Om Stella!

Jag har fått frågan om vi hade Stella i tankarna redan innan det kom upp i bloggen. Nja, är nog svaret på frågan. Stella, eller kanske snarare betydelsen, stjärna, har funnits i min hjärna sedan vi insåg att lillfnurpan inte alls hette Elfrida eller Frida vilket var vår plan. Hon strålade likt en stjärna redan när hon föddes så just stjärna var något jag ville ta fasta på. Slog på betydelsen av stjärna i ett tidigt skede och ratade Stella bara sådär. Så kom tipsen om Stella på bloggen. Jag insåg att det kanske vore nått egentligen men insåg att Gabriel skulle rata namnet. Hade det inte ens som förslag i några av våra diskussioner. Men så kom det tillbaka, för Abbe frågade just om det fanns något namn som betyder stjärna. Jag sa att Stella betyder stjärna. Han tyckte vi skulle döpa henne till just Stella. Gabriel var väl inte överförtjust. Men så tittade vi på henne, hur hon låg i soffan och bara log som en liten solstråle. Ett stort skratt tillsammans och ett: ja, men varför inte egentligen. Stella som andranamn!
Hur Oline kom upp har jag redan berättat. Jag hade lite svårt för Oline i början, men Gabriel var så tvärsäker och jag fattade inget. Vi har ofta pratat om namn som påminner om något eller någon. Jag förstod inte vem det påminde om alls. Ingen i hans närhet heter Oline, vad jag kunde komma på. Jag frågade, han log och sa: min mormor hette Oline!
Då förstod jag, mormor som var klippan i livet. Mormor som var den som såg den lilla Gabriel. Mormor som skämde bort, som bjöd på pannkakor och lät barnet vara barn.
Diskussionen behövde inte tas och Oline blev ett självklart tilltalsnamn.
Men det mest skrämmande var när Gabriels moster skickade en hög med gamla foton. Såg en bild av mormor Oline som barn, drog djupt efter andan. Samma vackra ögon som lilla Oline har, samma leende och skratt. Otroligt. Och då är lilla O bara knappt 3 månader. Shit vad tiden går fort kan jag säga. Fast iof, en månad korrigerad tid. Känns dock som om hon funnits i våra liv under alla år.

Annars är dagens största irritation att datorn, HDMI-kabeln och tv:n vägrar samarbeta. Jag som lovat Abbe, Atle och Lukas att vi ska se på just Pip Larssons ikväll då de har studiedag i morgon. Men men, jag får be min handyman att fixa. Även om jag tror att jag redan gjort det som kan göras. Förutom att acceptera läget. Men just sorgsna småkillar är inte allt för roligt faktiskt.
Kramar till er alla!
// Sara och lilla O

Kommentarer
Postat av: Maria

Sorgsna småkillar är inte ett dugg roligt. Jag har en här som drömde en mardröm och nu kan han inte somna om. Lilla vän! Och bara för att du berättar om Pip-Larssons så måste jag introducera dem för min pojke. Underbar berättelse!

Postat av: Mona

Hej Sara! Måste bara skicka några rader, när jag hittat din fina blogg och fått ta del av ditt liv som du skriver så inlevelsefullt om. Där rök en förmiddag av mitt jobb, kan jag säga!!! Egentligen sökte jag på nätet efter "te och Gabriel" eftersom jag letar efter en särskild tekopp som ska heta Gabriel (enligt en auktionssajt) - men så hamnade jag på din blogg och kunde inte sluta läsa, trots att det var så långt från min sökning som man kan komma!

Jag backade och läste dina första inlägg och skummade igenom åren som följde. Även om jag naturligtvis inte kan plöja 3½ års inlägg på några timmar så har jag läst en hel del och jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser dina senaste inlägg om det nya barnet, om er stora familj och att du verkar så lycklig nu.

Tack för att du låter oss kompletta främlingar ta del av dig, ditt liv och hur det var när du miste dina barns far och din bästa vän. Stor kram till dig!

2011-01-31 @ 16:31:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0