Pappa Fredrik

Hej på er!
Hur det går med dagis och så??? Över min förväntan, de verkar tycka att det är rena rama partyt att vara på dagis. Jag väntar på bakslagen om man får säga så???
Idag var de själva hela förmiddagen, vilket gick bra utan problem. Jag är så glad att det fungerar, att de trivs lika bra som Hilja och Lukas. Fast varför tvivlar jag egentligen, det är ju ett superdagis. Bättre går inte att få här i stan.....
Så jag spenderade förmiddagen för mig själv. Har plockat saker, dammsugit och skurat. När jag lagom skurat klart ringde det på dörren och in klev en av mina trevliga grannar. Hon hade med sig sin lilla 4v bebis, en korg med bullar och ett: JAG MÅSTE FÅ SE EN ANNAN VUXEN MÄNNISKA, så jag fick gosa med en gudomligt söt bebis, bullar och en massa trevligt vuxensnack, på en tooorsdag. hihi
Ni som kan er Johan Glans vet vad jag menar, för er andra: skratta och må bra



Det är tur att det är nedförsbacke till dagis så cykeln rullade fort dit.
// Sassa

Måndagmorgon och du är seeeeg....
Ungefär så känns det ja! Första inskolningsdagen idag, herreguuuud hur ska det gå???
Mina bebisar är inga bebisar, de är små barn. Trotsiga som jag vet inte vad. Nya ordet är NEJ!
Hedvig är så söt att man bara smälter. Så fort hon inte vill något lägger hon huvudet på sne och tittar på mig med sina stora blå ögon och säger: nej.....
Hon och Hilja är så lika, så bestämda, ivriga, livsglada och energiska. Elias och Lukas är av den lite lugnare mer harmoniskare sorten. De är dessutom så lika, utseendemässigt.

Ville bara lämna ett livstecken, skriver mer en annan dag.
Massa kramar från Sara

Min hjärna har de senaste dagarna känts som om den svullnat, blivit en storlek för stor för skallen och håller på att tryckas ut genom ögon och öron. Så ögonen är mest små smala springor, rummet är mörkt, ljud är det värsta jag vet och trots x antal panodil återstår fortfarande problemet.
Igår kom mamma med nybakt bröd, matlådor och den stora famnen. Hon har redan hunnit baka bröd, satt en bulldeg, skura köket och dammsuga hela nedervåningen. Hur i helvete hinner hon med sällskap av Elias och Hedvig som ständigt övar till sthlm marathon,övergår mitt förstånd. Men det kanske handlar om erfarenhet.
Hon tittade strängt på mig, stoppade i mig ett par av hennes dundermigrän tabletter och sa att jag faktiskt fick lov och inse att det är migrän och inget annat. Jag tror inte det, jag tror snarare på utmattning och extrem sömnbrist.

Så nu sitter jag framför datorn, försöker strukturera upp fredagens föreläsning. Det går sådär. Men det ska bli roligt. Bra med roliga saker att se fram emot. Jag ska dessutom på middag på fredag, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det hela. Vet inte ens vad jag ska ha på mig. Tror ni att mjukisbyxor och en skitig t-shirt fungerar?????
Alla mina klänningar och byxor är tre nummer för stora. Kilona bara rasar av mig, jag äter dåligt och springer en massa efter hävvan och elias. Jag fattar inte att det bara är 2,5vecka tills de fyller 1år. Helt jäkla galet.

I morgon är det dags för psykologdate, för både min och Lukas del. Det tror jag blir bra, för oss båda. Han mår bra, men vi träffar psykologen var 3:e månad nu, för att Lukas behöver det lika mycket som jag tror jag.

Nej fikusera Sara, fokusera!
//S

Jag vaknade i morse tung i huvudet, snoret rinnande och ögonen igenklibbade. Sen gick jag in här och läste världens bästa kommentar från Lillsyster A. Hon länkade som vanligt med lite musik som gjorde att leendet spred sig och allt blev bättre. Så lyssna och njut
 

Det luktar verkligen vår ute. En lång promenad med Hävvan och Elias i vagnen, solen lysandes på näsan, gladmusik i Ipoden, för att verkligen tränga undan alla känslor som stör. Jag inser hur bra musiken kan få mig att tänka positivt, att tänka på det fina som vi fick, alla fyra härliga ungar, all kärlek och lycka.
Hittade för ett par dagar sen när jag städade undan de sista av Fredriks prylar (upp i kartonger på vinden), ett gammalt band han spelat in med gladmusik. Jag njöt, jag älskar att hitta små små små saker från honom, hans strumpa som förvirrat sig kvar i min låda i byrån. Hans små lappar med oläsliga krumelurer, handlingslistor, komihåg notiser osv. Det blir som små meddelande, små saker som får mig att gråta, skratta eller bara dö innombords.
Men jag försöker, försöker att överleva dagarna. Längtar till dess att jobbet börjar. Få förkovra mig i annat än mina egna sorger. För även om tiden är knapp så finns det tid när man är mammaledig att tänka, älta och försöka förstå vad som har hänt. Nu är det dags, dags att påbörja det nya.

Som vanligt beskriver musiken mina känslor bäst.





// Sassa

Nytt år, nytt liv, nya möjligheter, nya tider men endå så bekant på nått jäkla vänster. Allt är så undligt och konstigt här hemma. Jag bara snorar, snorar och hostar, den vill aldrig ge sig den envisa förkylningen. Barnen är pigga och glada, lite vääääl glada kanske. Lukas kom in till mig vid 4-tiden i natt, drog av mig täcket och sa:
Mamma är det dagis idag?????
Jag grymtade nått nekande samt: sov nu. Han suckade och sa:
Aldrig får jag gå på dagis utan att du kommer och hämtar alldeles för tidigt.
Så på måndag ska han få gå länge, har vi bestämt. Vi får väl se hur det går.

Jag gömmer mig för rädslan, ensamheten och ångesten. Jag pratar i telefon med mina föräldrar och fredriks föräldrar nästan varje kväll, somnar av utmattning krampaktigt kramades kudden som har en av Fredriks tröjor på sig. Jag vägrar inse att jag är ensam, jag vägrar förlika mig med tanken på att den enorma trötthet som överfallit mig kommer bestå  ett bra tag. Jag vägrar att inse att jag  behöver ett handtag just nu.
Jag är bara trött och ¨åter trött. Elias tog sina första steg igår, Hedvig  går sen en månad tillbaka, så jag får aldrig en lugn stund. alltid är det någon som ska ha mat, sitta i knät, tröstas eller sova. Jag håller på att gå sönder, av stress och otillräcklighet. Men jag ser fram emot dagis, dagis för mina bebisar.  En knapp månad kvar  tills de fyller ett och inskolningen börjar. Var tog tiden vägen?????