Otillräcklighet

Jag sitter i soffan framför tv:n på ovanvåningen. I det rum som blivit ungefär 15kvm mindre. Som fått en extra vägg och en dörr och blivit ett rum åt Hedvig och Elias. De är som ler och långhalm.  Säger: hävlil osså eller lias åsså när den ena fått. Det givna svaret: ja Elias/Hedvig ska få med. De kan slåss och vara riktigt osams. Men när det väl gäller, ja då är de som en mur. Försvarar varandra i vått och tort. Jag har oroat mig lite, vill inte att de ska bli beroende av varandra. Jag har konsulterat världens bästa dagisfröknar som bara skrattar åt min nojja och säger: Sara, de är så självständiga de bara kan bli. Du har gjort ett bra val att låta dem gå på varsin avdelning.
Jag blir stärkt i mitt beslut. Fast jag vet att jag inte behöver fundera på om det är rätt eller inte. Ja vet att Fredrik hade varit av samma åsikt. Bara att se dem när de träffas efter en dag isär. Hur det strålar om dem, lyckan och det bekant tjutet. Tjut av lycka! Ibland blir jag avundsjuk, tänk att ha en person som står dig så nära. Men så inser jag att min avundsjuka bara är sorg och saknad. Att jag saknar min bror så till den milda grad. Att jag saknar vår förtrolighet, vår vänskap och lyckan av att ses. Min mamma har flera gånger sagt att Elias och Hedvig är som Josh och jag var. Intressant måste jag säga. Tänk så mycket det är man inte förstår som barn. Hur mycket man aldrig reflekterar över. Som självklarheten i vänskap. Jag menar, jag tvivlade aldrig på Josh, han bara fanns där. Jämt. Idag inser jag att det är just denna otvugna inställning tiill kärlek och vänskap som gör allt med barn så underbart.

Jag har de senaste dagarna gråtit ut alla tårar som finns. Otillräckligheten har varit enorm. Jag ser hur Gabriel sliter för att få ihop vardagen med en drös ungar, en gravid sambo och alldeles för många arbetstimmar. Den gravida sambo som ligger i soffan, dricker te och kikar på private practice, gråter och bara vill komma tillbaka till jobbet.
Den gravida sambon som inte vill annat än att underlätta för sin karl, fixa, dona. Som när hon inser att hon inte kommer ur pyamasbrallorna idag heller bara gråter. Jag förstår att han blir trött. Jag förstår att han blir vresig. Men det är inte mitt fel.

Ibland känns det så. Att det är mitt fel. Jag vet logiskt att det inte är så. Men känslomässigt. Men så kommer buffarna från bebisen i magen. Ett: hej jag finns, jag lever, jag älskar dig! Ett sms från Gabriel: Orkar du hämta lilla A idag? Han har frågat efter dig hela veckan. Jag skulle behöva jobba lite mer idag. För då kan jag ta fredagen ledig.

Jag tar mig samman, hämtar lilla A i skolan. Möts av en glad liten grabb som strålar. Han ler. Jag inser framgången. Har har inte lett tidigare, han har sällan skrattat. Bara tittat ned i marken. Han kramar mig, klappar magen. Väl i bilen frågar han (som vanligt): när kommer bebisen? Jag svarar tålmodigt: Först ska det vara lite mer höst, sedan ska det vara jul och nyår. Sedan kommer bebisen.
Rutiner, tid och planering är A och O. Han nickar och säger: vad ska bebisen heta? Jag ler och säger: vad tycker du? Han skrattar: fantomen! Jag sväljer för att inte brista ut i asgarv. För jag vet att det är på fullaste allvar. Han önskar att hans lillsyskon ska heta fantomen för att fantomen är hans bästa vän. Han kan leka fantomen dagarna i ända. Väl hemma smiter han in på sitt rum, byter om och leker, ja just fantomen.

Jag sitter återigen i soffan och har dåligt samvete över allt jag inte fixar. Över allt jag borde göra men inte gör. Men så kliver Gabriel in över tröskeln med alla andra ungar. Han pussar min panna och säger: underbart att du hämtade lilla A! Leker han fantomen? Jag nickar och vii skrattar en stund. Kramas och jag inser att för Gabriel var det stort. Jag kom ur soffan, ur pyamasbrallorna. Lilla A lät mig hämta honom. Det är inte många som får. Gabriel, A:s mamma, hans farfar, jag och så Annika, Fredriks mamma. För Annika och lilla A har ett alldeles särskilt band. Jag förstår mig inte på henne. Underbara Annika. Hur gör hon?

Så idag ska jag försöka. Försöka  att i alla fall ha något annat på mig än pyamasbrallor när min fina familj kommer hem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0