Pappa Fredrik

Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!
Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N! Ä N T L I G E N!

Äntligen har vi fått en dom, ett beslut, ett slut på den långa mardrömmen. Äntligen kan vi sätta punkt. Nu är det utrett på både härsan och tvärsan, längden och bredden. Lastbilschaffisen körde rattfull, det var h*n som var orsak till olyckan och därmed vållande till fredriks död. Även om kurvan där det hela hände är en kurva med mycket dålig sikt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad som jag är idag. Det handlar inte om skadeståndet. Nej det handlar om upprättelsen, om vetskapen och om erkännandet. Jag har slutat att hitta syndabockar nu, har accepterat läget. Fredrik är död och kommer så vara även fast han finns i våra hjärtan och tankar nästan varje dag.

Så frågan är vad jag ska göra med pengarna. Att leva upp dem vill jag inte. Nej nått bättre måste  jag hitta på. Har ni något förslag????

Jag måste bara få berätta om ett fantastiskt möte. Igår träffade jag en människa som fick mig att inse att jag har det så gott här, att  livet är en ynnest, skört och oerhört vacker. Hon fick mig att tänka tankar att jag gnäller, att jag inte tar tillvara på allt som finns. Men framförallt att jag är så oerhört glad att jag lever.
Tänk att det ska till en fantastisk barnvakt för att man ska inse det. JAg har skrivit om henne tidigare. Min fantastiska barnvakt Anna-Julia. Hon var här igår, fikade. Vi pratade länge om allt och lite till. Att återge allt skulle ta mig år. Men helt plötsligt så säger hon: man kan inte ha solsken jämt, men alla moln är inte grå.
Så vackert sagt. Det fick bli dagens ledord.....