Dårens dotter

Jag har de senaste dagarna plöjt Mian Lodalens Dårens dotter, hänförd, fascinerad, arg och samtidigt så otroligt road. Hon skriver med en sån otrolig lättja, distans men ändå så allvarligt. Hon beskriver så väl det Jönköping jag växte upp i, även att hon är 10år äldre än mig, så fanns resterna kvar när jag växte upp. Hon tar mig med  tillbaka till min bardom, till husen, Vättern, dialekten som fortfarande hänger kvar, trots att jag snart bott större delen av mitt liv utanför Jönköping. Meningarna med romani behöver jag inte läsa översättningen, till ord som kollavonne (strumpa), piloduck (bakfylla), lakk (arg), gullotoj (godsaker), lakan (1000kr), latjo, jiddra, stabben, katig och att stesa sig. Det är ord som jag använder själv ibland. Jag kan höra min mamma ropa: men Sara, sluta stesa dig, eller Sara, sluta jiddra så. Allt blir så påtagligt. Minnen, födelsedagar, sommaravslutningar, vårkonserter och namnsdagsfikan far förbi i minnet. Ett stort leende på läpparna, så barnsligt ovetande om vad som komma skulle.

Födelsedagen i fredags var fin, några få paket, falsksång och senare även tårta. Jag gillar det, jag trivs med det enkla. Behöver inte så mycket saker, har mina fina barn, mitt hus, min katt, min underbara familj och mina vänner. Idag när Annika och Peter kom med barnen så födelsedagsfikade vi, öppande fler paket, Hedvig var som besatt, skulle vara med och öppna alla paket och blev riktigt förbannad för att hon inte fick några.
Dagen blev bra trotsallt, trots att det är min och Fredriks bröllopsdag. Jag försöker att fokusera på annat, tänka på det braiga, men det är svårt.  Jag stod länge i morse och bara tittade ut på solen, de utslagna björkarna, vitsipporna och gulvivorna som precis börjat komma upp ur rabatten. Då slog det första på björkarna ut och våren kändes långt borta. Handen runt halsbandet med vigselringarna, tårarna rinnande längs kinderna och Gabriels: Sara, vad är det?
Jag försökte förklara, han strök mig över kinden och sa som vanligt inget. Det retar mig, hans tystnad som ger mig lugn, ro och harmoni.

Nu sitter jag här, lyssnar på barnen som sover, tänker på Fredrik, min syster D som lägger fram sitt exjobb i morgon långt bort i USA och så otroligt jävla medveten om att jag är otroligt patetisk just nu.
//Sassa

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0