Pappa Fredrik

Flashbacksen spelar en stor roll i  mitt liv just nu. De är ett sätt att minnas. Ett sätt att komma ihåg. Den inneboende filmspelaren får mig att må rätt bra. Den får mig att minnas alla vackra saker. Får mig att känna mig som om jag lever. Filmerna spelas upp i svartvitt, i färg, i stillbilder, i oordning, i ordning, i slow motion, i ultrarapid och fullständig kaos. Min blick blir glansig och innåtskådande. Jag ler snett och skakar lätt på huvudet för att slå bort filmen ur huvudet. För att återvända till verkligheten.

Jag var hos pyskologen igår. Hon är en underbar människa. En människa som jag skulle vilja lära känna. I en annan kontext hade vi kunnat vara vänner. Hon hade kunnat berätta om sitt och jag om mitt. Vi hade kunnat komma nära. I en annan verklighet. Med varsin öl och en skål nötter. Två kvinnor i ungefär samma ålder.
Men nu är vi inte vänner, vi är klient och professionell. Vi är psykolog och patient.
Hon uppmanade mig att tänka på betydelsefulla människor i min omgivning. Människor som stannat kvar trots allt som varit. Människor som betyder mycket och som inte är Fredrik. Hon bad mig berätta om en av dem. Valet var lätt. Ingen tvekan. Ni tänker säkert Gabriel, Annika, barnen, mina föräldrar. Men ni har fel. Valet var som sagt enkelt och självklart. Joa!
Världens finaste Joa.

Så där i psykologfåtöljen började filmerna rulla. Det första mötet, skrattet, det lockiga håret, ögonen, förtroligheten, sångerna, hornstämmorna, te, tårar, skratt, gråt, kärlek och vacker vänskap. Jag skulle kunna beskriva dem allihop. Alla underbara stunder. All sorg och allt det fina vi har. Hon och jag. Min finaste Joa, världens bästa vän, världens bästa granne, världens bästa!

Jag flyttas snabbt i tanken till första kvällen vi träffades. En orkesterresa med orkester och kör. Vi står mitt emot varandra, jag med hornet i handen och hon med sopranstämman. Hon ler sitt finurliga leende och säger:
- Joa heter jag.
- Sara, trevligt att träffas.
- Ja! Så du har ett snoffsigt, dyrt Alexanderhorn. Får jag pröva?
- Kan du? Så säger hon som vanligt, när hon vill ha ett uppenbart ja.
- Har påven en ful hatt? Jag tittar på henne och ser förundrad ut. Vad menar hon? Jag hummar nått jakande till svar. Hon skrattar sitt stora skratt och tar hornet ur min  hand. Spelar en vända och jag står hänförd. Jävlar, hon kan ju far det genom min hjärna.

Kvällen fortsätter med repetitioner, skratt, spelspelande och lite öl. Lördagen kommer. Frukost. Hon sitter där, händerna krampaktigt om temuggen. Ångesten lyser i ansiktet och känns så påtagligt där jag sitter mitt emot. Jag tar henne åt sidan, frågar: vad är det? Skak på huvudet, nekanden och ett: Äsch inget.  Hon har i efterhand sagt att jag vann hennes vänskap och hjärta för att jag inte gav  mig. Jag ser det inte så.

Vi hoppar i filmen. En vecka har gått. Vi sitter på mitt och Joas rum,ett stort gäng. Dricker öl, skrattar och berättar saker om oss själva. Fler och fler försvinner. De som är kvar blir mer och mer förtroliga. Tillslut går alla. Vi blir kvar och då först vågar jag fråga om ärren i ansiktet, ångesten och skärsåren på armarna. Hon biter sig i läppen, tvekar och berättar allt om killen hon älskat som misshandlat och förföljt henne. Om ångest, om självdestruktivt leverne och hat. Jag sitter där med ölen i handen. Tittar på henne. De ljusa lockarna, de fina ögonen, skrattet, tårarna. Så tittar hon på mig och säger: men fan, vi skulle ju ha kul. Inte prata skit och helvete. Men eftersom jag berättat min story får du berätta din. För jag tror inte på att du är sådär glad och lyckad som alla säger. Jag är och förblir förvånad. Hon var den första som såg igenom mig. Hon gjorde det då, hon gör det nu. Den kvällen började vi prata och har aldrig slutat. Det har gått snart 12år! TOLV år av förtrolig vänskap. Tolv år av kärlek. Eller vad man nu kallar det.
Så far alla tolv åren förbi iform av lösryckta bilder. Frasiga klänningar, frackar, bröllop, kramar, gråt, skratt, barn, bullar, trädgårdar, hus, begravning och dop. Lycka, sorg och desperation.

Jag väcks ur min privata filmvisning av psykologen. Hon ser på mig, ler och säger: vad tänker du på. Jag ler och säger: världens allra finaste Joa! Den människa som ser lilla Sara bakom den glada fasaden.

Te:t är för länge sedan slut, bara böset kvar på botten. Tårarna har torkat på kinderna och känslan av harmoni befinner sig i magen. Bebisen (som förövrigt både har fått namn och kön) har buffat godnattbuffarna och sover. Jag ska släcka och stänga av datorn. Sova och vakna i morgon. Se ut genom sovrumsfönstret, ut i höstsolen och höstlöven. Se finaste Joas hustak och bara tänka att jag är lyckligt lottad.

// Sara