Jag kommer hem till jul!
Vi kokar knäck, gör Jansson och bakar ut de sista pepparkakorna. Julmusiken rullar bara på. Så kommer den, låten som får mig att rysa. Peter Jöbacks stämma, piano och nått som skulle kunna vara cello. Två verser där den sista slutar i ett fint crecendo och sen refrängen...... Jag kommer hem igen till jul, jag önskar samma sak som du, ingen familj, inga paket, bara du och jag som vet....
Jag stryker en tår, jag försöker samla mig och försöker stå stark. Jag skrattar, jag mår nog bra. Jag ser stjärnor...
"För dem som inte finns hos oss, tänder vi nu ett bloss..... " Ja julen och allt det där är så mörkt på nått sätt.
Så byter spåtifajen låt, jag såg mamma kyssa tomten med Kalle och Bengan, vi sjunger med, skrattar åt: åh va du ää bra, helt otroli dö.... Plötsligt hör jag min syster vråla: faaaaan! Akta! Så kommer hon springande med en plåt vidbrända pepparkakor, kastar ut dem i snön och börjar tokfnittra.
I morgon, jag vet inte hur jag ska orka riktigt, men jag försöker. Har finaste familjen här men det 'r ändå svårt...
Jag stryker en tår, jag försöker samla mig och försöker stå stark. Jag skrattar, jag mår nog bra. Jag ser stjärnor...
"För dem som inte finns hos oss, tänder vi nu ett bloss..... " Ja julen och allt det där är så mörkt på nått sätt.
Så byter spåtifajen låt, jag såg mamma kyssa tomten med Kalle och Bengan, vi sjunger med, skrattar åt: åh va du ää bra, helt otroli dö.... Plötsligt hör jag min syster vråla: faaaaan! Akta! Så kommer hon springande med en plåt vidbrända pepparkakor, kastar ut dem i snön och börjar tokfnittra.
I morgon, jag vet inte hur jag ska orka riktigt, men jag försöker. Har finaste familjen här men det 'r ändå svårt...
I'm back!
Hej käraste vänner, bloggläsare och andra!
Jag har varit så usel på att uppdatera men det har varit så himla mycket annat runt mig. Sjuka barn, sjuk katt, strulande bil, mycket på jobbet etc. Den där konstiga känslan i magen, snart är det jul, som mer och mer övergått i panik. Jag har haft det tungt kära vänner. Vet inte ritkigt hur mycket jag ska berätta men allt kring barnen, Gabriel etc. har tagit musten ur mig. Den där duktiga Sara har mest legat och tittat i taket, vägrat samarbeta med mig. Hjärna, kropp och själ har tagit strejk helt. Nu börjar jag väl komma så långt att jag kan orka äta frukost och gå och hämta tidningen. Jag saknar min Fredrik mer än någonsin, trots att jag har haft både Gabriel och någon av mina fantastiska syskon/mamma/pappa runt mig.
Men nu ska jag försöka fira lite jul. Det blir långt ifrån så mycket som de senaste åren. Men mamma, pappa och de två minsta syskonen kommer. Gabriel, firar med sin exfru, jag tycker han gör rätt. Även om jag hade velat ha honom här. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men senaste veckorna har de börjat samarbeta istället för att motarbeta varandra. Kan det vara så att hon börjar acceptera att han har en annan, att han är lycklig nu (han påstår det i alla fall) och då har lättare att förhålla sig till henne? Jag vet inte, men jag är glad. Dels för husfridens skull men framförallt för deras två underbara barns skull.
Jag har en känsla i magen, kan inte riktigt beskriva den, men Willie Nelsons On the road again representerar den bra.
// Sassolino
Jag har varit så usel på att uppdatera men det har varit så himla mycket annat runt mig. Sjuka barn, sjuk katt, strulande bil, mycket på jobbet etc. Den där konstiga känslan i magen, snart är det jul, som mer och mer övergått i panik. Jag har haft det tungt kära vänner. Vet inte ritkigt hur mycket jag ska berätta men allt kring barnen, Gabriel etc. har tagit musten ur mig. Den där duktiga Sara har mest legat och tittat i taket, vägrat samarbeta med mig. Hjärna, kropp och själ har tagit strejk helt. Nu börjar jag väl komma så långt att jag kan orka äta frukost och gå och hämta tidningen. Jag saknar min Fredrik mer än någonsin, trots att jag har haft både Gabriel och någon av mina fantastiska syskon/mamma/pappa runt mig.
Men nu ska jag försöka fira lite jul. Det blir långt ifrån så mycket som de senaste åren. Men mamma, pappa och de två minsta syskonen kommer. Gabriel, firar med sin exfru, jag tycker han gör rätt. Även om jag hade velat ha honom här. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men senaste veckorna har de börjat samarbeta istället för att motarbeta varandra. Kan det vara så att hon börjar acceptera att han har en annan, att han är lycklig nu (han påstår det i alla fall) och då har lättare att förhålla sig till henne? Jag vet inte, men jag är glad. Dels för husfridens skull men framförallt för deras två underbara barns skull.
Jag har en känsla i magen, kan inte riktigt beskriva den, men Willie Nelsons On the road again representerar den bra.
// Sassolino
