Din salta dagg syns tydligt på din ögonfrans ändå
Igår gick jag från jobbet med en enorm trötthetskänsla och en känsla av otillräcklighet. Det var många år sedan jag kände mig så. Ja det var när jag gjorde min ST-tänst, då hände det ofta. Att jag gick hem på fredagen helt utpumpad och kände att jag inte gjort nog. På senare år har jag insett att det är bättre att försöka tänka att kan jag hjälpa en patient under mitt hela yrkesverksamma liv har jag gjort mer än vad man egentligen kan begära av en människa. Det stärker och gör mig nöjd med vad jag åstadkommer. Det kan såhär låta rätt präktigt och att jag sätter mig själv på någon slags pedistal. Det gör jag inte, jag är ödmjuk och vet att jag inte är gud, inte kan hjälpa och/eller rädda alla. Långtifrån, men jag kan alltid göra något. Jag tror att många läkare skulle behöva inse det. Du kan inte rädda alla, inte göra allt, men du kan alltid göra något och alltid lyssna.
Gårdagens otillräcklighetskänsla kom sig inte från patienterna, nej det kom från mina kollegor. Sjuksköterskorna på jobbet har varit kort om folk. De har slitit häcken av sig och stångat sig blodiga för att få avdelningen att fungera. Igår såg jag hur de slet extra mycket. Till bristningsgränsen skulle jag vilja påstå. Jag såg en av tjejernas desperation, uppgivenheten och irritation. Jag gav henne en kram, sa: A! Det är strongt att du tar halva sidan, att du stått ut hela veckan. Det har varit kaos! Det kommer ordna sig, jag lovar. Hon log stelt och torkade bort en tår. Då infann sig otillräcklighetskänslan. Att jag inte gör mer för mina kollegor, att vi inte jobbar mer som ett team.
I teorin är det så, att vi är ett team, men i praktiken. Nej långt ifrån. Läkarens uppgifter, sjuksköterskans (säg aldrig syster och/eller sköterska, det är ett hån...... mer om det en annan gång kanske) uppgifter och undersköterskans uppgifter. Aldrig våra uppgifter. Tänk om vi någon gång kunde säga våra uppgifter, dela upp dem utifrån kunskap, tid, intresse och möjligheter. Jag försöker, men det är svårt. Mycket hierarki inom sjukvården......
Ibland när jag ser på kollegor blir jag mörkrädd. När kollegorna föraktar sjuksköterskan, anser att hans/hennes arbete är ett kall. Nej ve å fasa, inget kall här inte. 3år på universitetet, ett sätt att tänka och tusen och åter tusen timmar med engagemang.
Vad jag vill säga, uppskatta dina kollegors arbete!
//Sassa
Gårdagens otillräcklighetskänsla kom sig inte från patienterna, nej det kom från mina kollegor. Sjuksköterskorna på jobbet har varit kort om folk. De har slitit häcken av sig och stångat sig blodiga för att få avdelningen att fungera. Igår såg jag hur de slet extra mycket. Till bristningsgränsen skulle jag vilja påstå. Jag såg en av tjejernas desperation, uppgivenheten och irritation. Jag gav henne en kram, sa: A! Det är strongt att du tar halva sidan, att du stått ut hela veckan. Det har varit kaos! Det kommer ordna sig, jag lovar. Hon log stelt och torkade bort en tår. Då infann sig otillräcklighetskänslan. Att jag inte gör mer för mina kollegor, att vi inte jobbar mer som ett team.
I teorin är det så, att vi är ett team, men i praktiken. Nej långt ifrån. Läkarens uppgifter, sjuksköterskans (säg aldrig syster och/eller sköterska, det är ett hån...... mer om det en annan gång kanske) uppgifter och undersköterskans uppgifter. Aldrig våra uppgifter. Tänk om vi någon gång kunde säga våra uppgifter, dela upp dem utifrån kunskap, tid, intresse och möjligheter. Jag försöker, men det är svårt. Mycket hierarki inom sjukvården......
Ibland när jag ser på kollegor blir jag mörkrädd. När kollegorna föraktar sjuksköterskan, anser att hans/hennes arbete är ett kall. Nej ve å fasa, inget kall här inte. 3år på universitetet, ett sätt att tänka och tusen och åter tusen timmar med engagemang.
Vad jag vill säga, uppskatta dina kollegors arbete!
//Sassa
Kommentarer
Trackback
