Pappa Fredrik

I morgon kommer Lillebror och hans fina ungar, det ska bli härligt. Jag tror att det blir bra för både mig och honom, jag behövver honom lika mycket som han behöver mig just nu. En mycket lång historia.
Jag inser att han är mer än en bror, han är min bästa vän och äldsta vän. Det är så skönt att han finns där, att han inte sviker trots att jag är arg, ledsen och förbannad just nu.
Ensamheten gör mig komplett jävla galen och jag hatar det.
//S

Pappa kom hit igår, underbart på många sätt.  Det är så härligt att se honom sitta på golvet med alla fyra barnen i knät, pussa och krama om dem. De pratar, skrattar, leker, busar och mår så bra! Jag däremot, jag försöker vara stark. Försöker ta mig igenom dagarna, försöker svälja ned det svarta och mörka. Försöker att inte tänka på jul och julafton. Jag vill inte.
Fan Fredrik, jag saknar dig så satans mycket. Det gör så jäävla ont just nu. Tårarna finns där i halsen, under ögonlocken. Varför frågorna dyker upp. VArför? Varför? Varför?
Jag vet inte mera. MEn jag försöker vara positivt, jag försöker. men det går så jäva dåligt, så förbannat JÄVLA SKITDÅLIGT.

Jag lyssnar på BRA musik, det blir lite lite bättre för stunden. MEn så fort ljudet fadear ut så kommer smärtan tillbaka.
Ger er lite att skratta åt först! Observera att den ska sjungas på GRÖVRE öschötska


Sen en låt jag alltid blir så glad av.


Så lite mer Miss Li, jag gillar hennes röst så himla mycket.


// en ledsen Sara

Det är med tårarna rinnandes ner för kinderna och en stor klump i magen jag läser kommentarerna jag fått till mitt förra inlägg om Lotta som även hon just förlorat sin man. Faaan inte en till. Det borde inte få hända, det får faan inte hända. Helvete också......
Det har fått mig att tänka mer, fundera på min situation, på det jag inte vetat vad jag ska göra med och hur jag ska ställa mig till det. Men nu inser jag, jag kan inte tveka, det går inte. Jag måste ta tjuren vid hornen och faktiskt inse att det är dags att gå vidare.

Pia; Hilja är 2år och 1 månad, så ja hon pratar mycket men dagis har en stor del i det hela.

ÅÅåh jag måste återge några av veckans höjdpunkter här hemmifrån. Hilja är så amazing just nu.

H:Maaaammaaaa
S: ja gumman
H: vaffö ä min pappa inte hemma?
S: din pappa är i himlen, det vet du ju
H: jaaa min pappa ä där, gör han då?
S: jag vet inte faktiskt gumman, vad tror du han gör?
H: Åker kana och äte massa kako och pannkisar
S: tror du han gör det?
H: Jaa och sen så går han till jobbet och däär, dääär äter han gois!
S: Godis på en torsdag
H: nej dä ä löda i himlen ida.....

Hon har halsfluss (är ni förvånade????) så hon är hemma från dagis idag, vi stekte pannkakor och pratade en massa plötsligt säger ungen:
H: maamma
S: ja
H: Ja vill leka mä Mlina (en av granntjejerna)
S: men Melina är sjuk, hon ligger på sjukhus (har svår astma)
M: ja määää, ja vill osså vara huk.
S: Men gumman, du är ju sjuk det är därför du inte är på dagis.
H: Haa, Hilija huk, mlina huk, daga (Saga, andra granntösen) huk, fia huk, mamma huk, lutas huk, nääää lutas (lukas) ä fjisk så han få åka ti dagis. Hililja ä huuuk, tackas mej, då få man gois och film.....
hihihih
och jaaa hon fick se på film, och äta chips. hihi men det är vår hemlis. *skratt*

Ja trots novembermörkret känns livet rätt ljust, jag har mina underbara barn, jag har mitt hus, min bil och  min fina familj. Det känns så konstigt, att faktistk vakna med ett leende på läpparna. Allt har blivit lite enklare, allt har blivit lite lite lite ljusare.
Sen att det finns andra saker som spär på, ja det underlättar.




// Sara

Jenny:
På uppdragbarn.se fanns en sida där man kunde länka till banners av olika slag. Det var bara att kopiera url länken, lägga in den och sen fungerade det. Jag är inget datorfreak, de ska bara fungera.

Tiden finns inte längre, allt upptas av sjuka barn.
men endå finns en stor ljuspunkt just nu, vill inte skriva om det,  det är lite för osäkert och så. Men vi får väl se hur det artar sig, hur framtiden ter sig. Ni kommer bli glada, jag lovar. Men jag behöver bara lite tid för att förstå vad jag vill. Så är det.....

// Sara