar man? Vad säger man?
Jag har försökt formulera mig länge nu. Jag vet vad jag vill, vad jag vill säga, men det går inte. Det är inte så det brukar vara, det är inte Sara, nej ordfattighet och skrivkramp är inget jag  brukar drabbas av och svårt att sätta ord på känslorna kan jag inte stava till. Men nu fastnar orden i halsen, de finns i hjärnan som lösryckta ord, som halva meningar, men sen, ja signalerna går inte fram till händerna, det kommer inte ut något. Jag vet inte, är det för att jag tvingas byta spår i bloggen, flytta fokuset från det som är lätt att skriva om till det som är svårt som gör att jag får fingerhäfta (motsvarighet till tunghäfta)? Jag vet faktistk inte, det är mest bara lösa teorier.

Jag har så  länge velat berätta, velat skrika ut glädjen och lyckan men så har den lilla rösten viskat: Sara, gå inte händelserna i förväg, hoppas inget, säg inget, ta det  lugnt och försök andas. Men nu, jag tror att det är dags. Alla vänner vet, familjen har vetat länge, nu är det er tur. Fast jag tror att några av er som läst länge anar och kanske tom har fattat. Men det är så svårt, var och hur börjar man?
Med den där föreläsningen för snart 6 månader sen kanske? Jag vet inte, allt blir så konstigt. Försöka återberätta något som  jag då inte förstod var första dagen på resten av mitt liv är svårt. Skulle jag filmat föreläsningarna och sen tittat på dem i efterhand utan att veta vilken som var vilken hade jag inte kunnat särskilja denna. Nej, samma upplägg, samma förlopp och ungefär samma frågor.
 Det som skiljer är det som hände sen, efter att jag stängt av dator, tackat för mig och plockat ihop. Med datorn hängandes på axeln och jackan på armen gick jag mot bilen. Halvägs ut genom dörren hör jag  en röst ropa Sara. Jag vänder mig om och där framfför mig står en man med de grönaste ögon och intensivaste blick jag någonsin sett.  Han ler och säger: du jag vill bara säga att du var skitbra, tack för att du förgyllde min förmiddag.  Vi fortsatte vårt  samtal, vad det handlar om har jag glömt, men mitt i allt ringer min telefon jag ursäktar mig och svarar. Vi skiljs åt och där hade det kunnat sluta, men nu gjorde det inte det.

En månad senare så var jag på afterwork med jobbet och när jag sen ska köra hem (jag drack bara vatten) så ser jag att någon repat lacken på bildörren på högra sidan. Jag svär och blir riktigt irriterad men ser sen den lilla lappen som ligger under vindrutetorkaren: Jag ber så himla mycket om ursäkt för att jag repade din bil, ring mig så löser vi det ekonomiska. Jag stoppar lappen i byxfickan och åker hem.
Jag ringer, tycker rösten låter bekant men tänker inte mer på det. Självklart blir det något krux och jag måste få papper påskrivna. Så jag åker med Hävvan och Elias i släptåg hem till honom och där står han, med ögon så gröna och en blick så intensiv. Kalla det slump, öde eller gudsfinger det spelar ingen roll. För där, då, det sa nog klick, eller kanske  tjingtjong eller så. Vi fortsatte prata och ja, sen tätnade kontakterna, sms, mail, biobesök och så. Han var nog mer intresserad än vad han gav sken av. Jag såg det mest som en vänskap, någon att  dela tankar och erfarenheter med. Men så där i november när vi gemensamt har julpysslat med våra sex ungar (han har två grabbar, 5 & 6år), barnen har somnat och vi sitter med en flaska vin, pratar om allt och inget, då hände något. En liten rörelse, luft som vibrerar, en lätt beröring, två tår som snuddar vid varandra, en blick som rubbar min existens och får mig att falla. Det som varit en fin vänskap övergick till att bli en obeskrivbar kärlek. Det skrämde mig då, det skrämmer mig nu. Att jag faktiskt är kär, att jag trivs så oerhört bra i hans sällskap, att våra barn trivs tillsammans, att han vill ha mig. Nej det är inte rätt. Jag vet att ni kommer tycka det är konstigt men det känns som jag sviker Fredrik, som om jag bara förringar allt vi en gång hade.
Jag är så ambivalent, känslorna växlar, från obeskrivbar glädje och lycka till enorma skuldkänslor. Kärlek är svårt, jag vet, stor kärlek och stora tilldragelser innebär en stor risk och för att kunna bedöma framgång måste man jämföra dit man nådde med vad man fick ge upp.....
Är det så, att jag givit upp, det känns så, som om jag förlorat mig själv och blivit så mycket mer ensam. Ja för jag var inte galen förr, jag var rationell, men nu, ja nu är jag galen!

//Sara