Pappa Fredrik

ÅÅh igår var en så härlig dag, vi var ute alla tre i pulkabacken åkte pulka, skrattade och rullade runt i snön. Vi åt smörgåsar och drack varm choklad, mums för magen. Min tanke var idag att vi skulle ge oss ut på promenad i skogen, leka i snön och ha det skönt den första helgen på riktigt länge som vi är ensama bara jag och barnen.
Men den planeringen sket sig, det ösregnar.
Vi gosade i sängen länge i morse, pallrade sen oss upp, hilja kom springande när jag var på toa
    Hilja: mamma, mamma, puka*!
    Mamman: Vill du åka pulka?
    H: jaaa
    M: Men gumman snön har regnat bort, då går det inte att åka pulka
    H: ilja vill puka
    M: Men gumman det går inte, snön är borta. Hilja ser uppgivet på mig, prutar med underläppen
    H: Näää snön tuut. (Hon rycker på axlarna och håller ut händerna) Fy snö!
    Mamman skrattar och gosar med Hilja, Hilja suckar teatraliskt

Gud vilka underbara barn jag har. Man blir så glad av dem, herregud.
Ja idag blir det nog pippikaksbak (lukasord), med julmusik och mys.
Härligt!

Ta hand om er, skratta och kramas

---

*Hiljas ordlista:
puka=pulka
tut=slut
ilja=Hilja

Jag trodde jag skulle få sovmornar nu, att det var vila som var  tanken. HAHAHA säkert, Hilja vaknade kl 04, la huvudet på sne och sa: gagis????
Ner med henne i min säng.
Kl. 06 vaknade Lukas och även han hamnade i min säng. Nu vaknade Hilja igen, ville inte sova, dessutom, jag mår så ursligt illa och känner som om jag har magen full av barn (helt sant) men endå, det svämmar nog snart över.......

// SARA

Nu har jag varit och förhandlat med dem på jobbet, en dag i veckan, 9-17 inget mer jobbat blir det. Det blir mest undersökningar och lite så, trist (tycker jag) men bättre än inget. Jag trodde nämligen inte att de skulle gå med på det.
Sen var jag på första tillväxtulet idag, de var precis lagom stora och mådde bra där inne, hjärtslagen på ettan ligger på 155slag/min och tvåans på 143slag/min. Dvs en flicka och en pojke, som jag tror och är bergsäker på.
Men det är inte riktigt fint att veta könen utan att ha kollat. Ja den där intuitiva känslan är inte värd nått helt plötsligt.
Men jag säger som Mia Eriksson (hon som har skrivit Gömda mfl) ibland vet man bara och det måste man förhålla sig till. I Hennes bok Mias Hemlighet, skriver hon så fint i början om att hon tidigt visste att det var en pojk. Jag känner exakt likadant. Med lukas, jag var så säker, alla bara skrattade åt mig, även Fredrik. Men sen när det visade sig att det var en pojk så började folk skruva på sig.  Sen när jag var lika bergsäker med Hilja sa iaf Fredrik att jag nog har rätt. Tur är väl det....
Men nu, folk skruvar på sig igen, rycker på ögonbrynen, men sen när började jag bry mig om vad folk tycker egentligen??

Åh jag har fått ett erbjudande jag inte vet vad jag ska göra med, två heldagar för föräldrar och anhöriga till cancersjuka barn, de vill ha mig till att föreläsa och prata.Jag vet inte vad jag ska säga. Herreguuud kommer det att gå? Okej det är 12-13jan, men endå, jag menar, jag kan ju vara stor som ett hus eller 4barns mamma. men men jag får helt enkelt maila dem.
Sen en sak till, det allra bästa, jag har fått igenom att Lukas och Hilja kommer få gå fulltid på dagis hela våren och hela nästa höst, heeelt underbart. Ja det var inte svårt, mina snobbiga ord om barns behov av stimulans, mina snobbiga läkarord och mitt huvud på sne gjorde susen.

Ja det här blev ett splittrat inlägg, no struktur, bara svammel. men en sak ska ni veta, jag älskar era kommentarer, de livar upp min dag och tar bort ett par små stenar från mitt hjärta.
Ja nu till det vaaaanliga, Fredrik, jag saknar dig så enormt, jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på till jul, jag orkar inte med alla förberedelser, allt som ska göras och allt som bara ska vara som det alltid har varit. Kan jag inte bara få spola förbi julen. JAg orkar inte med den. Det smärtar så.
För Lukas har önskat sig sin pappa i juklapp för att mamma ska bli glad, vad skulle jag säga. Jag bet mig i kinden, kramade honon och sa: du ska önska dig nått som du blir glad av, min lille kloke pojk la huvudet på sen, tittade på mig med de stora blåa ögonen och sa: men mamma jag blir glad om du är glad...
ÅÅÅh älskade barn...
Sen har han visserligen önskat sig paket också. Förutom pappa.

Hjälp mig, vad säger man, vad gör man????

" Tid har förlöpt
dagar har gått
månen har vandrat sin väg
genom svart och grått

Jag har saknat ditt skratt
jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland
och berätta om hur det går

Det har tidvis gått bra
tidvis har skakandet  lagt sog
ibland har jag vaknat på morgonen
och gjort det jag ska

Men jag har saknat din hand
har saknat din röst
ensamma dar har jag saknat ditt huvud
mot mitt bröst

somliga dar
tar jag in vad jag hör
det går kvällar ibland när jag inte
ens undrar vad du gör

det är ibland som förut
ibland har jag känt att jag duger
jag har hämtat och samlat ihop
nog med kraft att gå ut

jag ser dig fortsätta nu
med varsamma kliv
jag ser dina drömmar sakta lossna
från mitt liv

jag har saknat en vän
jag har varit på krogar och barer
det har hänt att jag ljugit och sagt
att jag måste gå hem

jag har saknat din röst
nu har du en ny
ännu okända nätter ruvar
i väntan på att gry "

Lasse är så bra vissa dagar....

// En glad men ensam Sara

Ojoj det var länge sen jag skrattade så mkt som jag gjorde i morse. Kl 07 vaknade både Hilja och Lukas, de hamnde i min säng, vi låg och lekte lite, sen helt plötsligt börjar Hilja skratta hysteriskt, det smittar av sig så otroligt, så tillslut ligger vi alla tre och tokskrattar så sängen hoppar, knoll och tott i magen sparkade på ordentligt helt underbart! haha!
Gullungar.
Ja det gjorde hela morgonen bra, livet blev helt plötsligt lite bättre, det blev plötsligt värt att leva, vilket det inte varit de senaste dagarna.
Tänk vad lite skratt kan göra.

Nu väntar en runda på Ikea och bland klädaffärerna, Hilja har växt 11dm på två dag, hon har inte ett enda par byxor som passar henne..... och lukas har inga passande vinterskor. Men men det är trevligt att shoppa, jag får ju dessutom sällskap.

Ta hand om er
// Sara

Long time no see, sorry! Det har sina förklaringar
Jag har brakat i väggen riktigt ordentligt. Jag har jobbat ett par nätter, varit på BUP med Lukas, torkat en massa snor från Hilja, försökt få mitt liv att hålla ihop.
Så i förrgår när jag vakande vid 14 kom jag inte ur sängen. Kroppen strejkade, jag hade ont i hela kroppen, huvudet BANKADE och jag visste att jag hade 1,5h på mig att komma ur sängen, duscha och äta. Det gick inte.....
herregud så dum jag är.
Hur kan jag köra på så, i 140 utan att tänka. Sara du är gravid, tvillingar och går igenom ditt livs helvete, du måste andas och ta det lugnt.
Så när kl var 15.10 insåg jag, jag kommer inte ur sängen än på ett tag och syrran hade åkte hem för att gå på föreläsning......
 Så på två röda ringde jag till min barnvakt, hon var hemma, kors i taket. Hon tog med sig gullungarna från dagis och hem, lekte, lagade pannkakor. Jag låg kvar där, barnen somnade tidigt efter en låååång dag på dagis. Ja då orkade jag mig upp. Fick en kram och ett par koppar thé. Vi pratade länge och mycket, tack älskade Anna. Det är skönt att kunna engagera sig i nån annans problem ett tag. Den kloka och världsvana Anna, med erfarenheter som inte många har, hon kommer bli den perfekta sjuksköterskan, så intuitiv, klockren och ja bra. Men endå, jag förstår din tvivel, jag förstår att du inte vill vara i den formen de där stofilerna på HU försöker stöpa dig till. Det kommer ordna sig, står uuuut. Jag kan nog fixa in dig på barn om det behövs....

Det blev sen ett låååångt samtal med min chef, han suckade och skällde på mig, med rätta. Jag är nu sjukskriven, eller ja FK har inte godkänt det än, men jag är det endå. Har ju sökt havandeskapspenning from 12dec, och fått det beviljat så jag skulle inte tro att det är några större problem att få igenom detta....
Jag måste sova, jag måste vila.

Jag hittade lite filmer från tiden på HU, jag fick mig ett gott skratt, tiden i MedSex... hihihi "får inget rajraj när lampan är släkt om du har en fuuul dialekt" det var tider det. Ja de bästa åren i mitt liv. Eller ja kanske alla timmar i spexet, i spexorkestern, hihi. Den där gången när jag träffade Fredrik första gången. Guud vad jag saknar honom, hans skratt, hans steg i trappan, hans röst.
Jag brukar, för att orka ringa och lyssna på hans mobilsvar.... ja jag är galen. Men bara att får höra hans röst gör att jag får ett par timmars lugn.

En sak till, min mage har verkligen brakat iväg, stor som ett hus. Dessutom har vi fått hem vagnen, den står i garaget, jag stoppade ned Hilja och Lukas i den härromdagen, hihi den var lättkörd måste jag säga...

KRamar från en mkt mkt trött Sara

Idag är det Fredriks dag! usch tanken finns där, malande, tyngden i brösten, knuten i magen.
Varför, varför varför??????
Jag har pratat med pappa, grattat på farsdag, han tackade och sa att han saknade mig. Jag saknar honom också, hans varma famn, hans roliga påhitt och hans skratt.
Jag ringde till den riktiga pappan, han tackade och sa att han saknar mig...... Jag vet inte om jag saknar honom egentligen, för han behövs inte. Han har bara varit som nån avlägsen farbror eller nått. Men jag vet inte....

En sak är säker, det är dessa dagar som smärtar, de där dagarna man ska vara tillsammans som en familj, då man ska ha varandra, det är då jag bara vill gräva ned mig i sängen och gråta.
Jag bävar inför jul, jag vill inte, hur ska det gå? Hur ska jag orkar? Vart ska jag ta vägen? Hem till Frdriskföräldrar, aldrig det går inte...
Hem till mamma och pappa, kanske kan funka, men orkar jag??? Själv, aldrig, det går inte, jag vill inte......

ÅÅÅH ge mig kraft, tid och ork för att gör anågot med barnen idag, vi ahde en härlig dag i pulkabacken igår, men idag orkar jag inte. Jag känner mig som världens sämsta mamma.......

//Sara

Dagarna går låååångsamt framåt, det tickar på, Hilja skrattar, Lukas äter inte nått, jag jobbar och, kors i taket ,magen växer. Det finns en lite liten bulle. Mina små vackra barn. De är stora nu tycker jag, ja jag har gått mer än halva graviditeten, det känns inte så, jag känner mig knappt gravid. Jag har inte sagt så mkt på jobbet, de som behöver veta, vet, de andra, ja de vet nog, för det skvallras endel. Men men så är det. Ja det är nästan roligt folk kommer och frågar lite försynt, jo du Sara, är du gravid? Japps, med två tom!
De ser då lite besvärade ut och jag ler, säger: det är lugnt, det är Fredrik som är pappan....

Ja vi har varit på BUP igen, det funkar rätt bra faktiskt, Lukas har ändrats lite, han är om möjligt ännumer ensam, drar sig undan. Lilla gubben. Men jag tror att han igår kväll faktiskt lyssnade lite på min saga om barn, pappor i himlen osv. Ja han är förståndig och frågade lite. Ja det är tur att man har fantasi och vet vad man vill få fram.
Jag hoppas att han vågar förstå att man måste vara ledsen, att man får gråta.

Jag tycker att vi kan hoppa över imorgon, farsdag, usch.jag vill inte....... 

Nu har jag vaknat efter en okej natt på jobbet, jag har glömt hur bra jag tycker om att jobba natt egentligen, det är på nått konstigt sätt så helande för själen. Ja vi får väl se hur det går i natt.
Jag hade en konstig diskussion med min syster för ett par timmar sen. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Vi pratade lite om sorg och sorgebearbetning.
Jag tycker att det är så konsigt att jag kan stå framför 300pers och prata om sorg, bearbetning, hantering och hur man pratar med barn om sorg, men jag kan inte använda det på mina egna bar, är inte det konstigt.
Ja min syster hävdade att det är samma sorg att förlora ett marsvin och en älskad make, tyvärr älskade syster, du har så fel. det är inte samma sorg, inte för mig.
Jag har börjat säga emot mig själv, jag har alltid vart en av dem som hävdat att sorg är universellt och drabbar alla Att oavsett uppkomsten till sorgen är det samma process. Tyvärr Sara du har fel. Att förlora den man älskar mest här i värden gör så många gånger ondare än att förlora sitt marsvin.


En kollega frågade mig, vad tror du gör ondast, att förlora en make eller ett barn. Jag vet inte, det är ungefär lika illa eller så.
Visserligen har man varandra när man förlorar barnet, men tyvärr är det många som glömmer bort det, många som nånstans där ute tappar kontakten med varandra. De som glömmer bort att tala med varandra...... Ja då har man en dubbel förlust, nu har jag bara en förlust, men jag har ingen att tala med om det på så sätt. Min ena halva är borta......

Jag läser en pappas blogg, harn har mist sin dotter i cancer, han skriver så klokt, så fint och det gör mig glad.
 Men han känner samma bitterhet som jag gör mot allt vad halloween heter, det handlar inte bara om häxhattar, pumpor och godis. Nej, det handlar om sorg, ensamhet och uppgivenhet.

Jag var till graven igår em med Lukas, han fick tända ljus, vi pratade lite med pappa och njöt. det var vackert, alla ljusen på kyrkogården, alla människor. Men det som gjorde mig så ont var folks blickar, deras medlidande,stackars mamman med den lille lockhårige sonen.

Tack jag klarar mig utan allt detta medlidande, jag är elak och bitter idag. Jag är bara så trött på alla som försöker leva sig in, alla som tror att de vet hur det är. Som sen, när de ligger där i sängen med armarna virade om varandra tänker: jävlar vad skönt det är att det inte är jag som är Sara, att vi har varandra kvar, jag skulle inte överleva.......
Näe, tack jag är nog medveten om det, jag är inte otacksam, bara så trött på alla: jag är sååå imponerad av att du lever, jag hade inte gjort det. Snälla bespara mig med dessa kommentarer, ge mig en kram istället, fråga omn det är nått ni kan göra. Bespara mig med dumma kommentarer....

// En ledsen och uppgiven Sara

Usch jag är så trött, de sover så dåligt på nätterna nu. Jag vet inte vad det är men nått stämmer inte.
Men, de skrattade och skuttade in på dagis idag, härligt att se. Jag råkade köra vagnen i dagis, Hilja tittade argt på mig och sa:
Mamma akta gagis!
Min stora skrutta. Ja Lukas äter fortfarande inget det gör mig galen. JAg trugar, trugar, trugar och försöker det enda jag får är nänänänä....
Suck!!!
I helgen kommer barnens mormor för jag ska jobba natten mellan lördag, söndag och söndag, måndag, bra med lite extra pengar.....

Jag fick en fråga för ett tag sen om jag är ensam med min sorg, näe egentligen inte. Jag har dels en underbar familj, många syskon och underbara svärföräldrar som jag kan diskutera och prata med. men sen, jag trode att jag hade många vänner som stod mig nära. Men jag hade fel, för när Fredrik dog försvan de flesta vännera. Ja det finns ett par kvar, den allra närmsta, min Joanna. Hon bor ett anarkistkast bort, har en underbar förmåga att prata med mig och hela. Men trots allt detta känner jag mig rätt ensam med min sorg. För ingen, ingen förstår hur det känns, förrän man står i mina skor. Ja det går bara att mer eller mindre tänka sig och förstå hur jag har det och vad som händer. Näe, det är inget ont mot dem, det är bara så det är.
Ja sen, här, kan jag fundera och oganisera alla mina tankar. Ett bra bollplank

tack för att ni där ute finns och bryr er.

// Sara