Den lilla människan.
Post-election syndrome är nog dagens ord. Besvikelse kanske är det bästa uttrycket för min känsla. Eller kanske lite dagen efter, håglöshet. Känslan av att kampen går vidare är påtaglig. Jag vet att jag inte borde outa min politiska åsikt. Men jag tror inte att det spelar någon roll längre. Jag har sitter här med tekoppen i handen, i rödrutigapyamasbrallor och skitigt hår och förstår inte längre. Var tog tanken på människans fria värde och allas lika värde tog vägen. Var är humanismen i Svergie?
Vad spelar det för roll om du heter Mohammed eller Frida? Om du har ljus hy och blont hår, eller svart hår och brun hy? Om du har gröna eller blå skor? Om du är man eller kvinna? Ingen, alla är människor. Alla har rätt till trygghet, tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Tänk om vi kunde tänka så, att vi skulle dela allt lika. Ja någonstans längst inne är jag kommunist. Men, ett mycket stort men, det kommer aldrig fungera med kommunism. Det vet vi redan. Men jag är så outgrundligt besviken. Besviken på männskligheten.
Jag vet att vi lever i en demkorati, att alla har rätt att tycka och tänka. Det är själva grundvalen i en demokrati. Det bästa är logiskt att bemöta med bra, genomtänkt argument. Men jag vet också att man sällan ger upp sina grundläggande värderingar. Jag har ont i magen. Jag vill inte att människor som tycker att sänkt abortgräns är bra, ogillar invandrare och är sprunga ur rasismen ska styra min vardag.
Min mamma och pappa har varit här i helgen. Min mamma skrattade igår, när hon såg min ilska och frustration. Påminde mig om dagen efter kärnkraftsomröstningen. Sara 9år, ståendes i köket och vråla: Alla är ju korkade, hur kan man rösta för kärnkraft. Det kommer förstöra mitt liv.
Jag minns, jag skrattar och vet, att mitt engagemang aldrig kommer ta slut. Hopplösheten till trots, kampen går vidare. Kampen för allas lika värdigheter, mänskliga rättigheter. Jag minns hur min politiskt aktiva morfar tog mig i knät, berättade om demokrati, allas lika värdighet, allas rättigheter och socialdemokratin. Att om man har det gott ställt, har man pengar, måste man dela med sig. Att alla måste hjälpas åt att ta hand om de svagaste i världen. Att det är vår förbannade plikt. Min morfar var otrolig. Han hade blivit besviken idag. Han hade aldrig klarat det. Jag är glad att han aldrig fick uppleva detta.
Men det som gör ondast är att var 5:e människa väljer att inte utnyttja sin röst. Den demokratiska plikten/rättigheten. Det finns människor som dödar för den rättigheten!!!
// Sara
Vad spelar det för roll om du heter Mohammed eller Frida? Om du har ljus hy och blont hår, eller svart hår och brun hy? Om du har gröna eller blå skor? Om du är man eller kvinna? Ingen, alla är människor. Alla har rätt till trygghet, tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Tänk om vi kunde tänka så, att vi skulle dela allt lika. Ja någonstans längst inne är jag kommunist. Men, ett mycket stort men, det kommer aldrig fungera med kommunism. Det vet vi redan. Men jag är så outgrundligt besviken. Besviken på männskligheten.
Jag vet att vi lever i en demkorati, att alla har rätt att tycka och tänka. Det är själva grundvalen i en demokrati. Det bästa är logiskt att bemöta med bra, genomtänkt argument. Men jag vet också att man sällan ger upp sina grundläggande värderingar. Jag har ont i magen. Jag vill inte att människor som tycker att sänkt abortgräns är bra, ogillar invandrare och är sprunga ur rasismen ska styra min vardag.
Min mamma och pappa har varit här i helgen. Min mamma skrattade igår, när hon såg min ilska och frustration. Påminde mig om dagen efter kärnkraftsomröstningen. Sara 9år, ståendes i köket och vråla: Alla är ju korkade, hur kan man rösta för kärnkraft. Det kommer förstöra mitt liv.
Jag minns, jag skrattar och vet, att mitt engagemang aldrig kommer ta slut. Hopplösheten till trots, kampen går vidare. Kampen för allas lika värdigheter, mänskliga rättigheter. Jag minns hur min politiskt aktiva morfar tog mig i knät, berättade om demokrati, allas lika värdighet, allas rättigheter och socialdemokratin. Att om man har det gott ställt, har man pengar, måste man dela med sig. Att alla måste hjälpas åt att ta hand om de svagaste i världen. Att det är vår förbannade plikt. Min morfar var otrolig. Han hade blivit besviken idag. Han hade aldrig klarat det. Jag är glad att han aldrig fick uppleva detta.
Men det som gör ondast är att var 5:e människa väljer att inte utnyttja sin röst. Den demokratiska plikten/rättigheten. Det finns människor som dödar för den rättigheten!!!
// Sara
Kommentarer
Postat av: Anna Ling
Jag förstår din frustration. Jag jobbar med ungdomar, visserligen skötsamma ungdomar som prioriterar skolan och allt det där samtidigt som de jobbar extra. Jag har hela tiden kampanjat för att de ska rösta! Jag skiter i vad de röstar på, men att någon här skiter i att rösta när det finns människor i andra länder som dör för att de vill rösta...det förstår inte jag! De som inte hade röstat när de kom fick en uppmaning med sig när de gick hem -Gå och rösta! Och jag kan inte heller förstå hur SD kunde få så många röster...
Trackback
