Pappa Fredrik

Någonstans långt borta, i en svunnen tid står en flicka med rödblonda lockar i håret, brunbränd, uppskrapade knän och något drömskt i blicken. Hon springer över gräsmattan från huset ned mot sjön. Klänningen åker av i farten. Ut på bryggan och hon dyker i vattnet. Simmar under vattnet som en säl. Så ett plums, en liten mörk pojke kommer efter henne, han hoppar rakt ut, sprattlar och vrålar: Jag älskar sommar. En syster och en bror som är som tvillingar. De har sitt gemensamma språk. Han är den spralliga, utåtriktade men ändå så sorgsen. Hon är den självklara och harmoniska.  De leker som barn gör, så otvunget, så harmoniskt och så perfekt. Han och hon, Josh och Sara, Jojje och Sassa, Jit och Esset, Jo och sary.... Kära barn har många namn. Så kom livet mellan dem. Det har rasat förbi med utbildning, familjer, död och kärlek.
För en vecka sedan stod de på samma gräsmatta, kramades och kände distansen mellan sig. Ja för första gången  i mitt snart 40-åriga liv kände jag en distans till min bror. Jag inser att det är jag som ändrats, jag som blivit hård, kall och distansierad. Jag avskyr det. För jag saknar min bror var eviga jävla dag. Jag önskar att de bodde intill oss. Att mina barn hade samma relation med hans barn som vi hade en gång.

"Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."

Igår var det 3år sedan begravningen. Jag var sorgsen igår, sorgen i blicken, sorgen i magen, sorgen i hjärtat. Med rätta? Vi tände ljus, pratade om Fredrik. Jag tror att jag börjar förstå i alla fall. Att jag måste få älta och bearbeta.
Så idag går kärleksmusiken på högvarv. Kärleksförklaringen till Gabriel. Den finaste och vackraste. Älskade älskade Gabriel. Vad skulle jag göra utan dig??