Pappa Fredrik

Jag orkar inte skriva, förkylningen gör mig luddig  och seg i hjärnan, tårarna gör mig desperat.
Så återigen får la music tala.....

Åh, jag undrar så ibland,
Om jag, blivit född
nån annan stans,
I ett annat land,
med ett annat namn.

Jag kanske va brunett
och inte särskilt lång,
och rund,
och min röst var gäll och dan,
ja, det lät som fan, när jag tog ton.

jag undrar vad jag hade gjort då.
Jag kanske hade blivit hålld om,
och älskat mig genom dan,
Men endå, haft samma drömmar som
den kvinna som lever sitt liv i Stockholm.

Åh, jag undrar så ibland
om jag blivit född i Afrika,
ett annat ljus,
en annan rytm,
jag kanske aldrig hittat rätt,
och alla gåvor som jag fått
legat dodla i min kropp
av allting runtomkring
förstod jag ingenting

Jag undrar vad jag hade gjort då?
jag kanske tytt mig till de vilda djuren,
och byggt mitt bo i en stor skog
Men där endå, haft samma drömmar som
den kvinna som lever sitt liv i Stockholm

Av allt jag undrar
bara ett jag måste veta,
för du har ditt liv här
Hade jag förstått;
jag måste ge mig ut och leta,
och av tusen och tusen
kännt igen dig, och sagt:
"Älskade, kom. Här är jag".

Jag förundras så ibland,
när jag träffar på nåt stackars barn,
som ser ut som jag gjorde då,
med hår så flygande och tunt,
på tok för långa ben,
och sen öron som parabolantenner.

Ja, när det händer då svindlar det,
för livet blir så väldigt stort då,
och jorden krymper till ett litet rum,
och män'skans själ blir lika stor som universum.

För tänk endå,
att just jag blev
den kvinna som lever mitt liv i Stockholm.

Idag får musiken tala....

"Kom, tvätta bort allt smink
Ditt läppstift och mascara
Det finns ingenting
Som du behöver låtsas vara
Så låt ridån gå ner
Och säg sen vad du ser
Det är du
Du väntar på att livet
Ska kyssa dej på kinden
Å, det kysste just din kind
Eller var det kanske vinden
Det märkte inte du
Ja, var var du i detta nu?
Du äger någonting
Du inte vet du har
Det är kanske just det
Som gör dej underbar
Som när du blottar dina sår
Så jag kan älska och förstå
Att du är bra
Små fläckar på din hud
Ett vilset ögonkast
Nåt bräckligt i din blick
Som om nånting i dej just brast
Allt det du tror är fel
Gör dej mänsklig, gör dej hel
Gör dej bra
Om du ser tillbaks och tänker
Att du gjort så gott du kan
Om du letar efter nyckeln
Du redan håller i din hand
Så ångra ingenting
Aldrig nånsin någonting
Sudda ut din skuld
Den drar dej ner i dyn
När du kunde segla
Som en pil högt upp i skyn
Gå med ryggen rak
Och var säker på en sak
Du är bra
Du är speciell
Du passar mej precis
Allt brokigt som är du
Så operfekt på något vis
Du bär ditt livs historia
Som en rostig gammal gloria
Men du är bra
Vad har du att förlora?
Vad är det du tar i försvar?
När du räknat dina dar
Är allt du lämnar kvar
En sprucken, gammal ask
Med en krackelerad mask"

Skrivkramp, jobbhets och sjuka barn har gjort att jag inte riktigt orkat skriva. Men ag kan säga så mycket som så att jag älskar att maj är över. En månad jag verkligen ogillar. Min födelsedag, hans fördelsedag och vår bröllopsdag. Datum som är starkt förknippade med Fredrik. Jag har försökt fokusera på Gabriel, på barnen, på trädgården, på finaste Joa. Men det har varit svårt.
En otrolig saknad efter Fredrik. En klump i magen, en halvhetskänsla i kroppen och tårar i ögonen nästan varje dag. Det var länge sedan det var såhär. Ångest, gråt och desperation. Varför var han tvungen att dö?

Jag ser på våra barn. Jag ser den nu mera stora Lukas. Det ljusa lockiga håret, de blåa ögonen, skrattgroparna. Han har aldrig varit speciellt lång utan snarare kortast av alla. Men nu senaste månaden har han ränt iväg. Byxorna vajar på halv stång, en stor glugg i munnen där framtänderna skulle suttit, lång och reslig har han blivit. Energi till 1000 och massor av tankar om allt och lite till. Skör och sårbar, men ändå så stark och omtänksam. Han glömmer aldrig någon den pojken, jag imponeras av hans omtänksamhet. Svårt att slå.

Jag ser Hilja, yrvädret, solstrålen. Hon har blivit så stor. I min lilla hjärna är hon fortfarande min lilla flicka. Men ack vad jag bedrar mig. Vältalig som få. Vild och galen på nått vänster men på ett fint sätt. Omtänksam om sina syskon. Kolerikern i familjen, tvekar inte att tala om om något är fel.

Hedvig! Ojoj, min lilla flicka. Jag vet inte var  tiden har tagit vägen. Min(a) bebis(ar) har helt plötsligt växt sig stora. Går på mellan avdelningen på dagis. Pratar, skojar, skrattar. Även hon, kolerikern. Bestämt som bara en 2,5åring kan vara.

Elias, min lilla lilla prins. Så lik Lukas men ändå så olik. Oförstörd på något vänster. Bara är. Jag vet inte hur han gör, han tar väl all kärlek förgivet så som barn ska göra. Pratar, skojar och busar. Han är helt plötsligt ingen bebis längre utan en liten kille med tankar, integritet och en omtänksamhet som liknar Lukas.

Jag slås av insikten att mina två flickor är de koleriska, fartfyllda och blindgalna. Mina två pojkar är lugnare, harmoniskare och framförallt, de är bara. Komiskt att likheten är så slående.
Jag ser på Gabriels barn med samma ögon. De är lika varandra och sin far. De, barnen alltså, är lojala mot varandra till max. Inte förråda, inte snacka skit. Stötta brorsan till max. Tröst, skratt och gråt. Små ensamna grabbar som bitvis saknat sina föräldrar. Inte så konstigt kanske.

Jag försöker titta på mig själv med andra, objektiva ögon. Det är svårt. Diskrepansen mellan bilderna är stor. En före och efter, en nu och då, en ny och en gammal. En Sassa och en Sara. En lycklig och en glad. En galen och en allvarsam. En harmonisk och en orolig. Ja motsatserna är uppenbara. Men behöver det vara negativt? Jag tror inte det. Jag tror  att det kanske, såhär med lite distans till allt, finns goda saker med att Fredrik inte lever. Jag har överlevt, jag har klarat mig och framförallt jag mår faktiskt ganska bra.

Nu väntar ett par timmar i trädgården alldeles ensam. Tänk att få vara alldeles ledig en sketen fredag bara sådär. Tack för många bakjourstimmar säger jag. Senaste nätterna har varit lugna och fantastiska. Fem små samtal, inget mer. Det överlever man.