Livet små obegripliga samanträffanden.
Ibland är livet förunderligt. Jag har nog tusen exempel från både det stora och lilla livet. Från arbetet och från privatlivet. Jag blir påmind om livets obegripliga samanträffanden när jag läser Monas kommentar och berättelse om hur hon böjade läsa min blogg. Att hon sökt på Gabriel och te för att hitta en speciell mugg men då hamnat på min blogg. Jag undrar över hur Gabrielmuggarna ser ut. Goooglar och sätter nästan te:t i halsen. De har gjort min favritmugg, klattmuggen!!!! Den mugg jag en gång fick av Fredrik på vår 2månadersdag. En mugg som följt med alla år. En mugg som är kantstött och älskad.
Kalla det samanträffande, öde eller vad ni vill. För mig väcker det en känsla av att han visste. Eller att allt är uttänkt på förhand. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.
Mer än att jag undrar om du hittade muggen Mona?
Ett av de allra mest förunderliga samanträffanden handlar återigen om min allra finaste vän Joa och hennes man. Eller egentligen startade allt för snart 37år sedan på ett kontor i en halvstor stad i Svergie. Två män möts för första gången. Den ena har jobbat i företaget ett par år, den andra är precis nyanställd. De finner varandra då de är i ungefär samma läge i livet. Småbarnspappor båda två. Den ena med en grabb och en påväg, den andra med tre stycken fosterbarn. Fika- och lunchraster ägnas åt att diskutera livets små och stora händelser. Det blir ölkvällar på stan. Sedan sammanförs familjerna. Barnen finner varandra rätt fort så även de vuxna. De kommer för ett par år att bo i samma kvarter med sjön intill knuten. Så separerar den första pappan från sin fru, tar sina två barn och flyttar till andra sidan av stan. Den andra pappan bor kvar men har nu bytt jobb. Kontakten ebbar ut och reducerar till morsningar på stan och julkort. En födelsedagsfest här och var. Åren går, barnen växer upp.
Den första pappan träffar en ny, får ännu en son. Mittensonen tar studenten, flyttar till göteborg, lär känna en fantastisk tjej. Efter ungefär 5år krockar de igen, han och tjejen. De inleder ett förhållande, dagar blir till månader.
Den andra pappans äldsta dotter flyttar hemifrån, börjar plugga och fastnar i studentmusik- och studentspexsvängen. Där träffar hon en underbar vän, en fantastik kvinna. De umgås ganska tight under många år. Flickan träffar även sin älskade. En kille med ögon vackra som få. Med ett stort skratt och ett hjärta av guld. Så fyller flickan 30 och bjuder upp till stort kalas. Hon bjuder sina vänner. Den allra närmsta säger: jag har precis träffat en kille, får han följa med. Flickan skrattar och säger: visst, men känner jag honom? Vännen ler och säger: nja ni är från samma stad men det skiljer en fyra år eller så. Varken för- eller efternamn säger flickan något. Tyvärr hinner de inte få till en träff innan födelsedagskalaset.
Så kliver de in, vännen och killen. Vännen i en vacker grön klänning, han i kostym. Det lyser om dem, ett alldeles speciellt sken. Till och med en blind skulle se det. Födelsedagsbarnet tittar på killen och säger: Hej jag heter Sara och fyller år. Han skrattar och säger på den omissigenkänliga dialekten: Hej jag heter J och har badat naken i dina föräldrars pool! Flickan, som ni nog förstått är jag, tittar på killen och ser plötsligt. Det är hennes barndomslekkompis! Hon står där så förvänad, med en känsla av att detta inte bara råkar vara samanträffande utan guds finger.
Så kommer de att umgås allt mer och mer. Månader läggs till år och plötsligt har det gått nästan 10år. Tio år av förtrolig vänskap, 10år av skratt, gråt och motgångar. Motgångar för finaste vännerna som leder till att de separerar. Men så blir ett av deras små barn sjukt. Riktigt sjukt, hamnar på intensiven och ligger där i nästan 1,5 månad. De står där, sida vid sida och kämpar för sin dotters skull. De kommer fram till att det faktiskt finns hopp, hopp för deras förhållande. För det lyser fortfarande lite om dem, de har något speciellt, en samhörighet. Ja till och med en blind kan se det!!!!
// Sara
( HDMI:kabeln började fungera så det blev glada pojkar och en kväll med PipLarssons!)
Kalla det samanträffande, öde eller vad ni vill. För mig väcker det en känsla av att han visste. Eller att allt är uttänkt på förhand. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.
Mer än att jag undrar om du hittade muggen Mona?
Ett av de allra mest förunderliga samanträffanden handlar återigen om min allra finaste vän Joa och hennes man. Eller egentligen startade allt för snart 37år sedan på ett kontor i en halvstor stad i Svergie. Två män möts för första gången. Den ena har jobbat i företaget ett par år, den andra är precis nyanställd. De finner varandra då de är i ungefär samma läge i livet. Småbarnspappor båda två. Den ena med en grabb och en påväg, den andra med tre stycken fosterbarn. Fika- och lunchraster ägnas åt att diskutera livets små och stora händelser. Det blir ölkvällar på stan. Sedan sammanförs familjerna. Barnen finner varandra rätt fort så även de vuxna. De kommer för ett par år att bo i samma kvarter med sjön intill knuten. Så separerar den första pappan från sin fru, tar sina två barn och flyttar till andra sidan av stan. Den andra pappan bor kvar men har nu bytt jobb. Kontakten ebbar ut och reducerar till morsningar på stan och julkort. En födelsedagsfest här och var. Åren går, barnen växer upp.
Den första pappan träffar en ny, får ännu en son. Mittensonen tar studenten, flyttar till göteborg, lär känna en fantastisk tjej. Efter ungefär 5år krockar de igen, han och tjejen. De inleder ett förhållande, dagar blir till månader.
Den andra pappans äldsta dotter flyttar hemifrån, börjar plugga och fastnar i studentmusik- och studentspexsvängen. Där träffar hon en underbar vän, en fantastik kvinna. De umgås ganska tight under många år. Flickan träffar även sin älskade. En kille med ögon vackra som få. Med ett stort skratt och ett hjärta av guld. Så fyller flickan 30 och bjuder upp till stort kalas. Hon bjuder sina vänner. Den allra närmsta säger: jag har precis träffat en kille, får han följa med. Flickan skrattar och säger: visst, men känner jag honom? Vännen ler och säger: nja ni är från samma stad men det skiljer en fyra år eller så. Varken för- eller efternamn säger flickan något. Tyvärr hinner de inte få till en träff innan födelsedagskalaset.
Så kliver de in, vännen och killen. Vännen i en vacker grön klänning, han i kostym. Det lyser om dem, ett alldeles speciellt sken. Till och med en blind skulle se det. Födelsedagsbarnet tittar på killen och säger: Hej jag heter Sara och fyller år. Han skrattar och säger på den omissigenkänliga dialekten: Hej jag heter J och har badat naken i dina föräldrars pool! Flickan, som ni nog förstått är jag, tittar på killen och ser plötsligt. Det är hennes barndomslekkompis! Hon står där så förvänad, med en känsla av att detta inte bara råkar vara samanträffande utan guds finger.
Så kommer de att umgås allt mer och mer. Månader läggs till år och plötsligt har det gått nästan 10år. Tio år av förtrolig vänskap, 10år av skratt, gråt och motgångar. Motgångar för finaste vännerna som leder till att de separerar. Men så blir ett av deras små barn sjukt. Riktigt sjukt, hamnar på intensiven och ligger där i nästan 1,5 månad. De står där, sida vid sida och kämpar för sin dotters skull. De kommer fram till att det faktiskt finns hopp, hopp för deras förhållande. För det lyser fortfarande lite om dem, de har något speciellt, en samhörighet. Ja till och med en blind kan se det!!!!
// Sara
( HDMI:kabeln började fungera så det blev glada pojkar och en kväll med PipLarssons!)
Kommentarer
Postat av: Maria
Men hur coolt får det bli?!? Exakt en sån där mugg dricker jag kaffe ur varje dag! Snacka om sammanträffande! Så coolt att världen är så liten! Och vad härligt att dina vänner har hittat tillbaka till varandra. Hoppas att deras barn inte behöver åka tillbaka till intensiven!
Postat av: E
Sara, jag har plöjt igenom hela din blogg under tre eftermiddagar, månad för månad och förundrats. Förundrats över hur tiden går, hur du trots allt sorgset som skrevs i början ändå hittat vidare. Du är modig, du skriver fint och saknaden efter en älskad får för alltid sitta kvar trots nya relationer!
Trackback
