Pappa Fredrik

En låt jag älskar och som har en så bra mening!
Fan bara två veckor kvar till det stora allvaret med jobb, dagis, fara och flänga börjar! Suck, kunde vara sommar året om.
//Sassolina

Jag dyker, en fin perfekt båge. Händerna klyver vattenytan, huvudet ner under, benen i ett taskigt överslag. Så är hela kroppen under, jag tar ett simtag, simmar under vattnet med öppna ögon. Ser tång, vatten och en massa annat. Jag tar mig upp över ytan, skakar vattnet ur håret. Skrattar och simmar en lång vända till. Vänder tillbaka, tar ett djupt andetag och simmar åter under vattnet. Jag älskar det, simma, simma. Jag förstår de som åker till månen. Jag fascineras av det mer eller mindre viktlösatillståndet under vattnets yta. Vattnet längs kroppen, musklerna som får arbeta. Jag häver mig upp på bryggan, kliver upp på trampolinen. Hoppar, gör en volt i luften innan jag återigen skär genom vattenytan. Hör ett: Maaaamma titta nu hoppar jag. Så en brunbränd liten lintott som hoppar rakt ut. Skrattar och frustar. Simmar och simmar. Min stora kille, som simmar 100m utan problem. Sen Hilja efter, helt blindgalen.
Sen bästa vännens tvillingtjejer, den ena hoppar som Hilja, den andra klättrar fint ned för stegen och flyter sedan runt. Bästa vännen som dyker så fint, perfekt dyk, minimalt med plask.
Så hörs ett: maaammaaaaa Hedvig kommer tulltande och kastar sig rakt ut. Skriker av lycka. Jag fångar. Gabriel efter med Elias i famnen som är fundersam. Sen Gabriels stora grabb och den lilla, båda lite reserverade för vattnet. Men så ligger vi där allihopa, guppar som små fiskar.

Sen kommer ett: du vågar aldrig hoppa från 10:an från Joa. Hon knixar med ögonen, Gabriel antar utmaningen. Joa skuttar upp i hopptornet. Dyker, två volter och sen ett perfekt nedslag igen. Gabriel tvekar, inser att han aldrig kommer kunna slå henne. Men han hoppar, snurrar i luften, vevar med armarna, ropar: titta jag flyger! Sen plask, största plasket i staden. Sen ser jag en liten kille klättra upp till 3:an, jag tycker jag känner igen honom, men utan glasögon är det svårt att se. Så hör jag Joa säga: hoppa försiktigt Lukas! Då inser jag, det är min Lukas som står där, och precis när jag ska ropa: du får inte så hoppar han, rakt ut. Blindgalna unge.

Joa lär Lukas att göra kullebyttor i vattnet, först framlänges sen baklänges. Lär honom stå på händer, hjula och leka stock. Hon har full uppmärksamhet på honom. Precis som han behöver, få vara själv, bara han med en vuxen. Gabriels grabbar står och tittar på Joa och Lukas. Nyfikna att vara med. Så säger Lukas: kom, Joa lär er med. Efter en liten stund så gör alla tre grabbarna fina kullebyttor och står på händer. Joa skrattar, spexar med tång i håret, busar och lever. Det är underbart att se. Hon kan verkligen se att de behöver få stå i centrum utan småsyskon.
Sen picnic på bergklippan, sova middag, leka, läsa, flyga drake, bada, skratta, åka båt, cykla och bara ha det bra.

Kvällen kommer. Jag nattar Hilja, Hävvan och Elias, Joas karl nattar Saga och Melina. Gabriel och Joa diskar. Sen spelar vi spel med de stora grabbarna. De slocknar i den stora sängen på övervåningen alla tre. Så fina. Sen, Joa och jag i båthuset, pratar om allt och alla, skratt och tårar. Så nära har vi aldrig varit.
Behöver jag säga att jag inte vill åka hem?????

//Sassa

Åh jag måste bara få skrika ut min glädje lite. Älskar semester, sommar, ljus, värme, regn, nyfiskade hafskräftor, räkor, jordgubbar i filen, utflykter, blommor, bad, morgondopp. Ja morgondopp är det mest fantastiska som finns. Innan frukost, gå ned till bryggan och bara dyka i. Klyva vattnet i en perfekt båge. Känna kylan om händerna, huvudet under vattnet, hela kroppen är nere. Ja sen, komma upp över ytan. Le, simma en bra bit, vända och se hur Lukas tar sats från bryggan och bara hoppar rakt ut. Efter kommer Hilja med armpuffar, hoppar, helt blindgalen. Elias och Hävvan är enna riktiga fegisar när det gäller vatten. Sitter mest i sin lilla badpool. Men i havet/sjön/mjäket, nej nej, de vägrar.

Men det är inte det jag vill skriva om, utan först: Pia fy vad avundsjuk jag blev nu, vilket upplevelse att få spela med dem!
Sen, jag har en mycket mycket god vän, Joa som jag brukar kalla henne, hon och hennes underbara familj bor grannar med oss. Vi har känt varandra länge, mycket länge, snart över 11år. Vi delar sorg och gläde, skratt och tårar, tomtgräns, äppelträd, vinbärsbuskar men framförallt har vi en sju helvetes bra vänskap. Vi kan prata om allt och då menar jag verkligen ALLT!!!!!!!!!
Hon har varit så skör på sista tiden, inte bara det att småbarnslivet sliter på henne, en stor tonåring har de med rätt mycket problem, tvillingtjejer med svår astma och fler allergier än nån jag vet. Ja det är inte enkelt. De har varit ett tag på sitt sommarställe utanför Lysekil. Vi kom dit igår. Joas karl mötte oss, trött men glad. Vi stuvade ned barn, vagn, väskor, prylar, badsaker mojjar och mojänger i båten och åkte. Väl framme hör jag ett: åh Saaaaaaaara vad jag har saknat dig. Ut kommer min bästa vän, jo jag vill faktiskt kalla henne så. Det lockiga solblekta håret som i en gloria runt skallen, iklädd ett par alldeles för stora jeans och en tröja. Vi kramas, man känner varenda litet revben på henne. SÅ tunn hon har blivit tänker jag, vad är fel. Ansiktet ser fortfarande livfullt ut men resten av kroppen, den lyser inte på samma sätt som innan. Kvällen går, barn nattas, mat äts. Efter vårt kvällsdopp sitter hon och jag i båthuset, regnet vräker ned utanför. Pratar och pratar. Så plötsligt säger hon: Sara, vi ska ha barn igen. V12, jag mår skit, J (hennes karl) är överlycklig. JAg vet inte vad jag är, allt bara snurrar. Sen kommer tårarna, vi sitter där och bölar ihop, hon och jag, jag och hon. Som så ofta förr faktist. Älskade vän! Tänk att vänskap kan göra så mycket. Men det var ingen nyhet för mig, hennes karl har skvallrat, hennes karl har bett mig att faktiskt hålla koll på henne. Jag berättade att jag redan visste. Hon blev svart i ögonen, men så ett flin som övergick till ett klingande skratt. Sen ett: det ska då vara totalt jävla omöjligt att undanhålla nått för dig! Stämmer nog, i just det fallet.
Gabriel kommer idag, det ska bli spännande, de har bara träffats ett par korta stunder innan och nu ska vi plötsligt bo ihop, de, jag, mina barn, deras barn, Garbriel och hans grabbar. Huset fullt och så Joa, min älskade Joa. Hur ska vi hinna prata om allt vi måste. Det vet jag inte.

//sassa

Ja du Carola (se kommentar till föregående inlägg), bokplanerna de ligger på is. Eller ja, iaf. tillfälligt, för det är så mycket annat man ska hinna med. Så mycket annat som tar upp dagen. Sånna där oviktiga saker, som i stunden verkar som måsten. Jag måste komma ihåg att hämta ut mer allergimediciner till Hilja, jag måste köpa skavsårsplåster, måste komma ihåg att vattna basilikan, måste komma ihåg att ringa grannen och be henne vattnat basilikan, måste ringa en av de närmsta vännerna fråga hur det gick på ultraljudet, måste byta skosnören i mina blåa keds, måste köpa nya skosnören, måste köpa nya badkläder till alla barnen, måste laga vagnen, måste ringa om försäkringar...
Men egentligen, om man bortser från allergimedicinerna och att ringa Joa om ultraljudet, vad av detta är livsnödvändigt??? Nej men precis, inget! Varför ödsla så mycket kraft, tid och ork på det. Jag trodde att jag lärt mig något om livet efter att Fredrik dog, att det är LIVET som är det viktiga inte måstena....

//Sassa

Hittade vår ingångsmarch, lite burkigt ljud dock och för genomträngande slagverk, men som den ska spelas, i brassband.


Så utgångsmarchen förståss, lika amazing as usal! Speciellet med Canadian brass, gud i himlen så bra de är.


//Sassa

Jag sitter här på Fredriks föräldrars balkong med ett glas vin och ser ut över jungfrufjärden. Stora och små båtar, med och utan segel, mindre utombordare, stora segelfartyg. Ja sen en och annan gummibåt. Ute på gräsmattan tumlar barnen runt med Annika. Hon gladast tror jag. Från köket letar sig tonerna av Hugo Alvéns Intåg i sommarhagen upp. Peter nynnar med i trumpetstämman, jag i hornstämmorna.  Ett svagt leende på läpparna. Så byts symfoniorkestern ut till blåsorkester, försiktiga slag på virvelkaggar och koskälla, en försiktig kornett som letar sig fram, ger en så välbekant känsla i magen.  Så snart full brassensemble, sen kommer resten av träblåset in. Så stämningsfullt, så bekant. Åter den där känslan i magen, den nervösa, glada, skrattande, rädda och fullständigt panikslagna på samma gång. Minnesbilder som far fram likt en film över näthinnan. En vit, frasande klänning, en smoking, en vacker bukett med blommor, vita klackskor, en fullsatt kyrka och två kyrkportar som slår upp. Ett brudpar som går in längs kyrkgången, kramaktigt tag om varandras händer, hon rädd och glad, han glad och förväntansfull. Två mammor som fäller en tår, en pappa som även han är rörd till tårar, ljust, vackert. Så tystnar musiken successivt, precis lika smygande som den startar, Sen kommer introt på Lille Bror Söderlundhs Folklig vals nr 2 upp, bilder av en bröllops vals far förbi, han och jag, jag och han. Hans ögon, hans hand i min, hans hand om min midja. Med lätta och dansanta steg far vi över golvet, han och jag. Så tonar musiken bort, bilderna försvinner och jag sitter här igen. Ett krampaktigt tag runt vigselringarna och tänker att det var tur man inte viste att döden skulle skilja oss åt så oändligt mycket tidigare än vad vi trott och tänkt.
Men jag har mina bilder, jag har mina minnen och de kommer någon aldrig kunna ta ifrån mig. De är bara mina, en förvrängd skärva av sanningen och det som varit.

//S

Lukas: mamma, varför mullrar det?
Jag: det är åska
Lukas: neeej det är guds mage som låter, han är nog hungrig, vad tror du han vill ha???
Jag: vet inte, vad tror du?
Lukas: FISKPINNAR!

Jag skrattade gott trots att jag känner mig som en överkokt kålrot! Fyra värmetrötta barn, en värmetrött mamma och framförallt en massa måsten trots semester.

"Du är så vacker för mina ögon, som tusen liljor uppå en kvist. Nu har jag kommit till den tiden att jag kan tala för dig min brist. Ensammen till att här gå och vandra gör vägen för mig oändligt lång. Men kommer lilla vännen med mig så bliver vägen oändligt kort "

//Sara