Sisters in law.
Högt älskade syster D kom hit igår. De mörka ögonen, det lockiga håret, skrattet och de medföljande skrattgropparna. Vi kramades länge när jag mötte upp henne på tågstationen. Så ut hit, hämta alla barn på dagis, skrik och bråk, tårar och ilska. Tills Hilja insåg att det var fredag och vrålade: Freeeeeeeeeeeeeeedas myyyyys! Hehehe. Lukas tittade på D, tillbaka till mig och på D igen. Kliade huvudet, fnittrade och sa: men mamma ni är ju inte ens lika!
D och jag skrattade gott. Nej lika är vi inte. Jag kort, ljus och spenslig, hon lång, mörk och grov. Grov är fel ord jag vet, hon är inte tjock min syster, långt ifrån, men hon har stora händer, långa ben, stora fötter, svensk viking??
Vi försökte förklara att vi inte är släkt, att vi bara har växt upp ihop. Lukas kliade siig i huvudet och sa konfunderat: men hur är ni då systrar??? Systerskap handlar inte om gener och föräldrar säger D klokt, det handlar om vem man växt upp med och vem man älskar. Lukas log tittade på mig och säger: jaha så jag skulle kunna säga att E (Gabriels äldsta) är min bror. Vi skrattar och nickar! Lukas ler, skuttar iväg och ropar: mamma jag vill snart inte ha fler syskon, det blir så krångligt att förklara.
D och jag skrattar så tårarna sprutar och känner så väl igen oss. Känslan: inte fleeeeer nu tack! Hihi
Vi sitter där med varsitt glas vin, hon och jag. Vi pratar om utbildning, roliga händelser på jobbet, skillnader mellan amerikanskt och svenskt. Så¨tittar hon upp, ler och säger: Sara, jag har träffat en man som jag vill gifta mig med.
En lång kram, ett grattis och ett varför har du inte sagt nått innan. Hon rodnar, jag flinar, hon räcker ut tungan åt mig. Hehehe
Så nu sitter jag här och kikar på brudklänningar åt min syster, lika fnissig som ett barn på julafton.
// Sassa!
D och jag skrattade gott. Nej lika är vi inte. Jag kort, ljus och spenslig, hon lång, mörk och grov. Grov är fel ord jag vet, hon är inte tjock min syster, långt ifrån, men hon har stora händer, långa ben, stora fötter, svensk viking??
Vi försökte förklara att vi inte är släkt, att vi bara har växt upp ihop. Lukas kliade siig i huvudet och sa konfunderat: men hur är ni då systrar??? Systerskap handlar inte om gener och föräldrar säger D klokt, det handlar om vem man växt upp med och vem man älskar. Lukas log tittade på mig och säger: jaha så jag skulle kunna säga att E (Gabriels äldsta) är min bror. Vi skrattar och nickar! Lukas ler, skuttar iväg och ropar: mamma jag vill snart inte ha fler syskon, det blir så krångligt att förklara.
D och jag skrattar så tårarna sprutar och känner så väl igen oss. Känslan: inte fleeeeer nu tack! Hihi
Vi sitter där med varsitt glas vin, hon och jag. Vi pratar om utbildning, roliga händelser på jobbet, skillnader mellan amerikanskt och svenskt. Så¨tittar hon upp, ler och säger: Sara, jag har träffat en man som jag vill gifta mig med.
En lång kram, ett grattis och ett varför har du inte sagt nått innan. Hon rodnar, jag flinar, hon räcker ut tungan åt mig. Hehehe
Så nu sitter jag här och kikar på brudklänningar åt min syster, lika fnissig som ett barn på julafton.
// Sassa!
Söndagfrukost
Det är så mycket minnen just nu, fina små korta filmer som spelas upp för mig. De triggas igång av händelser, ord, dofter eller av en låt, musikstycke, ton, ja av vad som helst egentligen. Filmen som spelades upp för mig idag triggades igång av doften av aprikosmarmelad. Ja ni må skratta åt mig, men så är det. Aprikosmarmelad!
Jag flyttades tillbaka i tiden ungefär 12 år till hösten 1996 och till mitt kök i den lilla studentlägenheten. Han sittandes på stolen, jag uppkrupen i kökssoffan. Rostat bröd, aprikosmarmelad, DN, frukostte och softjazz i bakgrunden. Hans ögon, de brinnande, de intensiva, de vackra och så äsch jag vet inte. Orden tar slut. Marmeladen kletar, den av Elias kastade skeden med gröt väcker mig ur dagdrömmerierna.
Jag försöker återskapa minnet, men det är borta. Jag ser på min rostade macka, smör, aprikosmarmelad som formats till ett hjärta. Jag ler och tänker att jag är glad att vi fick våra år. Allt det där fina. Söndagsfrukostar med aprikosmarmelad, DN och te hörde till våra rutiner.
Så kommer filmen tillbaka.... eller kanske bara en kort sekvens. Jag sitter i huvudändan på min säng, benen uppdragna och håret utsläppt. Han sitter i fotänden på min säng, en kopp te i handen, allvarliga ögon. Han tittar så intensivt och säger: vad vill du med oss? Leder detta någonstans???
Jag minns fortfarande förvåningen som kom med frågan. Jag hade nog inte fattat. Nej säga vad man vill om intelligens, engagemang, kvicktänkthet etc. Men känslomässigt har jag alltid varit primitiv, trög ja man skulle kunna beteckna mig som känslomässigt efterbliven. Jag har aldrig förstått förrän långt senare. Jag förstod inte då, jag förstår inte nu, att jag var kär. Det kanske handlar om att jag alltid levt här och nu, i dagen på nått vänster. Att jag inte funderade på vart vårt förhållande var på väg, för att jag inte var i behov av att veta. Jag visste nog egentligen att jag var kär, men hade inte förstått vad det betydde. Han, så säker, så lugn. Jag blev perplex, svarade nått om: eh va? vad menar du?
Han tog sin jacka , gick, vände sig om i dörren och avslutade med att säga fundera på vad du vill med oss, vart detta leder för jag orkar inte bli sårad......
Jag satt kvar förvånad som ett barn som tappar glassen i sandlådan. Jag funderade nästan en vecka på vad han menade. Men insåg att jag faktiskt viste en sak, att han gjorde mig glad och lycklig. Det fick räcka som motivering till att inleda mer än bara vänskapsförhållande. Fredrik och Sara, Fred och Sassa, Fraggeln och Mandelmassan, ja helt enkelt bara han och jag!!!!
Jag vet att flera av er säger: skriv en bok! Jag vet fortfarande inte, jag kan inte riktigt få orden att räcka till, de målar inte tankar och känslor tillräckligt bra. Det saknas en dimension! Jag önskar mig ett språk som det Marianne Fredriksson har i sin bok Simon och Ekarna. Men jag vet inte, jag trivs rätt bra med mina sporadiska blogginlägg, mina tankar och kråkor i skrivboken på sängbordet.
// Sassolino
Jag flyttades tillbaka i tiden ungefär 12 år till hösten 1996 och till mitt kök i den lilla studentlägenheten. Han sittandes på stolen, jag uppkrupen i kökssoffan. Rostat bröd, aprikosmarmelad, DN, frukostte och softjazz i bakgrunden. Hans ögon, de brinnande, de intensiva, de vackra och så äsch jag vet inte. Orden tar slut. Marmeladen kletar, den av Elias kastade skeden med gröt väcker mig ur dagdrömmerierna.
Jag försöker återskapa minnet, men det är borta. Jag ser på min rostade macka, smör, aprikosmarmelad som formats till ett hjärta. Jag ler och tänker att jag är glad att vi fick våra år. Allt det där fina. Söndagsfrukostar med aprikosmarmelad, DN och te hörde till våra rutiner.
Så kommer filmen tillbaka.... eller kanske bara en kort sekvens. Jag sitter i huvudändan på min säng, benen uppdragna och håret utsläppt. Han sitter i fotänden på min säng, en kopp te i handen, allvarliga ögon. Han tittar så intensivt och säger: vad vill du med oss? Leder detta någonstans???
Jag minns fortfarande förvåningen som kom med frågan. Jag hade nog inte fattat. Nej säga vad man vill om intelligens, engagemang, kvicktänkthet etc. Men känslomässigt har jag alltid varit primitiv, trög ja man skulle kunna beteckna mig som känslomässigt efterbliven. Jag har aldrig förstått förrän långt senare. Jag förstod inte då, jag förstår inte nu, att jag var kär. Det kanske handlar om att jag alltid levt här och nu, i dagen på nått vänster. Att jag inte funderade på vart vårt förhållande var på väg, för att jag inte var i behov av att veta. Jag visste nog egentligen att jag var kär, men hade inte förstått vad det betydde. Han, så säker, så lugn. Jag blev perplex, svarade nått om: eh va? vad menar du?
Han tog sin jacka , gick, vände sig om i dörren och avslutade med att säga fundera på vad du vill med oss, vart detta leder för jag orkar inte bli sårad......
Jag satt kvar förvånad som ett barn som tappar glassen i sandlådan. Jag funderade nästan en vecka på vad han menade. Men insåg att jag faktiskt viste en sak, att han gjorde mig glad och lycklig. Det fick räcka som motivering till att inleda mer än bara vänskapsförhållande. Fredrik och Sara, Fred och Sassa, Fraggeln och Mandelmassan, ja helt enkelt bara han och jag!!!!
Jag vet att flera av er säger: skriv en bok! Jag vet fortfarande inte, jag kan inte riktigt få orden att räcka till, de målar inte tankar och känslor tillräckligt bra. Det saknas en dimension! Jag önskar mig ett språk som det Marianne Fredriksson har i sin bok Simon och Ekarna. Men jag vet inte, jag trivs rätt bra med mina sporadiska blogginlägg, mina tankar och kråkor i skrivboken på sängbordet.
// Sassolino
Fredagsmys!
Fredagsmys, måste vara den nya grejen, eller??? I alla fall ett ord som alla mina barn kan. Fjeeedamy skrek Elias när jag hämtade på dagis. Möttes av Hedvigs glada uppsyn, skratt och ett: mamma hävlill vi ha sipps..... Hihi
Språket har exploderat de senaste veckorna. Helt otroligt att mina små bebisar snart fyller två år. Shit!!!!!!
Visst, det vore mysigt med en bebis till, men å andra sidan, jag börjar bli gammal och det är rätt skönt utan små bebisar. Är mer en storbarnsmamma. Tycker om att kunna prata med barnen på ett annat sätt än vad man kan göra med bebisar.
Idag blev fredagsmyset chips, gurk-, paprika- och morotsstavar och dipp. Mycket uppskattat från alla håll. Barnen sover, jag sitter här framför datorn med ett glas vin, njuter av ensamheten, för ovanlighetens skull. Så skönt att få lite tid för sig själv och en fredag utan en massa måsten.
I morgon kommer min mamma, ska bli roligt. Var länge sedan vi sågs och ja, jag har saknat henne en massa. Men det bästa är att min syster D kommer hem från USA! Weeeei! Jag har saknat henne, var så länge sedan vi sågs. Längtar!!!
Annars, mycket jobb, mycket flykt från konstiga tankar. Jag vet inte riktigt vad jag vill längre. Som om livet bara snurrar.
// Sara!
Språket har exploderat de senaste veckorna. Helt otroligt att mina små bebisar snart fyller två år. Shit!!!!!!
Visst, det vore mysigt med en bebis till, men å andra sidan, jag börjar bli gammal och det är rätt skönt utan små bebisar. Är mer en storbarnsmamma. Tycker om att kunna prata med barnen på ett annat sätt än vad man kan göra med bebisar.
Idag blev fredagsmyset chips, gurk-, paprika- och morotsstavar och dipp. Mycket uppskattat från alla håll. Barnen sover, jag sitter här framför datorn med ett glas vin, njuter av ensamheten, för ovanlighetens skull. Så skönt att få lite tid för sig själv och en fredag utan en massa måsten.
I morgon kommer min mamma, ska bli roligt. Var länge sedan vi sågs och ja, jag har saknat henne en massa. Men det bästa är att min syster D kommer hem från USA! Weeeei! Jag har saknat henne, var så länge sedan vi sågs. Längtar!!!
Annars, mycket jobb, mycket flykt från konstiga tankar. Jag vet inte riktigt vad jag vill längre. Som om livet bara snurrar.
// Sara!
Förlovningen!
Lukas pratar så mycket om sin pappa, det är nog hans sätt att bearbeta tror jag. Men för ovanlighetens skull så är minnena ljusa och jag har inte gråtit. Inte mer än lite ibland, nu och då. Vi har pratat mycket Lukas och jag. Mycket om hur människor fungerar, varför man dör osv. Vi har även pratat om varför man gifter sig. Så han bad mig berätta om när vi gifte oss. Jag visade bilder, spelade musiken, visade lite av filmen osv. MEn filmen gjorde mig så ledsen. Att se honom levande, dansa, skratta, le och så snygg. Jag hade glömt bort hur bra han faktiskt såg ut.
Hjärtat slog många slag.
Lukas tittade på mig och bad mig berätta om den första ringen (förlovningen) så återigen spelas en film upp för mig.
Filmen börjar den där hösten då jag jobbade häcken av mig för att få ihop tid till att skriva avhandling. All ledig tid gick åt till skrivtid. Men så blev den klar. Jag lämnade in den en fredagmorgon. Jag sms:ade Fredrik och åkte hem för att sova. Det är där filmen börjar. När han väcker mig på eftermiddag när han kom hem från jobbet. Han väckte mig med skumpa och färska räkor. Vi åt, såg på film och sen somnade jag i soffan till hans stora förtret skulle jag gissa. Han, ja han var sådär prillig/fnissig som han bara var när han kommit på nått. Sen hoppar filmen till morgonen. Frukost på sängen, slömorgon och hans fråga: du jag tänkte att vi kanske skulle ge oss ut och gå i skogen, bara du och jag. Vi tar med tältet, sover ute i skogen och promenerar hem sen.
Jag ler som ett barn på julafton. Ner med trangiakök, tält, liggunderlag, ombyte. Fram med promenadskorna, på med bra strumpor, byxor, tröja och sen mössa och vantar.
Sen hoppar det i filmen. Jag minns inte riktigt var vi gick, gissar dock att det var i vår favoritskog. Jag ser hur vi prövar tältplats. Han som prövar varenda gräsplätt för att hitta den optimala platsen. Tältet åker upp, trangiaköket fram. Han flinar som ett barn. Jag förstår inte riktigt varför. Så langar han fram petflaskan med pannkakssmet. När pannkakorna är uppätna, disken diskad och lägerelden tänd så sitter vi där brevid varandra och kikar in i elden. Så börjar han fippla i byxfickan, fram med en ask. Han tar min hand, ser mig i ögonen. Jag ser på asken, tänker: ooh ett halsband. Han öppnar långsamt asken och säger: Sara vill du förlova dig med mig???
Jag tittar på honom, blir så perplex att jag bara får ur mig ett: Va? Vad menar du????
Han ser på mig, tårar i blicken, desperation blandat med en enorm rädsla. Han får fram ett: Sara, vill du förlova.... sen brister det. Ja mina tårar sprutar. Ringen, ja den passar perfekt både i storlek och smak. Han vet vad jag gillar, han vet vad jag tycker är snyggt och han hade uppenbarligen kolla på min ringstorlek.
Ett hopp i filmen. Torsdagmorgon veckan efter, jag ute i sista sekund som vanligt, skyndar mig in, hinner precis till morgonmötet och hälsas välkommen av ett: men förihelvvete Sara.... varför har du inte berättat!
Förlåt att jag glömde säga att jag var klar klämmer jag ur mig. Min kollega, vän och idol blänger på mig och säger: nu är du fånig Sara, du vet att jag menar ringen i halsbandet....
Ett skratt, en kram, ett grattis, en massa snack.
Lukas skrattar åt mig. Säger: men mamma hur kunde du säga Vad menar du??? Är du trög eller?? Så ser jag honom, min Fredrik i Lukas. Lockar, ögonen, skrattet, rörelserna, gesterna och mimiken. Allt stämmer perfekt! Det gör mig både glad och rädd. Hur ska jag orka se min son växa upp som en kopia av sin far??????
Ja doktorSara undrar vad hon gjort för ont, varför baconsnuvan sätter befolkningen i panik.............
// Sara
Hjärtat slog många slag.
Lukas tittade på mig och bad mig berätta om den första ringen (förlovningen) så återigen spelas en film upp för mig.
Filmen börjar den där hösten då jag jobbade häcken av mig för att få ihop tid till att skriva avhandling. All ledig tid gick åt till skrivtid. Men så blev den klar. Jag lämnade in den en fredagmorgon. Jag sms:ade Fredrik och åkte hem för att sova. Det är där filmen börjar. När han väcker mig på eftermiddag när han kom hem från jobbet. Han väckte mig med skumpa och färska räkor. Vi åt, såg på film och sen somnade jag i soffan till hans stora förtret skulle jag gissa. Han, ja han var sådär prillig/fnissig som han bara var när han kommit på nått. Sen hoppar filmen till morgonen. Frukost på sängen, slömorgon och hans fråga: du jag tänkte att vi kanske skulle ge oss ut och gå i skogen, bara du och jag. Vi tar med tältet, sover ute i skogen och promenerar hem sen.
Jag ler som ett barn på julafton. Ner med trangiakök, tält, liggunderlag, ombyte. Fram med promenadskorna, på med bra strumpor, byxor, tröja och sen mössa och vantar.
Sen hoppar det i filmen. Jag minns inte riktigt var vi gick, gissar dock att det var i vår favoritskog. Jag ser hur vi prövar tältplats. Han som prövar varenda gräsplätt för att hitta den optimala platsen. Tältet åker upp, trangiaköket fram. Han flinar som ett barn. Jag förstår inte riktigt varför. Så langar han fram petflaskan med pannkakssmet. När pannkakorna är uppätna, disken diskad och lägerelden tänd så sitter vi där brevid varandra och kikar in i elden. Så börjar han fippla i byxfickan, fram med en ask. Han tar min hand, ser mig i ögonen. Jag ser på asken, tänker: ooh ett halsband. Han öppnar långsamt asken och säger: Sara vill du förlova dig med mig???
Jag tittar på honom, blir så perplex att jag bara får ur mig ett: Va? Vad menar du????
Han ser på mig, tårar i blicken, desperation blandat med en enorm rädsla. Han får fram ett: Sara, vill du förlova.... sen brister det. Ja mina tårar sprutar. Ringen, ja den passar perfekt både i storlek och smak. Han vet vad jag gillar, han vet vad jag tycker är snyggt och han hade uppenbarligen kolla på min ringstorlek.
Ett hopp i filmen. Torsdagmorgon veckan efter, jag ute i sista sekund som vanligt, skyndar mig in, hinner precis till morgonmötet och hälsas välkommen av ett: men förihelvvete Sara.... varför har du inte berättat!
Förlåt att jag glömde säga att jag var klar klämmer jag ur mig. Min kollega, vän och idol blänger på mig och säger: nu är du fånig Sara, du vet att jag menar ringen i halsbandet....
Ett skratt, en kram, ett grattis, en massa snack.
Lukas skrattar åt mig. Säger: men mamma hur kunde du säga Vad menar du??? Är du trög eller?? Så ser jag honom, min Fredrik i Lukas. Lockar, ögonen, skrattet, rörelserna, gesterna och mimiken. Allt stämmer perfekt! Det gör mig både glad och rädd. Hur ska jag orka se min son växa upp som en kopia av sin far??????
Ja doktorSara undrar vad hon gjort för ont, varför baconsnuvan sätter befolkningen i panik.............
// Sara
