Pappa Fredrik

Ibland undrar jag vad jag tänker med. Inte hjärnan i alla fall. Jag har i många år inbillat mig att jag kan kontrollera mina känslor, att jag är genomtänkt och rationell. Att jag bara fattar logiska, väl genomtänkta och rationella beslut. Jag inser, ju äldre jag blir, att det är fel. Jag är en människa som enbart styrs av mina känslor och handlar ofta före jag tänker. Tanken kommer efteråt och då med besked. Man skulle kunna kalla det att älta.
Jag försöker hitta tillbaka till balansen mellan att vara den kännslostyrda och den rationella. Det går sådär måste jag erkänna. Dessutom trivs jag nog egentligen med att fatta beslut som jag inte redan analyserat sönder. Att jag känslomässigt är både primitiv och trögtänkt är inget nytt.
Ja det finns många historier om hur jag, efter många om, men och analyser inser att jag är kär/olycklig/lycklig/arg/ledsen/sur/vilkenkänslasomhelst.....
Jag tror att ni redan fått det beskrivet för er hur det tog månader innan Fredrik frågade mig: Vad vill du med oss. Han var klar över saken, jag fattade inget. Vadå vill med oss? Jag hade inte ens tänkt tanken. Han var min vän, eller ja, öh, eh, lite mer exlusiva vän kanske man borde säga. Vän med fördelar?
Såhär i efterhand förstår jag att jag faktiskt var lycklig och kär. Att jag bara inte förstod det då, att det var så självklart att jag inte ens reflekterat över saken.

Det är lite så med Gabriel nu med. Att jag inte ens reflekterat över saken. Att jag är kär, lycklig och outgrundligt tacksam över att han vill leva ihop med mig, mina barn och allt det där andra (som gör en människa hel). Periodvis förstår jag inte varför han väljer att göra det egentligen. Att han borde ha det så mycket bättre själv.  Att han nog tänker likadant är inget jag reflekterar över. Jag vill leva ihop med Gabriel och resten i form av exfruar, barn, asperger, adhd, cyklar, urväxta jeans och skitiga tröjor. Jag tar det, jag vill att det ska vara en del av mitt liv med. För mina barn är så förhållandevis enkla. Go' o gla' kexchokla'! Inga bekymmer, man är lycklig var dag, det är ett häääärligt liv, filosofi. Hakuna matata....
Det har varit prioriterat att försöka få hans  barn, främst den yngsta, att få tillbaka sin trygghet och hitta rutiner. Vi var nästan i hamn, så nära. Så fick ett feltänk, en missräkning, en tabbe och ett litet litet hål så ödestigna konsekvenser. Nu är vi tillbaka på ruta -3 igen. Eller kanske egentligen ruta -5...
Men när misstaget uppenbarade sig och allt bara var ett faktum så kom den orationella Sara fram. Den känslostyrda och blindgalna. Budskapet var och är självklart. Beslutet lika så.
Vi har inte berättat för någon förrän igår. Bästa vännerna, föräldrar, syskon och såklart Gabriels exfru. Alla, även hans ex, blev glada och lyckliga. Tänk det trodde jag aldrig för ett år sedan eller ens för fem månader sedan.

Jag ser mig själv i spegeln, ser de trötta ögonen, håret åt alla håll, de spensliga benen och armarna, magens rundning. Min hand ligger ofta där, just under naveln. Som att jag vill visa att jag tänker på det lilla knyttet där ine. För jo, precis som ni nog förstått, jag är gravid, vi ska ha barn! Gabriel och jag ska ha barn. Lukas, Hilja, Hedvig, Elias, A och A ska få ett litet syskon.
Jo det är bara ett, vi har fått flera ultraljud för att utröna saken. Så i januari kommer vårt lilla pyre. Alla är entusiatiska och lilla A, som vi trodde skulle ha svårast att acceptera verkar vara den som är gladast. Gladast över att han kommer bli storebror på riktigt.

Så nu börjar det nya livet, en ny epok, äntligen!!!

// Sara!