Pappa Fredrik

Ibland slås  man av hur härligt det faktiskt var att vara barn och liten. När man hittar sina dagböcker och ser allt man skrivit. Alla tankar, alla drömmar och allt det där som inte riktigt blev som det skulle. Med facit i efternhand, det bev rätt bra trots allt. Fast ibland undrar jag hur allt blev som det blev? Var det  verkligen så jävla bra att bara glida igenom allt.

Jag funderar ofta på hur jag var som barn. Vem var den glada, spralliga. lillgamla flickan med det lockiga håret. Bakom den där glättiga fasaden. Vem dyrkade hon? Varför finns det 20o affischer på Willie Crafoord, Michael Jackson coh Tom Cruise? Varför spenderade hon massor  av timmar tillsammans med sitt horn varje dag? Varför var hon så ensam????

Men så kommer jag på, jag var inte ensam, jag minns det bara så. Där fanns Josh, my brother in law, mamma, pappa och alla de andra. Men som sagt, mest fanns Josh, min fina fina fina lillebror. Killen som varit mitt allt och som jag alltid hållt mig så nära. Han var killen nummer ett innan Lukas och sedemera även Elias kom in i mitt liv. För jag 'r ledsen Fredrik och Gabriel, Josh är nummer ett.

Jag inser vilken tur jag har haft, inte bara med mina fantastiska föräldrar, utan med min bror. Min fina fina bror. Mina barn älskar honom, vill bara att han och  hans fina familj ska var här.
Så kommer de välbekanta minnesbilderna tillbaka, de spelas upp som små filmsekvenser. Vi sitter där, jag, Josh och hans fina E. Vi pratar, skrattar och ler. Vinflaskan åker fram på borde och så säger E: nej, jag ska inget ha. Josh knixar sådär med ögonen som bara han kan. Ler och säger: nej det ger du ffan in, inget vin för dig eller bebisen.... Jag tittar på dem, först på Josh, sedan på E, på hennes mage, tillbaka till Josh. Han ler.
Så jag ska bli faster säger jag med ett uns av tvekan. Japp säger Josh och flinar.  Ett hopp i filmen, ett telefonsamtal och Josh hesa röst i andra änden:
Saaaaara.... jag har blivit pappa, det blev en filcka! hon är så fin! vi skrattar, vi gråter och vi säger som vi alltid gjort. Jag älskar dig, 5 varv runt jorden och till månen och tillbaka. Idag är hans förstfödda flicka Stina den av alla mina syskonbarn som på nått  vänster betyder mest. Jag kan inte förklara varför men det är så. Finastina! Jag besöker dem ett par dagar senare, hon är verkligen den finast unge jag skådat på länge. Brunt hår, vackra ögon, precis som sin far, långa ben från sin mamma. Skrattet, ja det är klockrent från min pappa. Hur nu det kan komma sig eftersom det inte finns ett endaste biologiskt släktskap mellan dem. Men så 'r det, min pappa och finastina har samma skratt.

Men idag fyller finastina 18år! 18 hela fantastiska år sedan hon föddes. Jag vet att hon inte gillar när jag säger Finastina om henne. Men för mig, ja hon kommer alltid vara finastina. Amazing!
Faster Sara är stolt, mäkta stolt. För någonstans där långt inne är hon början på det nya livet, hon var den första som fick veta om att jag var gravid med Lukas, den första som fick känna Hilja sparka i magen. Det som gör mest ont är att de bor så långt härifrån. Jag önskar vi kunde ses varje dag. Som vi gjorde då och när Josh och jag var barn.
För älskade bror, jag saknar dig!

Jag vaknar,  slår en blick på klockan, tänker: ah, en timma och femton tills jag ska vara på jobbet. Skönt! Jag hinner äta frulle, klä på mig och dra. Funderar över varför inget av barnen väckt mig. Gabriel sover gott brevid mig i sängen.
Jag tar på mig morgonrocken, tassar ned i köket. Slår på kaffet, dukar fram och kastar mackorna i brödrosten och medan de rostas går jag för att hämta in min tidning. Jag slår mig ned vid köksbordet och hinner lagom ta första tuggan på mackan innan telefonen ringer. Förbannade helvetes skit tänker jag, nu vaknar ungarna.
Skyddat nummer står det på presentatören. Vad vill jobbet tänker jag snabbt? Det är ju Nikkie som är jour!
Jag svara, med en uns av tjurighet: ja det är Sara....
- Hej det är A, sköterska på barn. Jag undrar bara om du är pågång för jag har en patient som inte mår så bra....
- Jag kommer till nio precis som van.......fan....
Just då slår det mig, fan det var idag man ställer om klockan! PISS! Så istället för att äta en lugn frukost blev det mackan i handen, kaffet i termosmugg och håret på ända.
23min senare kliver jag in i fikarummet. Undersköterskorna och sjuksköterskorna som jobbar helg sitter där och fikar. De skrattar vid åsynen av mig.
- Hahaha säger A! Du glömde ställa om klockan! Ändå så sa C igår att han skulle sms:a dig och påminna.
Jag tittar på min telefon och mycket riktigt, min kära kollega har sms:at mig.
"Tja, hoppas att du haft en skön lördag. Jag tänkte bara påminna om att det är sommartid i morgon så kom inte försent. Gissar att inte är så popis!//Cia"

Haha, det var gårdagens bästa skratt och framförallt dagens bästa skratt. Idag på morgonmötet satt jag där med min kaffekopp och mitt anteckningsblock när min chef säger: Jaha och gör nu inte som Sara gjorde igår, glömma bort att det är sommartid!!!!

Förvirrad, jag??? Nej vad menar ni??
Tack för att ni fortfarande läser!
//Sassa

Jag vet inte om det är någon som ens läser min blogg längre. Jag har varit urusel på att uppdatera. Mest för att jag inte haft så mycket att säga. Kroppen, hjärnan och själen bröt ihop fullständigt efter jul. Jag bara låg och skakade av rädsla för att alla skulle dö ifrån mig. Det blev en BRA vändpunkt. Ett par samtal med den fina psykologen som finns kopplad till jobbet. Sedan, efter mycket velande, så har vi spenderat en månad i Thailand. Underbart!!!!
Badat, solat, ätit god mat, skrattat, levt och bara kopplat bort.
Att sedan komma hem till ett grådassigt Sverige är inte så bra för själen kanske men det är skönt att  veta, vännerna finns kvar och de stöttar.

Jag inser att jag nog saknat bloggandet, min ventil på nått jävla vänster. Så nu är det dags igen, att ta upp det på allvar.

// Sassa