Osänkbar!
Jag skriver så sällan. Varför? För livet har sänkt mig. Men jag tar mig ur sängen, torkar mina tårar. Ser mig själv i spegeln. Det förr så livliga rödblonda håret som ligger grått och platt kring huvudet. Fårorna i ansiktet, de svullna, trötta ögonen. De spända och ansträngda dragen runt munnen. Jag har blivit gammal på bara ett par timmar.
Jag sminkar över det värsta, drar en rödrandig klänning över huvudet, på med leggings och tänker, jag orkar.
Ni ser oss stå där, mig och Gabriel. I kön till insläppet på visfestivalen. Jag är glad, för första gången på flera veckor. Känner mig förväntansful. Framgång, jag känner något mer än bara likgiltighet och ångest. Så släpps vi in. Hans hand på mitt lår, min kind mot hans axel. Så står hon där på scenen. Ett fårat ansiktet, bruna lockar och ett utseende som utstrålar livserfarenhet. Jag tänker, jaja, kan hon inte bara bli klar så jag får höra de jag väntat på. Så tar hon ton. Jag är förförd och har trillat dit. Min kropp skriker efter Fredrik. Han borde vara där med mig. Gabriel tar min hand, trycker den hårt. Jag sitter där, med Gabriel på ena sidan, Fredrik på den andra. Känner hans närvaro. Hur allt bara är meningen. Inser att han hade älskat detta. Det skulle ju vara han och jag.
Igår, musik, skratt och lycka. Idag smärta, kramp och mörker. Varför?
Jag lyssnar på Stina Breges låtar om och om igen. Så kommer den korta strofen, den som ger mig lite lite styrka. Den som får mig att förstå....
"Jag har ett svartöga en blixtlåsmun ett taggtrådshemligt barn
Det är bara på botten man kan vara osänkbar
En krigare som slåss med mera än jag kan förstå
Men jag ser jättekliven som du tror är pyttesmå
Jag ser mänskor gå förbi
De tror de ser en tragedi
& här sitter vi
& räknar segrar"
I morgon tillbaka till allvaret på jobbet. Jag är så blödig, tar åt mig, engagerar mig och står där med hela sorgen i min famn. Kan inte erkänna för Gabriel hur jag mår. Vågar inte säga: jag är ledsen, jag saknar Fredrik. Det känns som att säga: Gabriel, jag älskar Fredrik mer.
Ibland undrar jag om det inte r så. Att Gabriel är ett substitut för delar av Fredrik. Han säger, i våra svarta gräl och mörka stunder, att han lika gärna kan lämna mig för att han aldrig kommer vara Fredrik och därför inte duger.
Det är inte sant. Gabriel är inte Fredrik, men jag älskar Gabriel för det. Men kanske inte på samma sätt. Fredrik var mannen i mitt liv, mina barns far, min klippa, min allra allra finaste. Men Fredrik är inte Gabriel. Gabriel är inget substitut. Nej, han är den som står mig närmast, den som orkar med mig även när jag inte är den glada, spralliga, engagerade och framfusiga Sara. Han orkar med den mörka, ensamma, elaka och inbundna Sara. Det är för det jag älskar dig! Bara så du vet!
// S
Jag sminkar över det värsta, drar en rödrandig klänning över huvudet, på med leggings och tänker, jag orkar.
Ni ser oss stå där, mig och Gabriel. I kön till insläppet på visfestivalen. Jag är glad, för första gången på flera veckor. Känner mig förväntansful. Framgång, jag känner något mer än bara likgiltighet och ångest. Så släpps vi in. Hans hand på mitt lår, min kind mot hans axel. Så står hon där på scenen. Ett fårat ansiktet, bruna lockar och ett utseende som utstrålar livserfarenhet. Jag tänker, jaja, kan hon inte bara bli klar så jag får höra de jag väntat på. Så tar hon ton. Jag är förförd och har trillat dit. Min kropp skriker efter Fredrik. Han borde vara där med mig. Gabriel tar min hand, trycker den hårt. Jag sitter där, med Gabriel på ena sidan, Fredrik på den andra. Känner hans närvaro. Hur allt bara är meningen. Inser att han hade älskat detta. Det skulle ju vara han och jag.
Igår, musik, skratt och lycka. Idag smärta, kramp och mörker. Varför?
Jag lyssnar på Stina Breges låtar om och om igen. Så kommer den korta strofen, den som ger mig lite lite styrka. Den som får mig att förstå....
"Jag har ett svartöga en blixtlåsmun ett taggtrådshemligt barn
Det är bara på botten man kan vara osänkbar
En krigare som slåss med mera än jag kan förstå
Men jag ser jättekliven som du tror är pyttesmå
Jag ser mänskor gå förbi
De tror de ser en tragedi
& här sitter vi
& räknar segrar"
I morgon tillbaka till allvaret på jobbet. Jag är så blödig, tar åt mig, engagerar mig och står där med hela sorgen i min famn. Kan inte erkänna för Gabriel hur jag mår. Vågar inte säga: jag är ledsen, jag saknar Fredrik. Det känns som att säga: Gabriel, jag älskar Fredrik mer.
Ibland undrar jag om det inte r så. Att Gabriel är ett substitut för delar av Fredrik. Han säger, i våra svarta gräl och mörka stunder, att han lika gärna kan lämna mig för att han aldrig kommer vara Fredrik och därför inte duger.
Det är inte sant. Gabriel är inte Fredrik, men jag älskar Gabriel för det. Men kanske inte på samma sätt. Fredrik var mannen i mitt liv, mina barns far, min klippa, min allra allra finaste. Men Fredrik är inte Gabriel. Gabriel är inget substitut. Nej, han är den som står mig närmast, den som orkar med mig även när jag inte är den glada, spralliga, engagerade och framfusiga Sara. Han orkar med den mörka, ensamma, elaka och inbundna Sara. Det är för det jag älskar dig! Bara så du vet!
// S
