Flashbacks!

Mitt långa inlägg om flashbacks har försvunnit ut i cyberrymden. Jag kan kort och gott konstatera att det är små små saker som triggar dem. De små filmerna om mig och Fredrik, Fredrik och barnen. Allt triggas av små, tillsynes obetydliga triggers. En sked marmelad, en lapp på golvet, en avkavd strumpa, en liten buff från pyret i magen, en doft, ett ord eller en melodislinga.

Det är som om den där halvan i mig som aldrig kommer att bli fylld bara blir större och smärtsammare ju fler filmer som spelas upp. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för att det ska låta rättvist. För att inte smutskasta och idiotförklara Gabriel. När Fredrik dog blev jag halv, känslomässigt. Delar av den halvan har Gabriel fyllt. De flesta dagar har han fyllt hela. Men kruxet är att det finns en liten liten del till, som varierar i storlek, som ingen ingen kommer kunna fylla. Så någonstans finns mer än en hel persons utrymme att fylla.

Jag vet inte om alla flashbacksen beror på pyret i magen eller på att Lukas började på lekis i tisdags. Stora killen! Så liten med sin stora ryggsäck men ändå så stor. Glad och glad. Han dansade fram, skrattade, lekte och såg ut att må fantastiskt bra. Jag stod där med Gabriel i ena handen, anda handen på magen och försökte att inte gråta. Flera föräldrar såg lite rödgråtna ut. Vissa som kommit nya i höst trodde väl att mina tårar var nostalgitårar, tårar över att han blivit så stor etc. Men de som känner oss, de förstod och jag tror att ni gör detsamma. Att tårarna inte var över att Lukas blivit så stor utan över att Fredrik inte fick chansen att vara där. Jag tror att han hade stått där och bölat värre än blödigaste tant.

På kvällen när jag satt på golvet, vid Lukas säng och pratade om första dagen på Lekis kom hjärtekrampen. Sorg kan vi också kalla det. Lukas såg det, tittade på mig och sa: mamma varför är du ledsen? Är det för att pappa inte var med? Tror du han såg att jag började lekis idag? Att det är som i den där sången du brukar sjunga ibland. Att han finns i mig och att vi alltid är ihop. För ibland hör jag honom prata, hur han säger till mig: Lukas du är bäst!
Jag log, nickade och tänkte, damn it! Han har rätt, min stora kille. Allt är som den där Barbro Lindgren sången:

"Gråt inte för att jag är död,
jag finns inom dig alltid.
Du har min röst, den finns i dig.
Den kan du höra när du vill.
Du har mitt ansikte, min kropp.
Jag finns i dig.
Du kan ta fram mig när d vill.
Allt som finns kvar av mig, är inom dig.
Så är vi jämt tillsammans"

Uppenbart käre Watson! Jag borde lära mig av min egen pedagogik! Jag borde inse att jag inte är odödlig. Ja för Lukas har börjat fråga, om jag kommer att dö. Jag säger: du vet att ingen är odödlig, att alla ska dö någon gång. Men att jag inte tänker dö nu.
Han säger bra och kramar mig. Jag tänker att jag ska isolera mig, aldrig åka bil, aldrig gå över gatan, alltid ha både hängslen, livrem, dubbla skydd och tredubbla livförsäkringar. Men så inser jag, det är bättre att leva. Jag måste! Sorgen får inte ta mig. Gabriel brukar påstå att jag är expert på att ta sorgens parti. Istället för att försöka leva. Men jag har bestämt mig, att försöka ändra på den saken. Jag lär mig återigen så mycket av barnen på jobbet. De glada, skrattande och vackra barnen som är så sjuka. Någonstans inom mig finns en lättnad. Jag har friska barn, jag har barn som inte behöver kämpa mot en dödlig cancer. Visst har mina barn, Gabriels inräknade, sina problem med ADHD, aspberger, plexusskadade axlar, allergier, blåsljud på hjärtat etc. Men vad är det i samanhanget? En piss i havet kanske?

Nej nu ska jag ta mina trötta ben och krypa ner mellan lakanen. Idag var det action på jobbet, ärligt talat, jag gillar det. När det smäller och man får jobba lite, använda hjärnan och mobilisera alla resurser. Så mycket flashbacks från journätter på akuten. Kl 03 och man är i högform. Även om det kanske inte är så numera, efter fyra, snart fem ungar. Men det är roligt att få testa på det ibland.

Ikväll kom min bror och hela hans familj, inte bara smågrabbarna (5, 7 och 11 år) utan även min finaste Stina. Hon har blivit så stor. 18år, tokstor och börjar plugga till hösten. Faster Sara är mer än stolt, för fina Stina kommer bli världens bästa sjuksköterska. Men det allra allra bästa är att hon börjar plugga här i stan. Jag får hit henne på heltid! Underbart! Jag vet att fastrar inte ska lägga sig i men nu kan jag bjuda hit henne på fika, få höra allt det där som en faster vill höra. Skämma bort henne! För det är sånt fastrar gör!

I morgon, prövningens dag. Gabriels lilla A fyller år, ska firas med kalas, tårta och sång. Jag är nervös, befogat kanske. För firandet ska ske här. På A:s begäran. Jag undrar hur det ska gå. Han som knappt kan leka med andra. Han som är så inbunden och aldrig riktigt social. HAn ska ha sitt livs första kalas och är upp över öronen. Gabriel har hjärtat i halsgropen och hans ex nerverna utanpå. Så då får väl jag stå för det stabila. Han är så fin det lilla A:t, så omtänksam. Pratar ofta om bebisen, om hur det kommer att bli, att han kommer bli storerbrorer (som han säger) på riktigt. Två gånger innan sommaren. För hans mamma ska ha barn med sin nya. Kanske därför hon mjuknat inför mitt och Gabriels förhållande. Eller som Gabriel säger, att hon insåg att jag bara var en liten liten liten människa som är lika vilsen som en nybliven student.

Men en sak vet jag, det är en ynnest att få leva, en välsignelse att få ytterligare ett barn till. Även om oron finns, tänk omdet är något fel på ungen? Vad gör vi då??

// Sara!

Kommentarer
Postat av: Jenny

Att sitta och läsa din blogg på jobbet i kassan är inte att föredra. Helt plötsligt kommer en kund och jag sitter med tårar i ögonen.. Men men.. Otroligt fint skrivet som vanligt!



Jenny

2010-08-21 @ 10:44:33
Postat av: Åsa

Jag skriver som personen över (som jag misstänker är min syster :) ) din blogg gör en tårögd! Din styrka bevisar att allt går!



Grattis till krabaten i magen!



/Åsa

2010-08-21 @ 16:00:49
URL: http://blommis86.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0