Men om du fick välja?????

Jag och Lukas satt härrom kvällen och pratade lite om döden, livet och kärlek. Det är svårt för en femåring att förstå det där med död, kärlek och livet. Ett av barnen på dagis skulle fått ett syskon men barnet dog i magen, det är visserligen ett tag sedan, men det har satt spår i Lukas. Han frågar så mycket, varför var det tvunget att dö? Får små barn dö? Varför dog E:s bebis? osv. Så svåra frågor att svara på men så naturliga. Sen kom den, frågan man väntar på; men du mamma, hur kommer bebisen in i magen egentligen??
Jag försökte berätta, säga som det är, i mamman finns ett ägg och i pappan finns en liten liten spermie och när sperminen och ägget träffas i mammans mage så klumpar de ihop sig oc bildar de första delarna till en bebis. Sen delar sig den lilla klumpen många gånger, en del blir huvud, en blir mage etc. Han nickade och hade  tankevecket kvar i pannan. En kort stund senare kom han och sa: men mamma, hur kommer spermien in i mamman....
Det blev lite jobbigare att förklara. Men jag plockade fram ett par böcker ur bokhyllan, Så blev jag till är en underbart bra bok när man ska förklara sex för små barn. Vi läste, tittade och försökte förstå. Han kliade sig i huvudet, sa: men mamma hur blir det två bebisar då?
Så då blev det mer pedagogiska bilder, extra ägg, extra delningar osv på löpande band. Han rynkade pannan vid ett flertal tillfällen min stora grabb. Sen kom naturligtvis diskusionen upp på ett föräldramöte på dagis, hur pratar man om sex med sina barn. Jag sa rätt ut: jag tycker att man ska berätta som det är, inte hymla, inte ljuga, utan berätta på deras nivå. Herregud, det är väl inte så svårt. Uppenbarligen. Det utbröt världens diskussion. MEn jag står fortfarande fast vid att är man så mogen att man frågar hur bebisar blir till så är man mogen att höra svaret. Att då säga att de kommer in genom munnen eller när pappa pussar mamma så gör man bort sig för all framtid. För då kommer man INTE få pussas.

Efter allt sexprat (hihihi) så säger han: mamma, är du inte kär i pappa???? Jag satt där, perplex, vad svarar man? Joo, men han är ju död? Eller nej, fast det är ju inte sant, för jag älskar ju fortfarande Fredrik, bara det att han inte finns här. Äsch, det blev krångligt och många tårar. Sen när vi pratat om pappor, Gabriel, Fredrik, osv så säger han något som gör så ont: om du fick välja då, mellan pappa och Gabriel?
Ja du lille son, vad hade jag valt egentligen. Jag  svarade diplomatiskt att jag hade nog valt att Fredrik skulle leva men nu fick jag inte välja så därför är jag glad att jag har träffat Gabriel. Men egentligen, frågan är, vad hade jag valt???
För visst, jag önskar att Fredrik inte vore död, att han vore här och tillsammans med mig och barnen. Men å andra sidan, jag vet inte, jag har lärt mig så mycket om mig själv, om livet, om sorg och saknad, det har varit gott för mig. Jag kastades in i ett totalt kaos med ett enormt mörker. Jag börjar hitta ut, se slutet, ljuset på andra sidan. Ja det har varit bra för mig att se saker i ett annat perspektiv. Gabriel har varit en stor del i att jag faktiskt kan se nyktert på vissa saker, att jag orkat gå vidare och inse, jag har så mycket kvar av livet och måste leva det nu. Jag vill inte vara utan min och Gabriels  kärlek och vänskap. Men frågan återstår, vad hade jag valt? Fast  å andra sidan, varför funderar jag, jag behöver ju inte välja. Jag behöver inte ta ställning, för Fredrik har den största platsen i mitt hjärta, han finns där. Gabriel finns brevid mig, han står för värmen, skrattet, närheten och det levande. Men Fredrik är fortfarnade min bästa vän, det är med honom jag resonerar, diskuterar i tanken.

Jag vet att det låter fånigt, men jag tänker ofta; undra vad Fredrik hade sagt om detta, eller faan det hade jag velat berätta för Fredrik. Men sorgen och saknaden är inte lika enträgen längre, inte lika smärtsam. Den är bara.
För att citera en mycket erfaren människa jag träffat i mitt jobb: Sorgen gröper ur hjärtat successivt för att ge plats åt glädjen när glädjens tid kommer. Mitt hjärta måste vara tomt, så mycket som sorgen grävt ur, och nu, ja det finns plats för glädje istället.
Det är en så fin bild, så användbar.

Nej nu ska jag stoppa mig själv i säng. Det är en lång vecka som kommer, förhoppningsvis mindre smärtsam och mera glädjefylld. Men jag vet inte, jag hoppas bara och det är det ända jag kan göra.

//Sara

Kommentarer
Postat av: Blindness

Du är så klok och dina barn kommer att växa upp kloka och smarta!! Eloge till dig!!

2009-04-20 @ 21:24:49
URL: http://zecretzz.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0