Pappa Fredrik

I de flesta sammanhang har jag inga som helst problem att berätta om Fredrik och allt därikring. All sorg, smärta, glada stunder och allt det där jag har lärt mig de senaste 3 åren. Men så ibland hamnar man i sammanhang där det bara inte går. Där orden tryter, viljan är berätta finns inte och jag undviker alla frågor om mig själv och mitt liv.

Helgen var ett sådant tillfälle. Vi var på examensparty. Lillebror är äntligen klar med sin journalistexamen. Vi packade in alla barnen och åkte till stockholm. Installerade oss hos Fredriks föräldrar, ja redan det känns lite undligt, att bo hos sina svärföräldrar med sin nya karl. Men tack och lov har det aldrig varit och kommer aldrig bli ett problem. Jag vet att Annika vid otaliga tillfällen sagt: du är flickan jag aldrig fick! Så nej varför skulle det vara ett problem? Gabriels grabbar var tyvärr inte med utan var kvar hemma hos sin mamma.
Men så där på lördagen i lillebrors lägenhet, massor av människor och folk som frågade: jaha och vem är du?
Sara, journalistens storasyster svarade jag med glimten i ögat. Prat om barn, karlar, frågor om var de två minsta är. Jag svarar, utan att tänka mig för, hos sin farmor. Kvinnan tittar på Gabriel och säger: men du sa ju nyss att dina föräldrar bor i Lund! Gabriel och jag byter blickar, ska vi säga som det är eller ska vi bara byta ämne. Valet blev enkelt, vi sa att Gabriel inte är biologisk pappa till barnen. Dummare än dummast. För då måste man berätta allt.
Jag skäms inte, jag har inga problem att prata om det. MEN jag brukar tycka att det blir en tryckt stämning, de flesta blir tysta och drar sig undan. SOm om jag vore smittad av pesten....
Stackars kvinna, ensam med fyra iungar.

Men jag är inte ensam, jag har Gabriel, jag har mina föräldrar, mina fina syskon, min biologiska pappa, underbara vänner men framförallt kanske, jag har Annika, Peter och finaste vännen Joa. Jag är INTE ensam....
Jag är lycklig!

// Sara!