Pappa Fredrik

2008 var ett konstigt år, två nya barn, en kull kattungar, massor av tårar men också en massa skratt och glädje. Jag börjar inse att det faktiskt finns hopp om livet.
2009, det blir ett spännande år. Dagisstart för mina bebisar, herregud, hur blev de så stora????? Jag ska börja jobba igen och min bror ska få sina efterlängtade tvillingar från Kina, så underbart är det. Sen, resten av året ska vara skratt, lycka och en massa kärlek. Inte nattsvart utan vackert och ljust.

Nu sitter jag här hos Fredriks föräldrar, ser ut över havet utanför, på de rimfrostade träden, vattnet, ljuset och kylan. I kväll blir det nyårsfest, deras vänner, Fredriks 3 systrar, ja den enda som saknas är Fredrik, men det stör mig inte längre. Jag överlever, jag kommer att gå stark ur det här. Jag är aldrig ensam.

// Sara

"Han viskar när natten fallen och du känner dig frusen, du lever och jag finns här för dig. Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig"

En underbar julhelg har vi haft, jag har orkat, orkat vara både mamma, stark och glad. Så härligt. Jag har skrattat mycket, jag har tyckt att det inte varit bara pest och pina.
Idag kom vi hem till huset, det gapade tomt och tyst, katten som vanligt sällskapssjuk och gosig. Nu sover alla barnen och jag sitter här och njuter av ensamheten.

"men jag kommer ihåg alla stunder med dig, de är över nu-
hör ett bom bom ett hjärta som bankar för dig"

Hoppas att ni alla får en fin julafton, kan njuta av god mat och trevligt sällskap hela julhelgen.
Jag har bestämt mig, att nu är det dags att ta sig i örat, få saknaden att inte vara enorm, utan bara vara lite saknad, inte bryta ihop och inte kunna glädjas åt jul, god mat och en fantastisk familj.

//Sassa

Jag har suttit fram för datorn och bloggen så många gånger, börjat skriva, men så tar det stopp, det blir bara blankt, tomt och tyst. Precis som här hemma. Jag saknar hans steg, hans doft, hans skratt, hans röst och hela hans existens. Det gör så jävla ont.  Jul, det är faan inte jul utan Fredrik.
Barnen, ja de skrattar, leker men när man frågar dem om julklappar säger både Lukas och Hilja att de önskar sig en pappa i julklapp. Hur helvetiskt är inte det? Hur ont gör det inte?

Det är skönt att packa ihop barnen och mig, åka till mina föräldrar och bara låta allt försvinna bort, bara önska sig bort från julhelgen. För ont gör det. Varenda liten jävla sekund.
Massa kramar från Sara

Igår var en dag som jag aldrig kommer glömma. Aldrig, aldrig, aldrig. Ett telefonsamtal jag inte ville ha, ett telefonsamtal där personen i andra änden säger: hon är död, somnade in lungt i natt, jag vill att du ska veta, jag vill inte att du ska få läsa i tidningen.
En god vän ,vi har träffats rätt mycket under hösten, jag skrev om henne i september, hon hade en svår och aggressiv form av thyreoideacancer. Vi har pratat mycket om hur man pratar med barnen, berättar att mamma ska dö.  Igår ringde hennes man, tårfylld, ensam och lättad, om jag förstod honom rätt. Vi pratade längge, länge om sorg, lättnad för att slippa se sin älskade lida, om ensamhet, hur man orkar, hur man överlever dagen.
Deras yngsta går på samma dagis som Lukas och Hilja. Även om man vet att det kommer hända, även om man vet att det inte går att göra något gör det så jävla ont.
Faaan, jävla skitsjukdom helt enkelt.

Nej jag borde inte engagera mig så hårt, jag borde ta hand om mig själv, men jag orkar inte......

//S

Lukas är en helt otrolig unge ibland. Jag förundras över hur mycket han utvecklats senaste året, hur glad, klok och snäll han har blivit. Så mån om sina syskon, så mån om mig, sina kompisar på dagis och slår aldrig någon. Det glädjer mig. För förra hösten var tung, hans aggressivitet, hans matvägran och mutism. Allt på en gång.
Men efter mycket arbete under våren lyckades jag och psykologerna vända det. Så härligt att d et går, så härligt att han faktiskt mår bra.
Han gjorde, under sommaren, världen utveckling, han gick från bebis till en stor pojke helt plötsligt. Han pratar rent, han resonerar sig fram till saker och är en alldeles underbar 4-åring, precis som fyraåringar är.
Han bestämde sig när han fyllde fyra att han skulle lära sig simma, (nu när jag är fura år måste jag kunna simma), i samma veva ficka han sin gröna cykel. Det tog ett par veckor innan han kunde cykla själv. Allt detta har gjort att han har blivit en stor kille på en handvändning.

Härrom morgonen satt jag och min bror och läste tidningen, Lukas satt med oss vid bordet och säger efter en stunds tystnad: Det är orättvist, alla i det här huset utom jag kan läsa och nu när jag kan både cykla och simma måste jag kunna läsa. Jag bara tittade på honom och tänkte: what???
Men jag sa: visst Lukas ska jag hjälpa dig att läsa.  Bra, vi börjar nu svarade han. Så nu är det bokstäver och ord på hög nivå. Han kan alla bokstäverna, kan skriva Lukas, Sara och Bil.
Det är så himla roligt, vi har vår lilla lässtund på kvällarna när Hävvan, Lias och Hililja sover. Då tar vi fram böcker, ord, bokstäver osv.

Massa kramar från Sassa

Jag älskar advent, ljusen, stämningen, musiken, glädjen och gemenskapen. Det var faktiskt riktigt trevligt i söndags. Jag och min kära bror satt en bra stund i soffan med varsin tvilling i knät, drack the, åt lussebullar och pepparkakor, skrattade och grät om vartannat. Så härligt att han finns, han är lite som månen på min nattsvarta himmel.......

Krampen om hjärtat börjar tydligare och tydligare komma, ångesten inför jul, nyår och allt det där som är så förknippat med Fredrik gör sig påmint. Jag orkar snart inte med det längre. Jag blir påmind varenda jävla dag.
Men det finns ett par små saker som gör att livet trots allt kanske inte allt är så nattsvart som jag vill tro. Först och främst att jag vet att jag börjar jobba i februari, jag längtar. Visst låter det befängt men så är det, jag behöver få tänka på nått annat, få träffa andra vuxna människor osv. Jag har min stora fina familj och Fredriks familj som får mig att orka, som får mig att faktiskt glädjas åt jul, advent mm. Sen finns de där vännerna, de som fortfarande finns kvar, många har flytt, många har inte orkat stå vid min sida, men de som stått kvar, ja de är desto mer värda idag. I nöden prövas vänskapen!
Sen, det har under hösten utkristaliserat sig en extra ordinär vänskap med person som jag aldrig insett hur nära vänner vi egentligen är, han finns där, tröstar, skrattar och gråter med mig. Låter mig vara den jag är och ser den lilla lilla Sara.
Fantastiskt att han finns. MEn han påminner mig också om Fredrik, om allt det där vi hade tillsammans, om allt som inte finns längre och om allt det där jag saknar så.

Jag har fått ett par frågor om hur Fredriks och min relation var egentligen. Jag har funderat mycket på det, jag har nog mest velat se allt det positiva, allt det där vackra. Men självklart fanns det bråk och irritation som i alla andra förghållanden. Men det jag tror att vi hade som gjorde att vi orkade, var att vi var bästa vänner och att vi alltid har haft roligt tillsammans. Det är ur denna vänskap och gemenskap vår relation växte fram. Kärleken, den var stark, det var ett förhållande, en kärlek jag aldrig upplevt innan jag träffade Fredrik. Det är nått jag önskar att alla människor fick uppleva. Att stå en annan person så nära, att veta att det finns en famn att komma hem till. Det är det jag saknar, värmen, kärleken, skrattet, någon att bolla tankar, problem och idéer med.

Jag har länge velat ha en bra bild på Fredrik upphängd här hemma, jag har letat men inte hittat den perfekta bilden. Men så för ett tag sen hittade jag en jag tog ett par dagar innan han dog. Skrattet, kärleken och buset lyser om honom, en så perfekt bild.
Jag inser nu, såhär i efterhand att han på nått jävla vänster viste att han skulle dö. Det låter helt bakvänt eller hur. Jag vet, men av det vi pratade om de sista dagarna, hans sätt att vara, det säger så mycket. Är det inte konstigt att han sista kvällen vi hade tillsammans sa: Sara om det skulle hända mig nått nångång vill jag att du ska veta att utan dig hade jag varit en grå, trist, bitter och förbannat tråkig människa. Att leva tillsammans med dig är som att leva i paradiset.
Jag tänker ofta på det, det, paradiset. Hur det var. Allt känns som om det bara var vacket hela tiden. Så klyschigt värre!
Men jag vill inte tänka på det andra, det tjänar inget till.

Det blev ett långt inlägg idag, men jag behövde rensa tankarna lite, läs om ni orkar.

Massa kramar från Sassa