Pappa Fredrik

Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!

Äntligen har vi fått en dom, ett beslut, ett slut på den långa mardrömmen. Äntligen kan vi sätta punkt. Nu är det utrett på både härsan och tvärsan, längden och bredden. Lastbilschaffisen körde rattfull, det var h*n som var orsak till olyckan och därmed vållande till fredriks död. Även om kurvan där det hela hände är en kurva med mycket dålig sikt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad som jag är idag. Det handlar inte om skadeståndet. Nej det handlar om upprättelsen, om vetskapen och om erkännandet. Jag har slutat att hitta syndabockar nu, har accepterat läget. Fredrik är död och kommer så vara även fast han finns i våra hjärtan och tankar nästan varje dag.

Så frågan är vad jag ska göra med pengarna. Att leva upp dem vill jag inte. Nej nått bättre måste  jag hitta på. Har ni något förslag????

Jag måste bara få berätta om ett fantastiskt möte. Igår träffade jag en människa som fick mig att inse att jag har det så gott här, att  livet är en ynnest, skört och oerhört vacker. Hon fick mig att tänka tankar att jag gnäller, att jag inte tar tillvara på allt som finns. Men framförallt att jag är så oerhört glad att jag lever.
Tänk att det ska till en fantastisk barnvakt för att man ska inse det. JAg har skrivit om henne tidigare. Min fantastiska barnvakt Anna-Julia. Hon var här igår, fikade. Vi pratade länge om allt och lite till. Att återge allt skulle ta mig år. Men helt plötsligt så säger hon: man kan inte ha solsken jämt, men alla moln är inte grå.
Så vackert sagt. Det fick bli dagens ledord.....

I de flesta sammanhang har jag inga som helst problem att berätta om Fredrik och allt därikring. All sorg, smärta, glada stunder och allt det där jag har lärt mig de senaste 3 åren. Men så ibland hamnar man i sammanhang där det bara inte går. Där orden tryter, viljan är berätta finns inte och jag undviker alla frågor om mig själv och mitt liv.

Helgen var ett sådant tillfälle. Vi var på examensparty. Lillebror är äntligen klar med sin journalistexamen. Vi packade in alla barnen och åkte till stockholm. Installerade oss hos Fredriks föräldrar, ja redan det känns lite undligt, att bo hos sina svärföräldrar med sin nya karl. Men tack och lov har det aldrig varit och kommer aldrig bli ett problem. Jag vet att Annika vid otaliga tillfällen sagt: du är flickan jag aldrig fick! Så nej varför skulle det vara ett problem? Gabriels grabbar var tyvärr inte med utan var kvar hemma hos sin mamma.
Men så där på lördagen i lillebrors lägenhet, massor av människor och folk som frågade: jaha och vem är du?
Sara, journalistens storasyster svarade jag med glimten i ögat. Prat om barn, karlar, frågor om var de två minsta är. Jag svarar, utan att tänka mig för, hos sin farmor. Kvinnan tittar på Gabriel och säger: men du sa ju nyss att dina föräldrar bor i Lund! Gabriel och jag byter blickar, ska vi säga som det är eller ska vi bara byta ämne. Valet blev enkelt, vi sa att Gabriel inte är biologisk pappa till barnen. Dummare än dummast. För då måste man berätta allt.
Jag skäms inte, jag har inga problem att prata om det. MEN jag brukar tycka att det blir en tryckt stämning, de flesta blir tysta och drar sig undan. SOm om jag vore smittad av pesten....
Stackars kvinna, ensam med fyra iungar.

Men jag är inte ensam, jag har Gabriel, jag har mina föräldrar, mina fina syskon, min biologiska pappa, underbara vänner men framförallt kanske, jag har Annika, Peter och finaste vännen Joa. Jag är INTE ensam....
Jag är lycklig!

// Sara!

Det är fortfarande mörkt ute när jag backar ned bilen för uppfarten. Barnen sover, Gabriel sover och katterna sover. Äntligen ett par lediga dagar, som belöning för alldeles för många journätter och kvällar senaste tiden. Jag behöver dem och försöker investera dem klokt, i mig själv och barnen. Det är jag, musiken och bilen på motorvägen mot Jönköping. Jag stannade och åt frukost hos mamma och vi fortsatte sedan ner genom den småländska skogen som sedemera blev den halländska skogen. Så äntligen framme vid vårt slutmål, destination shopping i foppatoffelland.... Ja alltså Ullared. Vi slutade dagen 3000kr fattigare och många barnkläder rikare. Trosor och strumpor, klänningar, byxor, shorts och regnkläder i alla världens färger. Lagrena är påfyllda så vi kanske överlever våren och sommaren. De växer som OGRÄS mina små darlings. Det blev även en låda grejer som kan användas till Lukas kalas på lördag. Ja ni vet servetter, papptallrikar etc.
Middagen avnjöts på den lilla asiatiska restaurangen. Sedan en kortis på skoboo och panduro. Lite skor och pysselprylar rikare återvände vi hemmåt. En utmärkt mamma-barn dag. Vi lyckades avhandla allt det där vi behövde avhandla, vi skrattade, sjöng i kapp med musiken......

"You change your passion for glory
Don't lose your grip on the dreams of the past
You must fight just to keep them alive"

//S