And the world wide web is back!
Wohooo! Eller vad man nu säger. Äntligen har vi ett fungerande bredband, en fungerande telefon och fungerande tv-kanaler. Det har sitt lilla pris att bo på landet under vinterhalvåret. Tung snö trillar över elldning och telefonkablar. Hipphurra! Familjen G utan bredband, telefon och tv-kanaler. Mobilerna har fungerat men min smartfåån vill inte riktigt samarbeta med blogg.se. Funderar allvarligt på att byta till blogger eftersom de har en app till fånen. Men jag har inte riktigt fått tummen ur arslet. Så ja, vi är kvar här.
Annars, ja lillfnurpan växer, dopplaner tar form och de andra mår bra. Jag har dragit på mig en jäkla mycoplasmapneumoni så jag är fortfarande ganska slak. Hostan är vedervärdig. Allt har helt plötsligt blivit ganska svårt, 3dagisungar och en bebis hemma när man hostar så att lungorna kommer upp är INGEN bra kombo. En ännu värre kombo blir det när 2 av ungarna får öroninflammation! Hipphurra! Hur var det där med vab-uari? Men det sista som överger är hoppet!
Jag och lilla O var hos bvc-sköterskan idag. Tyvärr inte vår vanliga. Den kvinna jag träffade när Lukas var nyfödd och jag och Fredrik var galet vilsna i våra nya föräldraroller. Så mycket tips, tankar, stöd och stöttning hon givit. Ja det var ett under att ha henne när Elias och Hävil var bebisar. Men nu så var hon hemma och var sjuk. Fick en äldre kvinna. Den där gamla sortens bvc-tant. Tant är nog en bra beskrivelse. Jag hade tänkt diskutera amningen, eller snarare den där ickeexisterande amningen och mitt extremt dåliga samvete. Det dåliga samvetet över att amningen gick i stöten i samband med pneumonin, att då tog orken helt slut. Tragglandet, skrikandet och frampressningen av små droppar bröstmjölk. Jag har helammat alla de andra fram till någonstans 6månader och sedan fasat in mat. Så redan att delamma har varit att sänka mig under min nivå. Ungen är förvisso fyra månader okorrigerat men det spelar ingen roill. För hon om någon hade behövt de där dyra dropparna. Lilla skruttan. Hon är fortfarande ganska tunn, liten och växer inte så mycket som hon borde. Följer förvisso sin kurva ganska okej, men ja. Ett par 300g till vore inte fel. Så jag gick dit för att få lite pepp. en erfaren kvinna som säger: Sara, bröstmjölken är inte viktigast i världen, det viktiga är att ni mår bra. Nu fick jag höjda ögonbryn, en ihopsnörpen mun och ett: Ja du vet väl rätt väl hur viktig bröstmjölken är. Det är inte bara att ge upp för att det inte fungerar en dag. Hon menade nog väl tror jag.
Men jag kände mig så outgrundligt ledsen och uppgiven. Varför slå på någon som i alla fall redan halvligger.
Diskuterade saken med en kollega som sa: Sara du vet lika väl som jag att ersättning duger mer än väl! Bättre att ni mår bra än att ni kämpar er blodiga för ett par små droppar. Sluta spela på det där dåliga samvetet hela tiden. Du vet mycket mycket väl att du inte är en dålig mamma bara för att amningen skiter sig en gång av fem (fyra beroende på hur man ser på det). Se det possitiva, Gabriel kan ta lite matningar så du får sova. Det hjälpte lite. Eller i alla fall gav det mig lite kraft att inse att hon har rätt. Men att det egentliga problemet glömdes bort insåg ingen mer än Gabriel. Han sa så förnuftigt igår:
Men Sara det är klart att du är ledsen. Inte bara för att du vet hur bra bröstmjölk är. DU gillar att amma, du och bebisen i er lilla kokong. Nu kan jag helt enkelt ta över. Din roll som oumbärlig är hotad. Klart du vill fortsätta amma.
Jag blev först tvärförbannad. För jag ser mig inte som oumbärlig för lillfnurpan. Men så insåg jag att han har jävligt rätt. Att det inte bara handlar om att det är bra för lillfnurpan utan även att det klipper bandet mellan oss. Att jag älskar det där bandet. Att bandet får mig att känna mig helg igen.
// Sara!
Annars, ja lillfnurpan växer, dopplaner tar form och de andra mår bra. Jag har dragit på mig en jäkla mycoplasmapneumoni så jag är fortfarande ganska slak. Hostan är vedervärdig. Allt har helt plötsligt blivit ganska svårt, 3dagisungar och en bebis hemma när man hostar så att lungorna kommer upp är INGEN bra kombo. En ännu värre kombo blir det när 2 av ungarna får öroninflammation! Hipphurra! Hur var det där med vab-uari? Men det sista som överger är hoppet!
Jag och lilla O var hos bvc-sköterskan idag. Tyvärr inte vår vanliga. Den kvinna jag träffade när Lukas var nyfödd och jag och Fredrik var galet vilsna i våra nya föräldraroller. Så mycket tips, tankar, stöd och stöttning hon givit. Ja det var ett under att ha henne när Elias och Hävil var bebisar. Men nu så var hon hemma och var sjuk. Fick en äldre kvinna. Den där gamla sortens bvc-tant. Tant är nog en bra beskrivelse. Jag hade tänkt diskutera amningen, eller snarare den där ickeexisterande amningen och mitt extremt dåliga samvete. Det dåliga samvetet över att amningen gick i stöten i samband med pneumonin, att då tog orken helt slut. Tragglandet, skrikandet och frampressningen av små droppar bröstmjölk. Jag har helammat alla de andra fram till någonstans 6månader och sedan fasat in mat. Så redan att delamma har varit att sänka mig under min nivå. Ungen är förvisso fyra månader okorrigerat men det spelar ingen roill. För hon om någon hade behövt de där dyra dropparna. Lilla skruttan. Hon är fortfarande ganska tunn, liten och växer inte så mycket som hon borde. Följer förvisso sin kurva ganska okej, men ja. Ett par 300g till vore inte fel. Så jag gick dit för att få lite pepp. en erfaren kvinna som säger: Sara, bröstmjölken är inte viktigast i världen, det viktiga är att ni mår bra. Nu fick jag höjda ögonbryn, en ihopsnörpen mun och ett: Ja du vet väl rätt väl hur viktig bröstmjölken är. Det är inte bara att ge upp för att det inte fungerar en dag. Hon menade nog väl tror jag.
Men jag kände mig så outgrundligt ledsen och uppgiven. Varför slå på någon som i alla fall redan halvligger.
Diskuterade saken med en kollega som sa: Sara du vet lika väl som jag att ersättning duger mer än väl! Bättre att ni mår bra än att ni kämpar er blodiga för ett par små droppar. Sluta spela på det där dåliga samvetet hela tiden. Du vet mycket mycket väl att du inte är en dålig mamma bara för att amningen skiter sig en gång av fem (fyra beroende på hur man ser på det). Se det possitiva, Gabriel kan ta lite matningar så du får sova. Det hjälpte lite. Eller i alla fall gav det mig lite kraft att inse att hon har rätt. Men att det egentliga problemet glömdes bort insåg ingen mer än Gabriel. Han sa så förnuftigt igår:
Men Sara det är klart att du är ledsen. Inte bara för att du vet hur bra bröstmjölk är. DU gillar att amma, du och bebisen i er lilla kokong. Nu kan jag helt enkelt ta över. Din roll som oumbärlig är hotad. Klart du vill fortsätta amma.
Jag blev först tvärförbannad. För jag ser mig inte som oumbärlig för lillfnurpan. Men så insåg jag att han har jävligt rätt. Att det inte bara handlar om att det är bra för lillfnurpan utan även att det klipper bandet mellan oss. Att jag älskar det där bandet. Att bandet får mig att känna mig helg igen.
// Sara!
Livet små obegripliga samanträffanden.
Ibland är livet förunderligt. Jag har nog tusen exempel från både det stora och lilla livet. Från arbetet och från privatlivet. Jag blir påmind om livets obegripliga samanträffanden när jag läser Monas kommentar och berättelse om hur hon böjade läsa min blogg. Att hon sökt på Gabriel och te för att hitta en speciell mugg men då hamnat på min blogg. Jag undrar över hur Gabrielmuggarna ser ut. Goooglar och sätter nästan te:t i halsen. De har gjort min favritmugg, klattmuggen!!!! Den mugg jag en gång fick av Fredrik på vår 2månadersdag. En mugg som följt med alla år. En mugg som är kantstött och älskad.
Kalla det samanträffande, öde eller vad ni vill. För mig väcker det en känsla av att han visste. Eller att allt är uttänkt på förhand. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.
Mer än att jag undrar om du hittade muggen Mona?
Ett av de allra mest förunderliga samanträffanden handlar återigen om min allra finaste vän Joa och hennes man. Eller egentligen startade allt för snart 37år sedan på ett kontor i en halvstor stad i Svergie. Två män möts för första gången. Den ena har jobbat i företaget ett par år, den andra är precis nyanställd. De finner varandra då de är i ungefär samma läge i livet. Småbarnspappor båda två. Den ena med en grabb och en påväg, den andra med tre stycken fosterbarn. Fika- och lunchraster ägnas åt att diskutera livets små och stora händelser. Det blir ölkvällar på stan. Sedan sammanförs familjerna. Barnen finner varandra rätt fort så även de vuxna. De kommer för ett par år att bo i samma kvarter med sjön intill knuten. Så separerar den första pappan från sin fru, tar sina två barn och flyttar till andra sidan av stan. Den andra pappan bor kvar men har nu bytt jobb. Kontakten ebbar ut och reducerar till morsningar på stan och julkort. En födelsedagsfest här och var. Åren går, barnen växer upp.
Den första pappan träffar en ny, får ännu en son. Mittensonen tar studenten, flyttar till göteborg, lär känna en fantastisk tjej. Efter ungefär 5år krockar de igen, han och tjejen. De inleder ett förhållande, dagar blir till månader.
Den andra pappans äldsta dotter flyttar hemifrån, börjar plugga och fastnar i studentmusik- och studentspexsvängen. Där träffar hon en underbar vän, en fantastik kvinna. De umgås ganska tight under många år. Flickan träffar även sin älskade. En kille med ögon vackra som få. Med ett stort skratt och ett hjärta av guld. Så fyller flickan 30 och bjuder upp till stort kalas. Hon bjuder sina vänner. Den allra närmsta säger: jag har precis träffat en kille, får han följa med. Flickan skrattar och säger: visst, men känner jag honom? Vännen ler och säger: nja ni är från samma stad men det skiljer en fyra år eller så. Varken för- eller efternamn säger flickan något. Tyvärr hinner de inte få till en träff innan födelsedagskalaset.
Så kliver de in, vännen och killen. Vännen i en vacker grön klänning, han i kostym. Det lyser om dem, ett alldeles speciellt sken. Till och med en blind skulle se det. Födelsedagsbarnet tittar på killen och säger: Hej jag heter Sara och fyller år. Han skrattar och säger på den omissigenkänliga dialekten: Hej jag heter J och har badat naken i dina föräldrars pool! Flickan, som ni nog förstått är jag, tittar på killen och ser plötsligt. Det är hennes barndomslekkompis! Hon står där så förvänad, med en känsla av att detta inte bara råkar vara samanträffande utan guds finger.
Så kommer de att umgås allt mer och mer. Månader läggs till år och plötsligt har det gått nästan 10år. Tio år av förtrolig vänskap, 10år av skratt, gråt och motgångar. Motgångar för finaste vännerna som leder till att de separerar. Men så blir ett av deras små barn sjukt. Riktigt sjukt, hamnar på intensiven och ligger där i nästan 1,5 månad. De står där, sida vid sida och kämpar för sin dotters skull. De kommer fram till att det faktiskt finns hopp, hopp för deras förhållande. För det lyser fortfarande lite om dem, de har något speciellt, en samhörighet. Ja till och med en blind kan se det!!!!
// Sara
( HDMI:kabeln började fungera så det blev glada pojkar och en kväll med PipLarssons!)
Kalla det samanträffande, öde eller vad ni vill. För mig väcker det en känsla av att han visste. Eller att allt är uttänkt på förhand. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.
Mer än att jag undrar om du hittade muggen Mona?
Ett av de allra mest förunderliga samanträffanden handlar återigen om min allra finaste vän Joa och hennes man. Eller egentligen startade allt för snart 37år sedan på ett kontor i en halvstor stad i Svergie. Två män möts för första gången. Den ena har jobbat i företaget ett par år, den andra är precis nyanställd. De finner varandra då de är i ungefär samma läge i livet. Småbarnspappor båda två. Den ena med en grabb och en påväg, den andra med tre stycken fosterbarn. Fika- och lunchraster ägnas åt att diskutera livets små och stora händelser. Det blir ölkvällar på stan. Sedan sammanförs familjerna. Barnen finner varandra rätt fort så även de vuxna. De kommer för ett par år att bo i samma kvarter med sjön intill knuten. Så separerar den första pappan från sin fru, tar sina två barn och flyttar till andra sidan av stan. Den andra pappan bor kvar men har nu bytt jobb. Kontakten ebbar ut och reducerar till morsningar på stan och julkort. En födelsedagsfest här och var. Åren går, barnen växer upp.
Den första pappan träffar en ny, får ännu en son. Mittensonen tar studenten, flyttar till göteborg, lär känna en fantastisk tjej. Efter ungefär 5år krockar de igen, han och tjejen. De inleder ett förhållande, dagar blir till månader.
Den andra pappans äldsta dotter flyttar hemifrån, börjar plugga och fastnar i studentmusik- och studentspexsvängen. Där träffar hon en underbar vän, en fantastik kvinna. De umgås ganska tight under många år. Flickan träffar även sin älskade. En kille med ögon vackra som få. Med ett stort skratt och ett hjärta av guld. Så fyller flickan 30 och bjuder upp till stort kalas. Hon bjuder sina vänner. Den allra närmsta säger: jag har precis träffat en kille, får han följa med. Flickan skrattar och säger: visst, men känner jag honom? Vännen ler och säger: nja ni är från samma stad men det skiljer en fyra år eller så. Varken för- eller efternamn säger flickan något. Tyvärr hinner de inte få till en träff innan födelsedagskalaset.
Så kliver de in, vännen och killen. Vännen i en vacker grön klänning, han i kostym. Det lyser om dem, ett alldeles speciellt sken. Till och med en blind skulle se det. Födelsedagsbarnet tittar på killen och säger: Hej jag heter Sara och fyller år. Han skrattar och säger på den omissigenkänliga dialekten: Hej jag heter J och har badat naken i dina föräldrars pool! Flickan, som ni nog förstått är jag, tittar på killen och ser plötsligt. Det är hennes barndomslekkompis! Hon står där så förvänad, med en känsla av att detta inte bara råkar vara samanträffande utan guds finger.
Så kommer de att umgås allt mer och mer. Månader läggs till år och plötsligt har det gått nästan 10år. Tio år av förtrolig vänskap, 10år av skratt, gråt och motgångar. Motgångar för finaste vännerna som leder till att de separerar. Men så blir ett av deras små barn sjukt. Riktigt sjukt, hamnar på intensiven och ligger där i nästan 1,5 månad. De står där, sida vid sida och kämpar för sin dotters skull. De kommer fram till att det faktiskt finns hopp, hopp för deras förhållande. För det lyser fortfarande lite om dem, de har något speciellt, en samhörighet. Ja till och med en blind kan se det!!!!
// Sara
( HDMI:kabeln började fungera så det blev glada pojkar och en kväll med PipLarssons!)
