Länge sedan!
Skrivkramp, jobbhets och sjuka barn har gjort att jag inte riktigt orkat skriva. Men ag kan säga så mycket som så att jag älskar att maj är över. En månad jag verkligen ogillar. Min födelsedag, hans fördelsedag och vår bröllopsdag. Datum som är starkt förknippade med Fredrik. Jag har försökt fokusera på Gabriel, på barnen, på trädgården, på finaste Joa. Men det har varit svårt.
En otrolig saknad efter Fredrik. En klump i magen, en halvhetskänsla i kroppen och tårar i ögonen nästan varje dag. Det var länge sedan det var såhär. Ångest, gråt och desperation. Varför var han tvungen att dö?
Jag ser på våra barn. Jag ser den nu mera stora Lukas. Det ljusa lockiga håret, de blåa ögonen, skrattgroparna. Han har aldrig varit speciellt lång utan snarare kortast av alla. Men nu senaste månaden har han ränt iväg. Byxorna vajar på halv stång, en stor glugg i munnen där framtänderna skulle suttit, lång och reslig har han blivit. Energi till 1000 och massor av tankar om allt och lite till. Skör och sårbar, men ändå så stark och omtänksam. Han glömmer aldrig någon den pojken, jag imponeras av hans omtänksamhet. Svårt att slå.
Jag ser Hilja, yrvädret, solstrålen. Hon har blivit så stor. I min lilla hjärna är hon fortfarande min lilla flicka. Men ack vad jag bedrar mig. Vältalig som få. Vild och galen på nått vänster men på ett fint sätt. Omtänksam om sina syskon. Kolerikern i familjen, tvekar inte att tala om om något är fel.
Hedvig! Ojoj, min lilla flicka. Jag vet inte var tiden har tagit vägen. Min(a) bebis(ar) har helt plötsligt växt sig stora. Går på mellan avdelningen på dagis. Pratar, skojar, skrattar. Även hon, kolerikern. Bestämt som bara en 2,5åring kan vara.
Elias, min lilla lilla prins. Så lik Lukas men ändå så olik. Oförstörd på något vänster. Bara är. Jag vet inte hur han gör, han tar väl all kärlek förgivet så som barn ska göra. Pratar, skojar och busar. Han är helt plötsligt ingen bebis längre utan en liten kille med tankar, integritet och en omtänksamhet som liknar Lukas.
Jag slås av insikten att mina två flickor är de koleriska, fartfyllda och blindgalna. Mina två pojkar är lugnare, harmoniskare och framförallt, de är bara. Komiskt att likheten är så slående.
Jag ser på Gabriels barn med samma ögon. De är lika varandra och sin far. De, barnen alltså, är lojala mot varandra till max. Inte förråda, inte snacka skit. Stötta brorsan till max. Tröst, skratt och gråt. Små ensamna grabbar som bitvis saknat sina föräldrar. Inte så konstigt kanske.
Jag försöker titta på mig själv med andra, objektiva ögon. Det är svårt. Diskrepansen mellan bilderna är stor. En före och efter, en nu och då, en ny och en gammal. En Sassa och en Sara. En lycklig och en glad. En galen och en allvarsam. En harmonisk och en orolig. Ja motsatserna är uppenbara. Men behöver det vara negativt? Jag tror inte det. Jag tror att det kanske, såhär med lite distans till allt, finns goda saker med att Fredrik inte lever. Jag har överlevt, jag har klarat mig och framförallt jag mår faktiskt ganska bra.
Nu väntar ett par timmar i trädgården alldeles ensam. Tänk att få vara alldeles ledig en sketen fredag bara sådär. Tack för många bakjourstimmar säger jag. Senaste nätterna har varit lugna och fantastiska. Fem små samtal, inget mer. Det överlever man.
En otrolig saknad efter Fredrik. En klump i magen, en halvhetskänsla i kroppen och tårar i ögonen nästan varje dag. Det var länge sedan det var såhär. Ångest, gråt och desperation. Varför var han tvungen att dö?
Jag ser på våra barn. Jag ser den nu mera stora Lukas. Det ljusa lockiga håret, de blåa ögonen, skrattgroparna. Han har aldrig varit speciellt lång utan snarare kortast av alla. Men nu senaste månaden har han ränt iväg. Byxorna vajar på halv stång, en stor glugg i munnen där framtänderna skulle suttit, lång och reslig har han blivit. Energi till 1000 och massor av tankar om allt och lite till. Skör och sårbar, men ändå så stark och omtänksam. Han glömmer aldrig någon den pojken, jag imponeras av hans omtänksamhet. Svårt att slå.
Jag ser Hilja, yrvädret, solstrålen. Hon har blivit så stor. I min lilla hjärna är hon fortfarande min lilla flicka. Men ack vad jag bedrar mig. Vältalig som få. Vild och galen på nått vänster men på ett fint sätt. Omtänksam om sina syskon. Kolerikern i familjen, tvekar inte att tala om om något är fel.
Hedvig! Ojoj, min lilla flicka. Jag vet inte var tiden har tagit vägen. Min(a) bebis(ar) har helt plötsligt växt sig stora. Går på mellan avdelningen på dagis. Pratar, skojar, skrattar. Även hon, kolerikern. Bestämt som bara en 2,5åring kan vara.
Elias, min lilla lilla prins. Så lik Lukas men ändå så olik. Oförstörd på något vänster. Bara är. Jag vet inte hur han gör, han tar väl all kärlek förgivet så som barn ska göra. Pratar, skojar och busar. Han är helt plötsligt ingen bebis längre utan en liten kille med tankar, integritet och en omtänksamhet som liknar Lukas.
Jag slås av insikten att mina två flickor är de koleriska, fartfyllda och blindgalna. Mina två pojkar är lugnare, harmoniskare och framförallt, de är bara. Komiskt att likheten är så slående.
Jag ser på Gabriels barn med samma ögon. De är lika varandra och sin far. De, barnen alltså, är lojala mot varandra till max. Inte förråda, inte snacka skit. Stötta brorsan till max. Tröst, skratt och gråt. Små ensamna grabbar som bitvis saknat sina föräldrar. Inte så konstigt kanske.
Jag försöker titta på mig själv med andra, objektiva ögon. Det är svårt. Diskrepansen mellan bilderna är stor. En före och efter, en nu och då, en ny och en gammal. En Sassa och en Sara. En lycklig och en glad. En galen och en allvarsam. En harmonisk och en orolig. Ja motsatserna är uppenbara. Men behöver det vara negativt? Jag tror inte det. Jag tror att det kanske, såhär med lite distans till allt, finns goda saker med att Fredrik inte lever. Jag har överlevt, jag har klarat mig och framförallt jag mår faktiskt ganska bra.
Nu väntar ett par timmar i trädgården alldeles ensam. Tänk att få vara alldeles ledig en sketen fredag bara sådär. Tack för många bakjourstimmar säger jag. Senaste nätterna har varit lugna och fantastiska. Fem små samtal, inget mer. Det överlever man.
Kommentarer
Trackback
