Ni har så rätt
Ja ni har så rätt, jag sviker ingen, jag vet egentligen men när känslorna får styra så blir det så, då kommer de tankarna. När logiken styr är det så självklart att jag inte sviker någon.
Det har varit en tung vecka. Jag vill egentligen inte skriva om mitt jobb, jag vill inte riskera att någon känner igen sig. Jobb är jobb och det som händer där stannar där. Men jag måste bara lyfta på locket, tankarna gör mig galen. Jag hatar det, hatar, hatar och åter hatar, att sitta där, inse att loppet är kört, att man står så jävla maktlös återigen. Att behöva grusa alla livets förhoppningar för en hel familj. Behöva säga det man aldrig vill säga; att det inte finns något mer att göra, att det inte finns bot, att loppet är kört. Jag hatar det, det har varit alldeles för många såna samtal denna veckan. Men idag, ja idag tog det priset. När man för 3:e gången samma dagen ser ett barn dö, ja då blir man påverkad. Man blir tacksam för det liv man har och får, men framförallt man blir så arg. Arg för att livet är orättvist, för barn ska inte dö. Barn ska leva. Tårarna trillar och man känner sig så dum och maktlös. Varför? Varför? Borde jag ha....? Ja den sista tanken är den som stör mest, vad borde jag gjort annorlunda, hur skulle jagf tänkt? Hur skulle jag ha aggerat?
Allt det där, alla tankar på hur man skulle gjort för att förhindra det inträffade, gör mig trött och påverkad. Egentligen hade jag bara velat åka hem, slänga mig io soffan, se på snyftfilm och äta glass. Nu blev det inte så. För första gången på år och dagar känner jag mig riktgit riktigt ensam. Inte ensamensam som ensamheten efter Fredrik. Utan bara ensam på nått vänster. Gabriel är i USA på nån medicinteknikstjollahoppkonferens och jag saknar honom. Eller, kanske snarare, hade behövt någon som får mig att tänka klart och det gör han.
Det har varit en tung vecka. Jag vill egentligen inte skriva om mitt jobb, jag vill inte riskera att någon känner igen sig. Jobb är jobb och det som händer där stannar där. Men jag måste bara lyfta på locket, tankarna gör mig galen. Jag hatar det, hatar, hatar och åter hatar, att sitta där, inse att loppet är kört, att man står så jävla maktlös återigen. Att behöva grusa alla livets förhoppningar för en hel familj. Behöva säga det man aldrig vill säga; att det inte finns något mer att göra, att det inte finns bot, att loppet är kört. Jag hatar det, det har varit alldeles för många såna samtal denna veckan. Men idag, ja idag tog det priset. När man för 3:e gången samma dagen ser ett barn dö, ja då blir man påverkad. Man blir tacksam för det liv man har och får, men framförallt man blir så arg. Arg för att livet är orättvist, för barn ska inte dö. Barn ska leva. Tårarna trillar och man känner sig så dum och maktlös. Varför? Varför? Borde jag ha....? Ja den sista tanken är den som stör mest, vad borde jag gjort annorlunda, hur skulle jagf tänkt? Hur skulle jag ha aggerat?
Allt det där, alla tankar på hur man skulle gjort för att förhindra det inträffade, gör mig trött och påverkad. Egentligen hade jag bara velat åka hem, slänga mig io soffan, se på snyftfilm och äta glass. Nu blev det inte så. För första gången på år och dagar känner jag mig riktgit riktigt ensam. Inte ensamensam som ensamheten efter Fredrik. Utan bara ensam på nått vänster. Gabriel är i USA på nån medicinteknikstjollahoppkonferens och jag saknar honom. Eller, kanske snarare, hade behövt någon som får mig att tänka klart och det gör han.
Kommentarer
Trackback
