Pappa Fredrik

Post-election syndrome är nog dagens ord. Besvikelse kanske är det bästa uttrycket för min känsla. Eller kanske lite dagen efter, håglöshet. Känslan av att kampen går vidare är påtaglig. Jag vet att jag inte borde outa min politiska åsikt. Men jag tror inte att det spelar någon roll längre. Jag har sitter här med tekoppen i handen, i rödrutigapyamasbrallor och skitigt hår och förstår inte längre. Var tog tanken på människans fria värde och allas lika värde tog vägen. Var är humanismen i Svergie?
Vad spelar det för roll om du heter Mohammed eller Frida? Om du har ljus hy och blont hår, eller svart hår och brun hy? Om du har gröna eller blå skor? Om du är man eller kvinna? Ingen, alla är människor. Alla har rätt till trygghet, tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Tänk om vi kunde tänka så, att vi skulle dela allt lika. Ja någonstans längst inne är jag kommunist. Men, ett mycket stort men, det kommer aldrig fungera med kommunism. Det vet vi redan. Men jag är så outgrundligt besviken. Besviken på männskligheten.

Jag vet att vi lever i en demkorati, att alla har rätt att tycka och tänka. Det är själva grundvalen i en demokrati. Det bästa är logiskt att bemöta med bra, genomtänkt argument. Men jag vet också att man sällan ger upp sina grundläggande värderingar. Jag har ont i magen. Jag vill inte att människor som tycker att sänkt abortgräns är bra, ogillar invandrare och är sprunga ur rasismen ska styra min vardag.

Min mamma och pappa har varit här i helgen. Min mamma skrattade igår, när hon såg min ilska och frustration. Påminde mig om dagen efter kärnkraftsomröstningen. Sara 9år, ståendes i köket och vråla: Alla är ju korkade, hur kan man rösta för kärnkraft. Det kommer förstöra mitt liv.
Jag minns, jag skrattar och vet, att mitt engagemang aldrig kommer ta slut. Hopplösheten till trots, kampen går vidare. Kampen för allas lika värdigheter, mänskliga rättigheter. Jag minns hur min politiskt aktiva morfar tog mig i knät, berättade om demokrati, allas lika värdighet, allas rättigheter och socialdemokratin. Att om man har det gott ställt, har man pengar, måste man dela med sig. Att alla måste hjälpas åt att ta hand om de svagaste i världen. Att det är vår förbannade plikt. Min morfar var otrolig. Han hade blivit besviken idag. Han hade aldrig klarat det. Jag är glad att han aldrig fick uppleva detta.
Men det som gör ondast är att var 5:e människa väljer att inte utnyttja sin röst. Den demokratiska plikten/rättigheten. Det finns människor som dödar för den rättigheten!!!

// Sara

Idag har den lyriska känslan övergått till tvivel. Tvivel på mig själv. Tvivel på allt och alla. JAg vet att jag egentligen borde gå en lång promenad, njuta av höstsolen, dricka mitt eftermiddagste i trädgården. Men jag ligger i soffan istället, tittar på meningslös tv, ser hur änglatofflorna sprider sig i huset, hur disken tar över i köket. Men jag gör inget. Jag ignorerar det, jag får dåligt samvete. Så spelar jag min roll, min martyrroll. Hon med dåligt samvete. Istället för att säga till mig själv: Sara, du är bra!

Jag förbannar som vanligt min duktighet, min förmåga att hela tiden nedvärdera mig själv. Min förmåga att jag måste vara bäst och duktigast. Men idag är känslan nästan den motsatta. Jag känner mig liten, oduktig och okapabel att genomföra minsta lilla grej.

Kristian Valens vackra låt är helt klart representativ för mina känslostormar.

/ Sara

En heldag med jobbet, i civila kläder, med utsläppt hår och utan statusmarkeringar i form av läkarrockar etc. Vi var bara oss själva. Inte så mycket titel. Det blir, som vanligt, mycket siffror, presentationer, ny verksamhetschef etc. Men så mot slutet var det tänkt att det allra allra bästa, Pär Johansson, skulle komma och prata. En obefintlig röst och feber satte stopp för detta. Men istället kom Peder Falk (skådespelare) och även om han kanske inte upplevde till mina förväntningar på  Pär Johansson så blev det så bra.
En otrolig inspirationskälla. Mannen står där framme och beskriver improvisationsteater och jag tänker skeptiskt, vad har det med mig att göra. Vad har jag för nytta av detta egentligen? Just då säger han: jag tror att vi måste acceptera mer! Acceptera är grunden till all kreativitet. Grunden till utveckling och forskning, till liv. Vi måste sluta blockera. Sluta säga: nej nej och åter nej hela tiden.
Han drar paralleller till urtidsmänniskan på savannen i afrika, på om vi bara sagt nej hade vi bott kvar där. Jag sitter där som förstenad. Han pratar till mig, han får mig att förstå. Att gå vilse är ett bra sätt att lära sig hitta.
Att det är just det livet handlar om. Att acceptera istället för att blockera.
Jag sitter dör på min extremt obekväma stol, i min jeanskjol, converse och med putande mage och jag är lyrisk. Jag förblir i tillståndet, lyriskhet.

Efteråt, vid middagen, säger flera arbetskamrater: du ser alldeles lyrisk ut Sara, var det så bra? Jag nickar, ler och säger att det gav många nya tankar. Vi skrattar, vi pratar men jag försöker hålla fast i känslan. Känslan av förståelse.

//Sara

Just precis så känns det. Återigen fantastiska Stina Berges text som etsat sig fast i mitt huvud. Bara en kort kort strof. Jag har funderat mycket på den. Vad den väcker i mig. Jag tror att jag insett klart. Det är Fredrik, det är barnen, det är Gabriel men framförallt mig själv. Den mörka sidan av mig. Den sida jag inte vill kännas vid. Den sida jag allt för ofta visat den senaste tiden. Den ledsna och sorgsna Sara. Sara med en stor svart klump i magen och kramp runt hjärtat. Sara som försöker ingjuta hopp i alla andra. Sara som bara vill gråta.
Så kommer min fantastiska mamma och säger: men Sara, gråt! JAg blir arg, tvärförbannat. Vad har hon för rätt att säga att jag ska gråta. Att jag ska lämna mörkret, sorgen och klumpen i magen. För de brukar minska av att jag gråter. Det är då jag inser det. Jag vill vara kvar där, för det är så hemtamt.
Så nu försöker jag vara den glada och den som inte alltid tar sorgens parti. Det går sådär måste jag säga. Ibland fungerar det, ibland inte.

Men jag tror att hösten hjälper mig. Sol, blå himmel, höstdoft. Jag har kurat in mig i den tjocka gråa koftan, tightsen och en jeanskjol. Magen putar fint. Som kronan på verket, en tjock stickad sjal, en mormorsstickad sjal. Den är utnött, lagad en miljon gånger men den är oersättlig. Den har följt med mig i snart 20år. Jag får alltid så fina mormorstankar när jag har den, en liten mormorsröst i örat som viskar. Min fantastiska mormor. JAg tror att hon, likt Fredrik, finns med mig varje dag. Det är hon som taggar mig, det är hon som så subtilt viskar: Sara, du klarar det här. Du vet det! Du är bäst.
Men snart har sjalen gjort sitt, snart kommer den behöva begravas, snart snart har den tagit sitt sista andetag. Men jag kämpar emot. Jag gör hjärtkompressioner och inblåsningar för fulla muggar, jag lagar och lappar. Den får bara inte gå sönder, försvinna från mig. För hur ska jag klara av hösten då?

Trädgården dignar av äpplen och jag försöker hinna med. MAgen tar emot. Men jag är glad, att min sjukskrivning gick igenom. Jag insåg det en eftermiddag när jag skulle försöka sätta mig på golvet tillsammans med en patient. Det gick inte längre. Det måste gå för att kunna jobba på mitt jobb. Om något skulle hända på jobbet vore jag snarare en risk än en tillgång. Nu går jag här hemma med magen och försöker njuta. Förstår ni innebörden?
Njuta. Det går inte. För jag ältar, ältar och ältar. Dagarna sniglar sig fram och jag kräks på tiden.
Men tack och lov bara halva tiden. För min fantastiska chef fixade till så att jag bara fick mottagningstider. Halleluja!

Men nu, äntligen fredag!!!
//S